Pizza extravaganza

Vi har fått förtroendet att vara barnvakter till helgen. Som en förberedelse kom K & L förbi med dotter - som vanligt med all charm påkopplad - och en hög med pizzor, för att alla skulle kunna vänja sig vid tanken. En mycket angenäm förberedelse, som borgar för att alla parter ska känna sig avslappnade och bekväma då fredagskvällen stundar.

Till pizzorna 2 italienska viner ur det ständiga sortimentet: vita Casal di Serra Verdicchio dei Castelli di Jesi från Umani Ronchi och röda A Mano Primitivo från Fusione-Mark Shannon, båda av årgång 2006. Verdicchion väckte omedelbar förtjusning, lätt och läckert. Ett vin som alltid blivit förbigånget, trots att det ständigt får goda omdömen i vinspalterna. Antagligen har jag ratat det för att det känts för mainstream och ospännande, en snobbism som kan straffa sig. Nu kommer det att bli ändring på det, 78 pix säger att Casal di Serra kan bli ett stående alternativ till somriga sallader med kyckling och bulgur, till fänkålsfyllda foreller och annat gott. Flera källor (Camilla och Ulrika i Aftonbladet och Kronstam i DN) menar att det är lagringsbart, vilket gör det hela än mer intressant. Priset gör det möjligt att skaffa några flaskor av varje årgång och se hur det utvecklar sig över tid.

A Mano är också ett vin som brukar få lovord. Jag har aldrig till fullo förstått dess storhet, så inte heller denna kväll. Tricket kan vara dekantering och luftning, något som ofta får stryka på foten på grund av dålig planering och tidsbrist. Nu hällde jag vinet i en karaff någon halvtimme inann servering. Först nåddes näsan av en oangenäm, rätt instängd doft av gödsel. Ett litet smakprov var surt och strävt. Inget vin att dricka på fastande mage. Till pizzorna - och alltså något mer luftat - var det mycket bättre, smakrikt och kraftigt med framträdande syra. Det första, primitiva intrycket blev efter hand mer nyanserat, men jag tror inte A Mano för 77 kronor blir stående inslag i vinkassarna framöver. Här finns mycket annat italienskt rödtjut i samma eller lägre prisklass, för att inte tala om vad som finns för någon tia till, att lägga slantarna på när andan faller på.