Systembolagets nya lanseringsstrategi kommer säkerligen att stötas och blötas framöver. Men får man tro de kritiker Räknetrissen brukar bocka av får februarisläppet klart godkänt. Hans Artberg - som för några månader sedan bistert föreslog att man skulle hälla alla nya rödviner i en cistern och sälja resultatet som Cuvée Bolaget - strösslar med MVG och VG, framför allt över bourgogner och andra fransoser. Han konstaterar själv att hans surhetsimage är hotad.
Det våras för Systemet!, utbrister GP:s Tomaz Grehn och menar att om bara vinerna finns kvar så länge som utlovat har Monopolet gjort "en rivstart på sin nya grepp" (detta gäller ju då de nyheter i det billigare segmentet som ska kunna gå att få fram fler av vid behov). DN:s Bengt-Göran Kronstam tycker det är rörigt med alla de olika lanseringarna och efterlyser mer ordning och reda. Som tidigare nämnts pekar Anders Fagerström i Sydsvenskan på den sämre tillgänglighet - både ifråga om information och geografi - det nya sättet att lansera kan resultera i. Den som lever får väl se.
För Räknetrissen är det som vanligt hårda bud att samla in siffror. Sydis håller på att lansera ett nytt söksystem där man inte hunnit få in mer än ett fåtal nyheter, eller så är det Trissen som inte begriper sig på finesserna. Annars så uttömmande Fagerström har alltså ett mindre inflytande över listan denna gång. GP har - som vanligt - inte lagt ut några av Grehns omdömen. Istället är det BK Wines Jack, Munskänkarnas betyg, Kronstams urval samt Camilla Settlins och Ulrika Karlssons Tasteline-stjärnor som är fundamentet.
En del - men inte alla - viner i segmentet "Små partier" tycks ha ingått i journalistprovningen. Ingenstans finns exempelvis 2007 Masante Dolcetto Aldo Conterno som bloggen Vinum Vita Est har hittat i Varunytt eller i myllret av tillfälliga viner på Bolagets hemsida. Redan urvalet är alltså ett urval.
I alla fall. Här är de viner som fått högst medelpoäng i excel-tabellen den här gången:
TORRA VITA
95780 2008 Riesling 3 Weingärten, 78 kr (4,0 - 5 omdömen)
95880 2008 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner Kammerner Renner, 169 kr (4,0 - 4 omdömen)
95866 2000 Chablis Premier Cru Mont de Milieu, 215 kr (4,0 - 3 omdömen)
95427 2008 Würzburger Stein Riesling Kabinett Trocken, 149 kr (3,8 - 5 omdömen)
95756 2008 Rabl Riesling Vinum Optimum, 169 kr (3,8 - 5 omdömen)
95839 2009 Q-rious Viura Muscat Chardonnay, 59 kr (3,75 - 4 omdömen)
95755 2008 Rabl Riesling Schenkenbich, 199 kr (3,66 - 3 omdömen)
95605 2008 Hochheimer Stielweg Riesling Alte Reben trocken, 219 kr (3,66 - 3 omdömen)
95792 2007 Pinot Gris Grand Cru Hengst, 149 kr (3,66 - 3 omdömen)
95860 2008 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner Kammerner Lamm, 249 kr (3,66 - 3 omdömen)
Men allra högst medelvärde, visserligen bara på tre omdömen, får halvtorra 95922 2008 Erdener Treppchen Riesling Kabinett Dr Loosen, 129 kr (Jack har med det på sin lista "Mest vin för pengarna", men har missat att få med det i sin lista. Hade han kommit ihåg det hade det antagligen fått en fyra).
Det sistnämnda är - om jag förstått det hela rätt - ett av de viner som ska finnas fyra månader framåt, liksom den österrikiska rieslingen och Q-rius. Möjligen gäller det även grand crun från Hengst, Jack som brukar ange antal flaskor har i alla fall inte listat någon definitiv tilldelning. Men av rieslingen från Würzburg finns det 1 200 och däröver i prislistan är det begränsad tillgång och huggsexa som gäller - precis som vanligt alltså. Visserligen har jag hört glunkas på Bolaget att det kan bli möjligt att få fram fler exemplar av populära dyrviner framöver, men det är en högst osäker uppgift.
RÖTT
95915 2007 Pedroncelli Pinot Noir Russian River, 120 kr (4,33 - 6 omdömen)
99010 2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition, 245 kr (4,2 - 5 omdömen)
95838 2009 Beaujolais-Villages Les Granits, 65 kr (4,0 - 6 omdömen)
95833 2008 Las Moras Reserve Sangiovese, 79 kr (4,0 - 5 omdömen)
95796 2007 Meandro, 159 kr (3,8 - 5 omdömen)
95855 2007 Pommard La Chanière, 343 kr (3,66 - 3 omdömen)
98221 2008 Voss Estate Pinot Noir, 149 kr (3,66 - 3 omdömen)
99620 2002 Château Destieux, 398 kr (3,66 kr - 3 omdömen)
95793 2008 Chinon Les Gravinières, 105 kr (3,6 - 5 omdömen)
Från och med Voss Estate (2 400 buteljer) och uppåt i prislistan är det kvoterad tilldelning som gäller. Så det gäller nog att vara på plats om man vill få tag på en eller två av portugisiska Meandro (1 200 flaskor beställt) eller Bosquet de Papes, även om 1 800 ex är ett ganska rejält parti för ett vin i den klassen.
För alla vinerna på listan gäller att omdömena ligger på treor och däröver, förutom att Jack dissar Meandro och Munskänkarna inte tycker Château Destieux lever upp sitt pris. Jag blir lite nyfiken på 95779 2007 Côtes du Jura Poulsard, som får 2,75 i medel. Jack brukar inte dra till med dubbelminus men här drämmer han till med det. Camilla och Ulrika, däremot, ger fyra stjärnor och övriga ger godkänt. 85 kronor kan det kanske vara värt att bilda sig en egen uppfattning. Här finns också en riesling från Luxemburg, 95883 2007 Wintrange Felsberg Riesling Grand Premier Cru, som visserligen bara når 3 i medel men som får VG av Artberg. En Grand Premier Cru för 83 kronor, det låter väl bra?
Tar man med i beräkningen alla nya årgångar av ordinarie sortimentets viner så är det en del att fundera över. Kanske blir det rea också? Med tanke på att det befintliga förrådet kanske frusit sönder i sin källare är det väl inget annat att be för än att bunkra upp...
söndag 31 januari 2010
Ny lanseringspolitik
Det har förstås skrivits en hel del om Systembolagets nya lanseringspolitik och vad den kommer att innebära. Se till exempel Fagerström i Sydsvenskan och BK Wines nyhetskontrollör Jack. I anslutning till Fagerströms genomgång av nyheterna finns också en behändig lathund, där årets olika lanseringsdagar finns listade.
I korthet innebär det tre "tema"-lanseringar - tema vår i februari, tema sommar i maj och tema höst i september - samt helgspecialer till påsk (15:e mars) och jul (15:e november). Tanken är att de viner som kommer vid temalanseringarna ska finnas under i alla fall tre månader. Som tidigare introduceras i april och oktober viner som ska finnas minst ett år i sortimentet.
En hel del viner blir det även fortsättningsvis att pricka in i tabellen, konstaterar Räknetrissen. En rent numerär genomgång av februarilistan visar inte på någon direkt minskning av antalet titlar. Det som är nytt är en ännu tydligare segregering av billigare viner som blir tillgängliga i större volymer (och som också ska kunna tas hem mer av on demand, om jag fattat det hela rätt) och dyrare viner som bara finns i ett fåtal butiker. Ett exempel: 95755 2008 Rabl Riesling Schenkenbichl för 199 kronor har tagits hem i 360 exemplar och kommer imorron, enligt Bolagets hemsida, att finnas i fysisk form enbart i tre butiker: Regeringsgatan i Stockholm, Nordstan i Göteborg och Hansa i Malmö. Alla 360 flaskorna har tydligen inte skickats iväg från varudepån, och kommer väl (?) att kunna beställas från alla landets butiker.
Det här är i och för sig inget nytt. Just volymen 360 buteljer som tilldelas vinkällarbutikerna känner vi igen. De något billigare vinerna, till exempel 95756 2008 Rabl Riesling Vinum Optimum som kostar 169 kronor, kommer ofta i 1 200 flaskor. Just det vinet kommer imorron att finnas i 41 butiker över landet.
Det som gör åtskillnaden mellan billigt och dyrt tydligast är tomrummet däremellan, som i alla fall i detta "vårsläpp" ekar som ett ångestskri i rymden - det vill säga totalt ljudlöst. I prisintervallet 90 - 120 kronor återfinns tio viner (av cirka 90 totalt). I den prisklassen blir det kortslutning i systemet. Det ska uppenbarligen vara viner som går att få i tillräcklig volym för att man ska kunna garantera tillgången till nästa temalansering, och då tittar man förstås inte på de mindre producenter av goda mellanprisviner vinvärlden är full av.
Eller förresten, det gör man kanske. Listan på datum att hålla reda på innehåller också "exklusiva tillfälliga lanseringar" (åtta stycken under året). Dessa består av viner som, enligt Fagerström, inte alltid kommer att åtföljas av något nummer av Varunytt och som dyker upp i vissa utvalda butiker. Det skulle, menar Fagerström, inte nödvändigtvis behöva vara exklusiva viner i meningen svindyra, utan även sådana som landets vinbloggare så hett önskar fler av - spännande viner som inte kostar skjortan från intressanta mindre producenter. Det kan man ju hoppas. Fast i det aktuella Varunytt - där också det som jag uppfattar som det exklusiva släppet listas - kostar det billigaste rödvinet i förteckningen över små partier, 2007 Masante Dolcetto Aldo Conterno, 149 kronor. Sedan drar det iväg. Dessutom står det att dessa viner bara ska finnas i de tre specialbutikerna. Det är inte helt lätt att begripa hur upplägget kommer att bli.
För att hålla koll på kommande nyheter kan man ju alltid söka på hemsidan. Fast inte på "Nyheter" (där finns bara april- och oktobervinerna) utan på "Tillfälligt sortiment" och viner med tilläggsbeteckningen C. Den listan upptar alla tillfälliga nyheter som finns i sortimentet och alla som kommer. Just nu blir det 24 söksidor. Jag har inte hittat något sätt att till exempel söka på C för att få en mer behändig lista att rota igenom. Tanken är i alla fall att alla ska kunna beställa ur det exklusiva sortimentet från sin lokala butik, om man nu till äventyrs skulle hitta det.
Så bilden förstärks, det vill säga bilden av vad Bolaget har för bild av sina kunder: en grupp (stor) som bara vill kunna gå in i sin lokala butik, greppa nåt billigt tjut och kalas på det, samt en grupp (liten) som är kunnig, penningstark och nördig nog att lusläsa hemsidan, gå till butiken och beställa hem av det exklusiva sortimentet. Det är väl också detta tänkta segment som ska vara intresserad och insatt nog att söka efter goda mellanprisviner utanför standardsortimentet i beställningssortimentet - vilket kräver hög grad av kunskap, för här är inte Bolagets personal något att ha när det gäller vägledning (och man får inte lämna tillbaka varorna om det skulle visa sig vara ett sne'köp).
Nåväl. När Räknetrissen skummar igenom kritiker-omdömena av de viner journalisterna fått smaka, verkar februarisläppet innehålla många godbitar. Han kommer nu att ge sig iväg ut i snöyran för att samla mer material till sitt excel-blad, och om han inte fastnar i någon driva kan det komma en liten sammanställning bortåt nattkröken.
I korthet innebär det tre "tema"-lanseringar - tema vår i februari, tema sommar i maj och tema höst i september - samt helgspecialer till påsk (15:e mars) och jul (15:e november). Tanken är att de viner som kommer vid temalanseringarna ska finnas under i alla fall tre månader. Som tidigare introduceras i april och oktober viner som ska finnas minst ett år i sortimentet.
