2006 Paolo Conterno Langhe Nebbiolo

Amerikanske bloggaren Craig Camp skrev häromåret ett inlägg med rubriken Drinkin' Those 88's. I inlägget framhöll Camp att han oftast föredrog viner som av Parker och andra fick mindre än 90 poäng. Genom att hålla sig på rätt sida 90-gränsen så slipper man överextraherade, syltiga, söta och alkoholstarka viner. Det är här man hittar de bästa matvinerna menar Camp och tackar betygssättarna för att de styr de stora kundströmmarna i annan riktning.

I linje med detta resonemang tycker jag att det ofta lönar sig leta bland topproducenternas mindre prestigefyllda tappningar. I Piemonte kan det handla om Langhe nebbiolo eller rosso, dolcetto eller barbera. I Toskana exemplevis Rosso di Montalcino. Här, menar jag, hittar man ofta viner som är gjorda för att drickas unga, ingen eller relativt kort fatlagring, och för att drickas till mat. Måltidsviner snarare än provningsviner. Det är också utifrån denna inställning som jag tycker att poängbedömningar är så ointressanta. Vid en betygssättning så lyfts vinet ur sitt kontext. För mig blir det också fel att tänka på en Langhe Nebbiolo som ett sämte vin än samme producents vingårdsbetecknade toppbarolo. Enklare javisst, men inte nödvändigtvis sämre.

För en tid sedan hade jag besök av en italiensk vän. Första kvällen tänkte jag slå på stort och bjuda på älgstek och barolo. Vännen sa -Du vet att jag gärna dricker barolo men ikväll skulle jag föredra något enklare. Jag är lite trött efter resan och vinet skulle inte få den uppmärksamhet det förtjänar. Den kvällen drack vi en enklare nebbiolo och sparade barolon till en annan kväll.

Langhe nebbiolo drack jag även ikväll och jag skulle inte velat byta det mot något annat vin. Åtminstone var jag helt tillfreds under hela måltiden. 2007 Paolo Conterno Langhe Nebbiolo är helt transparent i en ljust tegelröd nyans. Vid en första sniff ut karaffen känner jag direkt igen anslaget från den Conternos 2007 Barbera . Det här är ung charmörnebbiolo i sin prydo. Massor av ren bärfrukt, rosor, violer och lite tjära. Det är livsbejakande som en perfekt poprefräng. Lättsamt, elegant och precist. Smaken är lika klockren nebbiolo även den. Vinet är friskt, slankt, smidigt och knappt medelfylligt. Massor av nebbiolomarkörer och finmalda tanniner. Ett vin man blir glad av. Det satt som en smäck till tagliatelle med en smörig och gräddstinn sås på karljohan svamp. När jag drack ett sista glas med en bit mellanlagrad prästost så kunde jag inte låta bli att tänka att det behöver inte vara så jävla bra för att vara bra. Ett stort tack till Patrik från Italienska viner för denna upplevelsen