2008 Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso - Årets scoop från Carlo Merolli ?

Häromdagen kom det ett mail med rubriken "En tankeställare" från den svenska bloggosfärens hovleverantör Carlo Merolli. Mailet talar om "ett elitärt sökande" som Carlo menar ger ett "begrænset perspektiv af vinens verden" och slår ett slag för den gamla världens "randdistrikter". Svenska bloggare får också ett erbjudande om att gratis prova en flaska av Carlos senaste scoop 2008 Zaglia Refosco dal Penduncolo Rosso Riserva från Friuli-Venezia Giulia. Tyvärr han jag beställa innan mailet kom. När det regnar manna från himlen står den fattige där med tvättad hals...


Även om jag har provat mycket vin från F-V G, däribland åtskilliga refosco i olika form så är erfarenheten av viner från denominationen Latisana betydligt mindre. Jag har provat några av Zaglias viner tidigare men där tar det nog slut. Nåväl, Carlos mail och hans stora entusiasm har verkligen satt fart på min nyfikenhet. Det hinner inte gå särskilt lång tid mellan hemkomst och uppkorkning.


När jag provar vinet pop'n'pour så slås jag av en kraftfull bärdoft men vinet känns också lite snällt och tillrättalagt. Inte alls som jag väntat mig. Jag slår upp vinet på karaff, tar en löprunda och återvänder till vinet två timmar senare. Då har det hänt saker. Doften är verkligen imponerande med intensiva bäraromer. Surkörsbär och svarta vinbär men man kan nog hallucinera fram andra arter också om man har den läggningen. Jag hittar också lakrits, violer och kryddnejlika.Smaken följer aromerna mycket precis. Massor med söta mogna bär, en frisk syra med riktigt bra bett och distinkta tanniner. Eftersmaken är en läcker triptyk på maraschino-körsbär, svartavinbär och larkrits.
Jag kan bara hålla med Carlo om att det här är ett verkligt scoop. Jag har i och för sig druckit bättre Refosco men då har priset varit det dubbla eller mer.Kostar 73.50 DKK/SEK. Ett suveränt tillfälle för den nyfikne att lära sig lite om vad vitvinsregionen Friulien kan åstadkomma i rödvinsväg.

2009 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape

Det är trängsel på slaktbänken just nu. Julen kom emellan och stoppade upp vinkonsumtionen. Dessutom är en Danmarkstripp nära förestående och det gäller att hinna kolla upp vilka av tidigare hugskott som det behöver fyllas på av.

Ett sådant som jag inte hunnit prova är 2006 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape. När jag och Jörgen i våras besökte familjen Kreydenweiss i Manduel gjorde 08:an av samma vin stort intryck. Jag passade på att köpa några flaskor hos Theis Vin när de sålde 06:an för strax över 200 DKK men har inte blivit färdig att prova förrän nu.

Vinet är gjort på köpta druvor som odlats biodynamiskt och 06:an är första årgången på marknaden. Druvorna kommer från en 2 ha stor vingård med 100 - 120-åriga grenache-stockar. Det finns en liten del, c a 5%, syrah och mourvedre i blandningen. Efter skörd transporteras druvorna c a 50 km från Chateauneuf-du-Pape till familjen Kreydenweiss anläggning i Manduel där vinet jäses och lagras på 600-litersfat.

Färgen är mörkt, tätt och purpurfärgat. Doften går lite i samma still. Det är en mörk, mäktig vägg av mosade jordgubbar och körsbärslikör som strömmar ur glaset. Bakom den mäktiga frukten finns typiska örtkryddor och mineraler tillsammans med en del fattoner

Smaken matchar inte riktigt doften fullt ut och vinet känns betydligt lättare än vad doften vittnar om. Första intrycket är kraftfullt med läcker kirsch- och jordgubbsfrukt men smaken är förvånansvärt kort. Bra syra hjälper upp och ger helheten fräschör och elasticitet. Tanninerna är lite trista och bittra och eftersmaken har inte den förväntade längden. Alkoholen slår dessutom igenom när vinet närmar sig sval rumstemperatur. Stoppningen som krävs för att ett sådant här vin ska funka saknas helt enkelt.

 Ett mer än passabelt vin men inget jag känner något behov att att fylla på lagret med. I samma stil, fast bättre,  och för mindre pengar, finns Philippe Gimels L'Argile och La Pierre Noir. I betydligt angenämare prisklass hittar man Marc Kreydenweiss Costieres de Nimes-produktion

2005 Masi Toar

Här har vi ett vin som av någon anledning har fått lämna världens bästa vinsortiment. Jag tror faktiskt att 2005 var sista årgången av Masis Toar som sålts via monopolet. Enligt Philipson&Söderbergs hemsida är vinet numera förpassat till beställningssortimentet. Som aktuell årgång anges fortfarande 2005. Man kan väl gissa att vinet inte sålt särskilt väl trots ett positivt omdöme på Billigt Vin för knappa två år sedan.

Nåväl, jag gillade vinet när jag provade det för första gången och jag har gillat det så där en gång i halvåret sedan dess. Kvällens vin var det sista i lådan. Det har inte förändrats nämnvärt i färgen sedan första provningen. Vinet har fortfarande en intensivt rubinröd färg. Doften känns däremot mer sammanhållen. Fin frukt med körsbär och plommon som har ett lite vilt och otyglat stråk. I bakgrunden finns lite kryddor, viol och lakritstoner.

Smaken är ganska fyllig men inte alls tung. Frukten är mycket vital och smaken speglar aromerna väl. Mycket frisk syra och en lätt bitterhet som påminner om surkörsbär och slån. Tanninerna har rundats av men gör sig fortfarande påminda.

Inget märkvärdigt vin och definitivt inget som jag kommer att handla lådor av för att lagra. Likväl är det ett vin som jag uppskattat. Ikväll excellerade det till hemkörd lasagne som gjorts helt utan genvägar.

2007 Sylvain Loichet Pernand-Vergelesses "Les Belles Filles"

Bourgogne i allmänhet och vit sådan i synnerhet är kraftigt underrepresenterad på Billigt Vin. Sylvain Loichet är däremot kraftigt överrepresenterad. Åtminstone för att vara bourgogneproducent. Nu är det inte så att jag aktivt sökt upp hans viner. Det är snarare så att de råkat komma i min väg då de importeras till Danmark av Emilie Vin. Tidigare har jag provat två av Sylvain Loichets röda viner tidigare men av någon anledning har det vita blivit liggande. När jag igår kväll befann mig i ett zombie-aktigt post-julshopping-tillstånd och behövde något som kunde tänkas passa till ett inspelat avsnitt av Inspector Frost föll valet på 2007 Pernand-Vergelesses "Les Belles    Filles"

Vinet är ljust guldgult i färgen. Första glaset slinker ner utan att göra särskilt mycket väsen av sig men när jag häller upp det andra börjar det hända saker. Den trevliga men rätt enkla äppel/citrus-blandningen växer allt mer i glaset med luft och lite stigande temperatur. Plötsligt  blir Inspector Frosts eskapader mindre intressant och fokus hamnar allt mer på det som finns i glaset. Toner av rostade hasselnötter och kritiga mineraler blir mer framträdande och frukten blir rikare och får mer pondus. Lite mer exotiska varianter tittar fram Fattonerna anas i form av lätta stråk kokos och vanilj  I bakgrunden skymtar något  som skulle kunna utvecklas till petroleumdoft. Helheten är intressant och subtil snarare än påträngande.