En hel del viner blir det även fortsättningsvis att pricka in i tabellen, konstaterar Räknetrissen. En rent numerär genomgång av februarilistan visar inte på någon direkt minskning av antalet titlar. Det som är nytt är en ännu tydligare segregering av billigare viner som blir tillgängliga i större volymer (och som också ska kunna tas hem mer av on demand, om jag fattat det hela rätt) och dyrare viner som bara finns i ett fåtal butiker. Ett exempel: 95755 2008 Rabl Riesling Schenkenbichl för 199 kronor har tagits hem i 360 exemplar och kommer imorron, enligt Bolagets hemsida, att finnas i fysisk form enbart i tre butiker: Regeringsgatan i Stockholm, Nordstan i Göteborg och Hansa i Malmö. Alla 360 flaskorna har tydligen inte skickats iväg från varudepån, och kommer väl (?) att kunna beställas från alla landets butiker.
Det här är i och för sig inget nytt. Just volymen 360 buteljer som tilldelas vinkällarbutikerna känner vi igen. De något billigare vinerna, till exempel 95756 2008 Rabl Riesling Vinum Optimum som kostar 169 kronor, kommer ofta i 1 200 flaskor. Just det vinet kommer imorron att finnas i 41 butiker över landet.
Det som gör åtskillnaden mellan billigt och dyrt tydligast är tomrummet däremellan, som i alla fall i detta "vårsläpp" ekar som ett ångestskri i rymden - det vill säga totalt ljudlöst. I prisintervallet 90 - 120 kronor återfinns tio viner (av cirka 90 totalt). I den prisklassen blir det kortslutning i systemet. Det ska uppenbarligen vara viner som går att få i tillräcklig volym för att man ska kunna garantera tillgången till nästa temalansering, och då tittar man förstås inte på de mindre producenter av goda mellanprisviner vinvärlden är full av.
Eller förresten, det gör man kanske. Listan på datum att hålla reda på innehåller också "exklusiva tillfälliga lanseringar" (åtta stycken under året). Dessa består av viner som, enligt Fagerström, inte alltid kommer att åtföljas av något nummer av Varunytt och som dyker upp i vissa utvalda butiker. Det skulle, menar Fagerström, inte nödvändigtvis behöva vara exklusiva viner i meningen svindyra, utan även sådana som landets vinbloggare så hett önskar fler av - spännande viner som inte kostar skjortan från intressanta mindre producenter. Det kan man ju hoppas. Fast i det aktuella Varunytt - där också det som jag uppfattar som det exklusiva släppet listas - kostar det billigaste rödvinet i förteckningen över små partier, 2007 Masante Dolcetto Aldo Conterno, 149 kronor. Sedan drar det iväg. Dessutom står det att dessa viner bara ska finnas i de tre specialbutikerna. Det är inte helt lätt att begripa hur upplägget kommer att bli.
För att hålla koll på kommande nyheter kan man ju alltid söka på hemsidan. Fast inte på "Nyheter" (där finns bara april- och oktobervinerna) utan på "Tillfälligt sortiment" och viner med tilläggsbeteckningen C. Den listan upptar alla tillfälliga nyheter som finns i sortimentet och alla som kommer. Just nu blir det 24 söksidor. Jag har inte hittat något sätt att till exempel söka på C för att få en mer behändig lista att rota igenom. Tanken är i alla fall att alla ska kunna beställa ur det exklusiva sortimentet från sin lokala butik, om man nu till äventyrs skulle hitta det.
Så bilden förstärks, det vill säga bilden av vad Bolaget har för bild av sina kunder: en grupp (stor) som bara vill kunna gå in i sin lokala butik, greppa nåt billigt tjut och kalas på det, samt en grupp (liten) som är kunnig, penningstark och nördig nog att lusläsa hemsidan, gå till butiken och beställa hem av det exklusiva sortimentet. Det är väl också detta tänkta segment som ska vara intresserad och insatt nog att söka efter goda mellanprisviner utanför standardsortimentet i beställningssortimentet - vilket kräver hög grad av kunskap, för här är inte Bolagets personal något att ha när det gäller vägledning (och man får inte lämna tillbaka varorna om det skulle visa sig vara ett sne'köp).
Nåväl. När Räknetrissen skummar igenom kritiker-omdömena av de viner journalisterna fått smaka, verkar februarisläppet innehålla många godbitar. Han kommer nu att ge sig iväg ut i snöyran för att samla mer material till sitt excel-blad, och om han inte fastnar i någon driva kan det komma en liten sammanställning bortåt nattkröken.
lördag 30 januari 2010
2006 Saint Jeand du Barroux Danish Cuvée
Philippe Gimel och vinerna från hans egendom St Jean du Barroux har förekommit rätt frekvent på Billigt Vin under det senaste halvåret. Den som är intresserad kan läsa här, här och här Det är verkligen spännande att vara med nästan från början och följa vinernas och vinmakarens utveckling. Danish Cuvée är speciellt framtagen för SJB's största exportmarknad som ett förhållandevis lättillgängligt och snabbmognande alternativ. Det är också det billigaste vinet i kollektionen och säljs oftast för en dansk hundring.
Vinet har en tät mörkt purpurröd färg. Utifrån tidigare erfarenheter ger jag vinet sex timmar på karaff och det behövs för att det ska komma loss. Efter luftningen bjuder vinet på ett regelrätt bombardemang av lukt- och smaksinnena. Doften ger massor av intryck med lager på lager av mörk frukt,körsbär, hallon och jordgubbar. Här finns lite återhållen sydstatsfunk, provensalska örtkryddor och tobak.
Smaken matchar doften lika väl som om den sökt smakråd hos en italiensk herrekipering. Vinet är sötfruktigt, fyller ut varje kubikmillimeter i munhålan med smaker från södra Rhône. Tanninerna är silkeslena och finalen mäktig med körsbärslikör och lakrits.
Visst är det här ett gott och på många sätt imponerande vin men samtidigt lite tröttande. . Det här känns lite väl tungt och mäktigt. Det bjuder heller inte riktigt på samma motstånd som de andra vinerna. Jag har uppskattat St Jean du Barroux andra tappningar mer. Svensk importör är på gång i vår. A Vinstouw importerar till Danmark
Nu är det vår!
Eller...?
Bolaget lanserar på måndag sin vårkollektion, men det fortsätter snöa över Skåne. Kallt är det också, enligt en vädersajt är det just nu 9 grader kallt och blåser 5 sekundmeter nordöstlig vind runt knutarna bakom vilka mina stackars vinpavor ligger och darrar på frostens rand. Till natten är prognosen 14 minusgrader.
Men jag skiter i det! Dags att suggerera sig till lite soliga vårkänslor. Butiken på Södra Förstadsgatan hade i sina gömmor kvar några Lagar de Bouza, en albariño från Rías Baixas-producenten Bouza do Rei. Enligt uppgift av importören är vingården på 80 ha och har dessutom 50 ha arrenderad albariño-mark. "Vinanläggningen", sägs det, "är ultramodern och en rostfri dröm". Årligen prånglar man tydligen ut en miljon buteljer. Ingen liten, sparsmakad producent alltså, och ingenstans nämns något om biodynamisk odling. Måhånda säljs vinet i snabbköpen i Galicien för 5-6 Euro och här har jag pröjsat en hundring. Men jag skiter i allt det där också, så crazy är jag!
Vinet var tillfällig nyhet juni 2009, av Esping utnämnt till bra bersåvin. Men det går även bra att dricka en kulen vinterkväll i köket, medan grytan puttrar och balkongdörren immar igen. "En boca se muestra con muy buena acidez, fresco, sabroso, con una espléndida frutosidad", menar baksidestexten. Nu begriper jag inte mycket spanska, men det här är lätt att greppa. Liksom vinet. Inga konstigheter, inga gåtor insvepta i dunkla mysterier. Ungt, fräscht och fruktigt, som vinskribenten Per Bill skulle ha uttryckt det. Den där spritsen Esping upptäckte förra sommaren är kvar. Jag hoppas den kommer att vara det också i maj, ni vet en sådan där söndagseftermiddag när solen värmer upp en vindskyddad hörna bakom en häck och man kanske har varit över hos Kaj i Hallavara och köpt på sig en rökt firre.
Längre än så kommer jag inte låta de andra flaskorna Lagar de Bouza vänta. Bolaget påstår att årgång 2007 finns i beställningssortimentet - vilket inte låter särskilt lockande - men hos importören listas årgång 2008 bland aktuella produkter. 109 kronor får du slänga upp för det.
Förresten - mer om det där vårsläppet kommer snart i en bloggpost nära dig.
Bolaget lanserar på måndag sin vårkollektion, men det fortsätter snöa över Skåne. Kallt är det också, enligt en vädersajt är det just nu 9 grader kallt och blåser 5 sekundmeter nordöstlig vind runt knutarna bakom vilka mina stackars vinpavor ligger och darrar på frostens rand. Till natten är prognosen 14 minusgrader.
Men jag skiter i det! Dags att suggerera sig till lite soliga vårkänslor. Butiken på Södra Förstadsgatan hade i sina gömmor kvar några Lagar de Bouza, en albariño från Rías Baixas-producenten Bouza do Rei. Enligt uppgift av importören är vingården på 80 ha och har dessutom 50 ha arrenderad albariño-mark. "Vinanläggningen", sägs det, "är ultramodern och en rostfri dröm". Årligen prånglar man tydligen ut en miljon buteljer. Ingen liten, sparsmakad producent alltså, och ingenstans nämns något om biodynamisk odling. Måhånda säljs vinet i snabbköpen i Galicien för 5-6 Euro och här har jag pröjsat en hundring. Men jag skiter i allt det där också, så crazy är jag!
Vinet var tillfällig nyhet juni 2009, av Esping utnämnt till bra bersåvin. Men det går även bra att dricka en kulen vinterkväll i köket, medan grytan puttrar och balkongdörren immar igen. "En boca se muestra con muy buena acidez, fresco, sabroso, con una espléndida frutosidad", menar baksidestexten. Nu begriper jag inte mycket spanska, men det här är lätt att greppa. Liksom vinet. Inga konstigheter, inga gåtor insvepta i dunkla mysterier. Ungt, fräscht och fruktigt, som vinskribenten Per Bill skulle ha uttryckt det. Den där spritsen Esping upptäckte förra sommaren är kvar. Jag hoppas den kommer att vara det också i maj, ni vet en sådan där söndagseftermiddag när solen värmer upp en vindskyddad hörna bakom en häck och man kanske har varit över hos Kaj i Hallavara och köpt på sig en rökt firre.Längre än så kommer jag inte låta de andra flaskorna Lagar de Bouza vänta. Bolaget påstår att årgång 2007 finns i beställningssortimentet - vilket inte låter särskilt lockande - men hos importören listas årgång 2008 bland aktuella produkter. 109 kronor får du slänga upp för det.
Förresten - mer om det där vårsläppet kommer snart i en bloggpost nära dig.
fredag 29 januari 2010
2001 Roagna Langhe Rosso
En arbetskamrat slutade igår sin anställning på min arbetsplats och han skulle firas av med ett restaurangbesök. Medan de flesta av våra kollegor skyndade hem för att förbättra det yttre innan utgången stannade vi kvar på kamratens tjänsterum för att arbeta med våra inre. Jag hade laddat ryggsäcken med två ostar, fransk bondost och den piemontesiska San Martino, bourgognekupor och en flaska 2001 Roagna Langhe Rosso. Vinet har det bloggats om både hos Dricks och Italienska Viner Vinet fick positiva omdömen på båda ställena men jag var ändå inte förberedd på den upplevelsen som väntade.
Det fanns ingen tid för dekantering utan det var pop'n'pour som gällde. Att försöka rabbla upp doftförnimmelser som flöt ur glasen känns meningslöst. För mig var upplevelsen lika stark som när jag såg norrsken första gången. Så otroligt vackert att upplevelsen överträffade den mest målande beskrivning. Min kollega, som är måttligt vinintresserad, var den som först yttrade sig. - Det var som fan sa han och jag kunde bara instämma.
