April wine...

...är väl något slags musikorkester. Men för den svenske vinkonsumenten innebär aprilvin främst att nyheterna som släpps på systemet den 1:a kommer att finnas där hela året. Så man kan ta det med ro, behöver inte hänga på låset för att kanske ro hem något intressant ur tillfälliga sortimentet. Som inte har känts så lockande de senaste månaderna, kanske har jag helt enkelt inte orkat sätta mig in i vad som finns.


Här kunde det vara på sin plats att ha ett utbyte om vilka vinskribenter vi vänder oss till för uppdateringar, och varför. Jag är härvidlag lat och går in på samma gamla vanliga hemsidor, det blir Kronstam i DN och Fagerström i Sydsvenskan. Nu har de båda herrarna skrivit varsin artikel om april-nyheterna. Båda känns avslagna som en dansk pilsner som stått över natten: samma gamla klagan på systemets lanseringspolitik. Visst kan den vara berättigad, men det är i stort sett samma artikel som återkommer månad efter månad. Ibland lyfter de fram viner som säkert är mycket bra, men jag märker att jag alltmer sällan agerar på deras köprekommendationer. De lyckas helt enkelt inte entusiasmera mig. Mer spännande vinjournalistik efterlyses - men var kan den finnas?


I alla fall, noteras kan att i aprilsläppet återfinns en kompis från förr, The Hermit Crab viognier marsanne som var tillfällig nyhet för något år sedan (och som funnits i beställningssortimentet sedan dess) - trevligt att det fått komma tillbaka! Ny årgång, men mina minnen av den förra är så livliga att jag kan sätta en slant på att jag kommer att köpa några flaskor framåt Kristi Flygare. Ett tillskott i 99-kronorslistan verkar också lovande - 2004 Musella Valpolicella Superiore (2393). Men allra först ska jag min vana trogen kolla om några intressanta viner blivit nersatta i pris - det får bli den tidiga tisdagsmorronens tidsfördriv.

Påsken revisited

Redan har en vecka förflutit sedan påskhelgen. Förflutenhetens slöja gör minnet vagt, men jag är säker på vissa saker: det var vinter, vi åt lamm och drack vin.

Förrådet av grüner veltliner i källaren är fortfarande betryggande. För något år sedan kom det en hel del trevliga sådana från Österrike på nyhetshyllorna, i angenäm prisklass. Det är ganska enkla viner gjorda för att drickas unga och friska, men än visar de i mitt tycke inga tecken på att förfaras (det är mest 2006:or, någon 2005:a finns också kvar). Om en grüner veltliner utvecklas vid lagring blir den rundare och blommigare i smaken, mums för en gottegris som jag. Under helgen kom det fram någon 2006 Josef Dockner Exclusiv, som avhandlades här. På vingårdens hemsida kan man surfa runt och titta på bilder av familjen Dockner, se när de bjuder in till Weindegustationsmenü i sin serveringslokal och lite annat smått och gott. Kan vara värt ett besök om man råkar komma förbi Kremstal någon gång. Det hela ger intryck av ordning och reda kombinerat med ett sånt där österrikiskt gemyt som man antingen älskar eller hatar.

På bolaget finns inga produkter från Dockner längre, men det finns en importör, om man skulle vilja testa någon av deras vita viner. Exclusiv är linjen kvalitetsmässigt mellan Classic och Premium, grüner veltliner och riesling är vinerna. 89 kronor vill de ha, 79 hade varit ett kanonpris - men om man har slut i lagret och vill ha en välgjord och lättdrucken g.v. kan det vara ett alternativ om man vill göra sig besväret. Kanske roligare att testa någon av Premium-vinerna från 2005, prisskillnaden är inte så stor.

En annan grüner veltliner från källaren: 2006 Waldschütz Gruner Veltliner Reserve Scheibe. Den minns jag inte mycket av, vilket väl betyder att det var drickbart men inte lämnade några outplånliga spår efter sig (eller att jag börjar bli dement, något som jag förstått av en illavarslande tidningsartikel nyligen att män i 40-årsåldern med överdimensionerat midjemått kan råka ut för). Nåväl - Waldschütz inhandlades när det var tillfällig nyhet för 99 kronor, vilket var ett pris i överkant. För någon månad sedan sänktes priset till 79, och nu när jag provat det kan jag säga att det var ett mycket bra pris. Så det är bara att gratulera dem som fick tag på några flaskor, nu är det nämligen helslut. Importören vill fortfarande ha 99, men då kan man hitta lika bra grüner veltliner billigare.

Påsken är traditionsenligt startskottet för säsongen i sommarstugeland - det krattas och bränns löv, det rensas ut och nypyntas för kommande vårhelger och den hägrande sommarsemestern. Nu var dels påsken tidig, dels var det omväxlande piskande regn och snöglopp. Däremellan blåste det så att tv-antennerna fladdrade. De framlockade påskliljorna slokade i snön, kaminen gick varm. Ändå är vi sommargäster ett envetet släkte, och är det påsk så är det. A var på plats med barnen och kom på taco-party. Vi drack (förutom Waldschütz) en 2005 Roodeberg. Egentligen avsedd för kommande grillkvällar, men vad tusan. Ännu ett vin jag jämt hoppar över i jakten på nyheter, och som just därför nu hade nyhetens behag. Till priset, 83 kronor, är det ett sällsynt bra vin som kanske inte är våldsamt spännande men desto mer pålitligt och användbart.

A bjöd genast (fast i verkligheten någon dag senare) på helgens första påskalamm, med ugnsbakade nypotatis och andra tillbehör därtill. Här dök det upp ett sådant där 99-kronorsvin, Masi Campofiorin Ripasso årgång 2005. Visst är det - som Esping framhåller i en kommentar - ett lite uttjatat vin, men ändå var det ett kärt återseende. Nyligen uppvärmt sommastugekök, mörkt och puget utanför husknuten, trivsam måltid, ett fruktigt och varmt kryddigt vin som jagade fukten i kropp och själ på flykten. Esping påpekar att 2005 räknas som ett mycket gott europeiskt vinår, så det är väl bara att börja bunkra upp av några favoriter efterhand som årgången trillar in. Jag hade tagit med en annan ripasso, Monti Garbi från 2003, vilket ju tycktes lämpligt att fortsätta med för en direkt jämförelse. Nu blev det mest fiasko, på grund av att vinet var för kallt - jag hade glömt hämta upp det i tid och borde hellre lämnat det hemma. Jag försökte utan större framgång värma det under tröjan, vilket mest blev ett patetiskt försök att rädda en pinsam situation. Synd på ett vin som nog hade varit riktigt njutbart om det fått en rättvis chans. Nuvarande årgång på systemet tycks vara 2004 - jag tror jag ska investera i några sådana att umgås med i väntan på 2005:an.