Smakmässigt levererar vinet kanske inte riktigt så mycket som doften lovar. Munkänslan är ganska fet och rund.  Fin tropisk frukt, lite honungssötma, äpple och frisk syra. Bra eftersmak med goda nötighet.

På det hela taget ett riktigt gott vin som fick mig att stänga TV:n och plocka fram en bit gruyère och lite valnötter. Kostar 135 DKK

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello

Hmm, det är inte alla inlägg på Billigt Vin som jag har lust att läsa om. När jag provade 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello för första gången tog nog entusiasmen och lusten att hitta träffande metaforer överhanden. Att prova om vinet var en betydligt angenämare upplevelse.

Det har nu gått dryga tre år sedan jag senast bloggade om 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello och senaste smakprovet ligger ungefär ett år tillbaka i tiden. Att det hänt en del sedan sist står klart redan vid en okulär besiktning. Vinet är fortfarande mörkt och tätt men istället för blått har kanterna nu börjat anta en mera brunröd nyans.

Doftmässigt har vinet också sansat sig en del. Komponenterna är desamma men doften är nu betydligt mera sammansmält och den nästan liköraktiga körsbärsfrukten har rätat in sig i ledet. Nu domineras doften av läder och stalltoner medan frukten bildar fond tillsammans med provencalska örtkryddor,järn, blod och blöta stenar.

Smaken är djup och fyllig utan att kännas det minsta tung. Smakerna korresponderar perfekt med doftintrycken men jag upplever frukten och örtkryddorna som mera framträdande. De söta körsbären balanseras bra av syran. Finkorniga tanniner och lätt bitterhet i avslutningen.

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello är i nuläget riktigt trevligt att dricka. Bra till mat och funkar även fint på egen hand. Om jag gillar det bättre nu än vid första försöket är jag däremot inte helt säker på nu. Nu känns vinet mera harmoinskt och som att alla bitarna fallit på plats. Den ungdomliga och burdusa charmen funkade dock föredömligt bra ihop med vinets rustika framtoning.

2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti vs 2003 Schiavenza Barolo Prapó

När man är många runt bordet är matvalet för mig rätt givet. Jag älskar långkokt kött. Särskilt om det har fått dväljas många timmar i rött vin. Vinvalet är precis lika lätt. Nebbiolo ska det vara. Sedan Carlo Merollis entré i mitt medvetande har det dessutom blivit möjligt att bjuda med lite klass. I helgen som var gjorde ett tiotal personer tabberas på mina 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti. Lagret av 2003 Schiavenza Barolo Prapó blev åderlåtet, om än inte lika hårt.

2006 Barolo Ceratti går i en lite mörkare tegelbrun färg. Doften är precis så direkt och charmerande som jag minns den från i somras. Massor av bedårande röda bär som vildhallon och körsbär tillsammans med en lätt touch av målarfärg och mynta. Här finns lite tillbakadragna nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Går man lite mer på djupet finns det ett lager med kryddor och andra fataromer. En supertrevlig sniff med andra ord som det är lätt att förlora sig i. Smaken går i precis samma stil. Ett förhållandevis lätt och elegant anslag med riktigt fin nebbiolofrukt där sötman balanseras perfekt av syrorna. Bestämda tanniner och bra längd.

2003 Barolo Prapó etablerar inte samma omedelbara kontakt med lustcentrat. Färgen vittnar om ett riktigt moget vin i orangebrun nyans. Doften sänder samma signaler med torkad frukt, läder och balsamvinäger. Frukten har smält in i helheten men man kan ana hallon och körsbär.

Med lite tid i glaset börjar det träder fram aromer från nytjärad träbåt. Inte samma direkta likeability som i det föregående utan mer distingerat.

Smaken står i god överensstämmelse med aromerna. Sötma från den torkade frukten, frisk syra och finkornigt men kraftfullt taninpaket. Kraftfullt är nästan ett understatement. Jag upplever tanniner i häftigaste laget och gästerna ser ut som avdankade Stonesmedlemmar efter att ha provat.

Jag gillar båda vinerna skarpt trots deras stora olikheter. Jag har uppskattat tidigare flaskor av Prapón betydligt mer. Denna flaskan var fortfarandefullt njutbar men jag tror inte på att lagra någon längre tid. Cerattin är vådligt god i nuläget och håller säkert länge till. Konklusionen blir att dricka upp Prapón och handla mer Ceratti 06or.

Cerattin är ombloggad här, här, här och här

Prapón här, här och här

Vinforum fyller 25

Förra hösten tillbringade jag några dagar i Oslo. Jag arbetade på dagarna och kollade in Oslos naturvinsscen på kvällarna. Eller rättare sagt. Jag hängde på Café Bacchus och provade mig igenom deras vinlista. En av kvällarna gjorde Fredrik Kolderup från naturvinsimportören Non Dos mig sällskap. Ett givet samtalsämne var naturligtvis skillnader mellan den svenska och norska vinmarknaden. Fredrik menade att en förklaring till den stora mångfalden och det förhållandevis välfungerade norska monopolet stod att finna i den norska vinjournalistiken i allmänhet och tidningen Vinforum i synnerhet. Naturligtvis blev jag nyfiken och tog ut en prenumeration.

Nu har jag med stor behållning läst Vinforum i ett drygt år. Mycket utifrån att man tar vin på största allvar. På så stort allvar att man kan ha distans till det man skriver om. Frånvaron av trams är total. Istället för flams och trams får läsaren ta del av tankegångar och reflektioner kopplade till vin som lyfter allt en nivå eller två. Även om Parkers drickfönster kan leda till kortvariga existentiella funderingar ibland så håller några av artiklarna i Vinforum en kvar i sådana tankegångar. Läs till exempel Per Maelengs källarbetraktelse "Kjeller til besvaer".