Jag vågade inte hoppas på att smaken skulle matcha doften. Kanske gjorde den inte heller det men 2001 Langhe Rosso är ett vin i perfekt balans och harmoni.Underbart sirlig frukt, spröd syra och mjuka mogna tanniner. Perfektion. Vi blev en halvtimme sena till middagen men kände att vi hade giltigt förfall.
tisdag 26 januari 2010
Vinkultur
Häromdagen läste jag ett inlägg på Puttes vinspalt. Putte länkade till ett inlägg om vin på SvD's kultursida. Ikväll fick jag äntligen tid att läsa artikeln av Carl-Johan Mamlmberg.
Malmberg skriver om sitt förhållande till bourgogne på ett mycket sympatiskt där han förklarar vad det är han går igång på. Artikeln hjälper mig att reflektera över och förstå varför bourgogne, åtminstone för stunden, inte är för mig. Jag hittar helt enkelt inte in och saknar uthålligheten och tålamodet för att utforska. Jag känner mig heller inte säker på att jag skulle tycka det var mödan värt om jag lyckades ta mig in. Det är lite av samma skäl som jag inte lyckats ta mig in i den klassiska musikens värld. Det känns för stort och för svårt. Dessutom är jag rätt nöjd med att lyssna på jazz, rock'n'roll, blues, funk, soul och country. Jag får tillräckliga kickar av den musiken precis som jag just nu är nöjd med att dricka viner från Italien, Rhône och Slovenien (med sporadiska utflykter på andra håll). Vill någon öppna sin klassiska skivsamling eller burgundiska vinkällare är jag dock beredd att lyssna. Och att smaka.
Åter till Malmgrens artikel. Här finns det breda kunnande, det engagemang och förmågan att sätta igång läsarens egna reflektioner som jag nästan alltid saknar hos våra vanliga vinskribenter. Trots att jag nyss sagt att bourgogne inte är för mig så skulle jag väldigt gärna vilja uppleva "mittpunkten av en mogen bourgogne är liksom ett tomrum, vibrerande av något okänt" Kanske är det kultursidorna som är vinskrivandets rätta plats. Stort tack till
Putte för tipset
Malmberg skriver om sitt förhållande till bourgogne på ett mycket sympatiskt där han förklarar vad det är han går igång på. Artikeln hjälper mig att reflektera över och förstå varför bourgogne, åtminstone för stunden, inte är för mig. Jag hittar helt enkelt inte in och saknar uthålligheten och tålamodet för att utforska. Jag känner mig heller inte säker på att jag skulle tycka det var mödan värt om jag lyckades ta mig in. Det är lite av samma skäl som jag inte lyckats ta mig in i den klassiska musikens värld. Det känns för stort och för svårt. Dessutom är jag rätt nöjd med att lyssna på jazz, rock'n'roll, blues, funk, soul och country. Jag får tillräckliga kickar av den musiken precis som jag just nu är nöjd med att dricka viner från Italien, Rhône och Slovenien (med sporadiska utflykter på andra håll). Vill någon öppna sin klassiska skivsamling eller burgundiska vinkällare är jag dock beredd att lyssna. Och att smaka.
Åter till Malmgrens artikel. Här finns det breda kunnande, det engagemang och förmågan att sätta igång läsarens egna reflektioner som jag nästan alltid saknar hos våra vanliga vinskribenter. Trots att jag nyss sagt att bourgogne inte är för mig så skulle jag väldigt gärna vilja uppleva "mittpunkten av en mogen bourgogne är liksom ett tomrum, vibrerande av något okänt" Kanske är det kultursidorna som är vinskrivandets rätta plats. Stort tack till
Putte för tipset
måndag 25 januari 2010
Vad ska jag dricka i kväll...
... är en fråga som med stor regelbundenhet kräver ett svar. Ibland går det enkelt men ibland orsaker frågan en hel del bryderier. Ibland får maten styra vinvalet. Andra gånger blir det vinet som påverkar menyn. Oftast hugger jag något som jag är sugen på och så får det bli som det blir. Även om antalet flaskor ökat markant det senaste året har jag inget jättelager. Samtidigt är det ändå så att det finns finns en del att välja på. Problemet är nästan aldrig att jag inte hittar något jag är sugen på. Tvärtom är det oftast så att det är många olika saker som lockar.Många bloggare hade i samband med sina summeringar av fjolåret funderingar kring vad de skulle dricka mer av under 2010. Jag brottas med vad jag ska dricka mindre av vilket är betydligt svårare. Det enda jag kommit fram till är att jag ska försöka undvika tråkiga viner. Av denna anledning har en billig portugis blivit stående ett tag men ikväll korkade jag upp till slut upp 2007 Contraste från vinhuset Conceito i Douro.
Conceito är relativt nytt som varumärke men familjen Ferreira har odlat vin i nio generationer. Tidigare sålde man sina druvor till de stora portvinshusen men sedan några år tillbaka vinifierar man sina druvor själv. Man har satsat på inhemska druvor och har några vingårdar med riktigt gamla stockar. 2007 Contraste är Conceitos enklaste vin. Det är gjort på en bladning av 40% Tinta Roriz, 40% Touriga Franca och 20% Touriga Nacional. Vinet har lagrats 20 månader på barrique av fransk ek. Hälften av faten är nya.
Vinet går i en gnistrande rubinröd färg med lite blå reflexer. Doften är till en början mycket fruktig och får mig att associera till gamay. Det är mycket friskt med röda bär i centrum. Efter en stund blir doften mer komplex och det dyker upp en god kryddighet, anis och mörkare frukter. Smaken är ungdomlig livfull och ren med fin frukt . Slutet är kryddigt med lakrits/anis och mjuka tanniner. Inte något stort eller märkvärdigt vin men ett ärligt och intressant vardagsvin som är allt annat än tråkigt
Ytterligare en trevlig Portugisisk bekantskap. Det är tydligen inte på konsumtionen av portugisiska viner jag ska skära ner. Köpt hos Emilie Vin för 80DKK
söndag 24 januari 2010
2008 Petit Chablis Domaine Sainte Clair och 2001 Chablis 1er Cru Vaillons
En liten jämförelse mellan 2008 Petit Chablis Domaine Sainte Clair från Brocard (som hamnade på vinkritikernas topplista över förra årets "bästa viner") och en 2001 Chablis 1er Cru Vaillons från Jean Collet & Fils.
På kul hade jag packat in flaskorna i folie och ber MSÄ skänka upp. I det vänstra glaset hamnar ett gult, inte helt transparent vin. I det andra går vinet åt det färglösa hållet med svagt gröna reflexer, så det är inte svårt att sluta sig till vilket som är ungt och lite äldre. Det ljusa vinet bjuder på en friskt citrussyrlig, blommig doft med en tvist av honungsmelon. Mest markant är mineraliteten: snustorr och kalkhaltig. MSÄ landar förståeligt nog i grüner veltliner-land innan hon på tredje försöket är framme vid chardonnay från Chablis. Smaken går i samma synnerligen friska stil. Syran får så när tungan att skrynkla sig i munnen, men på något sätt balanseras det supersura godiset upp av fruktigheten och en munter sprits. Som ett riktigt syrligt, hårt grönt äpple, komplett med en liten beska från skalet. Cleant, som sonen vill ha sitt gitarrljud.
1er Crun borde förstås vara i en helt annan komplexitetsklass än Petit Chablin, gjord som den senare är för okomplicerat och bekymmerslöst drickande. Doften hos det förra är förvisso djupare och rymmer fler nyanser. Förutom citrussyran och mineralerna finns det här en sötsyrlig ton av mognare äpplen, rent av lätt ankomna. Här finns också en avrundad, fet smörighet som saknas i Petit Chablin. Släktskapet mellan de båda vinerna är tydligt och då skulle väl Vaillons snarast vara en äldre, mer sofistikerad kusin. Men i den första kontakten med smaklökarna finns där en störande, dominerande efterbeska, en oönskad och otrevlig effekt jag minns från förra gången jag provade Vaillons för något år sedan. Spontant föredrar vi det enklare vinet till maten, ugnsstekt forell med kokt potatis och en sås på crême fraîche och turkisk yoghurt i vilken jag kommit ihåg att klippa ner de där små gröna dilliknande vipporna som finns i toppen av fänkålen.
Efter sådär en kvart i glaset börjar det ändock hända grejer med 1er Crun. Den blir mer harmonisk, beskan sjunker undan. Jag karafferar och den gynnsamma utvecklingen fortsätter under kvällen. Syran förblir markant, men frukten framträder allt mer och framför allt den mångfacetterade doften blir mer intrikat och lockande. Jag tänkte från början att den relativa plattheten berodde på att vinet blivit överårigt, men nu tänker jag tvärtom att det har livet i behåll. Efter ett par dygn åter i flaskan lever det fortfarande och har alla kännetecken på ett förnämligt matvin. Den flaska som nog finns kvar någonstans i källaren ska få ligga där något år till tror jag.
Inte vet jag vad en 1er Cru bör leverera, och 2001 Vaillons gör det förmodligen inte fullt ut. Det var ett reaköp för några år sedan som vid första kollen inte tycktes slå så väl ut men som jag nu inte kan gräma mig över. Kanske kostade det mig 130 spänn flaskan eller nåt. Men i en jämförelse framstår Brocards Petit Chablis för 99 pesos som ytterst sympatiskt och användbart, och visst förtjänar det en plats på kritikernas topplista. Även om det är gjort för att konsumera ungt borde det kunna bli mer avrundat om det får några år på nacken.
På kul hade jag packat in flaskorna i folie och ber MSÄ skänka upp. I det vänstra glaset hamnar ett gult, inte helt transparent vin. I det andra går vinet åt det färglösa hållet med svagt gröna reflexer, så det är inte svårt att sluta sig till vilket som är ungt och lite äldre. Det ljusa vinet bjuder på en friskt citrussyrlig, blommig doft med en tvist av honungsmelon. Mest markant är mineraliteten: snustorr och kalkhaltig. MSÄ landar förståeligt nog i grüner veltliner-land innan hon på tredje försöket är framme vid chardonnay från Chablis. Smaken går i samma synnerligen friska stil. Syran får så när tungan att skrynkla sig i munnen, men på något sätt balanseras det supersura godiset upp av fruktigheten och en munter sprits. Som ett riktigt syrligt, hårt grönt äpple, komplett med en liten beska från skalet. Cleant, som sonen vill ha sitt gitarrljud.
1er Crun borde förstås vara i en helt annan komplexitetsklass än Petit Chablin, gjord som den senare är för okomplicerat och bekymmerslöst drickande. Doften hos det förra är förvisso djupare och rymmer fler nyanser. Förutom citrussyran och mineralerna finns det här en sötsyrlig ton av mognare äpplen, rent av lätt ankomna. Här finns också en avrundad, fet smörighet som saknas i Petit Chablin. Släktskapet mellan de båda vinerna är tydligt och då skulle väl Vaillons snarast vara en äldre, mer sofistikerad kusin. Men i den första kontakten med smaklökarna finns där en störande, dominerande efterbeska, en oönskad och otrevlig effekt jag minns från förra gången jag provade Vaillons för något år sedan. Spontant föredrar vi det enklare vinet till maten, ugnsstekt forell med kokt potatis och en sås på crême fraîche och turkisk yoghurt i vilken jag kommit ihåg att klippa ner de där små gröna dilliknande vipporna som finns i toppen av fänkålen.
Efter sådär en kvart i glaset börjar det ändock hända grejer med 1er Crun. Den blir mer harmonisk, beskan sjunker undan. Jag karafferar och den gynnsamma utvecklingen fortsätter under kvällen. Syran förblir markant, men frukten framträder allt mer och framför allt den mångfacetterade doften blir mer intrikat och lockande. Jag tänkte från början att den relativa plattheten berodde på att vinet blivit överårigt, men nu tänker jag tvärtom att det har livet i behåll. Efter ett par dygn åter i flaskan lever det fortfarande och har alla kännetecken på ett förnämligt matvin. Den flaska som nog finns kvar någonstans i källaren ska få ligga där något år till tror jag.
