1998 Chateau Victoria

Mitt förhållande till Bordeaux är inte helt okomplicerat. Som vinintresserad är det liksom inte möjligt att komma runt det. Bordeaux och Bourgogne finns liksom alltid där. Som jämförelse. Som referens. Jag har länge försökt att komma undan och tänka att det är inget för mig, för stelt, för trist, för klassiskt och för borgerligt. Jag kan känna igen min reaktion från ungdomsåren när nära nog alla i min umgängeskrets dyrkade Dylan. Med ungdomlig arrogans avfärdade jag allt som Dylan gjort. Det kändes som om jag inte fick plats, som om alla andra befann sig där och jag behövde hitta något ställe där det fanns lite space, en plats där jag fick fortsätta tänka själv och inte behövde falla platt till marken för Dylans geni. Istället tog jag avstånd vilket var lite dumt. Långt senare kom jag att inse Dylans genialitet och sitter med minst lika många Dylanplattor i samlingen som jag har italienska vinare i källaren (eller rättare sagt klädskåpet).Jag vet inte om min svala hållning när det gäller Bordeaux handlar om att det verkar vara enh överfolkad plats eller om det är rädsla för konsekvenserna om jag skulle falla pladask.

Strax innan semestern var jag i Helsingör och handlade lite vin. Hos Helsingörs Vinkompani blev jag rekommenderad att prova Chateau Victoria och en flaska fick följa med i ryggsäcken hem. Mogen Bordeaux från en bra årgång för ca 150 DKK verkade ju rätt OK. Vinhandlarens rekommendationer tog jag rätt lätt på men det var å andra sidan det enda jag hade att hålla mig till.

I kväll var det dags att korka upp. I den tropiska hettan som rått de senaste dagarna har jag inte haft någon som helst lust att laga mat men jag fixade till en tallrik med avocado, tomater, brie och några bitar riktigt vällagrad prästost.

Initialt kändes vinet som en rätt rejäl besikelse. Inte mycket doft och smaken kändes kort, snål och snipig. Det kändes helt klart som att jag med lätthet skulle kunna leva utan Bordeaux. Sen började det hända saker. Doften blev allt mer komplex och inbjudande. Jag hittade tydliga stalltoner, tyckte mig kunna ana den omtalade blyertspennan och fann gott om svarta vinbär. Vinet var behagligt lättdrucket, friskt, slankt ochläskande. Perfekt i hettan. I smaken fanns massor av svarta vinbär, lite viol och bra syra. Drygt medelfylligt och hyggligt långt slut. Riktigt gott utan något som helst fjäsk eller inställsamhet

Jag kommer definitivt att handla några flaskor till vid nästa Helsingörsbesök. Vinet skulle funka perfekt till söndagssteken. Ikväll kändes det som att vinet inte fick det sällskap det förtjänar.