Om det nu finns någon redaktionell vinsmak hos Vinforum så är den djupt rotad i det traditionellt europeiska. Bordeaux, bourgogne, barolo och brunello är stadiga fundament. Det är tydligt att man gillar lagringsdugliga och matvänliga viner. Samtidigt finns det en stor öppenhet för vad som händer i vinvärlden. Jag tänker då inte på kaffesmakande sydafrikaner eller nya världen-flörtande spanjorer. Däremot har man närmat sig "naturvinsrörelsen" med öppenhet och försiktigt intresse - men inte utan reservationer - i artikeln "Perspektiver på naturvinsbevegelsen". Ett förhållningssätt som jag tycker är mer utvecklande än såväl distanslöst hyllande som kvasivetenskapliga invändningar. Ett förhållningssätt som får mig som läsare att tänka själv.

Ett återkommande inslag på vinforums sidor är omfattande restaurangrecensioner. Här tycker jag att man emellanåt blir lite väl skitnödiga. Särskilt när det gäller konsten att kombinera mat och vin. Det är så fokuserat att jag upplever att man helt missar poängen med att äta och dricka. I en debatt rörande standarden på danska sommelierer ger man stort utrymme till ett svar från allas vår Carlo Merolli som för fram synpunkten att kombinera mat och vin inte handlar om "rocket science". Återigen bereds jag som läsare möjlighet att reflektera över vilket förhållningssätt som passar mig bäst.

Trots många verkligen läsvärda artiklar så bestämde jag mig för att inte förnya min prenumeration när inbetalningskortet damp ned i brevlådan för ett par veckor sedan. Fem nummer kostar trots allt 540 NOK vilket gör någonstans runt 120 - 130 kr/nummer. Läsvärt, javisst men kanske inte prisvärt. När Vinforums jubileumsnummer - 25 år som vintidning - dök upp några dagar senare började jag tänka om. Plötsligt fick texterna jag läst en kontext som vittnade om en närmast heroisk insats av Ola Dybvik och Arne Ronold. Hur man genom enträget arbete faktiskt påverkat, eller starkt bidragit till att skapa, den norska vinscenen. Hur man genom ett kritiskt men konstruktivt förhållningssätt kunnat bidra till att få ett fungerande monopol, hur man bidragit till att en seriös vinskribentkår kunnat växa fram. Jag kan lova att det inte varit en tur i mild väderlek och medvind. Efter att ha läst jubileumsnumret från pärm till pärm känns det rätt självklart att vilja bidra till att institutionen Vinforum kan fortsätta existera.

I en text i jubileumsnumret berättar Ola Dybvik om hur Vinforum drev en rättssak mot norska staten om att en facktidsskrift inte fick ta in annonser om det som tidningen handlade om, d v s alkohol. Vinforum förlorade saken och fick dessutom betala över två miljoner norska kronor för att täcka statens rättegångskostnader. Ett hårt slag för tidningen som också väcker en del funderingar hos mig. Kanske kan man se det som kunde ha inneburit ett dråpslag som något av en välsignelse. Kanske är det med vintidningar som med vinrankor. Man får bäst resultat när betingelserna är på gränsen för vad tidningen eller vinrankan tål. Eller åtminstone det intressantaste resultaten.

Räknetrissen på prärien

Nå, kanske inte riktigt på prärien. Men Malmö har ändå sin egen stäpp, mitt i stan. Här håller Räknetrissen gärna till och förlorar sig bland industriruiner och andra lämningar. Du kan läsa mer om detta här.

Närmsta Systembolag är Värnhem, men det är stängt tills vidare på grund av vattenskador. Så det får bli Hansacompagniet - nästan lika nära, två kilometer - om man behöver fylla på under olika friluftsaktiviteter. Kanske är det inte här man drar korken ur den där Sito Moresco för 289 bagare - eller så är det just det man borde göra. Hur som helst, på Hansa och i vissa andra butiker finns det kvar ett litet lager av de exklusiva decembernyheterna, vilka Räknetrissen sent omsider lämnat in en rapport om.

90486 2005 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile. 344 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
95031 2010 Leth Scheiben Grüner Veltliner. 159 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90504 2005 Trimbach Pinot Gris Réserve Personnelle. 234 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
95042 2010 Groebe Kirchspiel Riesling Grosses Gewächs. 259 kr. Medel 3,5 (4 betyg). Få flaskor kvar.
90507 2008 Cloudy Bay Chardonnay. 219 kr. Medel 3,4 (5 betyg)

90490 2009 Montefalco Rosso. 119 kr. Medel 4,17 (6 betyg)
90506 2009 Sito Moresco. 289 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
90508 2008 Fèlsina Berardenga Chianti Classico. 149 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90487 2009 Châteauneuf-du-Pape Tradition. 249 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90519 2008 Castello di Brolio Chianti Classico. 329 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90521 2008 Quinta de Chocapalha Cabernet Sauvignon. 139 kr. Medel 3,5 (6 betyg)
90068 2003 Gran Clos. 149 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
99013 2008 Hermitage Marquise de la Tourette. 269 kr. Medel 3,5 (4 betyg). Få flaskor kvar.
90384 2006 Barolo Azelia. 315 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90505 2007 Barolo Marcenasco. 343 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90511 2006 Barolo Dagromis. 425 kr. Medel 3,5 (4 betyg)

Omdöme från Munskänken, BKWine, DN, GP, HD och Tasteline.

Montefalco Rosso, det billigaste röda vinet i listan och därtill det med högst medelbetyg, har visat sig vara en trevlig bekantskap i det begynnande vinterklimatet. Med bra luftning och lite tålamod blir det här vinet från Arnaldo Caprai riktigt välsvarvat. Bra frukt (körsbär, torkad frukt), sjysst syra, kryddigt, matvänliga tanniner. Ungt, kan nog vara på sin topp om två-tre år - prognosen för att frukten ska hålla sig vital är relativt god.

2006 Candido Salice Salentino La Carta

I min lokala Munskänksförening har vi vinlotterier. Jag brukar vinna ungefär vartannat år vinna en flaska av föregående provnings matvin. Denna gången plockade jag hem en flaska 2006 La Carta medan min bordsgranne vann en något mer åtråvärd pava 2007 Aurora Barricadiero.

Jag minns inte när jag provade ett sextioniokronorsvin senast. Lite kul att se vad man kan få för vin för de pengarna idag.

Vinet har en mörkt tegelbrun färg. Doften är riktigt sympatisk och talar direkt om sitt syditalienska ursprung. Här finns generöst med torkad frukt, kryddor, tobak och läder. På något märkligt sätt får jag både botti- och barrique-vibbar på en och samma gång. Fattonerna är mycket framträdande men inte direkt störande. Hemsidan talar om botti-lagring men min känsla är att det inte är hela sanningen.