Nästa påskalamm bjöds vi på själva aftonen hos J & R, dit även G anlände från Sundets Pärla. En tradition, detta påskfirande i den minimala men så hemtrevliga och funktionella stugan. Här har många påskhelger förflutit i avslappnad och opretentiös samvaro - under en lång följd av år markerade påskdagens grillning i ur och skur starten på grillsäsongen. Numera har sillen och lammet sammanförts till en komplett och överdådig påskbackanal, från heure bleu med gindrink till glassen med inkokta plommon. Till sillen öl och snaps, givetvis, till lammet potatisgratäng och romanesco-kål. Vinet var 2005 Vila Santa, kanske något svalt (det kyliga klimatet gjorde tempereringen besvärlig i sommarstugeland) men mycket smakligt till maten. Sammantaget bjöd påsken på en provkarta på välrenommerade och välgjorda rödviner, säkra kort i en vinkällare baserad på vad systembolaget har att erbjuda i prisklassen just under hundralappen.

Fest och vardag

Torr? Japp !!
Kall ? 10 grader !!
Gratis ? Inte riktigt

I går skulle en gammal vän introducera sin nya dambekant. Paret var på väg till middag och gjorde bara ett snabbt stopp hos oss. I vår välvilja ansträngde vi oss lite extra för att få till bra första möte. Det lindades parmaskinka kring grissini, breddes gorgonzola på gränna-knäcke och togs fram olivkryddade smördegskex. Samtidigt snabbkyldes en halvflaska 1996 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas François Billecart och vips så hade vi fått till något som liknade en bra början. Både på kvällen och en förhoppningsvis lång bekantskap.

Vinet var fantastiskt. Färgen var ett par nyanser mörkare än Billencart-Salmons standardskumpa. Doften fantastisk med äpplen, hasselnötter och mild citrusfrukt. Smaken än bättre. Rejält mogen, fantastiska syror, vinteräpplen, grapefrukt och färsk bergamott. Riktigt, riktigt gott men förmodligen både första och sista gången som jag drack detta. Enligt Sb's hemsida finns det fyra flaskor kvar av de ursprungliga 1.200 som togs in. Hursomhelst så kändes det som absolut rätt tillfälle i kväll och flaskan öppnades faktiskt utan minsta lilla släng av uppkorkningsångest.

När de nyförälskade lämnat oss fortsatte kvällen på ett mera modest sätt. Ingen middag lagad och aptiten på topp efter inledningen. Lite lasagne snabbtinades och en flaska Il Brecciarolo som tidigare provats här korkades upp. Jag upplevde denna flaskan som något vassare än sist. Friska syror och god lingon/klarbärsaktig frukt med vissa försiktiga fattoner. Gott men ingen stor upplevelse.

Tillägg dagen efter; Min något avmätta kommentar från igår ska nog förstås utifrån vad som föregick denna flaskan. Nu dracks vinet utan champagnen i färskt minne. Till en enkel pasta med örtkryddad tomatsås var vinet helt enkelt superbt. Här fanns en syrlighet i maten som matchade syran i vinet perfekt. Jag vet fortfarande inte om jag vill kalla det för en stor vinupplevelse men har svårt att föreställa mig en bättre kombination. Jag älskar detta väldigt enkla raffinemang. Ett raffinemang som låter en ställa sig upp, knyta nävenoch vråla YESSS snarare än att sitta och försiktigt nicka instämmande.Det är så jordnära, så livsbejankande och så häftigt. Det är genuint folkligt, som Sir Douglas Quintet, snarare än den faux-folklighet som kommer till uttryck i viner som detta eller i företeelser som den Trisse bloggade om härförleden. Vinet går (kanske)att hitta här eller för drygt halva priset här. För mig var det sista flaskan som gick och ska jag vara riktigt ärlig så kommer jag nog att sakna Il Brecciarolo mer än vad jag kommer att sakna champagnen.

99-kronorsvin revisited

Jag håller med Esping om att 99-kronorsviner är ett trevligt område att fördjupa sig i. På röda sidan kan jag tillägga Allesverloren Shiraz (senast inmundigad under schlagerslaget) som jag tycker är en pålitlig produkt i alla väder - även om jag nog fortfarande föredrar Tinta Barroccan för några kronor mer, möjligen av nostalgiska skäl. En annan höjdare (som jag återkommer till i ett post-påsk-inlägg) är Masi Campofiorin. Ytterligare ett Masi-vin, Passo Doble malbec från Argentina, har jag druckit med behållning för någon sommar sedan (passar för grillkvällen). Brolio och Langhe Nebbiolo borde jag verkligen lägga upp ett litet lager av. De där 99-kronorsrödtjuten är sådana som man gärna vill ha några på lut av, att langa fram vid lite halvfestliga tillfällen. På den vita sidan har jag bara kommit i kontakt med Ca' Rugate, tack vare Espings rekommendation. Här finns en del som verkar värt att kolla upp och återkomma till framövder.

Eftersom jag alltid strävar efter att hålla koll på de lägre prisklasserna vill jag passa på att slå ett slag för 98- och 97-kronorsvinerna. De är inte så många (bara 4 vita och 6 röda). Här återfinns några favoriter: Monti Garbi ripasso, som även den dyker upp i påsk-passusen så småningom, och Tegernseerhof selection riesling, som jag nämnde här.

Oppigårds Spring Ale

Idéen med säsongsöl är verkligen tilltalande. Särskilt när den är producerad, om inte lokalt, så iallafal inom landets gränser. Öl är nästan alltid en färskvara som börjar försämras redan när den lämnar bryggeriet. Säsongsöl som görs i beränsade mängder garanterar att ölet är hyggligt färskt. Dessutom är det ju lite kul med något som markerar årstidernas växlingar i en tid när det råder höstväder elva månader om året och torghandlarna har färska jordgubbar till påsk.Oppigårds Spring Ale är senaste nyheten från dalabryggeriet. Man har producerat drygt 10.000 flaskor. I skrivande stund finns det det flaskor i lite spridda skurar över landet men det är knappast mer än 10% kvar. Vårölen är en förhållandevis lätt och frisk ale. Relativt låg alkoholhalt gör att det faktiskt går att dricka några stycken, vilket man gärna gör, utan alltför allvarliga efterräkningar. Smaken är uppfriskande med en viss citruston, ett maltig inslag av bröd och gräddkola. Mot slutet finns kommer lite grapefruktig bitterhet innan den för Oppigårds så typiska långa, goda efterbeskan. Spring Ale är en ypperlig matöl men funkar helt förträffligt på egen hand.

2004 Waterford wines Kevin Arnold Shiraz

Om man är beredd att töja på gränserna lite så kan man säga att kvällens vin är en syntes av de två viner som föregått det. Det har ursprunget gemensamt med vinet som dracks här och hämtat en del inspiration från Rhone som jag skrev om här (ok, det är lite långsökt och egentligen är nog inspirationen hämtad från Norra Rhone, inte södra). Waterford wines producerar viner i den Sydafrikanska regionen Stellenbosch. Deras 2004 Kevin Alrnold Shiraz är gjord på 95% Shiraz (eller Syrah som man säger i gamla världen) och 5 % av en annan Rhone-druva, Mourvedre. Vinet har funnits ett tag på den svenska marknaden och blivit något av vinskribenternas favorit. Varken förvånande eller oförtjänt men jag är inte helsåld.

