2003Italo Cescon La Cesura Raboso Piave DOC

Första gången jag smakade starksprit var någon gång 1964 eller 1965. Farbror Hilbert, som var min fars farbror, kom ofta på spontana besök i vår sommarstuga. Som så många andra på bjärehalvön gillade han att dricka jög och farbror Hilbert hade oftast en flaska i fickan. Han var min första idol och hade alltid en fascinerande historia på lut. Hilbert hade varit några år i USA, grävt guld och jobbat som rallare. Han berättade om äventyr i Alabama, om krokodiljakt, kannibaler och lössen i hans slokhatt. Dessutom körde han moped som försedd med en kraftfull tuta. Jag var djupt fascinerad och ville ta efter honom i allt. Hilbert demonstrerade hur man blandade jög och sa att det var det bästa som fanns. Givetvis ville jag också få ta del av detta fantastiska och i ett obevakat ögonblick fick jag i mig sista skvätten ur en flaska renat. Det var en upplevelse jag aldrig glömmer, det brann i munnen och farbror Hilbert, som tillsysnes oberörd kunde dricka försvarliga mängder av detta eldvatten, steg ytterligare i min aktning.

Mitt första möte med vin gjort på Raboso-druvan var nästan lika omtumlande även om rekommendationen var av omvänd natur. På semester i Italien under andra halvan av 80-talet besökte jag rätt ofta en mycket speciell vinhandlare. En av hans många egenheter var att han var dum i huvudet. Av honom fick jag bland annat rådet att ett vin skulle luftas en timme per år. M a o skulle ett 10 år gammalt vin luftas i 10 timmar. Kom man in i butiken på morgonen var han alltid på ett rysligt humör medan han strax innan stängningsdags kunde framföra ekivoka visor och bjuda generöst ur sortimentet av öppna viner. Här kunde man också köpa grappa som man själv fick klistra fast etiketterna på och både röd och vit fragolino helt utan etikett eller skattemärke. Denne vinhandlare avrådde mig bestämt från att köpa en tio-årig barriquelagrad Raboso som fanns i butiken. Det tog jag som en sågod rekommendation som någon. Vinet visade sigvara helt odrickbart. Att kalla syran för volatil vore årets underdrift. Jag bestämde mig för att aldrig mer dricka Raboso.

Några år senare besökte jag en annan vinhandlare som förstod att jag var intresserad av "vini un po particolare" och föreslog att jag skulle prova Raboso. Jag avböjde men vinhandlaren öppnade en flaska och lät mig smaka. Det var ett helt annat vin. Speciellt, javisst men också väldigt gott. Jag fick en föreläsning om skillnaden mellan den traditionella och den mera moderna Raboson. Den traditionella Raboson har fortfarande sina försvarare och dricks fortfarande lokalt i östra Veneto, gärna till riktigt kraftiga och feta vilträtter med polenta. När det gäller den moderna Raboson så har man tämjt syran med modernt vinmakeri och man har fått fram ett av nordöstra Italiens mera spännande rödviner.

I kväll öppnade jag sista flaskan av Cescons Raboso från 2003. Samme producent som gör Amaranto 72. Vinet har lagrats två år på botti, ett år på barrique och ett år på flaska innan försäljning. Det är rubinrött i färgen och det ser fortfarande väldigt ungt ut. Till en början är doften lite knuten som en följd av för kort luftning (här hade nog förste vinhandlarens rekommendation varit lämplig) men efter hand blir den allt mera inbjudande. Jag tycker mig hitta körsbär, plommon, violer, jord och tobak. Smaken kan bäst beskrivas som livfull och väldigt typisk italiensk. Syran är påtaglig men det finns balans mellan den, tanninerna och alkoholen. Aromerna från doften går igen. Vinet hade mått väl av ytterligare lagring men smakade riktigt bra redan nu till en pizza med mozzarella, gorgonzola, pecorino och pesto.