I smakbilden är den torkade frukten i centrum. En publik dos sötma som hjälpigt stagas upp av syrorna som gärna hade fått vara snäppet högre. Tanninerna är närvarande men gör inte mycket väsen av sig. Kryddig och lite bitter avslutning.

På det hela taget är La Carta en mycket positiv överraskning. Det är såklart väldigt mycket mainstream men ändå med en hel del karaktär. Jag saknar balans mellan sötma och syra vilket gör att jag blir nöjd fortare än vanligt. Mycket vin för en relativt liten peng är det hursomhelst.

Tillägg efter avslutad måltid: Jag drack vinet till hemkörd lasagne och här kom det inte riktigt till sin rätt. Efter att ha avslutat måltiden med en rejäl bit chokladdoppasd mandelmassa upptäckte jag att det fanns ett halvy glas av vinet kvar. När jag drack sista klunkarna med allt det söta kvar i munnen smakade det mogen Barolo.

2008 Eugenio Rosi Poiema

Under den senaste månaden har jag provat två av Eugenio Rosis viner och fått en ny favorit-producent att lägga till den ständigt växande listan. För att läsa om dessa, och dessutom få lite bakgrundsinformation om producenten, klicka här och här.

Kvällens vin är 2008 Poiema, en druvren marzemino och det vin jag varit mest nyfiken på. Marzemino är en lite anonym druva som odlas på många håll i norra italien. Den trivs allra bäst i Trentino och det är nästan bara här man gör druvren marzemino. Eugenio Rosi tillämpar en speciell teknik för sin marzemino där vinet får genomgå en andra jäsning genom att tillsätta en del torkade druvor. Vinet lagras sedan på en blandning av barriquer och 500-litersfat av körsbärsträd och kastanj.

Vinet har en tät, mörkt blåröd färg. Doften domineras av riktigt pigg och saftig bärfrukt. Det är alla upptänkliga frutti di bosco som passerar revy. Vildhallon, björnbär, surkörsbär och blåbär. Det finns också ett påtagligt inslag av järn. Med lite tid i glaset kommer det ett tydligt inslag av svarta vinbär tillsammans med lakrits och viol. Diskreta men sköna naturvins-vibbar gör bilden komplett.

Smaken levererar precis allt det som doften lovat. Det här är ett saftigt, friskt och riktigt drickvänligt vin. Den fina bärfrukten spelar huvudrollen även här. Lite tydligare inslag av svarta vinbär. Superba och mycket precisa syror, silkeslena tanniner och bra längd på smaken.

Mmm. riktigt bra och jag kan tänka mig ett flertal personer som skulle gå igång på det här eller något annat av Eugenio Rosis viner. Cibi&Vini säljer

Julkaka

Vi värnar om miljön och satsar på återanvändning. Här följer ett recept på julakaka i repris. Recpetet är trots exakta måttangivelser mer att se något att hänga upp sina improvisationer kring.

Det är viktigt att smeten har rätt proportioner men nötter och torkad frukt kan man lävla efter lust och läggning. I årets variant har jag plockat bort hälften av russinen och lagt till fikon. Ingen mandel kom med utan istället blev det ett kilo blandade val- och pekan-nötter. Jag minskade något på sockret och rev i 200 gr mandelmassa. Konjaken substituerades mot Famous Grouse.

Så, prova på och gör din variant. Det är lite jobb med att hacka och blanda men du belönas med en fantastisk doft i köket och ett oslagbort gott inslag till gottebordet. Perfekt till portvin och alkoholstark julöl med sötma.

280 g vetemjöl (ska siktas)

1 ½ tsk kanel

1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))

1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)

1 tsk mald kryddpeppar

3/4 tsk salt

454 gr russin

454 gr gula russin

227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)

454 gr kanderat apelsinskal

113 gr citronskal

100 gr kanderade körsbär

100 gr kanderad ananas

225 gr rumsvarmt smör

200gr socker

6 ägg

3 cl pressad citron

12.5 cl pressad apelsinsaft

227 gr grovhackad mandel

konjak efter smak

Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.

2007 Domaine Marc Kreydenweiss Perrières

Costières de Nimes är rätt svårslaget när det gäller att leverera intressanta viner för en billig peng. Kvällens vin är köpt hos danska Theis Vin för c a 70 DKK. Just nu kostar det 90 och har fortfarande fyndstämpel i min bok. Normalpriset på 130 DKK känns faktiskt helt OK.

Vinet är gjort på biodynamiskt odlade druvor. Blandningen, som varierat en del genom åren, består i årgång 2007 av 40% carignan, 20% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Carignandruvorna kommer från drygt 80-åriga stockar. Hur vinet lagrats har jag ingen uppgift om men jag tror inte att det sett någon ny ek.

Vinet har en djupt röd, ganska tät, färg. Direkt vid öppningen är vinet inte särskilt medgörligt. Doften ger läder, steniga mineraler och järn tillsammans med lite funkiga tongångar fast utan något större sväng. Med lite luft börjar det hända saker och vinet släpper loss. Det dyker upp saftiga röda bär, herbes de provence och lavendel. Riktigt trevligt att sniffa på. Rejält och jordnära.

Smaken fortsätter på den inslagna vägen. Aromerna är områdestypiska och känns igen i smaken. Vinets struktur känns dock betydligt mera norditaliensk. Här är ett slankt friskt vin med skinande ren, röd bärfrukt, riktigt fräsiga syror och lätta finkorniga tanniner. Ett superbt matvin som funkar riktigt bra till döttrarnas nya favoriträtt Biff Stroganoff.

Räknetrissen och pälsjägarna

Skidan slinter knappast men det är vinter enligt Bolagets kalendarium. 15/11 kom ett litet nyhetssläpp som väl inte sänder chockvågor genom den vinintresserade allmänheten. Här finns några få saker som måhända kunde vara av intresse att prova någon gång (läs: två franska rödtjut till relativt billig peng samt ett rött från Marche och ett från Basilicata, det senare med det förtroendeingivande namnet Taverna).

HD, BKWine, Munskänken och i viss mån DN och GP bidrar med poäng.