Inte vet jag vad en 1er Cru bör leverera, och 2001 Vaillons gör det förmodligen inte fullt ut. Det var ett reaköp för några år sedan som vid första kollen inte tycktes slå så väl ut men som jag nu inte kan gräma mig över. Kanske kostade det mig 130 spänn flaskan eller nåt. Men i en jämförelse framstår Brocards Petit Chablis för 99 pesos som ytterst sympatiskt och användbart, och visst förtjänar det en plats på kritikernas topplista. Även om det är gjort för att konsumera ungt borde det kunna bli mer avrundat om det får några år på nacken.
fredag 22 januari 2010
2007 Piandorino
Pian dell'Orino har sina odlingar i hjärtat av Montalcino. De är grannar med legendariska Brunello-producenten Biondi Santi.Pian dell'Orino drivs av Caroline Pobitzer, vars mamma är svenska, och hennes tyske make Jan Hendrik Erbach. Odlingen är biodynamisk om man gör viner i traditionell still. Även IGT-vinet Piandorino görs sedan 2004 på 100% sangiovese grosso. Druvorna kommer från egedomens yngsta stockar. Vinet har lagrats 14 månader på 500-liters ekfat.
Redan när vinet kommer i glaset så ser man att det inte är några utomsocknes druvor i vinet. Det klarrött och helt transparant. Doften är väldigt mycket Toskana med mogna körsbär, mandel, tjära och lätta fattoner. Inte så värst komplext men väldigt öppet, charmigt och inbjudande.
Initialt fylls munnen av en grabbnäve fullmogna mörka körsbär. Först känns det nästan för sötfruktigt inställsamt men sedan balanseras sötman upp av syran och de väl integrerade tanninerna. I finalen dyker det upp mandelsmak och en liten bitterhet. Som helhet ett väldigt trevligt och charmigt vin
Vinet importeras av Helsingborgs Vinhus och kostar runt 200 kr.
tisdag 19 januari 2010
Bästa Boxen Mer Än Prisvärt Superfynd
I kommentarerna till Jörgens inlägg om "Årets Bästa Viner" utspann sig en lite märklig diskussion som handlade om prisvärdhetsbegreppet och prisets betydelse vid vinvalet. Jag blev lite förvånad över trycket i en anonym kommentators synpunkter. Sedan bläddrade jag lite i Allt om Vins senaste nummer med bihanget Stora Vinguiden 2010 (604 Fyndviner !) och allt blev plötsligt klart som korvspad.
Här står bästa boxarna som mer än prisvärda spön i fyndbacken. Jag grep mig an tidningen med en nit lånad av Räknetrissen men tröttnade snabbt. Min ambition var att ta reda på hur många gånger ord som fynd, bästa köp, (mer än)prisvärt förekom i tidningens och bilagans annonser. Jag kollade också hur många av annonserna som innehöll information om det aktuella vinets smak samt hur många gånger Kronstam/DN citerats. En halvslarvig genomgång av annonserna gav följande resultat
Antal annonser: 74
Fynd: 37
Bästa köp: 33
Prisvärt: 20
Smaknoteringar 33
DN-citat: 18
En intressant iakttagelse var att i de övriga annonser som publicerats nämns ingenting om den annonserade varans pris. Hur kommer det sig att vinintresserade antas vara så fixerade vid vinets prisvärdhet men inte alls är intresserade av vad andra livsmedel (eller resor) kostar ? Marknadsförarna förefaller till och med tro att vi anser att vinets pris är långt viktigare än dess smak. Marknadsförare brukar ju i och för sig veta vad den potentielle kunden vill veta så förmodligen är det precis såhär det förhåller sig. Då kan man ju alltid fundera över hur det blivit så.
Jag funderar också över hur vinintresserade läsare påverkas av att det ständigt är de prismässiga aspekterna som framhålls och hur det påverkar samtalen om vin. För att vi ska kunna tala om våra upplevelser så måste vi ju ha ett språk som beskriver dessa. Språket utvecklar vi i relation till andra, genom att prata och att läsa. När det är dessa aspekter som ständigt lyfts fram av experterna så blir de också tongivande i de samtal som förs om vin. Så trist och så fattigt
En annan sak som slog mig är hur vinskribenternas språk är anpassat efter marknadsförarnas och rubriksättarnas behov. Fynd ! Bästa Boxen !! och Vinnande Vinare !!! säljer lösnummer som säljer annonser som kan citera skribenter i all oändlighet.
måndag 18 januari 2010
2007 Domaine D'Angayrac Cuvée Prestige
För ett par veckor sedan tog jag bilen över sundet för att bunkra upp med Barbaresco och en del annat från Philipson Wine. Jag lyckades köra vilse i ett förvirrande industriområde och tvingades stanna för att fråga efter vägen. Jag hamnade hos en annan vinimportör, Winegroup, och kom ut igen med vägbeskrivning och en låda vin. Den munvige försäljaren övertalade mig att prova
2007 Domaine D'Angayrac Cuvée Prestige och gav sig inte förrän jag stod där med en massa vin jag inte tänkt köpa. Den fria vinmarknaden har sina risker.
Vinet kommer från Costieres de Nimes, området som ligger precis mellan sydligaste södra Rhöne och Langedouc. Domaine D'Angayrac har funnits i cirka 250 år och drivs sedan 1982 av bröderna Thierry och Serge Baret. När de tog över egendommen moderniserade de vineriet, rev upp Carignanrankorna, men behöll de gamla grenachestockarna, och planterade istället syrah och mourvedre. Proportionerna i detta vinet är 60% syrah, 30% grenache och 10% mourvedre
Efter en dag i råkalla skånska skidbackar kändes gårdagen som rätt tillfälle att prova Domaine D'Angayrac Cuvée Prestige till en köttgryta med inspiration från sydfrankrike.
Vinet är nätt och jämt genomskinligt och går i en blåröd nyans. Doften frammanar bilder av hotpants, platåskor och svängande kroppsdelar. Slampigt och vulgärt ? Nej, här finns så mycket glimten i ögat, integritet, stolthet och självkänsla att det funkar.
Den höga syrahandelen märks tydligt. Det kommer en rejäl dos feta charkvaror och tydlig pepprighet paralellt med fantastisk frukt. Söta fullmogna björnbär, svarta vinbär och blåbär tillsammans med söt paprika, lakrits och fatvanilj. Det är en riktigt maffig doft. Smaken är inte riktigt den bomb jag hade väntat mig. Mycket smak men ändå balanserat. Här dominerar de svarta vinbären och blåbären men de andra aromerna hittar också plats. Vinet balanseras av bra syra och mjuka tanniner. Lång god eftersmak med lakrits och en lätt bitterhet. Alkometern stannar på i sammanhanget måttliga 13.5%
2007 Domaine D'Angayrac kostar c a 80 DKK. Om jag jämför med 2007 Chateau Saint-Bénézet Cuvée Prestige som provades i början av sommaren så är Domaine D'Angayrac en storlek större och ett vin jag mycket gärna skulle se i systembolagets sortiment.
söndag 17 januari 2010
"Årets bästa viner"
Det är så klart inte bara bloggarna som gör "årets bästa"-listor vid den här tiden. Det påminns jag om när jag skummar förbi en DN-artikel av Bengt-Göran Kronstam. Här refereras en omröstning som gjorts bland landets vinkritiker för tidningen Allt Om Vin (det framgår inte vilka kritiker som deltagit).
Artikeln har rubriken Här hittar du årets bästa viner. Det är förstås ljug, precis som alla andra listor som påstår sig vara det bästa av någonting är det. Det är alltid ett subjektivt urval. Urvalet här är dessutom begränsat till vad som finns att tillgå i Systembolagets sortiment. Ändå gillar Räknetrissen inom mig förstås sådana här uppställningar.
Listan innehåller inga överraskningar, det är i stort sett samma viner år från år. Förhoppningsvis är det för att de håller jämn och hög kvalitet, i sämsta fall är det för att kritikerna ger dem bra betyg av gammal vana eller slentrian.
Roligast är kategorin nykomlingar. Här påminns jag om ett vitt och ett rött jag länge tänkt prova:
2295 Mâcon-Villages Chardonnay, en bourgogne som knockade kritikerna av stolarna när den lanserades och som enbart kostar 79 kronor, samt 6010 Allegrini Valpolicella Superiore som i stort sett hade samma effekt på recensenterna. 99 kronor kostar det och påminner om att det var länge sedan Billigt Vin på allvar botaniserade just i denna trevliga priskategori.
I alla fall påminns jag om en del viner som jag ofta tänker att jag borde ha i gömmorna att ta till som pålitliga alternativ när fantasin tryter. Av de vita tänker jag framför allt på 6406 Tahbilk Marsanne , 2775 Gobelsburger Grüner Veltliner och 5588 Petit Chablis Domaine Sainte Claire. Det sistnämnda tycks dessutom ha sänkts i pris från 105 till 99 kronor.
Ett rött som verkar ha prissänkts några kronor är 29002 Allesverloren Shiraz, som även det finns med i 99-kronorsligan nu. Brukar alltid vara trevligt, även om det av hävd är tinta baroccan som är min favorit (den finns inte med på listan, i alla fall inte i Kronstams tabell vilken i och för sig kan vara ett urval. Vissa år har han dessutom - i kraft av sin självutnämnda titel som rikslikare? - mer utgått från sina egna placeringar än den samlade kritikerkårens). 12507 Vila Santa har däremot gått upp till 105 och 7306 Pio Cesare Langhe Nebbiolo har höjts snabbt från 99 till 119 kronor. Det gör en skillnad. 2560 Periquita Reserva för 79 kronor är däremot ett vin att hamstra, om det i den aktuella årgången 2005 är lika bra som den tidigare, liksom det skulle vara kul att se hur 7126 Montepulciano d'Abruzzo Bianchi skulle klara sig till en pizza nuförtiden. 61 riksdaler känns inte som en oöverkomlig investering.
Som synes är det framför allt billiga viner som kommer med, vilket definitivt måste innebära att den för så många i bloggosfären förhatliga prisvärdesfaktorn finns med i spelet. Jag tycker det finns en vits med att diskutera pris och prisvärde. För de allra flesta är det en faktor som vägs in vid köpet av ett vin. Bara en lite del av vindrickarna kan alls avvara så mycket pengar som merparten av det som finns på bloggarnas bästa-listor kostar, ens för att en gång smaka det. För att inte tala om de merkostnader i form av tid och pengar det skulle innebära att beställa hem det via nätet eller resa dit där det finns för att köpa det.
Det betyder inte att bloggarnas listor är ointressanta för andra än den ytterst trånga egna kretsen. Eller så är det så det är, och då får det väl vara så. I alla fall bidrar de - nå, kanske inte själva listorna men det idoga smakande och noterande som ligger till grund för dem - till att för den intresserade vidga vyerna, och kanske för en stund släppa just fokuset på priset och se till andra kvaliteter. Och till att man får upp ögonen för vinvärlden utanför Systembolagets sortiment, som kanske är bra men som inte kan göra anspråk på att härbärgera "årets bästa viner" alla kategorier.
Här är förresten ett vin jag saknar både i kritiker-listan och i en senare Kronstam-artikel som ger tips om snorbilliga viner till den som drabbats av ekonomiskt krank blekhet efter helgerna: 2077 Copertino Rosso, nu i årgång 2003. För 69 spänn får man ett vin på i huvudsak negroamaro som doftar läder och smakar körsbär och russin, bränt och kryddigt. Helt överraskande skojigt och personligt till det priset. Inte ett spår trendigt eller nydanande, tvärtom helt bonnigt och ur led med tiden. Från stövelns klack. Den i de apuliska nejderna allestädes närvarande Barbro Cuaccero tycks ha ett ord med i laget.
Ingen har vad jag sett bloggat om Copertino. Den provade flaskan var en gåva. Jag hade aldrig själv kommit på att köpa den.
Copertino, ett bra köp. Den där Gestos - argentinsk cabernet sauvignon från Finca Flichman för 85 bagare - var det väl i och för sig inget fel på, men heller inget man behöver lägga sina surt förvärvade sekiner på
Artikeln har rubriken Här hittar du årets bästa viner. Det är förstås ljug, precis som alla andra listor som påstår sig vara det bästa av någonting är det. Det är alltid ett subjektivt urval. Urvalet här är dessutom begränsat till vad som finns att tillgå i Systembolagets sortiment. Ändå gillar Räknetrissen inom mig förstås sådana här uppställningar.