Det är inte helt enkelt att beskriva varför. Jag tycker mig märka att mina beskrivningar av vinerna jag dricker har en tendens att likna varandra. Det är ju dessutom så att ett vin med likartade aromer och smaker ändå kan ge olikartade upplevelser. Förmodligen är mitt vinvokabulär för litet och för torftigt för att fånga nyanserna.

Här har vi ännu ett vin som doftar riktigt mörka välmogna körsbär. Det finns en viss rökighet, lite charkvaror och en mild kryddighet. Smaken är lite drygt medelfyllig med ett riktigt bra slut där finalen klingar ut rent utan några störande bitoner. Syran finns där men den är väl inpackad i ett hölje av fullmogna bär. Igår trivdes vinet väldigt väl ihop med en lammstek med rosmarin, vitlök och potatisgratäng. Inte alls dumt till lite blandade ostar heller. Bäst gillade jag det dock till dagens traditionella pasta från Veneto med speck, tomater, gröna ärter och lite vitlök som fått puttra på låg värme en bra stund innan det togs av spisen för att svalna och vila ett par timmar. . Sötman från ärterna och rödlöken, rökigheten från lo speck och lite nymald svartpeppar hittade perfekta partners bland vinets aromer.

Kevin Arnold Shiraz är ett på alla sätt gott och välgjort vin. Jag dricker det mer än gärna igen men jag tror inte jag kommer att längta efter det. Det känns lite för korrekt, välpolerat och lagom. I stilen ligger det någonstans mittimellan nya och gamla världen. Det är helt enkelt väldigt mycket lagom.

2005 Domaine Santa Duc Cuvée Tradition

Häromveckan befann jag mig av en slump på ett systembolag i en närbelägen stad. Jag stod och kollade i nyhetshyllan när min uppmärksamhet riktades mot en nyanländ kund. En äldre man, med koleriskt utseende rörde sig mödosamt men målmedvetet genom lokalen. Mannen var elegant klädd i en utstyrsel som förde tankarna till engelsk landsbygdsadel. Elegansen till trots lyckades han ändå se lite schavig ut. Ansiktsfärgen talade om en vurm för så väl jästa som destillerade drycker och kroppshyddan fick mig att tänka på några rader ur Hagdahls "Kokkonsten"

"Kärleken för bordets nöjen - gourmandise - är en

passion, som sällan utvecklar sig förrän man blir

fyrtio år. Det är den sista som öfvergiver oss,

den som slutligen tröstar oss öfver förlusten af alla de

öfriga."

Några steg bakom mannen följde en kvinna, troligen hustrun. Hon såg ut som om övergivits även av gourmandisen.

Nåväl, mannen vände sig till en dam ur personalen, uppgav sitt namn, talade om vad han beställt och undrade om flaskorna kommit. Damen försvann ut på lagret och kom tillbaka med några buteljer i en rullvagn. Hon sa "Näe, nårra sånna va darr ente. Dom här hitter gigånn-dass."

Mannens ansikts färg antog den av en ung Blaer Zweigelt, han korrigerade damens uttal och sa att det där var hans flaskor men att han beställt bara tre och inte fyra. Jag fick en plötslig lust att bli delaktig och intervenerade med en fråga om jag möjligtvis kunde få köpa den fjärde flaskan vilket visade sig gå bra.

I kväll korkade jag så upp flaskan ifråga, en 2005 Cuvée Tradition från Domaine Santa Duc i Gigondas. Min erfarenhet av Gigondas sträcker sig inte längre än till vardagsviner köpta i danska snabbköp. Årgång 2005 anses ju av experter vara en extremt bra årgång runt om i europa och Rhone är inget undantag. Cuvée Tradition har fått mycket beröm i pressen så min nyfikenhet var väckt och förhoppningarna höga.

Här kan man tala om ett riktigt maffigt tungviktsvin. Färgen är mycket mörk, ogenomskinlig i en blåröd nyans. Doften är mäktig när den slår emot en ur karaffen med inslag av mörka bär, mustiga kryddor och ek. Helt ljuvlig.Smaken är fyllig och lång. Mina associationer drar iväg till nystyckat kött, rök, riktigt mogna solvarma bär och kryddbutik. Vinet känns både raffinerat och rustikt på samma gång. Elegant men samtidigt oborstat och tufft. Intensitet och kraft som hos en god amarone men kärvare. Det är idag lite i strävaste laget, vinner säkert på lagring men samtidigt fantastiskt gott redan nu.

Jag är tacksam över att slumpen förde mig till denna riktigt häftiga upplevelse.

nittioniokronorsviner

Systembolaget tillämpar ett gammalt välbeprövat knep i sin prissättning; att lägga sig strategiskt precis på rätt sida 100-kronorsgränsen. En strategi som radio- och dagligvaru-handeln praktiserat till perfektion under årtionden. För många vin-importörer förmodligen ett sätt att få upp försäljningsvolymen och in sina produkter i det ordinarie sortimentet. Här hittar man 31 röda och 28 vita viner. Går man ned i krona i pris finns det ett rött och två vita viner att välja på. För jämna hundringen finns hela sju röda och men bara ett vitt (det utmärkta Domaine de Loye 99054). Bland de 59 99-kronorsvinerna går det att hitta några riktigt bra viner från både gamla och nya världen. Här nedan följer ett antal som jag druckit under de senaste månaderna med stor behållning .

22300 Fontanafredda Langhe Nebbiolo
2705 Brolio
7512 Conde de Valdemar
6383 Brown Brothers Shiraz
97577 Planeta Cerasuolo di Vittoria
16413 Yalumba Bush Vine Grenache
12507 Vila Santa
2011 Guigal Cotes-du-Rhone
6950 Ca'Rugate Monte Fioretine
2076 Fleur du Cap
5588 Petit Chablis Domaine Sainte Claire
6311 Stoneleigh Sauvignon Blanc

Mina absoluta favoriter i listan är Brolio (2004) och Ca'Rugate.

Det som fick mig att tänka på prissättningen var att jag väldigt ofta köpt viner som kostar just 99 kr och ikväll drack jag ytterligare ett, 2004 Buitenverwachting Cabernet Sauvignon. Jag har inte någon stor erfarenhet av sydafrikanska viner och har inte druckit något druvrent CS på väldigt länge. Buitenverwachting levde upp till namnet och överraskade positivt. Jag skulle inte beskriva vinet som druvtypiskt. Doften har tydlig fatkaraktär, kostall och fin fruktighet. I smaken hittar jag inga svarta vinbär men väl en viss ursprungstypisk rökighet, mera fat, plommon och lakrits. Vinet är medelfylligt och hamnar stilmässigt någonstans mellan californisk och australiensisk kraft och fruktighet och europeisk stramhet. Gott till kvällens cotolette med potatismos och peperonata. Det klarade även brie-testet med bravur. Jag tar tacksamt emot tips på andra bra 99-kronorsviner.