VITA
95713 2010 Mâcon-Villages Chardonnay. 69 kr. Medel 4 (5 betyg)
90191 2010 Arlewood Sauvignon Blanc Semillon. 119 kr. Medel 3,75 (4 betyg)
95864 2010 Simboli Gewürztraminer. 69 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
99184 2010 Château de la Jaubertie White. 90 kr. Medel 3,33 (3 betyg)
95683 2009 Casa Santa de Vitória Reserva Branco. 109 kr. Medel 3,33 (3 betyg)

RÖDA
95690 2010 Colleja. 62 kr. Medel 4,25 (4 betyg)
99179 2009 Château de la Jaubertie Red. 90 kr. Medel 4,25 (4 betyg)
92000 2008 Taverna. 105 kr. Medel 4,25 (4 betyg)
99198 2007 Cùmaro Rosso Conero Riserva. 149 kr. Medel 4,2 (5 betyg)
99072 2009 Vieux Chateau des Jouans. 109 kr. Medel 4 (4 betyg)
95679 2010 Swartland Malbec Shiraz Mourvedre. 69 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
96011 2010 Enigma. 59 kr. Medel 3,75 (4 betyg)
95711 2007 Val de Los Frailes Crianza. 79 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
99070 2010 Casillero del Diablo Malbec. 69 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
95385 2009 Tapiz Syrah. 99 kr. Medel 3,25 (4 betyg)

2008 Eugenio Rosi Anisos

-Hur är det möjligt ?

-Men det kan väl ändå inte stämma ?

-Hur fan bär han sig åt ?

Där har ni några frågor som väcktes i mitt huvud när jag provade Eugenio Rosis 2008 Anisos. Frågorna hopar sig och några svar är inte helt lätta att finna. Det har varit mycket googlade och pusslande. Ett par saker står dock helt klara. Eugenio Rosi är en fantastisk vinmakare och jag SKA besöka honom i sommar. Övrig information är ihopsamlad från något osäkra källor.

2008 Anisos är en blandning på 60% pinot bianco som odlats på 400 m ö h, 20% av den inhemska nosiola som växt hundra meter högre upp och slutligen 20% chardonnay som kommer från en vingård som ligger på hela 800 meters höjd. Arbetet i vingården är biodynamiskt och arbetet i källaren kan närmast beskrivas som icke-interventionistiskt. Naturjäst, två månaders skalmaceration, inget svavel tillsatt, ingen filtrering, ingen klarning och lagring i ett år påbotti och ett år på flaska. Ett tillvägagångssätt som väcker förväntningar på ett orangt, beslöjat, funkigt och strävt vin. En beskrivning som inte alls stämmer in på Anisos.

Vinet har en djupt guldgul färg och det är helt klart. Vinet riktigt glänser och skimrar i glaset. Doften är verkligen maxad, intensiv, komplex, fullpackad och absolut ren. Elegant och nobel snarare än rustik och funkig. Allt rör sig på flera plan samtidigt. Honungssötma och tropisk frukt i ett lager. Citrusskal och äpple på ett annat och vanilj, hasselnötter och mineraler på ett tredje. Fataromerna är tydliga men väl integrerade i det övriga doftpaketet. Jag har som sagt läst läst att Rosi använt botti men min näsa säger barriquer men har absolut inget att invända.

Med ett sådant påslag av aromer finns det naturligtvis en massa vägar smakupplevelsen skulle kunna ta och det är definitivt inte alla jag skulle uppskatta. Vinet är fylligt och kraftfullt. Smakerna står egentligen väl i överensstämmelse med aromerna och det skulle kunna bli för mycket av det goda. Lösningen heter naturligtvis en syra utav guds nåde och den kommer. Efter att de söta fått sitt utrymmer dyker det upp en superfrisk syra som ger smaken ett riktigt lyft. Det finns en liten lätt strävhet som viskar om skalkontakt men den är knappt förnimbar. Riktigt lång eftersmak där gula plommon, äpplen och kanderad citrus delar utrymmet med mineralerna.

2008 Anisos är ett riktigt imponerande vin. Det är ett strålande exempel på att metoden med lång skalkontakt kan tillämpas på mer än ett sätt och inte alls behöver skymma druv- eller ursprungstypicitet. Jag fortsätter att prova mig igenom Eugenio Rosis portfölj. Two down, three to go.

Cibi&Vini säljer, just nu för fantastiska tilbudspriset 140 DKK

2010 Le Piane Maggiorina

I somras besökte Italienska Viner Boca-producenten Cristoph Künzli och hans Le Piane. Besöket resulterade i en av de mest välskrivna och intresseväckande blogginlägg jag läst och min nyfikenhet var väckt. När så Stefan Jensen lockade med ett medimportör-tilbud som innehöll såväl nya årgångar som några godbitar ur arkivet var jag inte sen att nappa. Nu är flaskorna hemma och har fått återhämta sig ett par veckor efter resan från norra Piemonte.

Jag väljer att börja med instegsvinet 2010 La Maggiorina. Vinet är gjort på 50% Nebbiolo, 40% Croatina, 5% Vespolina och 5% Uva Rara. Macerationstiden är kort - 5 till 6 dagar - och sker liksom lagringen på ståltank.

I glaset är det en helt transparent skapelse i en mörkröd nyans som uppenbarar sig. Doften är omedelebar och charmig. I centrum finns en läcker jordgubbsfruktighet där associationerna drar både åt det nyplockade och fjolårets sylt. Det finns en del kryddor och stendammsmineraler. Inget under av komplexitet kanske men ändå elegant, nyanserat och allt är på rätt plats.

Vinet är smarikt men väldigt lätt. Strukturen är nästan vitvinslik med ytterst lättfotade och finkorniga tanniner. Aromerna återspeglar sig exakt i smakupplevelsen. Det finns en liten kärna av sötma i frukten som är mycket tilltalande och som är det enda man har att hålla sig i när syrorna drar igång. Här stå verkligen mätarna på klockan tolv. Utan den lilla eftergiften hade jag nog inte stått pall.

På egen hand är 2010 La Maggiorina en liten prövning. Tillsammans med en portion ångande canederli allo speck oroar jag mig mindre över magslemhinnorna tillstånd.

2006 Sutor Sauvignon Blanc

Första gången jag kom i kontakt med begrepp som "naturligt" vin, skalmaceration och naturjäst var på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Ett lika osannolikt som underbart arrangemang. Vinerna från Sutor var de första jag provade den dagen och de gjorde stort intryck på mig. Lite senare samma dag provade jag både Simcic och Rojacs viner. Jag träffade också Stefan Jensen för första gången, ett möte som ledde vidare till Bressan, Paolo Bea och en väldig massa annat intressant. Jörgen hälsade på hos Sutor under vår gemensemma Slovenien/Friulien-resa våren 2008. För mig har Sutors viner långsamt fallit i glömska och förrådet är nästan tomt. Det finns nästan alltid något som är lite mer intressant att handla.

Det är lite synd för Sutors viner är som ett par väl ingångna skor. Inte så iögonfallande men bekväma och behagliga. Kanske också moderiktiga med något slags cykliskt förlopp. Jag skrev att förrådet är nästan tomt. Det var en felskrivning för nu är förrådet tömt i och med att jag drog korken ur 2006 Sauvignon Blanc.