Listan innehåller inga överraskningar, det är i stort sett samma viner år från år. Förhoppningsvis är det för att de håller jämn och hög kvalitet, i sämsta fall är det för att kritikerna ger dem bra betyg av gammal vana eller slentrian.
Roligast är kategorin nykomlingar. Här påminns jag om ett vitt och ett rött jag länge tänkt prova:
2295 Mâcon-Villages Chardonnay, en bourgogne som knockade kritikerna av stolarna när den lanserades och som enbart kostar 79 kronor, samt 6010 Allegrini Valpolicella Superiore som i stort sett hade samma effekt på recensenterna. 99 kronor kostar det och påminner om att det var länge sedan Billigt Vin på allvar botaniserade just i denna trevliga priskategori.
I alla fall påminns jag om en del viner som jag ofta tänker att jag borde ha i gömmorna att ta till som pålitliga alternativ när fantasin tryter. Av de vita tänker jag framför allt på 6406 Tahbilk Marsanne , 2775 Gobelsburger Grüner Veltliner och 5588 Petit Chablis Domaine Sainte Claire. Det sistnämnda tycks dessutom ha sänkts i pris från 105 till 99 kronor.
Ett rött som verkar ha prissänkts några kronor är 29002 Allesverloren Shiraz, som även det finns med i 99-kronorsligan nu. Brukar alltid vara trevligt, även om det av hävd är tinta baroccan som är min favorit (den finns inte med på listan, i alla fall inte i Kronstams tabell vilken i och för sig kan vara ett urval. Vissa år har han dessutom - i kraft av sin självutnämnda titel som rikslikare? - mer utgått från sina egna placeringar än den samlade kritikerkårens). 12507 Vila Santa har däremot gått upp till 105 och 7306 Pio Cesare Langhe Nebbiolo har höjts snabbt från 99 till 119 kronor. Det gör en skillnad. 2560 Periquita Reserva för 79 kronor är däremot ett vin att hamstra, om det i den aktuella årgången 2005 är lika bra som den tidigare, liksom det skulle vara kul att se hur 7126 Montepulciano d'Abruzzo Bianchi skulle klara sig till en pizza nuförtiden. 61 riksdaler känns inte som en oöverkomlig investering.
Som synes är det framför allt billiga viner som kommer med, vilket definitivt måste innebära att den för så många i bloggosfären förhatliga prisvärdesfaktorn finns med i spelet. Jag tycker det finns en vits med att diskutera pris och prisvärde. För de allra flesta är det en faktor som vägs in vid köpet av ett vin. Bara en lite del av vindrickarna kan alls avvara så mycket pengar som merparten av det som finns på bloggarnas bästa-listor kostar, ens för att en gång smaka det. För att inte tala om de merkostnader i form av tid och pengar det skulle innebära att beställa hem det via nätet eller resa dit där det finns för att köpa det.
Det betyder inte att bloggarnas listor är ointressanta för andra än den ytterst trånga egna kretsen. Eller så är det så det är, och då får det väl vara så. I alla fall bidrar de - nå, kanske inte själva listorna men det idoga smakande och noterande som ligger till grund för dem - till att för den intresserade vidga vyerna, och kanske för en stund släppa just fokuset på priset och se till andra kvaliteter. Och till att man får upp ögonen för vinvärlden utanför Systembolagets sortiment, som kanske är bra men som inte kan göra anspråk på att härbärgera "årets bästa viner" alla kategorier.
Här är förresten ett vin jag saknar både i kritiker-listan och i en senare Kronstam-artikel som ger tips om snorbilliga viner till den som drabbats av ekonomiskt krank blekhet efter helgerna: 2077 Copertino Rosso, nu i årgång 2003. För 69 spänn får man ett vin på i huvudsak negroamaro som doftar läder och smakar körsbär och russin, bränt och kryddigt. Helt överraskande skojigt och personligt till det priset. Inte ett spår trendigt eller nydanande, tvärtom helt bonnigt och ur led med tiden. Från stövelns klack. Den i de apuliska nejderna allestädes närvarande Barbro Cuaccero tycks ha ett ord med i laget.
Ingen har vad jag sett bloggat om Copertino. Den provade flaskan var en gåva. Jag hade aldrig själv kommit på att köpa den.
Copertino, ett bra köp. Den där Gestos - argentinsk cabernet sauvignon från Finca Flichman för 85 bagare - var det väl i och för sig inget fel på, men heller inget man behöver lägga sina surt förvärvade sekiner påfredag 15 januari 2010
2006 Paolo Conterno Langhe Nebbiolo
Amerikanske bloggaren Craig Camp skrev häromåret ett inlägg med rubriken Drinkin' Those 88's. I inlägget framhöll Camp att han oftast föredrog viner som av Parker och andra fick mindre än 90 poäng. Genom att hålla sig på rätt sida 90-gränsen så slipper man överextraherade, syltiga, söta och alkoholstarka viner. Det är här man hittar de bästa matvinerna menar Camp och tackar betygssättarna för att de styr de stora kundströmmarna i annan riktning.
I linje med detta resonemang tycker jag att det ofta lönar sig leta bland topproducenternas mindre prestigefyllda tappningar. I Piemonte kan det handla om Langhe nebbiolo eller rosso, dolcetto eller barbera. I Toskana exemplevis Rosso di Montalcino. Här, menar jag, hittar man ofta viner som är gjorda för att drickas unga, ingen eller relativt kort fatlagring, och för att drickas till mat. Måltidsviner snarare än provningsviner. Det är också utifrån denna inställning som jag tycker att poängbedömningar är så ointressanta. Vid en betygssättning så lyfts vinet ur sitt kontext. För mig blir det också fel att tänka på en Langhe Nebbiolo som ett sämte vin än samme producents vingårdsbetecknade toppbarolo. Enklare javisst, men inte nödvändigtvis sämre.
För en tid sedan hade jag besök av en italiensk vän. Första kvällen tänkte jag slå på stort och bjuda på älgstek och barolo. Vännen sa -Du vet att jag gärna dricker barolo men ikväll skulle jag föredra något enklare. Jag är lite trött efter resan och vinet skulle inte få den uppmärksamhet det förtjänar. Den kvällen drack vi en enklare nebbiolo och sparade barolon till en annan kväll.
Langhe nebbiolo drack jag även ikväll och jag skulle inte velat byta det mot något annat vin. Åtminstone var jag helt tillfreds under hela måltiden. 2007 Paolo Conterno Langhe Nebbiolo är helt transparent i en ljust tegelröd nyans. Vid en första sniff ut karaffen känner jag direkt igen anslaget från den Conternos 2007 Barbera . Det här är ung charmörnebbiolo i sin prydo. Massor av ren bärfrukt, rosor, violer och lite tjära. Det är livsbejakande som en perfekt poprefräng. Lättsamt, elegant och precist. Smaken är lika klockren nebbiolo även den. Vinet är friskt, slankt, smidigt och knappt medelfylligt. Massor av nebbiolomarkörer och finmalda tanniner. Ett vin man blir glad av. Det satt som en smäck till tagliatelle med en smörig och gräddstinn sås på karljohan svamp. När jag drack ett sista glas med en bit mellanlagrad prästost så kunde jag inte låta bli att tänka att det behöver inte vara så jävla bra för att vara bra. Ett stort tack till Patrik från Italienska viner för denna upplevelsen
torsdag 14 januari 2010
2006 Lichtlé Pinot Gris Fût de Chêne
Dags att öppna en av flaskorna ur leveransen från Eric Lichtlé, en fatlagrad pinot gris. Vinet är guldgult i färgen och har ett vackert lyster. Doften vittnar om ett moget vin. Här finns ett markant inslag av övermogna päron, honung och tropisk frukt.
Vinet har hög viskositet och känns lite tjockt och oljigt. Aromerna går igen i smaken men vinet känns inte helt harmonsikt. Syran känns spretigt skarp och krockar med, snarare än att fungera som en pendang till, sötman.
Helt OK till hämtad kinamat en torsdagskväll men inget jag kommer att köpa igen. Vinet kostade 60 DKK.
tisdag 12 januari 2010
2007 Maison Dhainaut Les Mues
På en öppen vinmarknad som den danska kan det vara tufft att vara konsument. Du behöver ett visst mått av kunskap för att undvika att gå på alltför många och dyrbara minor. En bra och förtroendefull relationen till någon vinhandlare är också bra. När jag får ett tips från Ole Sörensen på Emilie Vin så lyssnar jag. Det brukar löna sig. Jag ger oftast också vinet ett par chanser när Ole rekommenderat det.2007 Maison Dhainaut hade nog riskerat att hamna i såsbingen om det varit för Oles rekommendation.
Maison Dhainaut är, om jag tolkar den något högtravande hemsidan rätt, en ny negociantfirma. Som sitt första vin lanserar Thierry Dhainaut 2007 Les Mues. Vinet kommer från södra Rhône och är gjort på 93% Grenache och 7% Syrah. Vinet har lagrats på fat i c a 18 månader (1/3 nya, 1/3 ett år gamla och 1/3 två år gamla). Etiketten talar om dekantering i 12 timmar innan konsumtion.
Jag provar direkt efter öppnandet. Då är det helstängt. Vinet är mörkt rött, nästintill ogenomskinligt och ger inget förutom ek och alkohol ifrån sig. Dag två ger doften en del lakrits och en god blandning från kryddboden. Men var finns grenachefrukten ? Smaken är stor och fyllig. Det känns ett mörkt muller i smaken men det brakar liksom aldrig loss. Är detta verkligen Rhône 2007 ? Smakar man vidare så dyker det upp peppar, julkryddor, lakrits och tjära. Tanninerna är ganska mjuka och välintegrerade och syran finns där. Nu är vinet rätt trevligt men jag saknar frukten. Det känns lite som en poplåt utan en bra refräng. Oförlöst på något sätt.
Här hade vinet nog kunnat användas till något annat än bordsdryck om det inte hade varit för Oles rekommendationer. Dag tre så finns plötsligt frukten där. Det doftar riktigt mogna jordgubbar och hallon tillsammans med alla beståndsdelarna från tidigare. Nu är vinet komplett. Frukten är inte typisk 07-in-your-face utan vinet känns komplext och balanserat. Vinmakaren har också skickligt trollat packat in 15% alkohol så väl att det inte märks annat i form av en behagligt värmande känsla.
söndag 10 januari 2010
Ro i själen (Temeraturloggen - Vinter, del II)
Jag blev till slut tvungen att göra resan norrut för att se efter hur det stod till i källaren, efter några dygns temperaturer neråt minus tio. I huset - där elementen står och puttrar fridfullt - var det runt 7-8 grader: en ganska bra lagringstemperatur, men jag hade ingen större lust att släpa upp alltsammans från de nedre regionerna.
I källaren var det 2-3 grader - vinterdvala för vinet alltså men ingen omedelbar katastrof i sikte. Någon grad kallare än sist jag kollade, vilket säger att temperaturen här i underjorden tar tid på sig att sega sig ner mot nollan. Jag kontrollerade nu att jag verkligen satt isolering för fönstret också - det hade jag till min lättnad kommit ihåg i höstas och kan ha varit räddningen. Källaren är grävd till cirka två meter under mark och utsätts inte direkt för kyla och vind om isoleringen är på plats.
Nå, jag kånkade upp en del flaskor till dasset, ett utrymme som håller cirka tio grader. Skitviner, kan man nu med fog benämna dem.