Påsköl

Helgerna kommer tätt. Knappt är granen utkastad förrän det är dags för nästa storhelg och med den nästa säsongsöl. Utbudet av påsköl är inte lika digert som det av julöl och min ambitionsnivå ligger inte heller på samma nivå som i julas. Efter att ha läst tester i bland annat DN och Sydsvenskan bestämde jag mig för att lägga alla ägg i en korg och gå all in. Istället för att köpa små mängder av många sorter blev det två kassar Oppigårds Easter Ale. Efter att ha provat ölen till kroppkakor med skirat smör och lingon i kväll är jag övertygad om att det var rätt beslut.

Oppigårds påskbrygd är inte helt olik deras julöl men skillnader finns även om det handlar om nyanser. Påskölen är lite ljusare, något lättare och med något mindre beska. Den är tydligt fruktig med en fin kombination av citrus och en viss bitterhet. I slutet kommer chokladtoner, en viss maltig sötma som för tankarna till enbärsdricka och sedan den kvardröjande hustypiska efterbeskan. Riktigt gott och som gjort för påskbordet. Jag är fortsatt oerhört imponerad av den kvalité som Oppigårds håller. De har klarat att öka produktionen och lyckas kombinera det hantverksmässiga med brett sortiment och jämn och hög kvalité

Oppigårds har också nyligen lanserat ytterligare en säsongsöl, Spring Ale som släpps i som försvinner från systembolagets hyllor i rasande takt. Jag har köpt men ännu inte provat. Den nyfikne bör nog agera snabbt om han inte vill vänta till nästa vår.

2006 Tegernseerhof Selection Grüner Veltliner

Så var det då dags att testa Espings tes att grüner veltliner passar bra till grönkålssoppa. Också premiär för en annan nyhet för min del: att botanisera i bolagets beställningssortiment. Jag hade beställt ett par Tegernseerhof Selection grüner veltliner (nr 82833), som med tanke på priset -78 kronor - tycks vara producentens budget-veltliner. Inspirationen kom när jag prövade en 2005 Frauenweingarten grüner veltliner från vinården - hur skulle en Selection från samma år vara i jämförelse?Av informationen på Systembolagets hemsida framgick nämligen att det var denna årgång som fanns att beställa.

När jag hämtade ut flaskorna var det till min förvåning årgång 2006 som langades fram. Nu hade jag redan spetsat in mig på grönkålssoppa och just det här vinet, och tidgare goda erfarenheter av Tegernseerhofs viner samt det humana priset gjorde att jag inte brydde mig om att tjafsa. När jag nu kollar vinet på hemsidan ser jag till min ytterligare förvåning att det är årgång 2007 som listas. Här går det undan med årgångsuppdateringarna, minsann! - eller har det månne gått lite för snabbt nånstans? Första kontakten med beställningssortimentet lämnar efter sig en svag irritation och känsla av förvirring - och personalen på bolaget vid Triangelen hade sin välvilja till trots inte mycket att gå efter för att hjälpa sin kund.

När vinet kylts och skruvkorken avlägsnats möter en stor och blommig doft av äpplen och honungsmelon. Smaken är ung och spritsigt citrussyrlig med mineraltoner och en lång, pepprig och lite besk eftersmak. Eftersom jag hoppats på ett mognare, mer avrundat vin blev jag inledningsvis lite besviken. Men till priset är detta helt klart en bra grüner veltliner, gjord med omsorg och med en tilltalande friskhet. Läge att lägga upp ett litet lager av denna och kommande årgångar för att se hur det utvecklas.

Och till soppan, då? Jovars, det var inget problem alls. Möjligen hade den efterlängtade, mjukt honungslena avrundning jag minns från Frauenweingarten - och som gick så väl ihop med rimmad fläsklägg häromsistens - passat bättre till sältan i soppan än bitterbeskan i avslutet. Men varför klaga? Nu är jag ju både mätt och glad denna onsdag.

Schlagereländet...

...som Esping skyr för den introverta jazzens skull, har förstås en given ställning i den mer folkligt lagde bloggarens hem. Inga gamla Elvis-konserter här inte, svart skinnoverall eller ej. Nej minsann - här satt vi och skrålade till Christer Sjögrens storslagna eurocalypso, här grät vi ikapp med Sanna Nielsen, här dansade vi som tvillingarna Rongedahl så brandvarnarna trillade ner från taket.

Allt gick så snabbt, man hann knappt med - och så skulle man ju hinna äta och dricka också. Gästerna ("Allt-i-ett-flickan" från fredagskvällen med föräldrar, samt A med telningar) gav sig hän och feststämningen var på topp, koncentrationen på vinet sådär för min del. Sydafrikanska drycker, det vita en chenin blanc med det originella namnet Original (årgång 2006, varunummer 97086). Jag drack det innan jag började glufsa i mig av buffén, och såvitt jag kunde förnimma mitt i det upphetsade uppsnacket var det en behaglig upplevelse i den lättare genren - jag skulle gärna pröva det igen, kanske till en ugnsstekt forell med milda tillbehör. Behagligt är också det sänkta priset, 77 kr istället för 96 som tidigare. Klart värt sitt pris. Några flaskor finns det kvar på systembolagen i vårt avlånga land.

På den röda sidan utspelade sig en schlagertävling mellan två shiraz-viner: 2006 First Sighting, från unga producenten Strandveld i distriktet Elim (nr 98703), och 2006 Allesverloren från Swartland (nr 29002). På förhand var Allesverloren favoriten, i kraft av sin hävdvunna position i systemets fasta sortiment och tidigare klara segrar under buffé- och grillaftnar. Å andra sidan är det alltid spännande med en nyhet och First Sighting fick goda vitsord när det lanserades i februari (tror jag att det var). Så hur gick det? Tja, vid det här laget var domarna dels lätt intoxikerade, dels absorberade av schlagerslaget. Men helt kort kan sägas att First Sighting, som var först ut, funkade utmärkt till bufféns smakrika sammansättning - kanske främst till grillspetten av lamm men också till filodej-knytena och fänkålspajen. Intresseväckande kryddigt och smeksamt fruktigt. Allesverloren passade bra till ostarna. Men de båda kombattanterna hade lika gärna kunnat byta plats, utan att smakupplevelsen förringats. Båda vinerna har schlagerpotential, vilket vi redan visste om Allesverloren som med säkerhet kommer att återkomma regelbundet vid liknande tillfällen framöver. First Sighting kommer jag att dricka en gång till, det är slut på bolaget (de 3 flaskor som i skrivande stund enligt hemsidan ska finnas i en butik i Göteborg är ett högst osäkert kort) och kvar i gömmorna har jag alltså en butelj. Till grillat lamm, tror jag, och redan denna sommar.