Vinet har jästs och lagrats på stora ekfat i ungefär ett år. 15% av vinet har haft skalkontakt i upp till ett år vilket inte satt några större spår på den lätt guldgula färgen. Doften är elegant med krusbär, äpple, päron, citrus-toner och lychee. Det finns också en örtkryddor och rätt tydliga fattoner. Här finns dock inget av det där påträngande, aggressiva och parfymerade som jag ofta finner påfrestande med sauvignon blanc. Sutors sauvigon präglas av balans och rondör.

Smaken följer aromerna mycket väl. Vinet är fylligt och ger en behagligt krämig munkänsla. Mycket hög men väl avrundad syra ger smaken av mogen frukt ett riktigt lyft. I eftersmaken kommer en mjuk men intensiv våg av kanderad citrus som hänger kvar länge.

Sutors viner är sällan spektakulära men alltid väldigt användbara. Ikväll drack vi det till en enkel örtkryddad tomatsås som toppats med fetaost och det var en klockren matchning.

Enda problemet med Sutors viner är prissättningen. När de såldes i beställningssortimentet låg priset på c a 350 kr om jag minns rätt. Winewise säljer för mera överkomliga 195DKK men även på den nivån är konkurrensen hård.

2006 Eugenio Rosi Esegesi

Esegesis är grekiska och betyder tolkning. Oftast används det i samband med bibeltolkningar. Just förmågan, eller rätten, att tolka är det som gör att vi slipper vara bokstavstrogna. Tolkningen är en väg ut ur det konkreta tänkandet, något som öppnar upp för möjligheten att inta ett perspektiv, anmäla en avvikande åsikt eller en annan förståelse. Något som gör det möjligt att tänka i andra banor än rätt och fel och introducerar möjligheten till skillnader. Något som förutsätter fantasi och kreativitet och kräver öppenhet. Jag vet inte varför Eugenio Rosi valt att kalla sin Cabernet sauvignon/merlot-blandning (80/20) för Esegesis men en möjlig tolkning är ju att han ser vinet som sin tolkning av bordeaux-blandningen.

Eugenio Rosi kanske kräver en lite närmare presentation för av någon märklig anledning har han lyckats flyga under de flesta radrar. Han började sin bana som anställd på ett av de stora koperativen i Trentino. I mitten av nittiotalet startade Eugenio Rosi eget med en liten arrenderad vingård. Idag omfattar ägorna knappt tio hektar i Vallagarina i en by som heter Volano strax söder om Trento. Odlingarna ligger på c a 350 m ö h.

Odlingen är biodynamisk och arbetet i källaren är återhållsamt. Eugenio Rosi fokuserar främst på den lokala druvan marzemino. Han odlar också nosiola, en annan lokal specialitet, och även cabernetfranc och sauvignon, merlot och chardonnay. Den totala årsproduktionen ligger idag på c a 15.000 flaskor.

Esegesi var det första vinet Eugenio släppte på marknaden. Första årgången var 1997. Den nu aktuella är 2006. Vinet har lagrats två år på en blandning av barriques och 750-litersfat och ett år på flaska. Merlotdruvorna har skördats sent, de har fått mogna till en bra bit in i oktober. Färgen är djupt mörkröd med dragning åt brunt i kanterna. Doften är mycket komplex och intensiv utan att vara påträngande. Att utgångspunkten är bordeaux är lika tydligt som att Eugenio gör en tolkning snarare än ett plagiat. Snygg frukt där man hittar skogsbär, plommon och, när vinet luftats en stund, även svarta vinbär. Det finns en toner av kryddpeppar och cigarrlåda. Med ytterligare lite tid i glaset dyker det upp salmiak, dammig grusväg och faktiskt en del grispiss. Fathanteringen är av en sort som förmodligen inte ens Alice Feiring skulle ha något att invända mot. Faten anas som en väl integrerad del i helheten.

Smaken visar upp ett vin i perfekt balans. Vinet är medelfylligt med frisk syra och silkiga tanniner. Det är stramt och strukturerat men någonstans i mitten finns en sötfruktig kärna som kanske stammar från de sent skördade merlot-druvorna. I avslutningen minglar skogsbär och svarta vinbär med mineraler. Eftersmaken är riktigt lång. Den här tolkningen av bordeaux-blandningen ligger definitivt närmre orginalet än de toskanska varianter jag provat

2006 Esegesi är ett mycket intressant och spännande vin från en likaledes spännande vinmakare. Det här är helt klart uppe på Bressan-nivå. Jag ser verkligen fram emot att prova Eugenio Rosis övriga viner. Cibi&Vini säljer just nu tre av dessa för 140DKK/flaska som en del i Bjergvine-kampanjen. Missa dem inte!!!

Nebiolius VdT (Galliano)

Nebbiolo di Dronero odlas runt Saluzzo i västra Piemonte, inte långt från gränsen till Frankrike. Möjligen var det munkar - utsända av den lombardiske kungen Arperto den andre för att kolonisera trakten - som tog hit tuffa franska vinstockar på 700-talet. Nebbiolo di Dronero har visat sig vara det samma som Chatus, en variant från franska Ardèche.

Beteckningen Nebiolius används i källor från 1200-talet och framåt, men är väl inte kosher idag. Kanske är det därför Gallianos Nebiolius är klassat som vino di tavola. Galliano är en ekologisk gård i närheten av byn Busca. På bergssluttningarna odlar man vin och blåbär.

Så, till vinet: till en början är det mycket fattoner och aceton som sticker i näsan. Men efter en stund i glaset blommar vinet ut och släpper ifrån sig en mycket tilltalande doftbukett av rosor, körsbär, torkad frukt och tobak. En doft som förebådar ett elegant och välkomponerat vin. För en gångs skull håller smaken vad doften lovar. Syran och den sötaktiga frukten är i fin balans. Tanninerna arbetar på i bakgrunden, spelar en nedtonad roll men ger nödvändig struktur och stadga. En vital och sprudlande friskhet, likt ett rytmiskt och melodiöst orkesterstycke från senbarocken.

Det är ett på samma gång lättillgängligt och ambitiöst vin. Alkoholhalten anges till 13 behagliga procent. Till en gräddig potatisgratäng och senare till en vällagrad pecorino sardo gör det ett med utmärkt beröm godkänt jobb.

Sprunget ur vingårdar på 550 meters höjd kvalar Nebiolius in i trevliga Christianshavns-butiken Cibi e Vinis höstkampanj Bjergvine, som även Ingvar ger ett exempel på här. Den vänlige Fabio menar att det är årgång 2005, inte 2006 som det råkat bli i förteckningen över bergsvinerna. Hur som haver, för tillfället går det vid köp av minst tre Bjergvine att få Nebiolius för 100 DKK, vilket får anses som ett mycket överkomligt pris.

PS. Om du har vägarna förbi Cibi e vini, missa inte de läckra små munsbitarna med grillad aubergine, prosciutto, ost och annat.

