Fest och vardag

Torr? Japp !!
Kall ? 10 grader !!
Gratis ? Inte riktigt

I går skulle en gammal vän introducera sin nya dambekant. Paret var på väg till middag och gjorde bara ett snabbt stopp hos oss. I vår välvilja ansträngde vi oss lite extra för att få till bra första möte. Det lindades parmaskinka kring grissini, breddes gorgonzola på gränna-knäcke och togs fram olivkryddade smördegskex. Samtidigt snabbkyldes en halvflaska 1996 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas François Billecart och vips så hade vi fått till något som liknade en bra början. Både på kvällen och en förhoppningsvis lång bekantskap.

Vinet var fantastiskt. Färgen var ett par nyanser mörkare än Billencart-Salmons standardskumpa. Doften fantastisk med äpplen, hasselnötter och mild citrusfrukt. Smaken än bättre. Rejält mogen, fantastiska syror, vinteräpplen, grapefrukt och färsk bergamott. Riktigt, riktigt gott men förmodligen både första och sista gången som jag drack detta. Enligt Sb's hemsida finns det fyra flaskor kvar av de ursprungliga 1.200 som togs in. Hursomhelst så kändes det som absolut rätt tillfälle i kväll och flaskan öppnades faktiskt utan minsta lilla släng av uppkorkningsångest.

När de nyförälskade lämnat oss fortsatte kvällen på ett mera modest sätt. Ingen middag lagad och aptiten på topp efter inledningen. Lite lasagne snabbtinades och en flaska Il Brecciarolo som tidigare provats här korkades upp. Jag upplevde denna flaskan som något vassare än sist. Friska syror och god lingon/klarbärsaktig frukt med vissa försiktiga fattoner. Gott men ingen stor upplevelse.

Tillägg dagen efter; Min något avmätta kommentar från igår ska nog förstås utifrån vad som föregick denna flaskan. Nu dracks vinet utan champagnen i färskt minne. Till en enkel pasta med örtkryddad tomatsås var vinet helt enkelt superbt. Här fanns en syrlighet i maten som matchade syran i vinet perfekt. Jag vet fortfarande inte om jag vill kalla det för en stor vinupplevelse men har svårt att föreställa mig en bättre kombination. Jag älskar detta väldigt enkla raffinemang. Ett raffinemang som låter en ställa sig upp, knyta nävenoch vråla YESSS snarare än att sitta och försiktigt nicka instämmande.Det är så jordnära, så livsbejankande och så häftigt. Det är genuint folkligt, som Sir Douglas Quintet, snarare än den faux-folklighet som kommer till uttryck i viner som detta eller i företeelser som den Trisse bloggade om härförleden. Vinet går (kanske)att hitta här eller för drygt halva priset här. För mig var det sista flaskan som gick och ska jag vara riktigt ärlig så kommer jag nog att sakna Il Brecciarolo mer än vad jag kommer att sakna champagnen.