Det är lite kul att gå igenom vad man samlat på sig under några år. Sådant som jag stoppat ner för två-tre år sedan skulle jag inte lägga tid och pengar på idag. Intresset skiftar. Det innebär också att tillfällena eller lusten att dricka vissa viner yppar sig allt mer sällan - därför är det just de som finns kvar år efter år. Annat, som visat sig vara goda investeringar, önskar jag nu att jag hade mer av. Och vilka flaskor skulle jag ta med mig, om jag bara kunde rädda så mycket jag kunde bära i famnen undan förgängelsen? Svaret är ganska enkelt: minnena från resan i Slovenien/Collio. Jag äger inget av egentligt ekonomiskt värde - och inget som på sikt kan få det heller - men de flaskorna har en historia för mig. Det är nog det jag önskar av min framtida källare. Inte att den fylls av noga utvalda, exklusiva viner utan av viner som representerar en berättelse: om en producent jag får ett personligt förhållande till, om ett område eller om en stil att göra viner på. Som ett slags souvenirer från irrfärderna i vinets värld.
I källaren var det 2-3 grader - vinterdvala för vinet alltså men ingen omedelbar katastrof i sikte. Någon grad kallare än sist jag kollade, vilket säger att temperaturen här i underjorden tar tid på sig att sega sig ner mot nollan. Jag kontrollerade nu att jag verkligen satt isolering för fönstret också - det hade jag till min lättnad kommit ihåg i höstas och kan ha varit räddningen. Källaren är grävd till cirka två meter under mark och utsätts inte direkt för kyla och vind om isoleringen är på plats.
Nå, jag kånkade upp en del flaskor till dasset, ett utrymme som håller cirka tio grader. Skitviner, kan man nu med fog benämna dem.
Det är lite kul att gå igenom vad man samlat på sig under några år. Sådant som jag stoppat ner för två-tre år sedan skulle jag inte lägga tid och pengar på idag. Intresset skiftar. Det innebär också att tillfällena eller lusten att dricka vissa viner yppar sig allt mer sällan - därför är det just de som finns kvar år efter år. Annat, som visat sig vara goda investeringar, önskar jag nu att jag hade mer av. Och vilka flaskor skulle jag ta med mig, om jag bara kunde rädda så mycket jag kunde bära i famnen undan förgängelsen? Svaret är ganska enkelt: minnena från resan i Slovenien/Collio. Jag äger inget av egentligt ekonomiskt värde - och inget som på sikt kan få det heller - men de flaskorna har en historia för mig. Det är nog det jag önskar av min framtida källare. Inte att den fylls av noga utvalda, exklusiva viner utan av viner som representerar en berättelse: om en producent jag får ett personligt förhållande till, om ett område eller om en stil att göra viner på. Som ett slags souvenirer från irrfärderna i vinets värld.
fredag 8 januari 2010
2007 Chateau Pesquie Le Quintessence Rogue
Le Quintessence Rogue var ett av de första vinerna från södra Rhone som jag stiftade bekantskap med. Det var också ett av de första vinerna över 150 kronor som jag köpte. Varför jag köpte det minns jag inte riktigt men jag kommer ihåg årgång 2003 av Quintessence som en av de där upplevelserna som kom att få betydelse för framtiden. Sedan dess har jag köpt några flaskor av varje årgång som släppts och jag har aldrig blivit besviken. Vinet kommer från Cotes du Ventoux, en blygsam granne till Gigondas och Chateauneuf. Det är gjort på 80% syrah och resten grenache från gamla stockar. Det har lagrats ett år på barriquer, hälften av dem nya
Jag dricker 2007 Le Quintessence Rogue under två kvällar. Vinet går i en mörkt purpur färgad nyans. Det ser nästan svart ut och är helt ogenomskinligt. Dag ett ger viner inte så mycket doft ifrån sig. Ek, mörka bär och alkohol ungefär. Smaken är inte heller så kul så jag ställer undan karaffen efter ett glas och tar en öl istället.
Dag två är det betydligt mera inbjudande. Alkoholen är inte längre så framträdande utan nu släpper vinet ifrån sig klassiska syraharomer. Här finns de typiska lättrökta charketurierna, svarta vinbär, körsbär och blåbär. Sniffar man vidare så kommer det lite aromatisk piptobak, peppar och behagliga vaniljtoner. Nu känns vinet harmoniskt, balanserat och intressant. Vilken lättnad.
Smaken är fyllig och nästan överväldigande. Här stångas smakerna med varandra. Svarta vinbär och blåbär dominerar men lakrits och vanilj vill också ha plats. En bra syra och rätt sträva tanniner manar till ordning i leden och får till ett rätt behagligt slut.
Det är svårt att inte gilla 2007 Le Quintessence Rogue men jag har ett par reservationer. Hyllningarna till årgång 2007 i södra Rhone i allmänhet har varit nästintill unisona i bloggosfären. På andra håll har det varit mestdels positiva tongångar men inte utan invändningar. Det här är häftigt och spektakulärt men det kan bli tröttande i längden. Jag minns tidigare årgångar av Quintessence som mer nyanserade, finessrika och betydligt mera lättmatchade till mat. Jag undrar om inte den iakttagelsen kan vara rätt allmängiltig när det gäller södra Rhone.
Till sist undrar jag varför Chateau Pesquies viner inte längre finns på Systembolaget. Chateau Pesquie gör flera utmärkta viner, inte minst den grenache-dominerade Les Terrasses som hyllats av såväl Parker som Jancis Robinson och inte skulle behöva kosta mer än en hundring. Man tog in både röda och vita Quintessence i tidigare årgångar men de har försvunnit i år. Märkligt. Jag köpte mina flaskor hos Philipson i Kokkedal för 80 DKK
torsdag 7 januari 2010
Kallt som fan (temperaturloggen - vinter)
Nu är det bistert. Jag har naturligtvis inte följt Espings och Finare Vinares råd inför vintern och skaffat ett värmeelement till källaren. Jag vet, det finns billiga sådana med bra termostat som gör att värmen håller sig stadigt på 10 Celsius och så kan man sitta i stan i den goa värmen och mysa över hur ens viner stadigt och enligt strikt fysikalisk logik mognar till fulländning i stugan under optimala förhållanden.
Men vad är väl det mot lite vardags-edge? Under onsdagskvällen uppmättes temperaturen i källaren till 4 grader. Det är ju inte bra, men heller ingen direkt katastrof. Direkt katastrof blir det förstås om det blir minusgrader och vinet fryser. Fast visst är det så att alkohol i sig sänker fryspunkten? Jag söker mig till Systembolagets frågelåda för vägledning.
"Vin fryser fortare än man tror", konstateras det där - torrt, sakligt och utan pardon. Grattis, tänker jag. Med en alkoholhalt på cirka 12 % blir vinets fryspunkt ungefär 4 minus, läser jag vidare. Där är dagens trend med ökad alkoholhalt i vinet en klar fördel, det vanliga nu är ju snarare 14 än 12 %. Så -5 borde, i yttersta nödfall, kunna gå bra i meningen att undvika en fryst vinsamling. Och visst ska det mycket till för att det ska gå under noll i en matkällare?
Å andra sidan. Det är kallt som fan i den skånska luften, och skånsk råkyla är inte att leka med. Nu utlovas dessutom ännu kallare väderlek framåt helgen, tio till femton minus. Så jag tror det går åt helvete. Hur var det nu österrikarna gjorde - hällde glykol i vinet, va? Fast det blev heller inte så bra.
Som sagt: vardags-edge.
Men vad är väl det mot lite vardags-edge? Under onsdagskvällen uppmättes temperaturen i källaren till 4 grader. Det är ju inte bra, men heller ingen direkt katastrof. Direkt katastrof blir det förstås om det blir minusgrader och vinet fryser. Fast visst är det så att alkohol i sig sänker fryspunkten? Jag söker mig till Systembolagets frågelåda för vägledning.
"Vin fryser fortare än man tror", konstateras det där - torrt, sakligt och utan pardon. Grattis, tänker jag. Med en alkoholhalt på cirka 12 % blir vinets fryspunkt ungefär 4 minus, läser jag vidare. Där är dagens trend med ökad alkoholhalt i vinet en klar fördel, det vanliga nu är ju snarare 14 än 12 %. Så -5 borde, i yttersta nödfall, kunna gå bra i meningen att undvika en fryst vinsamling. Och visst ska det mycket till för att det ska gå under noll i en matkällare?
Å andra sidan. Det är kallt som fan i den skånska luften, och skånsk råkyla är inte att leka med. Nu utlovas dessutom ännu kallare väderlek framåt helgen, tio till femton minus. Så jag tror det går åt helvete. Hur var det nu österrikarna gjorde - hällde glykol i vinet, va? Fast det blev heller inte så bra.
Som sagt: vardags-edge.
onsdag 6 januari 2010
2006 Falesco Oro
En av de bästa vinböcker jag läst är Lawrence Osbornes The Accidental Connoisseur. Det allra roligaste, men inte nödvändigtvis det mest läsvärda, är det där Osborne tillsammans med en vän besöker vinhuset Falesco.
Falesco ligger precis på gränsen mellan Lazio och Umbrien och har vingårdar i båda regionerna. Man har 50 hektar egna marker och köper in druvor från mer än 150 odlare. Ett sätt att beskriva Falescos niche av marknaden är att de gör viner med premiumsmak till priset av ett vardagsvin. Mycket ekfat och frukt, lite karaktär är ett annat sätt att uttrycka det på. Osborne, som gillar terroirviner, driver med den stackars representanten som inte förstår att han blir tagen på en åktur, och häller i sig så mycket vin han kan. Inte snällt, ingen god smak och ingen god journalistik men så fruktansvärt roligt.
Efter en tröttande inköpsresa till Danmark kommer jag hem vrålhunrig och fullastad med vin men möts av ett tomt kylskåp. The story of my life. En snabb inspektion av resurserna resulterar i en pasta med speck, vitlök, parmesan och valnötter. Till en så karaktärslös måltid borde det väl fungera med ett karaktärslöst vin.
Jag korkar upp en flaska av vad som i Danmarks snabbköp marknadsförs som ett av Falescos prestigevin, Superbest ständiga tilbuds-vin 2006 Falesco Oro. Vinet finns märkligt nog inte presenterat på företagets hemsida och inte heller med i Veronelli-guiden trots att flera andra av Falescos viner finns med. Förmodligen ett vin gjort för exportmarknaden.
Vinet är mörkrött, nästan lila i färgen. Doften ger till en början inte mycket alls ifrån sig. Sedan kommer det bärig sötma, körsbär och fatvanilj. Smaken är medelfyllig med mer söta bär, lite kaffe, mjuka tanniner och för låg syra. Ett rödvin som borde passa en som inte gillar rödvin. Utslätat, trist, slappt och karaktärslöst. Usch. Allt är inte guld som glimmar 99DKK hos Superbest.
Mellandagsrea
Att det råder rea på systembolaget har redan andra bloggare noterat både här och där. Här har man fyndat i ett högre prissegment än det vi brukar röra oss i. Om min vinbudget inte redan varit spräckt både längden och tvären så hade jag kunnat tänka mig ett par flaskor Montefalco di Sagrantino 25 Anni från Arnaldo Caprai. Man hittar också Caprais Collepiano i något mera överkomlig prisklass. Lite lockad är jag också av Maculans Fratta Det är ju verkligen inga billiga viner trots rean men ändå en möjlighet att prova några av Italiens ikonviner.
Det blev dock inga röda viner. Istället satsade jag på två vita. Först några flaskor Radici Fiano de Avellino och sedan då det jag tycker är det stora klippet på rean, 2006 Lunare Gewurztraminer från koperativet i Terlano. Läs mer om vinet hos Vinum Vita Est
För den som orkar tänka på och planera inför julen 2010 och dessutom har lagringsutrymme är det läge att kolla in rean på julöl. Många julöl vinner mycket på lagring. Några flaskor vardera av Mikellers Fra Til, Underlig Jul från Nögne Ö och Corsendonks julöl ska jag försöka hitta plats för.