På strövtåg med Räknetrissen

Så här långt gånget på den nya månaden handlar det kanske mest om att se var de flaskor man lyckats roffa åt sig hamnar i listan. November är en månad då flera återkommande favoriter - i begränsade upplagor - viftar förbi hyllorna på vägen till sina trogna fans.

I toppen av den röda listan är kritikerna (BKWine, Munskänken, DN, HD och GP) väldigt överens i sina omdömen. Här finns det förmodligen en del riktigt bra viner för pengarna. Följ länkarna och se om det finns flaskor kvar. Allt pytsas inte ut från varudepån till butikerna på en gång och det kan dyka upp nya små skvättar här och var.

VITA
90373 2009 Uva Mira Single Vineyard Chardonnay.
239 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
94817 2011 Cloudy Bay Sauvignon Blanc.
199 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
90124 2009 Chablis Grand Cru Les Clos Domaine Pinson.
349 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
90473 2009 Riesling Schlossberg Grand Cru Domaine Weinbach.
269 kr. Medel 3 (3 betyg).
90450 2008 Gewurztraminer Altenbourg Domaine Weinbach.
359 kr. Medel 3 (3 betyg).
90464 2008 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ Gain Olivier Leflaive.
529 kr. Medel 3 (4 betyg).

RÖDA
90225 2004 Beaune Premier Cru Louis Jadot.
159 kr. Medel 4,25 (4 betyg).
90378 2009 Crozes-Hermitage Alain Graillot.
189 kr. Medel 4,2 (5 betyg).
99262 2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano.
179 kr. Medel 4 (4 betyg).
95474 2008 Château Grand-Puy Ducasse Pauillac.
334 kr. Medel 4 (4 betyg).
90456 2009 Corton Grand Cru Clos du Roi, Domaine de la Pousse d’Or.
599 kr. Medel 4 (3 betyg).
90458 2009 Nuits-Saint-Georges Vieilles Vignes, Robert Chevillon.
359 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90380 2008 Quinta do Vallado Sousão.
259 kr. Medel 3,66 (3 betyg).
99048 1973 Viña Valoria.
199 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
90247 2001 Beaune Premier Cru Louis Jadot.
159 kr. Medel 3,4 (5 betyg).
95727 2009 Calera Pinot Noir.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg).

PS. Räknetrissen är kvar i Bordeaux, eller rättare sagt bland reabackarna längst in i Bolagets mörka vrår. Det verkar som om han kommer att bli kvar där åtminstone till Mårten Gås. Nu har han rotat fram 2007 Château Fourcas Dupré. Han verkar inte hundraprocentigt såld, men har ändå snabbt sugit i sig flera glas. Märkligt.

2010 Occhipinti SP68 Rosso

Här skulle jag egentligen ha publicerat mina intryck från förra fredagens 200for200. Ett par missriktade knapptryckningar ledde till att texten försvann och nu vete tusan om jag ids samla ihop mig en gång till. Nåväl, jag tror inte att detta innebär någon större förlust för mänskligheten. Särskilt inte som såväl IV-Patrik som PR-Niels har lämnat sedvanligt förtjänstfulla rapporter från tillställningen.

Haveriet ledde dock till en viss irritation hos mig och för att inte denna skulle spridas till övriga familjen öppnade jag snabbt en säker stämningshöjare.

Cibi&Vini har nyligen fått in en laddning av 2010 SP 68. Vinet som i årgång 2009 tog mig och många andra vinbloggare med storm. Då som nu handlar det om en ståltankslagrad blandning på frappato och nero d'avola. Vinet är helt transparent och klarrött i färgen med en del blå reflexer. Kanske en anings aning ljusare än föregångaren. Doften får direkt all irritation att lämna byggnaden. Det borde gå att förskriva på recept. Pigg, poppig hallon/jordgubb/körsbärsfrukt dominerar doftspektrat. I bakgrunden finns mineraler, apelsinskal och en lätt rökighet.

Smaken känns något lättare och kanske också elegantare jämfört med 09:an. Den ljuvliga frukten i centrum, riktigt pigg syra och mjuka tanniner ger ett vin med massor av charm och skyhög drickbarhetsfaktor.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle

Vårens besök i Costières de Nimes lämnade en massa lösa trådar efter sig. Vi provade en hel drös med viner som jag mer än gärna hade stiftat närmare bekantskap med. En del producenter kändes som direkt nödvändiga att följa upp. Det hade säkert blivit mycket mer CdN på bloggen om det inte varit för monopolet. Där hittar man idag totalt åtta viner från området.

En av de producenter som gjorde allra störst intryck på oss var Marc Kreydenweiss, Alsace-biodynamikern som sedan 1999 även har en egendom i CdN. Tryffelsvinet har något av Kreydenweiss Alsace-viner men inget ur Rhône-portföljen. För att hitta de vinerna får man bege sig över sundet till Theis Vin.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle är gjort på en blandning av syrah, carignan och cinsault. Jag är osäker på hur vinet lagrats men gissar på en blandning av använda barriquer och stora fat. Doften bär åtminstone inga som helst spår av någon ek. Istället finns här en läcker blandning av körsbär, björnbär, lavendel och bio-äpplen. I bakgrunden en del funkiga tongångar, lite rök och lätt jordighet. I mitt tycke en väldigt charmig och rustik doft.

Det är ändå smaken som får mig att helt kapitulera inför Barbabelle. Det är egentligen inte ett särskilt spektakulärt vin utan ett väldigt välgjort vardagsvin där perfekt balans och hög drickbarhet är trumfkorten. Vinet är medelfylligt med saftiga bär i centrum. Bra koncentration, frisk syra av nästan italienskt snitt och väl integrerade tanniner.

Vinet kostar runt 90 DKK hos Theis som ett riktmärke. Här åker priserna jo-jo hela tiden och ibland säljs Barbabelle för 60. Man säljer både Alsace- och CdN-vinerna men har inte plockat hem toppvinet Ka, en druvren carignan från 100-åriga stockar. Det är synd. Kanske en boll för Tryffelsvinet att springa på ? Eller för Vinik ?

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon, 2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo och 2007 Campo Reale Recioto,

Jag har ett problem med amarone. Problemet är att jag sällan känner mig riktigt sugen på amarone. Jag dricker mest av lust och sällan av plikt vilket gör att det är ytterst få flaskor med amarone som korkas upp på hemmaplan. Samtidigt har jag känt att jag borde försöka närma mig fenomenet, inte minst utan från vinterns spådom. När jag så fick en förfrågan om att ordna ett par amaroneprovningar kändes det som en skänk från ovan och en möjlighet att ta mig an vinerna från Valpolicella på ett lite annat sätt än jag brukar. Samtidigt väcktes naturligtvis frågan om jag var rätt man för uppgiften. Jag försäkrade mig om god konsulthjälp och tackade sedan ja till uppdraget. Upplägget blev en provning genom hela skalan från almindelig Valpolicella via superiore och ripasso till amarone och recioto. Här följer mina intryck av de tre tyngsta vinerna.

