Under vinterhalvåret blir besöken i Ängelsbäck sporadiska. Den här vintern har det varit ett extra aber: det marksända tv-nätet har ju lagts ner och vi har inte lyckats ratta in de digitala vågorna, eller om det kanske snarare rör sig om ettor och nollor. Förra vinterns stormar knäckte pinnen till tv-antennen, som nu stagats upp hjälpligt vid skorstenen med hjälp av rep och andra anordningar. Sedan skaffade vi en mojäng som utlovade att den skulle kunna ge oss digital överföring, men tji det. En slags håglöshet infann sig, där vi inte visste om det var antennens flaggande på halv stång eller mojängen som felade. Men nu var vi tvungna att göra en expedition till landet, med hotet om utebliven schlagertävling hängande över våra huvuden som ett svart stormmoln. Som tur är är min själs älskade en handlingskraftig kvinna och begav sig ut på en strapatsrik, farofylld och äventyrlig färd till Väla, resulterande i en ny manick. När jag efter en utmattande dag med att tillsammans med min lillebror röja ut föräldrahemmet (ungefär den åttonde i ordningen och än är inte slutet i sikte) kom in i stugvärmen möttes jag av det trygga ljudet av Bollibompa-signaturen – sällan så efterlängtad!
Glädjen blev inte mindre av att vi hade glömt en flaska Ruggeri Prosecco dei Colli i kylen sist vi var i huset, alldeles lagom att korka upp till förrätten – löjrom och blinier som min älskade hunnit förbereda alla digitalbox-vedermödor till trots. Skummande i glaset, friskt pärondoftande och med en sötsyrligt pärlande smak som fick livsandarna att vakna till liv igen. Jag hade också varit en tur ner i källaren på jakt efter ett lätt rödvin och – kanske inte helt logiskt – kommit upp med en 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Vad de olika österrikiska beteckningarna (Terrassen, Federspiel och allt vad det är) egentligen betecknar har jag bara en vag aning om, och Frauengrund är en av de mer fantasieggande hittills. Gott var det i alla fall, mildare och med mer avrundade mineraler än vad grüner veltlinern brukar bjuda på. Lite bittra grapefrukttoner i smaken gav den extra skjuss som behövdes. Mycket lättdrucket som en direkt fortsättning på proseccon och passande till den lättsmälta schlagerunderhållningen. Till en kotlett och en grönsallad var det inte heller fel. Vinet var tillfällig nyhet för något år sedan och verkar ha dunstat från bolagets hyllor. Jag tror resterande flaskor kommer att gå åt som smör i solsken under sommarens veranda-aftnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar