Post grad

Under våren har jag gått en munskänkskurs med temat mat&vin. Vi fick lära oss mycket om hur man matchar smaker, vad som funkar och vad som bör undvikas. Klassen bestod av en mycket ambitiös samling som bestämde sig för att fortsätta studierna på egen hand efter fullgjord utbildning. I förra veckan samlades vi för fortbildning.

Övriga kursdeltagare verkar ha ett slags intuitiv uppfattning om min kokkonst och jag brukar få till uppgift att baka bröd eller koka pasta. Till denna sammankomst föll det på min lott att ta med en aperitif och granité. Jag valde Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht , ett ovanligt Alsace-vin gjort på Chardonnay, Auxerrois och Pinot Blanc. Ett kul vin att bjuda Munskänkar på då det inte är helt enkelt att placera. Om man nu tycker att sådana lekar är kul. Vinet är i allafall räligt gott och en prefekt start. Friskt och fräscht med en lätt antydan till sprits. Vinet har en viss brödighet, citrus och gröna äpplen. Syran är minst sagt aptitretande. Stort tack till Finare Vinare som tipsade.
Stoneleigh Sauvignon Blanc är en gammal trotjänare bland 99-kronorsvinerna. Ett bra matvin men kanske också lite ospännande och en-dimensionellt. I kväll fick det stiga fram i rampljuset och visa upp sig från sin bästa sida tillsammans med en tartar på gravad lax som spetsats med finrivet apelsinskal. Här skapades det skön musik med en perfekt citruskombination. På förhand trodde jag att det andra vita som serverades, det smak- och aromrika Fleur du Cap, skulle funka bäst men i detta sammanhang var Stoneleighen perfekt.
Till huvudrätten ugnsstekt kyckling med rotfruktstimbal, bakad mandelpotatis och hallonsky dracks 2006 Potel Bourgogne Pinot Noir, ett vin som definitivt hade försvunnit bland mera försigkomna viner i en vanlig provning. Och det hade varit synd. Ett mjukt men friskt vin med smak och doft av vildhallon, lätt fatton och något svårdefinierbart lite unket skogigt i bakgrunden som matchade de milda smakerna i maten. Jag skulle vilja beskriva vinet som blygt men rart och nästan bedårande med lite mer personlighet än hos många av de nya världen pinoter jag druckit . Det ska bli mer bourgogne framöver.
Kvällen avslutades med en massiv tiramisu som desvärre fanns att tillgå i nästan obegränsade mängder. Den åtföljdes av en enkel Marsala och det var inte dumt alls. Snarare tvärt om.