Efter Perellis paradseger kom det fram kaffe, en oemotståndlig äpple/blåbärspaj kryddad med kardemumma samt - inte minst - en pava calvados som K medfört och som undertecknad och denne förutseende gäst fann mycket nöje i att tömma. Resultatet: en rejäl tyngd över pannan när jag på söndagsmorronen gav mig ut på en joggingtur i ett folktomt Malmö för att sona mina brott mot jazzen, Elvis och bloggens krav på rediga och objektiva bedömningar.

"Allt-på-samma-gång-flickan"

Helgen inleddes med barnväkteri, ett förtroende som vi gladdes storligen åt att ha fått. Tösabiten ifråga, cirka 3½ år vorden, visade sig bland många andra färdigheter vara en utmärkt hjälpreda i köket, särskilt som glädjespridare under matlagningen. "Hjälpa-till-med-disken-flickan"- vilket hon inledningsvis refererade till sig själv som - avlöstes snart i rask takt av "geggamoja-flickan" (när tillgången till äggskal, pajdeg och annat spännande ökade) och "bus-flickan", som gillade att spruta vatten över sig själv och omgivningen. Jag måste tillstå att denna raska utveckling av tösens personlighet så absorberade mig att jag glömde passa pecan-nötterna som rostades på järnet. Eftersom merparten måste kasseras ingick de sedermera i "geggamoja-flickans" arsenal. Under tiden och inemellan fick min kära hustru bli "skala-gurka-flickan", medan jag fick äran att pröva på rollen som "koka-quinoa-killen". Med gemensamma ansträngningar färdigställde dessa personligheter en sallad på just quinoa, torkade aprikoser, hasselnötter och annat gott. Till detta varsin trevlig bit entrecôte, som tösen attackerade med synnerligen god aptit. Pecan-pajen blev ätbar, trots min fadäs med rostningen av nötterna.

Naturligtvis fanns också en flaska rödtjut med i bilden: återigen Côtes-du-Rhône-Villages, som kom som tillfällig nyhet på bolaget för någon månad sedan. Här fick vinet spela tredjefiolen, vid sidan om "charma-barnvakterna-flickan" och maten, och det var en uppgift det var väl lämpat för. Inte menlöst men inte heller pockande på total koncentration (vilket ju varit en svår uppgift för vilket vin som helst). Som gjort för den spontana feststämning som spred sig i hemmet.

2006 Gruner Veltliner Weinmanufaktur Krems

I kväll hade jag tänkt att erbjuda hustrun och döttrarna en stunds kulturell upplysning. Jag skaffade Elvis 68 Comeback i 3DVD-versionen och precis 20.00 körde jag igång första disken. Det blev inte den succé jag hoppats på men kanske inte egentligen förväntat mig. En av döttrarna påpekade att det faktiskt var schlagerfestivalen och att jag kunde titta på mina DVD-filmer någon annan gång.

Till skillnad från den mera folkligt orienterade Trisse kan jag omöjligt tänka mig att se på schlagereländet och drog mig istället undan med Oliver Nelsons "The Blues And The Abstract Truth" i MP3-spelaren och en Gruner Veltliner från Weinmanufaktur Krems. Jag har tidigare druckit deras Blauer Zweigelt med gott resultat och hade rätt stora förhoppningar även på detta vin.

I glaset är vinet nästan färglöst med en svagt ljusgul ton. Doften är rätt nedtonad med en lätt allmän fruktighet och kanske lite äpple . Det har en liten spritsighet, rejält frisk syra och en viss pepprighet men inte så mycket mer. Man kan ana äpplen, grape och i eftersmaken lite päron. Det fungerade bra att sitt och smutta på, syran matchade min sinnestämmning men någon större upplevelse bjuder denna Gruner Veltliner inte på. Systembolaget har många bättre och billigare alternativ. Kolla in bloggens Veltliner-expert Trisses inlägg genom att klicka på rätt ställe i högermarginalen

2005 Ch. De Valcombe Prestige

Ch. de Valcombe Prestige var med i februaris nyhetssläpp. Det fick massor med lovord både i press och bland bloggare. Längst gick GP:s vinrecensent som dagen efter att ha delat ut en full hand fyrar tillvinet tog ett sista-minuten-flyg till södra Frankrike, besökte vingården och skrev ett lyriskt reportage. Trots en rätt stor nyfikenhet på vinet i fråga har jag inte blivit färdig att prova det förrän nu.

Ch. de Valcombe kommer från Costieres de Nimes ett område som ibland sägs tillhöra Rhone, ibland Langedoc. Jag tänker att det iallafall ligger där det ligger. Druvblandningen är hursomhelst typisk för södra Rhone med 80% syrah och 20 % grenache. Färgen är mörkt röd med viss blå ton. Doften är rätt häftig med massor av röda bär och kryddor. Smaken är drygt medelfyllig och inehåller samma aromer. Mot slutet känns de 14% alkohol, inte så att de stör på allvar men de finns där. Inte ett vin som får mig att packa väskrona för en resa till sydfrankrike. Jag tror inye ens att det får mig att lämna stugvärmen för en tur till bolaget. Helt OK men inte så mycket mer.

Prövande Provningar

Portugal har behandlats lite styvmoderligt här på bloggen. För att i någon mån kompensera detta anmälde jag mig till en provning i Munskänkarnas regi med temat "Portugal, mer än bara portvin". Som helt grön vad gäller mer seriösa provningar blev det en rätt omtumlande upplevelse. Upplägget var föreläsning, provning av fem röda bordsviner, tre från portvinsdistriktet Douro och två från Alentejo. Därefter mat med ytterligare ett Alentejo-vin och sedan ett dessertvin som avslutning.

Själva provningen var halvblind, d v s att vi visste vilka fem vin som serverades men inte i vilken ordning. Utan några riktiga referensramar blev det en rätt förvirrande provning och för mig omöjligt att hålla isär vinerna. Alla utom ett var rejält fruktiga, bar tydlig ekfatsprägel och var kärva. Riktigt tuffa viner gjorda för lång lagring. Vinet som tilltalade mig mest var Vila Santa, ett Alentejo-vin med bra balans mellan god bärfrukt, bra syra och fattoner. Fortfarande lite tufft men fungerar säkert utmärkt till mat redan nu. I mina anteckningar noterade jag aromer av hallon, plommon och vanilj, en väldigt god doft. För 99 kr definitivt ett vin att satsa på.

De tre Douro-vinerna Quinta Do Vallado Riserva 2005, Quinta Vale do Maria 2004 och Quinta Do Naval 2004 kan jag inte säga så mycket mera om än att de definitivt behövde lagras och att de definitivt låg utanför mina ramar. För min del hade provningen varit betydligt mer intressant om det funnits med ett mera moget vin att jämföra med.

Det femte vinet var Meia Pipa som jag provat tidigare.

Matvinet, ett tredje Alentejo vin, Casa De Santa Vitoria Tinto 2005, var mycket bra. Smakrikt, okomplicerat rätt fylligt och inbjudande. Ett publikt vin jag är rätt övertygad om att väldigt många skulle tycka om.