Det blev dock inga röda viner. Istället satsade jag på två vita. Först några flaskor Radici Fiano de Avellino och sedan då det jag tycker är det stora klippet på rean, 2006 Lunare Gewurztraminer från koperativet i Terlano. Läs mer om vinet hos Vinum Vita Est
För den som orkar tänka på och planera inför julen 2010 och dessutom har lagringsutrymme är det läge att kolla in rean på julöl. Många julöl vinner mycket på lagring. Några flaskor vardera av Mikellers Fra Til, Underlig Jul från Nögne Ö och Corsendonks julöl ska jag försöka hitta plats för.
måndag 4 januari 2010
2007 La Bastide Blanche
Billigt Vin har funnits drygt två år och under den tiden har det hunnit passera fyra årgångar av det enda Bandol-vinet i det fasta sortimentet. Fortsätter de i den här takten så har vi väl årgång 2022 år 2020. Skämt åsido så är de täta årgångsbytena förmodligen ett tecken på att vinet har god efterfrågan. Av de årgångar jag har provat så var inte den ena den andra lik. Jag minns särskilt 05:an som hade bland de tuffaste tanniner jag har stött på.
Efter en promenad i det kulna och råfuktiga skånska januarivädret så passade det utmärkt att värma på lite rester från lördagen. En mustig och värmande gryta och till det ett lika värmande glas sydfranskt 15%-igt raketbränsle.
2007 La Bastide Blanche är riktigt mörkrött och nästintill opakt. Det händer massor i karaffen. Det här är ett vin som i nuläget ska luftas länge. Till en början så ger vinet mandelmassa och en maffig kryddighet. Med lite tid kommer det en tung, mustig kryddighet med katrinplommon och övermogna mörka bär.Lägg till lite choklad och en del rått kött. En del alkohol känns också, lite rumtopfstuk på doften.
Smaken är fyllig, intensiv och värmande. En tydlig järnsmak ger direkt associantioner till blutsaft. Fyll på med lite bleckighet, kryddor, kärnbitterhet och maffiga tanniner. Det här är ett häftigt, personligt och krävande vin. Det vinner säkert massor på att lagras men har en häftigt burdus charm redan nu.
söndag 3 januari 2010
Nyårs-extravaganza hos Esping
Jag ser tillbaka på - och därför även fram emot - extravaganzorna hos Esping med skräckblandad förtjusning. Senast det begav sig, i somras någon gång, slutade det med att landsvägsbussen sent på kvällen hällde ut mig utanför Lindabs anläggning i Grevie. Sedan låg jag med näsan i gräset en lång stund för att hämta krafter inför cykelfärden hem, bara för att en kort stund senare finna mig grubblande över varför jag liksom ryckte till med jämna mellanrum. Det visade sig att jag cyklat in i ett elstängsel till en hästhage och fastnat i det. Innan jag kom loss och hem... ja, ni fattar.
Den här gången blir det inte så illavuret. Vi har fått sällskap av Herr och Fru Italienska viner samt Espings gamle vän R. Det har en viss dämpande effekt. När det gäller själva provningen sätter Italienska Viner standarden direkt, vid fördrinken. Esping har hällt upp en slamkrypare (fast det kan man inte tro när man ser den gyllene, klara drycken i glaset), men den är ingen match för Herr IV som tar en sniff och placerar vinet i Alsace. Fru IV menar å sin sida att det kan vara chardonnay. Vilket sammantaget visar sig alldeles korrekt. Det vi njuter av är Domaine Zind-Humbrecht Z004, som Finare Vinare skrivit uppskattande om här. Riktigt, riktigt gott, med grönt gräs i doften och en klart klingande syra i munnen. Här finns också en lite sötaktig mandelmasseton, som för tankarna till riesling. Redan i detta första lilla knep & knåp med bestämningen visar sig min otillräcklighet i full sving: den första sniffen låste fast mig vid sauvignon blanc och sedan kom jag inte vidare i tankebanorna. Och värre skulle det bli.
Esping hade foliepackat fyra flaskor. Det var alltså dags för mitt livs första helblinda provning. Esping var godhjärtad nog att upplysa om att den röda tråden var Italien. Det gjorde mig inte mindre svettig om handflatorna, då mina kunskaper om halvöns viner är ytterst rudimentär om det inte handlar om billigare tjut från Valpolicella och dylikt. Här förstod jag snabbt att något sådant var det inte fråga om här. Samtliga glas uppvisade alla tecken på att innehålla äldre viner, men medan jag gissade på ett spann mellan 2000 och 2002 var sanningen att årgångarna var 1997 till 2000.
Jag hade inte en susning, förutom att det var verkligt goda viner i åtminstone tre av glasen (glas nummer 4, som var en barbera d'Asti från 1997, lyfte inte till samma höjder). Självklart blev mitt bryderi inte mindre av att Esping berättade att jag druckit två av vinerna tidigare. När folien föll från flaska två och det visade sig vara Bressans Pignol från 1998 - ett vin vi drack hemma hos familjen Bressan vid besöket där - borde jag ju genast begått något slags rituellt harakiri genom att kasta mig på ett trasigt vinglas eller nåt. Men det hade blivit så slabbigt och hade förmodligen förstört den goda stämningen runt bordet.
Istället nöjer jag mig med att här erkänna mitt bristande kunnande. Och tacka för en minnesvärd och lärorik provning i trevligt och kunnigt sällskap. Esping redogör här, i både utmärkt text och bild, för den på ett mer adekvat sätt. Svårt att säga vilket vin som blev min favorit. Men det får ändå bli Bressans personliga, intrikata och samtidigt mycket matvänliga pignol, tätt följd av 1998 Barolo Cannubi från Fennochio. Med dryga tio år på nacken visar de inga tecken på att mattas, och Bressans löfte om att hans viner lever många år i vila tycks hålla. Nu är det årgång 1999 av pignol som är ute på marknaden - Fulvio släpper inte ifrån sig dem i förtid precis.
När vi festade loss på Espings boeuf bourgignon fick vi smaka 2007 Barbera d'Alba Ginestra från Paolo Conterno, till historien om Italienska Viners besök på vingården. Det blir ju så mycket roligare att dricka viner som det finns en berättelse kring. Det här är dessutom ett utmärkt exempel på ett friskt, extremt användbart och tillgängligt vin.
Sedan blev det ostar, fruktkaka, moustarda och Philippe Gimels 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocène från karaffen. Och javisst, ett litet litet glas av Espings 2008 Nocino, valnötslikören som tillreds enligt hemligt recept. Esping avslöjar så mycket som att i den här upplagan har han och Herr K experimenterat med malört. Förvånansvärt mjuk i smaken ändå, denna fernet branca-liknande likör, oljig men med ett otvetydigt bett. Mycket bra för matsmältningen, välkommet efter eftermiddagens excesser, och en färdknäpp som bäddade in tågfärden söderut i ett behagligt dis.
Den här gången blir det inte så illavuret. Vi har fått sällskap av Herr och Fru Italienska viner samt Espings gamle vän R. Det har en viss dämpande effekt. När det gäller själva provningen sätter Italienska Viner standarden direkt, vid fördrinken. Esping har hällt upp en slamkrypare (fast det kan man inte tro när man ser den gyllene, klara drycken i glaset), men den är ingen match för Herr IV som tar en sniff och placerar vinet i Alsace. Fru IV menar å sin sida att det kan vara chardonnay. Vilket sammantaget visar sig alldeles korrekt. Det vi njuter av är Domaine Zind-Humbrecht Z004, som Finare Vinare skrivit uppskattande om här. Riktigt, riktigt gott, med grönt gräs i doften och en klart klingande syra i munnen. Här finns också en lite sötaktig mandelmasseton, som för tankarna till riesling. Redan i detta första lilla knep & knåp med bestämningen visar sig min otillräcklighet i full sving: den första sniffen låste fast mig vid sauvignon blanc och sedan kom jag inte vidare i tankebanorna. Och värre skulle det bli.
Esping hade foliepackat fyra flaskor. Det var alltså dags för mitt livs första helblinda provning. Esping var godhjärtad nog att upplysa om att den röda tråden var Italien. Det gjorde mig inte mindre svettig om handflatorna, då mina kunskaper om halvöns viner är ytterst rudimentär om det inte handlar om billigare tjut från Valpolicella och dylikt. Här förstod jag snabbt att något sådant var det inte fråga om här. Samtliga glas uppvisade alla tecken på att innehålla äldre viner, men medan jag gissade på ett spann mellan 2000 och 2002 var sanningen att årgångarna var 1997 till 2000.
Jag hade inte en susning, förutom att det var verkligt goda viner i åtminstone tre av glasen (glas nummer 4, som var en barbera d'Asti från 1997, lyfte inte till samma höjder). Självklart blev mitt bryderi inte mindre av att Esping berättade att jag druckit två av vinerna tidigare. När folien föll från flaska två och det visade sig vara Bressans Pignol från 1998 - ett vin vi drack hemma hos familjen Bressan vid besöket där - borde jag ju genast begått något slags rituellt harakiri genom att kasta mig på ett trasigt vinglas eller nåt. Men det hade blivit så slabbigt och hade förmodligen förstört den goda stämningen runt bordet.
Istället nöjer jag mig med att här erkänna mitt bristande kunnande. Och tacka för en minnesvärd och lärorik provning i trevligt och kunnigt sällskap. Esping redogör här, i både utmärkt text och bild, för den på ett mer adekvat sätt. Svårt att säga vilket vin som blev min favorit. Men det får ändå bli Bressans personliga, intrikata och samtidigt mycket matvänliga pignol, tätt följd av 1998 Barolo Cannubi från Fennochio. Med dryga tio år på nacken visar de inga tecken på att mattas, och Bressans löfte om att hans viner lever många år i vila tycks hålla. Nu är det årgång 1999 av pignol som är ute på marknaden - Fulvio släpper inte ifrån sig dem i förtid precis.
När vi festade loss på Espings boeuf bourgignon fick vi smaka 2007 Barbera d'Alba Ginestra från Paolo Conterno, till historien om Italienska Viners besök på vingården. Det blir ju så mycket roligare att dricka viner som det finns en berättelse kring. Det här är dessutom ett utmärkt exempel på ett friskt, extremt användbart och tillgängligt vin.
Sedan blev det ostar, fruktkaka, moustarda och Philippe Gimels 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocène från karaffen. Och javisst, ett litet litet glas av Espings 2008 Nocino, valnötslikören som tillreds enligt hemligt recept. Esping avslöjar så mycket som att i den här upplagan har han och Herr K experimenterat med malört. Förvånansvärt mjuk i smaken ändå, denna fernet branca-liknande likör, oljig men med ett otvetydigt bett. Mycket bra för matsmältningen, välkommet efter eftermiddagens excesser, och en färdknäpp som bäddade in tågfärden söderut i ett behagligt dis.
Medelålders Italienare
Igår fick Billigt Vin besök av Italienska Viner. Som upplagt för en provning av billiga italienska viner kan man tycka.
Vi inledde med ett glas vitt för att väcka smaklökarna. Ett vackert guldgult vin med lite gröna stick. Doften ger goda jästtoner, mineraler och fin citrusfrukt parat med en inbjudande sötma. I munnen känns vinet lite tjockt och oljigt. Den tidigare så friska syran är forfarande högst påtaglig men har rundats av något. Det tog paret Lucchesi ungefär en halv minut att efter gott samarbete pricka in både område och två av tre druvor. Imponerande när det handlar om en chardonnaybaserad slamkrypare från Alsace. Vinet var Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht inköpt efter tips från Finare Vinare
Över till dagens huvudtema. Fyra italienska endruvs-viner i ett stadium av viss mognad provas blint. Jag är ensam om att veta vad som finns i de folieklädda flaskorna
Vin nummer ett är ljust, helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften bjuder på stor elegans med härligt friska fruktaromer. Hallon och körsbär samsas med inslag av torkad frukt och viss kryddighet. Smaken kännetecknas av frisk syra och viss strävhet. Sensuellt och charmerande.
Visst handlar det om en traditionell barolo från Fennochio, 1998 Barolo Cannubi. En förhållandevis lätt och elegant barolo som är tillgänglig och högst njutbar nu men med ett långt liv framför sig. Jag gillar verkligen det här, särskilt kombinationen av kraftfullhet och intensitet utan alltför mycket tyngd. Finns fortfarande att köpa hos danska Winewise. Kostade c a 300 DKK för ett år sedan.
