2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon, 2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo och 2007 Campo Reale Recioto,

Jag har ett problem med amarone. Problemet är att jag sällan känner mig riktigt sugen på amarone. Jag dricker mest av lust och sällan av plikt vilket gör att det är ytterst få flaskor med amarone som korkas upp på hemmaplan. Samtidigt har jag känt att jag borde försöka närma mig fenomenet, inte minst utan från vinterns spådom. När jag så fick en förfrågan om att ordna ett par amaroneprovningar kändes det som en skänk från ovan och en möjlighet att ta mig an vinerna från Valpolicella på ett lite annat sätt än jag brukar. Samtidigt väcktes naturligtvis frågan om jag var rätt man för uppgiften. Jag försäkrade mig om god konsulthjälp och tackade sedan ja till uppdraget. Upplägget blev en provning genom hela skalan från almindelig Valpolicella via superiore och ripasso till amarone och recioto. Här följer mina intryck av de tre tyngsta vinerna.

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon är en mörk, tät och blåröd uppenbarelse. Doften ger ett synnerligen modernt och designat intryck. De rostade ekfaten, 30 månader på 350-liters fat av slavonsk ek, tar rejält med plats. Här finns körsbär och andra mörka bär, kaffe läder, kryddor och choklad. Det är eldigt, intensivt och mycket av allt.

Smaken dundrar på i samma stil men trots allt så känns vinet varken klumpigt eller obalanserat. Precis som doften är smaken fyllig, eldig och fullmatad. Det finns inslag av russin och annan torkad frukt och en del restsötma. Det råder ingen tvekan om vad det är i glaset. Friska syror och tydliga men avrundade tanniner ger balans och stadga. Lång eftersmak där man hinner önska att fathanteringen varit något mera subtil.

Campo Leon är utan minsta tvekan en välgjord och kraftfull amarone. Stilen passar inte mig riktigt och det är framförallt de rostade faten i kombination med den söta frukten som stör. Det blir säkert bättre med några års lagring men jag tror inte att jag kommer att följa den utvecklingen närmre.

2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo är betydligt ljusare och mer transparent i färgen. Jag har ingen uppgift om hur vinet lagrats men av doften att döma så handlar det om en varsam fathantering. Doften är betydligt mera återhållsam men inte på något sätt sluten utan bara mera lågmäld. Här finns fin körsbärsfrukt, björnklister, russin och en del kryddtoner. Doften känns mogen och väl sammanhållen vilket är lite förvånande med tanke på hur ungt vinet är.

Vinet speglar aromerna väl. Det här är mer elegant än kraftfullt. Visst finns det en del russin- och starkvinstoner men det är det är inte alls samma pådrag som i det föregående vinet. Här finns utrymmer för nyanser. Syran är frisk och tanninerna mjuka. Riktigt gott och här får jag lust att fylla på glaset både en och två gånger. Jag kommer definitivt att kolla upp Terre di Leones andra viner.

Dessertviner dricker jag alltmer sällan. Efter att ha smakat 2007 Campo Reale Recioto förstår jag inte alls varför. Vinet har lagrats ett år på ståltank och har en mörkt blåröd, nästan svart färg. Doften är otroligt häftig med klockrena maraschinokörsbär, violer, ugnsstekta äpplen och skumbananer.

I munnen känns vinet trögflytande och sammetslent. Behaglig sötma, frisk syra och en härligt bittersöt avslutning där körsbären och de bakade äpplena hänger kvar länge. Ett fantastiskt trevligt vin som är kvällens stora överraskning för mig.

Att förbereda en Valpolicella-provning har varit ett kul sätt att närma sig området. Med bra hjälp att välja viner, lite provande på egen hand och en del pluggande känner jag att jag lärt mig massor. Det har inte gjort mig amarone-frälst men jag kommer helt klart att prova mer vin från Valpolicella vad det lider.

Campo Leon kostar 295 kr och Il Re Pazzo kostar 299 kr. Båda går att beställa från Vinupplevelser. Recioton kostar 200 DKK från MVineM