2005 Tahbilk Marsanne

Lördagen innebar allmän arbetsdag i huset. Ett antal av hyresgästerna - däribland jag - dök upp och bar trädgårdsmöbler, beskar buskar och körde skräp till återvinningsstationen. Redan vid lunchtid korkade de törstigaste upp dagens första burkar med dansk öl. Samtidigt började man längtansfullt se fram emot kvällens pubafton, när det skulle vankas grillning och superi. Till råga på allt var det min tur att vara värd för spektaklet. Jag kände en plötslig trötthet komma över mig, en rent fysisk matthet som inte stod i relation till den ansträngning jag gjort eller ens de dystra utsikterna för kvällen. Måhända höll jag på att bli sjuk? En tur på stan tillsammans med min kära hustru och en trevlig fikastund med L gjorde mig på bättre humör. L hade påpassligt införskaffat chokladpraliner från det närbelägna chocolateriet, vilka vi under förtjusta suckanden avnjöt i solskenet på uteserveringen. Le printemps! La primavera! Våren!


Väl hemma igen rustade jag mig ytterligare med några huvudvärkstabletter och dyra löften att hålla mig från ölen, jägermeistern och whiskyn. Det lyckades jag också med, faktiskt. Visserligen lämnade det mig med en allt dystrare undergångskänsla i takt med att pubgästerna stadigt fyllnade till, men när min själs älskade uppenbarade sig med rosa rostbiff direkt ur ugnen, fransk potatissallad och en sval flaska Tahbilk Marsanne var jag gladare för det uns av karaktärsfasthet jag faktiskt besitter än på mycket länge. I stormens öga satt vi sedan och spisade. Vinet smakade förträffligt - en rent klingande, torr friskhet som harmonierade med syrligheten i salladsvinegrätten. Mycket bra till sitt pris, 90 kronor. Marsanne-druvan har jag tidigare främst stött på i The Hermit Crab (också det en australiensisk produkt), då tillsammans med viognier. Mitt smakminne säger mig att Eremitkrabban - i den årgång som ett tag fanns som tillfällig nyhet - var mer avrundad och med en intressantare efterklang, vilket motiverar det extra besväret att beställa hem det och de tre kronor till det kostar. Men jag är nöjd att äntligen ha provat Tahbilk, som säkert kommer att återfinnas i glaset inom kort. Faktiskt, nu när jag tänker på det så här på lunchen, blev det nog en skvätt över. Hm - man blir sugen...