Dagens bästa upplevelse för mig var det avslutande dessertvinet Moscatel De Setubal 1998. Vackert mörkt bärnstensfärgat, lite bränd, knäckig smak med intensiv sötma och bra syra. Eftersmaken var lång och eldig. Fantastiskt gott och ett vin jag definitivt kommer att köpa en eller annan flaska av.

En intressant upplevelse men för mig är inte denna typen av provning ett bra sätt att uppleva vin på. Ska det funka bra behöver vinet ett sammanhang med mat och sällskap. I själva provningsavsnittet här är man ensam, man får gå inåt och leta bland referenserna. Och är det tunnsått i refernsbiblioteket som blir det svårt.

Tisdagens provning var mer i min smak. Avslutning på Munskänkarnas mat och vin-kurs. Syftet med kursen är att lära deltagarna att kombinera mat och vin. Först provas vinerna utan mat och därefter tillsammans med olika rätter och smaktyper. Allt under flitigt diskuterande. Kursen har varit mycket lärorik, intressant och spännande men framförallt har den gett mig många nya erfarenheter.

Kvällen inleddes med Champagne, André Clouet Grande Reserve. En av systemets trotjänare och en suverän aperitif. Gjord på 100% Pinot Noir och halmgul i färgen. Doft av hyacinter och rostat bröd. Rätt fyllig smak med rejäla syror, mera toast, äppelen och citrus. Riktigt gott.

Vi fortsatte med en Sauvignon Blanc, Domaine de Loye 2006 från Menetou Salon. Jag har druckit och gillat flera Nya Zeländska varianter men detta var en avgjort mera spännande upplevelse. Här fanns något mer än frukt och fräschör, något jag skulle vilja beskriva som mineraltoner som lyfte upplevelsen. Jag har gjort en mental not om att här finns mycket spännande att hämta. Till pocherad torsk med vitvinssås var det mycket bra.

Nästa vin förde oss till Argentina. Vi drack Catena Chardonnay 2006 till stekt torsk med paprikasås, en klockren kombination. Vinets tropiska fruktighet och smörighet matchade såsens lena, milda paprika smak och nötigheten och aromerna från rostade faten gick ihop med kokosmjölken i såsen.

Det första röda vinet var det allra bästa av kursen dryga tiotal. Castello di Fonterutoli är en riktigt högklassig Chianti Classico. Prismässigt ligger det lite utanför mina normala ramar men här är ett vin som verkligen stämmer med min uppfattning om hur ett dyrt vin ska smaka. Bara doften är magnifik med ett djup att förlora sig i. Här finns mycket av allt men vinet känns ändå balanserat och stramt. Massor med mörka bär, ektoner och en rejäl strävhet. En eftersmak som hänger kvar länge Det är definitivt ett vin som vinner på lagring men väldigt gott redan nu. Castello di Fonterutoli kostar dryga 270 spänn. Trots det skulle jag inte bli förvånad om det inom en rätt snar framtid ligger några flaskor i klädskåpet på jobbet.

Sista rödvinet ut var Ridge Lytton Springs, ett californiskt vin gjort på mest zinfandel med en liten del petite sirah och carignan. Ett rätt mjukt vin med skogsbär och fattoner. Välgjort och bra på alla sätt men i denna stilen nöjer jag mig gärna med billigare varianter. När jag smakade Ridge Lytton Springs associerade jag direkt till den Blauer Zweigelt jag provade här. Visst är Ridgen ett mycketbättre vin, inget snack om den saken. Min tanke är att hyggliga, sympatiska och okomplicerade viner inte behöver vara så himla bra för att duga. De behöver bara vara good enough. Att Blauer Zweigelten kostar en knapp fjärdedel förtar inget av glädjen med att dricka den.

Även denna kväll fick ett sött slut och det i form av en något yngre Moscatel de Setubal. Samma producent, annan årgång, halva priset. Något mindre intensivt än det förra men ändå farligt gott. Ett vin att köpa en låda av. Jättebra till fruktsallad och säkerligen ännu bättre till Herr K's skånska äppelkaka. Jag misstänker att dessertvinet till höstens Mårtens-middag redan är bestämt.

Pizza extravaganza

Vi har fått förtroendet att vara barnvakter till helgen. Som en förberedelse kom K & L förbi med dotter - som vanligt med all charm påkopplad - och en hög med pizzor, för att alla skulle kunna vänja sig vid tanken. En mycket angenäm förberedelse, som borgar för att alla parter ska känna sig avslappnade och bekväma då fredagskvällen stundar.

Till pizzorna 2 italienska viner ur det ständiga sortimentet: vita Casal di Serra Verdicchio dei Castelli di Jesi från Umani Ronchi och röda A Mano Primitivo från Fusione-Mark Shannon, båda av årgång 2006. Verdicchion väckte omedelbar förtjusning, lätt och läckert. Ett vin som alltid blivit förbigånget, trots att det ständigt får goda omdömen i vinspalterna. Antagligen har jag ratat det för att det känts för mainstream och ospännande, en snobbism som kan straffa sig. Nu kommer det att bli ändring på det, 78 pix säger att Casal di Serra kan bli ett stående alternativ till somriga sallader med kyckling och bulgur, till fänkålsfyllda foreller och annat gott. Flera källor (Camilla och Ulrika i Aftonbladet och Kronstam i DN) menar att det är lagringsbart, vilket gör det hela än mer intressant. Priset gör det möjligt att skaffa några flaskor av varje årgång och se hur det utvecklar sig över tid.

A Mano är också ett vin som brukar få lovord. Jag har aldrig till fullo förstått dess storhet, så inte heller denna kväll. Tricket kan vara dekantering och luftning, något som ofta får stryka på foten på grund av dålig planering och tidsbrist. Nu hällde jag vinet i en karaff någon halvtimme inann servering. Först nåddes näsan av en oangenäm, rätt instängd doft av gödsel. Ett litet smakprov var surt och strävt. Inget vin att dricka på fastande mage. Till pizzorna - och alltså något mer luftat - var det mycket bättre, smakrikt och kraftigt med framträdande syra. Det första, primitiva intrycket blev efter hand mer nyanserat, men jag tror inte A Mano för 77 kronor blir stående inslag i vinkassarna framöver. Här finns mycket annat italienskt rödtjut i samma eller lägre prisklass, för att inte tala om vad som finns för någon tia till, att lägga slantarna på när andan faller på.

2005 Tegernseerhof Frauenweingarten Grüner Veltliner

Tidigare har Esping skrivit uppskattande om grüner veltliner till kålsoppa. Än har det inte givits tillfälle att prova druvan till grönkålssoppan, men väl till en annan klassiker: fläsklägg med rotmos. Det gick alldeles utomordentligt. Ur källaren hämtades ett exemplar av Tegernseerhofs Frauenweingarten Grüner Veltliner från 2005. Det har legat något år på skruvkorken, nu var det vackert ljusgult i färgen och runt och fint i smaken. Grapefrukt- och mineraltoner, smarrigt och läskande. Väldigt gott och väldigt svår att fylla på lagret av.