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon är en mörk, tät och blåröd uppenbarelse. Doften ger ett synnerligen modernt och designat intryck. De rostade ekfaten, 30 månader på 350-liters fat av slavonsk ek, tar rejält med plats. Här finns körsbär och andra mörka bär, kaffe läder, kryddor och choklad. Det är eldigt, intensivt och mycket av allt.

Smaken dundrar på i samma stil men trots allt så känns vinet varken klumpigt eller obalanserat. Precis som doften är smaken fyllig, eldig och fullmatad. Det finns inslag av russin och annan torkad frukt och en del restsötma. Det råder ingen tvekan om vad det är i glaset. Friska syror och tydliga men avrundade tanniner ger balans och stadga. Lång eftersmak där man hinner önska att fathanteringen varit något mera subtil.

Campo Leon är utan minsta tvekan en välgjord och kraftfull amarone. Stilen passar inte mig riktigt och det är framförallt de rostade faten i kombination med den söta frukten som stör. Det blir säkert bättre med några års lagring men jag tror inte att jag kommer att följa den utvecklingen närmre.

2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo är betydligt ljusare och mer transparent i färgen. Jag har ingen uppgift om hur vinet lagrats men av doften att döma så handlar det om en varsam fathantering. Doften är betydligt mera återhållsam men inte på något sätt sluten utan bara mera lågmäld. Här finns fin körsbärsfrukt, björnklister, russin och en del kryddtoner. Doften känns mogen och väl sammanhållen vilket är lite förvånande med tanke på hur ungt vinet är.

Vinet speglar aromerna väl. Det här är mer elegant än kraftfullt. Visst finns det en del russin- och starkvinstoner men det är det är inte alls samma pådrag som i det föregående vinet. Här finns utrymmer för nyanser. Syran är frisk och tanninerna mjuka. Riktigt gott och här får jag lust att fylla på glaset både en och två gånger. Jag kommer definitivt att kolla upp Terre di Leones andra viner.

Dessertviner dricker jag alltmer sällan. Efter att ha smakat 2007 Campo Reale Recioto förstår jag inte alls varför. Vinet har lagrats ett år på ståltank och har en mörkt blåröd, nästan svart färg. Doften är otroligt häftig med klockrena maraschinokörsbär, violer, ugnsstekta äpplen och skumbananer.

I munnen känns vinet trögflytande och sammetslent. Behaglig sötma, frisk syra och en härligt bittersöt avslutning där körsbären och de bakade äpplena hänger kvar länge. Ett fantastiskt trevligt vin som är kvällens stora överraskning för mig.

Att förbereda en Valpolicella-provning har varit ett kul sätt att närma sig området. Med bra hjälp att välja viner, lite provande på egen hand och en del pluggande känner jag att jag lärt mig massor. Det har inte gjort mig amarone-frälst men jag kommer helt klart att prova mer vin från Valpolicella vad det lider.

Campo Leon kostar 295 kr och Il Re Pazzo kostar 299 kr. Båda går att beställa från Vinupplevelser. Recioton kostar 200 DKK från MVineM

Quest for qvevri, del IV - qvevri-symposiet i bloggosfären

Saperavi-rankor, Pheasant's Tears odlingar i Kakheti-provinsen

Det finns mycket mer att säga om qvevrisymposiet i Georgien, september 2011, när tillfälle ges (för det som redan sagts på Billigt Vin kolla här, här och här).

I väntan på detta, besök gärna vad andra deltagare i symposiet postat:
Alice Feiring
I Glasset (Heidi Jaksland Kvernmo)
Wine Lover's Journal (Diane Letulle)
Tony Aspler
TheWineBlog (Luiz Alberto)

Vinskribenten Alice Feiring och vinproducenten John Wurdeman, en solig septemberdag i Kakheti

Billy Ray Mangham, keramiker från Austin, Texas, var förstås extra intresserad av själva lerkärlet. Han hade också med sig överjävligt goda, hårt rullade cigaretter av organiskt odlad tobak - hade det märket gått att få tag på här hade jag återfallit i nikotinism direkt. Dessutom en man med god musiksmak - Doug Sahm, Guy Clarke, John Prine osv. Enda problemet med att hänga med Billy Ray på kvällarna var att jag glömde ta noter om vinerna vi hällde i oss.

2010 Occhipinti SP68 Bianco

Arianna Occhipintis röda viner har tagit bloggosfären med storm. Det röda instegsvinet SP 68 har rosats lite extra och det finns verkligen fog för lovorden. För ett par månader sedan nosade Smaka Bra upp en vit SP 68 och min nyfikenhet var väckt. Den blev inte mindre av att det skulle handla om ett vin som genomgått 15 dagars skalmaceration och dessutom var gjort på lokala druvor. När dessutom Piu Rosso-Niels kom med en positiv anmälan var det bara att lägga en order till Fabio på Cibi&Vini och ställa in GPS:en på Torvgade.

SP 68 bianco är gjort på albanello och zibibbo. Den senare även känd som moscat d'alessandria och är druvan man använder till bl a marsala. Vinet är ljust guldgult och skiljer sig rätt rejält från andra macererade vita jag provat. Doften har till en början en väldigt uttalad muskat-karaktär. Det är mycket aromatisk och druvig med massor av fläder och honung. Så här långt skulle man kunna föreställa sig att det var ett sött vin i glaset. Det är inte helt olikt Trincheros Sogni di Baccho. Snart dyker det emellertid upp andra, inte fullt så ämabla, sensationer. Det finns en del naturvinsfunk, lite sunkig disktrasa, citrus och vinteräpplen. Doften drar onekligen åt två håll. Fascinerande snarare än störande.

Smaken fungerar på precis samma sätt. Vinet är lätt med låg alkohol men ändå väldigt smakrikt. Samma druvighet med en aning fruktsötma som balanseras fint av bra syror. Fascinerande avslutning med kanderande citrusskal, vita vinbär, vit persika, lätt mineralisk sälta, viss strävhet och bitterhet.

Jag gillar verkligen SP 68 Bianco och fascineras av smakrikedomen och uppfattar det som betydligt mera apart än det röda syskonet. Kanske inte lika matvänligt och användbart men alldeles förtjusande på egen hand. Kul också med ett vitt vin gjort med 15 dagars skalkontakt där det druvtypiska är intakt.

Cibi&Vini säljer för 119 DKK.