I glas nummer två finns ett vin som går i samma tegelröda nyans men det är något tätare och mörkare än det föregående. Doften ger klockrena svarta vinbär, lite paprika och mineraltoner. Allt binds samman av en intressant ton av fläder. Även detta är ett slankt, elegant och vitalt vin med rätt hög intensitet i smaken. Här dominerar svarta vinbär/fläder kombinationen och ger ett udda men väldigt välsmakande vin. Bra syra och väl integreade tanniner. Håller många år till.
Vinet är 1998 Bressan Pignolo. Pignolo odlas i ett litet område i östra Friulien. Druvan är krävande och svårodlad och var nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Vinet är ett gott bevis på att det görs fantastiska viner även utanför de allra mest etablerade områdena. Ännu ett vin från Winewise. Kostar c a 300DKK
Vi går vidare till vin nummer tre. Det är mörkt tegelrött och genomskinligt. Doften ger tobak, läder, torkad frukt, mandelmassa och en del röda bär. Smaken ger bra balans mellan söt torkad frukt och bra syra. Det dyker upp mogna plommon med lite skalbeska och viss strävhet mot slutet. Bra längd och god eftersmak av torkad frukt. Jag gissar att detta vinet står på topp nu.
Visst finns det likheter mellan aglianico och nebbiolo. Detta var 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Finns i senare årgång på systembolaget
Sista folieklädda flaskan innehöll ett vin som var betydligt mörkare i färgen än de övriga. Doften talade direkt om ett vin i utförsbacken. Det kändes bläckigt och sumpigt. Även lite russintoner och portvinskänsla. Smaken fyllig och kraftig med syragenomslag och mycket alkohol. Inte särskilt kul alls och dagens enda besvikelse.
Vinet var 1997 Vigna del Noce Barbera d'Asti från ultratraditionalisten Trinchero. Vinet kommer från en vingård med 70-åriga stockar och har lagrats 30 månader på . Jag har varit extremt nyfiken på Trincheros toppbarbera länge och hade väntat mig betydligt mer än så här. Trist. 200 DKK hos Winewise
Patrik hade med en flaska 2007 Ginestra Barbera d'Alba. Härligt med lite ungdomlig fräschör på bordet. Tät blåröd färg och en doft som matchar. Det är näsan i bärspannen direkt. Fullständigt oemotståndlig och omedelbar charm med surkörsbär, hallon, blåbär och säkert en massa annt. Det kommer en andra våg som visar upp en mer seriös sida med lita lakrits och god kryddighet. Smaken är ren och frisk med perfekt balans mellan frukt och syra. Såhär ska ung barbera smaka.
Till sist bryter vi mönstret med en sydfransos och öpnnar en flaska 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocene från Ventoux i södra Rhonesom tidigare avhandlats här Vinet har en tät mörkröd färg. Doften ger först kirchwasser och choklad. Det får några timmar på karaffe innan vi smakar och då har den initiala doften kompletterats med björnbär, sviskon och mineraltoner. Smaken är mycket fyllig och intensiv med körsbär, choklad och sviskon. Vinet balanseras av bra syra och en stabil tanninstruktur. Ett perfekt ostvin.
Det känns som att vinåret har börjat bra !
Vi inledde med ett glas vitt för att väcka smaklökarna. Ett vackert guldgult vin med lite gröna stick. Doften ger goda jästtoner, mineraler och fin citrusfrukt parat med en inbjudande sötma. I munnen känns vinet lite tjockt och oljigt. Den tidigare så friska syran är forfarande högst påtaglig men har rundats av något. Det tog paret Lucchesi ungefär en halv minut att efter gott samarbete pricka in både område och två av tre druvor. Imponerande när det handlar om en chardonnaybaserad slamkrypare från Alsace. Vinet var Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht inköpt efter tips från Finare Vinare
Över till dagens huvudtema. Fyra italienska endruvs-viner i ett stadium av viss mognad provas blint. Jag är ensam om att veta vad som finns i de folieklädda flaskorna
Vin nummer ett är ljust, helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften bjuder på stor elegans med härligt friska fruktaromer. Hallon och körsbär samsas med inslag av torkad frukt och viss kryddighet. Smaken kännetecknas av frisk syra och viss strävhet. Sensuellt och charmerande.
Visst handlar det om en traditionell barolo från Fennochio, 1998 Barolo Cannubi. En förhållandevis lätt och elegant barolo som är tillgänglig och högst njutbar nu men med ett långt liv framför sig. Jag gillar verkligen det här, särskilt kombinationen av kraftfullhet och intensitet utan alltför mycket tyngd. Finns fortfarande att köpa hos danska Winewise. Kostade c a 300 DKK för ett år sedan.
I glas nummer två finns ett vin som går i samma tegelröda nyans men det är något tätare och mörkare än det föregående. Doften ger klockrena svarta vinbär, lite paprika och mineraltoner. Allt binds samman av en intressant ton av fläder. Även detta är ett slankt, elegant och vitalt vin med rätt hög intensitet i smaken. Här dominerar svarta vinbär/fläder kombinationen och ger ett udda men väldigt välsmakande vin. Bra syra och väl integreade tanniner. Håller många år till.
Vinet är 1998 Bressan Pignolo. Pignolo odlas i ett litet område i östra Friulien. Druvan är krävande och svårodlad och var nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Vinet är ett gott bevis på att det görs fantastiska viner även utanför de allra mest etablerade områdena. Ännu ett vin från Winewise. Kostar c a 300DKK
Vi går vidare till vin nummer tre. Det är mörkt tegelrött och genomskinligt. Doften ger tobak, läder, torkad frukt, mandelmassa och en del röda bär. Smaken ger bra balans mellan söt torkad frukt och bra syra. Det dyker upp mogna plommon med lite skalbeska och viss strävhet mot slutet. Bra längd och god eftersmak av torkad frukt. Jag gissar att detta vinet står på topp nu.
Visst finns det likheter mellan aglianico och nebbiolo. Detta var 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Finns i senare årgång på systembolaget
Sista folieklädda flaskan innehöll ett vin som var betydligt mörkare i färgen än de övriga. Doften talade direkt om ett vin i utförsbacken. Det kändes bläckigt och sumpigt. Även lite russintoner och portvinskänsla. Smaken fyllig och kraftig med syragenomslag och mycket alkohol. Inte särskilt kul alls och dagens enda besvikelse.
Vinet var 1997 Vigna del Noce Barbera d'Asti från ultratraditionalisten Trinchero. Vinet kommer från en vingård med 70-åriga stockar och har lagrats 30 månader på . Jag har varit extremt nyfiken på Trincheros toppbarbera länge och hade väntat mig betydligt mer än så här. Trist. 200 DKK hos Winewise
Patrik hade med en flaska 2007 Ginestra Barbera d'Alba. Härligt med lite ungdomlig fräschör på bordet. Tät blåröd färg och en doft som matchar. Det är näsan i bärspannen direkt. Fullständigt oemotståndlig och omedelbar charm med surkörsbär, hallon, blåbär och säkert en massa annt. Det kommer en andra våg som visar upp en mer seriös sida med lita lakrits och god kryddighet. Smaken är ren och frisk med perfekt balans mellan frukt och syra. Såhär ska ung barbera smaka.
Till sist bryter vi mönstret med en sydfransos och öpnnar en flaska 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocene från Ventoux i södra Rhonesom tidigare avhandlats här Vinet har en tät mörkröd färg. Doften ger först kirchwasser och choklad. Det får några timmar på karaffe innan vi smakar och då har den initiala doften kompletterats med björnbär, sviskon och mineraltoner. Smaken är mycket fyllig och intensiv med körsbär, choklad och sviskon. Vinet balanseras av bra syra och en stabil tanninstruktur. Ett perfekt ostvin.
Det känns som att vinåret har börjat bra !
fredag 1 januari 2010
2003 Rojac Malvazija Maceracija
Trots det jag skrev i det föregående inlägget så började jag gå igång och veva de bästa vinupplevelserna under 2009. En av av de riktigt stora var mitt och Trisses besök hos Uros Rojac i den slovenska delen av Istrien. Tankarna på vår Slovenien-resa blev en påminnelse om att det var länge sedan jag drack något av Rojacs viner. Det slog mig också att hans viner mår bra av lång luftning och att Trisse kommer imorgon. Så varför inte korka upp en flaska redan nu och ta ett litet smakprov.
2003 Malvazija Maceracija är ett extremt vin som inte liknar något annat. Det handlar om ett vitt vin som jästs med skal och kärnor på ekfat i en månad. Därefter har det lagrats på jästfällningen i ett år på gamla barriquer och därefter ytterligare ett år på stora ekfat.
Vinet går i en intensivt guldgul nyans. Doften är verkligen intensiv med honung, blommighet, torkad frukt, smörkola och vanilj. Men det kommer mera. Det vilar något mysko, murket och bedagat eller lätt förmultnat över doften. Något jag upplever som positivt.
Smaken är även den mycket speciell. Vinet känns inledningsvis lätt och uppfriskande innan smaken börjar breda ut sig. Sedan dyker det upp gula plommon, honung och smörkola.Vinet får plötsligt en annan tyngd och kropp. Syran lyfter smaken ett par snäpp till och det hela mynnar ut i ett långt, kryddigt och lätt bittert slut. I finalen dyker det även upp en viss strävhet. Om jag druckit vinet ur ett svart glas hade jag tagit det för ett rött.
Ett unikt vin som och en väldigt bra början på vinåret 2010.
2005 Chateau de l'Isolette Cuvée Prestige Vielles Vignes &2006 Franck Benazeth Aragonite
De senaste dagarna har årets-bästa-listorna fyllt såväl tidningar som internetbaserade media. Jag älskar listor och kan tillbringa timmar med att gå igenom dem. Ibland för att uppröras över allt som förbisetts, ibland för att upptäcka sådant som gått mig förbi och ibland för att glatt konstatera att jag inte är den ende med god smak.
Givetvis så har jag läst vinbloggarnas listor också. Tyvärr tror jag inte att jag provat ett enda vin som hamnat på någon vinbloggares lista över vad som varit årets bästa. Jag funderade en stund om jag skulle göra en lista över vilka viner som gjort störst intryck på mig under året men det blev en omöjlig uppgift och skulle förmodligen inte heller ha blivit någon intressant läsning. Dessutom har jag mycket lättare för att komma ihåg sammanhanget som vinet dracks i, människorna som jag drack vinet med och kommentarerna som följde än den renodlade upplevelsen av vinet. Då blir det också svårare att jämföra upplevelser ur minnet och placera den ena framför den andra.
Jag inledde året med två modesta och billiga, men inte ointressanta, viner. Två danska snabbköpsviner.
2005 Chateau de l'Isolette Cuvée Prestige Vielles Vignes från Côtes du Luberon är ännu ett i raden av mina impulsköp. Vinet är gjort på 60% syrah, 30% grenache och 10% mourvèdre och har lagrats på stora fat. Druvorna kommer från stockar som är mer än 50 år gamla. Vinet går i rödlila. Doften är röda bär, tobak och en viss jordighet. Smaken är halvfyllig med bra syra och något klen frukt. Tanninerna är rätt tuffa. När jag dricker vinet på egen hand så är det lite för kärvt och vresigt men till rosmarinkryddad lammfilé, paprika-tomat-lök-röra och klyftpotatis är det helt utmärkt. Kostade 50 DKK på danska Netto.
Lite dyrare och betydligt bättre var 2006 Franck Benazeth Aragonite Minervois. Vinet är tätt, nästan ogenomskinligt purpurfärgat. Doften får mig direkt att associera till ett södra Rhône. Det finns massor av björnbär och körsbär, det kommer en mildrökighet, kryddörter, peppar, läder och vanilj. Smaken domineras av bärfrukten som balanseras snyggt av bra syra och stringenta tanniner. Lång god eftersmak på temat vanilj, läder och lakrits. Ett riktigt bra vin, gott på egen hand och väldigt bra till maten. Vinet köptes hos Kvickly för 80 DKK.
Jättekul med två viner från för mig tidigare okända distrikt. Det vore spännande att undersöka lite mer av Frankrike utanför de upphöjda distrikten.