Vandring på Bjärehalvön

Skåneleden mellan Båstad och Torekov är en vacker och varierad sträckning, med vandring ömsom över åsens höjder och ömsom längs havskanten. Från Apelrydsskolan - tidigare hushållsskola för matmödrar in spe, numera gymnasium med bland annat musikallinje - går man brant uppför tills man kan pausa med fenomenal utsikt över Laholmsbukten någonstans vid Boarp. Sedan passerar man Troendtorp och Kattvik genom ett skiftande ängs- och skogslandskap. Så här års bjuder turen på ytterligare attraktioner: vildhallon, blåbär, moreller och klarbär finns att förfriska sig med längs stigarna. Bär- och druvsaft i all ära, men inget går upp mot de naturliga och oraffinerade smakerna. På sensommaren kan man få sig sitt lystmäte av björnbär, att döma av de ymniga snåren lite varstans.

Vid Hovs hallar stiger man ner och går sedan längs strandkanten, över klapperstensfälten och Gröthögarna mot dagsetappens mål. Det är en ganska krävande tur för den ovane vandraren, i alla fall ett par mil i delvis ansträngande terräng, och när vi nådde Torekovs camping i utkanten av byn var vi tämligen svettiga och möra.

Så då var det bara till att slå upp tältet och plocka fram gasolköket - eller inte! Min själs älskade och jag har diametralt motsatta uppfattningar om vindskydd, tunna liggunderlag och dylikt. Vi hade sålunda bokat in oss på Torekov Hotell (f d Solsidan) en bit bortom samhället på Skälderviken-sidan, med tillgång till spa-anläggningen och en väntande tre-rättersmiddag. Rena beteendevetenskapen: först en prestation och därefter en rejäl belöning som uppmuntran. Fungerade utmärkt som motivation för nästa dags avslutande etapp, och jag saknade inte vindskyddet det minsta.

Det är ett trivsamt litet spa, med en varm bassäng inomhus och möjligheter till dopp i utomhuspoolen. En rymlig ångbastu i mörka stenmaterial, en "isvak", på ovanvåningen en bastu med ljusa träslag och utsikt över havet samt en mycket stillsam relaxavdelning som hämtad ur ett inredningsreportage i Sköna Hem. Allt var stilenligt och genomdesignat, ner till skålarna med apelsiner och nötter, men för den trötta kroppen skapade det hela mer en stämning av varsamt omhändertagande än överarbetat koncept. Den enda anmärkning jag har är att den smala spiraltrappen gör det svårt för äldre eller riktigt ledbrutna att ta sig mellan våningarna. Hal blir den också, trots halkskydd i trappstegen. Jag halkade rejält på nedvägen och slog en tå blå mot det ogästvänliga och mycket hårda metallräcket. Inte skönt.

De lågmälda samtalen mellan männen i ångbastun handlade om "boarding school", om den förestående utgången på nattklubb i Båstad och om släktingar som bedriver affärsverksamhet i Kina - ett långväga skrik från de uppsluppna bussresegäng som groggade i skitrestaurangen på Ronneby Brunn och laddade för raggarfest. Det är ett jävla klassamhälle, där den som har skall varda givet. Betänker man sedan att ordinarie spapaketpris på Ronneby och den deal vi fick här ligger väldigt nära varann, blir det desto märkligare. Det handlar mer om vilka platser som är tillgängliga för vem i kulturell bemärkelse. Men som hårt arbetande vandrare kände vi oss självklart behöriga och som fisken i det varma poolvattnet.

Innan middagen hann vi med ett litet glas riesling, som transporterats till hotellet i förväg och lagts på kylning i receptionens kylskåp under spa-omgången. 2006 Tegernseerhof, en gammal bekantskap som avrapporterats bland annat här och som hittills inte gjort mig besviken. Den friskt syrliga, lite grapebittra och mineralrika smaken gjorde sitt till för att livsandarna skulle återvända. Dags att fylla på lagret av 2006:an, för att ha till hands men också för att testa lagringsbarheten.

Middagen då? Jag var duktig och sparade menyn och anteckningar om vinet vi drack, men tyvärr förkom lappen någonstans på den fortsatta vandringen. Då det redan gått några dagar har jag förstås så gott som totalt glömt vad vi åt och drack. Det var rätt gott i alla fall, och stämningen i restaurangen var avslappnad, den prydliga och sobra inredningen till trots. Huvudrätten var vit fisk, och vi valde det vin som föreslogs i menyn: chardonnay från Sydafrika. Ganska friskt och nästan elegant, inte överdrivet ekat. Hotellets vinlista (som jag lyckats bevara)har tyngdpunkten på Sydafrika och Spanien och verkar välkomponerad. Sedan är det ju ett tveksamt nöje att pröjsa kring 400 spänn för en flaska, oavsett vad den innehåller. Jag ser att
albariñon Lagar de Cervera - som kostar 115 kr på Systemet - hade gått att få för 330 spänn, vilket väl får anses som ett rimligt påslag. Kanske hade det varit ett mer spännande val, men gjort är gjort.

Frukosten var även den tillfyllest, med de där små detaljerna som gör det lilla extra: Brämhults juice i karaff istället för koncentratbaserad apelsinjuice ur automat, fräscha skivor melon och generösa mängder äggröra med bacon. Croissanten var däremot blek och smaklös.

Det var ganska svårt att slita sig från varmvattenbassängen och ångbastun för att återuppta vandringen (jag antar att just det momentet går lättare om man tillbringat natten på ett knöligt liggunderlag och bara har en frystorkad skorpa att knapra på till frukost) men till slut gick det. Även i slutet av denna prövning fanns det en belöning: en uppsluppen grillkväll hos goda vänner i ett sommarstugeområde nere vid viken. Då drack vi - vill jag minnas - grüner veltliner-syskonet till Tegernseerhof-rieslingen samt några av de sista flaskorna Ross Shiraz. Ja, förutom P då, som fortfarande tror mer på Heineken än på vin.