Jag trodde Tegernseerhofs grüner veltliner fanns i bolagets standardsortiment, men så är det inte. Här finns den mycket goda billighetsrieslingen för 98 spänn och några mer exklusiva varianter på samma druva. I beställningssortimentet finns en grüner veltliner "Selection" från 2005 för 78 kronor. Om det är lika gott som Frauenweingarten (som förmodligen inte kostade mer när det fanns att tillgå) är det ett fynd. Tyvärr är vingårdens hemsida helkass, så där finns ingen information att hämta om olika varianter och årgångar. Jag kan bara hoppas på att någon gång springa på "Frauenweingarten" igen, för påfyllning av lagret.

2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz Vioginer

I lördagskväll hade vi besök av Ornitologen. Vinet, The Laughing Magpie, var m a o valt med omsorg och hade faktiskt sparats just för ett besök av personen ifråga. d'Arenbergs viner i almmänhet, och detta i synnerhet, är alltid kul att bjuda på. Detta särskilt när det gäller gäster som uppskattar vin men inte är uttalat vinintreeserade. Det är lite som att se "Shortcuts" med någon som ännu inte sett den. Vinet väcker reaktioner och de är alltid positiva.The Laughing Magpie är en riktig publikfriare som får en att haja till och skärpa uppmärksamheten.

Det handlar om en Rhone-blend på Syrah och Viognier men stilen är dock otvetydigt australiensisk med en intensiv doft av björnbär och svarta körsbär, ekfat eukalyptus och mint. I munnen känns vinet tjockt och trögflytande. Smaken är fyllig, kraftig och lång. Alkoholhalten ligger på 15% men här finns så mycket av allt att det faktiskt funkar utan problem.

I kväll dracks vinet till en kraftig lasagne och ett gäng vällagrade hårdostar. Det fungerade bra till allt utom en gammal Appenzeller. Gott, hjärtligt och lite flörtigt inställsamt. Det är inte ett vin man drycker mängder av och inget vin jag kommer att dricka ofta men ikväll var det perfekt.

2005 Château la Reyne Prestige

Fredagskvällen blev något brådstörtad, då vi ville nå Ängelsbäck och hinna fixa färdigt maten (entrecôte med potatisgratäng) innan fredagsunderhållningen begynte i den numera digitalt utrustade tv-apparaten. Tyvärr hade de digitala ettor och nollor, som rätt omvandlade förmedlar just den kanal vi ville se, svårt att ta sig hela vägen in i antennen, ner genom sladden och ut i rummet som begripliga budskap. Med risk för att likna någon uttjatad skämtserie - alltså en sådan där den händige mannen hänger i ett finger från takkanten med antennen i andra näven medan hustru och barn hojtar inifrån huset: "JA! Håll kvar så, nu är bilden jättebra!" - klättrade jag med fara för livet upp till skorstenen. Högre makter var på min sida, jag behövde bara nudda vid sladden så samlade bild och ljud ihop sig till en njutbar helhet. (Det höll inte i sig till lördagen, men det är en annan historia.)

Lättad och törstig drog jag hastigt korken ur den flaska jag sett ut till maten - trodde jag. Men det visade sig att jag i hastigheten korkat upp en Château la Reyne Prestige 2005 (nr 2266), som jag tänkt lägga i källaren för framtida bruk. Till den kommande maten antog jag att det skulle vara för dominerande och kraftigt. Nåväl, gjort är gjort. Jag hällde vinet i största tillbringaren jag kunde hitta, så att det skulle få lufta sig lite i alla fall. Doften som steg upp i näsan var lovande fruktig, efter hand blev också fatkaraktären mer framträdande. Några timmar i karaffen hade inte varit fel, men gud må förlåta mig att suget tog överhanden över förnuftet. Och visst var vinet strävt mot gommen, men framför allt med en frisk och kärnfull körsbärsfruktighet. Jag vågar nog chansa på att det kommer att utvecklas mot en mer harmonisk helhet några år famöver, om det får vara i fred.

Jag tror bestämt jag ska ersätta det druckna exemplaret med ytterligare några buteljer. Till ett rejält stycke kött och en gräddig gratäng är det redan nu riktigt trevligt. Det blir allt skojigare ju längre kvällen lider och brasan sprakar på - om det är på grund av att det mår bra av att luftas eller för att jag går in i en behaglig kvällsdimma låter jag vara osagt. Priset, 89 spänn, betyder mycket vin för pengarna. Nu ser jag att det kommit ett nytt vin från Château la Reyne med mars-släppet, också det malbec och från 2004 med tillägget L'Ecellence. 195 kronor kostar det, lite väl mycket för min budget. Sedan bör det lagras några är också - men då lär man ju å andra sidan inte minnas hur det sved i plånboken när det köptes.

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine

En improviserad filmkväll i soffan, när det visade sig att alltför många malmöbor ville gå på bio just denna onsdagskväll, innebar vissa fördelar: egenpoppad popcorn och svalt vitt vin till filmen. Det som verkade bäst att korka upp från det ganska sparsamma lagret var Ca'Rugate Monte Fiorentine (nr 690), som Esping provat till tacos här. Jag kan rapportera att vinet passade mycket bra att långsamt njuta till en film av böderna Coen. Säkert till andra filmer också, eller som ett välkomnande glas när vännerna kommer på besök. Eller till skaldjursrätter.

Doften spred sig inbjudande ur glasen och smaken var angenäm - inget menlöst vin, lätt att dricka men liksom med en god film med en förmåga att hålla intresset uppe hela vägen. Kan bli en sommarfavorit. 99 kronor är det absolut värt, frågan är om det håller någon längre tid för lagring. Bättre att smida medan järnet är varmt, kanske.

2004 Bunker Bay Pinot Noir

För en tid sedan såg jag en dokumentär om tjufäktningsfans. En man talade om hur han drevs till arenan av en övertygelse om att det skulle utspelas ett historiskt ögonblick om han inte gick dit. Rädslan att missa något som aldrig kommer tillbaka.

I lördags gick jag till systembolaget för att köpa några öl till den varmrökta lax och böcklig som nyss inhandlats på torget. Jag skulle definitivt inte köpa något vin. På väg till ölavdelningen gick jag förbi nyhetshyllan och tänkte att det inte kunde skada att kolla vilka nyheter som letat sig till mitt lokala bolag. Då slog dom till. Butikschefen och en lördagsledig anställd. De diskuterade viskandes nyheterna, nickade menande och riktade blickarna mot 2004 Bunker Bay Pinot Noir. Plötsligt plockade de åt sig några flaskor och så fanns det bara tre kvar. Bra Pinot Noir för 98 kr. Ett stalltips från riktiga insiders. Jag såg framför mig hur ännu en tillfällig nyhet gick mig förbi, återfick alla ha-begärs-symptomen från mina värsta skivsamlardagar och vips så var varukorgen rätt tung. Pinot Noiren fick dessutom sällskap av Ventus Pinot Blanc. Systembolagets strategi med massor av tillfälliga nyheter varje månad leder alltför ofta till att jag drivs att köpa alltför många viner som väl köpta och hemburna plötsligt känns mindre angelägna.

