Påsken revisited

Redan har en vecka förflutit sedan påskhelgen. Förflutenhetens slöja gör minnet vagt, men jag är säker på vissa saker: det var vinter, vi åt lamm och drack vin.

Förrådet av grüner veltliner i källaren är fortfarande betryggande. För något år sedan kom det en hel del trevliga sådana från Österrike på nyhetshyllorna, i angenäm prisklass. Det är ganska enkla viner gjorda för att drickas unga och friska, men än visar de i mitt tycke inga tecken på att förfaras (det är mest 2006:or, någon 2005:a finns också kvar). Om en grüner veltliner utvecklas vid lagring blir den rundare och blommigare i smaken, mums för en gottegris som jag. Under helgen kom det fram någon 2006 Josef Dockner Exclusiv, som avhandlades här. På vingårdens hemsida kan man surfa runt och titta på bilder av familjen Dockner, se när de bjuder in till Weindegustationsmenü i sin serveringslokal och lite annat smått och gott. Kan vara värt ett besök om man råkar komma förbi Kremstal någon gång. Det hela ger intryck av ordning och reda kombinerat med ett sånt där österrikiskt gemyt som man antingen älskar eller hatar.

På bolaget finns inga produkter från Dockner längre, men det finns en importör, om man skulle vilja testa någon av deras vita viner. Exclusiv är linjen kvalitetsmässigt mellan Classic och Premium, grüner veltliner och riesling är vinerna. 89 kronor vill de ha, 79 hade varit ett kanonpris - men om man har slut i lagret och vill ha en välgjord och lättdrucken g.v. kan det vara ett alternativ om man vill göra sig besväret. Kanske roligare att testa någon av Premium-vinerna från 2005, prisskillnaden är inte så stor.

En annan grüner veltliner från källaren: 2006 Waldschütz Gruner Veltliner Reserve Scheibe. Den minns jag inte mycket av, vilket väl betyder att det var drickbart men inte lämnade några outplånliga spår efter sig (eller att jag börjar bli dement, något som jag förstått av en illavarslande tidningsartikel nyligen att män i 40-årsåldern med överdimensionerat midjemått kan råka ut för). Nåväl - Waldschütz inhandlades när det var tillfällig nyhet för 99 kronor, vilket var ett pris i överkant. För någon månad sedan sänktes priset till 79, och nu när jag provat det kan jag säga att det var ett mycket bra pris. Så det är bara att gratulera dem som fick tag på några flaskor, nu är det nämligen helslut. Importören vill fortfarande ha 99, men då kan man hitta lika bra grüner veltliner billigare.

Påsken är traditionsenligt startskottet för säsongen i sommarstugeland - det krattas och bränns löv, det rensas ut och nypyntas för kommande vårhelger och den hägrande sommarsemestern. Nu var dels påsken tidig, dels var det omväxlande piskande regn och snöglopp. Däremellan blåste det så att tv-antennerna fladdrade. De framlockade påskliljorna slokade i snön, kaminen gick varm. Ändå är vi sommargäster ett envetet släkte, och är det påsk så är det. A var på plats med barnen och kom på taco-party. Vi drack (förutom Waldschütz) en 2005 Roodeberg. Egentligen avsedd för kommande grillkvällar, men vad tusan. Ännu ett vin jag jämt hoppar över i jakten på nyheter, och som just därför nu hade nyhetens behag. Till priset, 83 kronor, är det ett sällsynt bra vin som kanske inte är våldsamt spännande men desto mer pålitligt och användbart.

A bjöd genast (fast i verkligheten någon dag senare) på helgens första påskalamm, med ugnsbakade nypotatis och andra tillbehör därtill. Här dök det upp ett sådant där 99-kronorsvin, Masi Campofiorin Ripasso årgång 2005. Visst är det - som Esping framhåller i en kommentar - ett lite uttjatat vin, men ändå var det ett kärt återseende. Nyligen uppvärmt sommastugekök, mörkt och puget utanför husknuten, trivsam måltid, ett fruktigt och varmt kryddigt vin som jagade fukten i kropp och själ på flykten. Esping påpekar att 2005 räknas som ett mycket gott europeiskt vinår, så det är väl bara att börja bunkra upp av några favoriter efterhand som årgången trillar in. Jag hade tagit med en annan ripasso, Monti Garbi från 2003, vilket ju tycktes lämpligt att fortsätta med för en direkt jämförelse. Nu blev det mest fiasko, på grund av att vinet var för kallt - jag hade glömt hämta upp det i tid och borde hellre lämnat det hemma. Jag försökte utan större framgång värma det under tröjan, vilket mest blev ett patetiskt försök att rädda en pinsam situation. Synd på ett vin som nog hade varit riktigt njutbart om det fått en rättvis chans. Nuvarande årgång på systemet tycks vara 2004 - jag tror jag ska investera i några sådana att umgås med i väntan på 2005:an.

Nästa påskalamm bjöds vi på själva aftonen hos J & R, dit även G anlände från Sundets Pärla. En tradition, detta påskfirande i den minimala men så hemtrevliga och funktionella stugan. Här har många påskhelger förflutit i avslappnad och opretentiös samvaro - under en lång följd av år markerade påskdagens grillning i ur och skur starten på grillsäsongen. Numera har sillen och lammet sammanförts till en komplett och överdådig påskbackanal, från heure bleu med gindrink till glassen med inkokta plommon. Till sillen öl och snaps, givetvis, till lammet potatisgratäng och romanesco-kål. Vinet var 2005 Vila Santa, kanske något svalt (det kyliga klimatet gjorde tempereringen besvärlig i sommarstugeland) men mycket smakligt till maten. Sammantaget bjöd påsken på en provkarta på välrenommerade och välgjorda rödviner, säkra kort i en vinkällare baserad på vad systembolaget har att erbjuda i prisklassen just under hundralappen.