Nåväl, har man nu köpt och burit hem så måste man dricka. Genom att dricka just Bunker Bay Pinot Noir så infriar jag också två nya ambitioner, dels att söka bra budget Pinoter, dels att prova aktuella vin från senaste nyhetssläppet.

Det aktuella vinet är förhållandevis mörkt i färgen för att vara Pinot Noir men fortfarande genomskinligt i en blåröd nyans. Doften är inte klockren Pinot men man hittar röda bär tillsammans med en viss kryddighet. Till en början är smaken en besikelse men när det kyltrs till c a 16 grader piggnar det till. Ett rätt mjukt och behagligt vin med bra frukt som får mig att tänka på skogsbär tillsammans med en typisk kryddighet. Fatlagringen anas snarare än märks.

I jämförelse med den Pinot jag drack här är Bunker Bay ett enklare, mindre komplext och inte lika spännande vin.

2004 Jean-Claude Boisset Bourgogne Chardonnay

Det här är riktigt gott, trevligt gyllengult i färgen och med en häftigt djup och förförisk doft av citrusfrukter och sommarblommor. Smaken är så välbalanserad, mjuk och fruktigt blommig att man bara vill dricka mer och mer. Här finns en lätt fatton och en avrundad syra som gör eftersmaken lång och angenämt avklingande. Allt harmonierar och ingen nyans sticker ut på bekostnad av någon annan. Något helt annat än vad man väntar sig av chardonnay-druvan, som ofta presenteras i fläskiga och överexponerade viner. Min själs älskade blir betagen och säger att det var länge sedan hon drack ett vin som föll henne så i smaken. Hon talar lyriskt om gudasänd nektar. Det märks också: oftast får jag ha merparten av flaskan för mig själv, men så icke denna kväll. Buteljen töms i ett jehu och vi hade nog kunnat hälla i oss en till. Det där med ABC – anything but chardonnay – behöver revideras till ABC – absolut bälga chardonnay – åtminstone om det är så finlemmat och friskt som detta.

Förutom smakupplevelsen kan vi glädjas åt att det är ett extremt billigt vin. Det var tillfällig nyhet på bolaget någon gång 2005 eller 2006. Då kostade det 99 kronor vill jag minnas. Sedan prissänktes det med 20% och då köpte jag på mig några flaskor. Sedan har vi prövat det någon gång utan att bli så begeistrade som denna söndagskväll i mars 2008. Men nu var det alltså rätt: tillräcklig lagring även om det ännu känns ganska ungt, och bra matmatchning (stekta gösfiléer, en ljummen sallad på rödbetor, äpple och kapris samt kokt potatis).

I Systemets sortiment hittar jag i skrivande stund enbart ett gäng av Monsieur Boissets dyrare röda prestigeviner, och tyvärr finns det bara en flaska av denna mer moderat prissatta och mycket prisvärda chardonnay kvar i källaren när det borde finnas ett dussin. Lätt fånget, lätt förgånget.

Jean-Claude Boisset Bourgogne Chardonnay

Digital schlager-yra med prosecco och grüner veltliner

Under vinterhalvåret blir besöken i Ängelsbäck sporadiska. Den här vintern har det varit ett extra aber: det marksända tv-nätet har ju lagts ner och vi har inte lyckats ratta in de digitala vågorna, eller om det kanske snarare rör sig om ettor och nollor. Förra vinterns stormar knäckte pinnen till tv-antennen, som nu stagats upp hjälpligt vid skorstenen med hjälp av rep och andra anordningar. Sedan skaffade vi en mojäng som utlovade att den skulle kunna ge oss digital överföring, men tji det. En slags håglöshet infann sig, där vi inte visste om det var antennens flaggande på halv stång eller mojängen som felade. Men nu var vi tvungna att göra en expedition till landet, med hotet om utebliven schlagertävling hängande över våra huvuden som ett svart stormmoln. Som tur är är min själs älskade en handlingskraftig kvinna och begav sig ut på en strapatsrik, farofylld och äventyrlig färd till Väla, resulterande i en ny manick. När jag efter en utmattande dag med att tillsammans med min lillebror röja ut föräldrahemmet (ungefär den åttonde i ordningen och än är inte slutet i sikte) kom in i stugvärmen möttes jag av det trygga ljudet av Bollibompa-signaturen – sällan så efterlängtad!

Glädjen blev inte mindre av att vi hade glömt en flaska Ruggeri Prosecco dei Colli i kylen sist vi var i huset, alldeles lagom att korka upp till förrätten – löjrom och blinier som min älskade hunnit förbereda alla digitalbox-vedermödor till trots. Skummande i glaset, friskt pärondoftande och med en sötsyrligt pärlande smak som fick livsandarna att vakna till liv igen. Jag hade också varit en tur ner i källaren på jakt efter ett lätt rödvin och – kanske inte helt logiskt – kommit upp med en 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Vad de olika österrikiska beteckningarna (Terrassen, Federspiel och allt vad det är) egentligen betecknar har jag bara en vag aning om, och Frauengrund är en av de mer fantasieggande hittills. Gott var det i alla fall, mildare och med mer avrundade mineraler än vad grüner veltlinern brukar bjuda på. Lite bittra grapefrukttoner i smaken gav den extra skjuss som behövdes. Mycket lättdrucket som en direkt fortsättning på proseccon och passande till den lättsmälta schlagerunderhållningen. Till en kotlett och en grönsallad var det inte heller fel. Vinet var tillfällig nyhet för något år sedan och verkar ha dunstat från bolagets hyllor. Jag tror resterande flaskor kommer att gå åt som smör i solsken under sommarens veranda-aftnar.

2006 Ventus Pinot Blanc Vipavska Dolina

På Billigt Vin har är vi lite dåliga på att prova nyheterna medans de är nyheter. Det finns ofta så många andra viner att dricka än de man just burit hem att när jag blir färdig att korka upp har "nyheten" antingen förpassats till rea-sortimentet eller sålt slut. Idag inhandlade jag vad som utifrån placeringen i butiken verkade vara en mars-nyhet men som släpptes månaden innan. Nåväl, idag drack jag, på inköpsdagen Ventus Pinot Blanc från producenten Vipava 1894. Vi har tidigare skrivit om en del slovenskt vin men då har det handlat om landets vinmakar-avant garde. Ventus är betydligt mer middle of the road men absolut inte dåligt. Ett lätt och lättgillat vin som både doftar och smakar päron och källarförvarade äpplen. Torrt med förhållandevis mild syra. Rätt kort smak. Sammanfattningsvis ett enkelt men trevligt vin lämpligt som aperitif eller en lättare fiskrätt.