2008 Forstreiter Sauvignon Blanc & Friends

Det var förstås oundvikligt att jag förr eller senare skulle få med mig en flarra Forstreiter hem. Kremstal, sauvignon blanc, grüner veltliner, riesling - dessutom hyfsade om än blandade recensioner.

Varför, frågade jag mig när jag sedan satt där i soffan på fredagskvällen och drack av den. Visst, den slank ner - som en blandsaft från Önos säkert också skulle göra det en varm dag. Poängen med att blanda allt det goda kan ju tyckas bra på papperet, men det är inte alltid säkert det tillför något - snarare kan de olika storheterna ta ut varandra och så blir det bara förvirrat och/eller ointressant.

Om Sverige till slut gått vidare till final hade jag kanske blivit mildare stämd. Men nej, den skvätt 2008 Gobelsburger Grüner Veltliner MSÄ hade med sig från sin sejour i spenaten sa allt: skärpan, mineraliteten, den lilla efterbeskan som retas och vill att man ska ta nästa lilla sipp. För en tia mer blir det den som får följa med hem i fortsättningen.

2007 Duorum Colheita

Douro i allmänhet och druvblandningen tinta roriz, touriga franca och touriga nacional i synnerhet tycks vara saker att gilla just nu, åtminstone om man får tro våra vinskribenter. När det gäller Duorum Colheita har dessutom två kändisvintillverkare - João Portugal Ramos och José Maria Soares Franco - slagit sina påsar samman för att tota ihop det. Ända sedan det tillfördes det fasta sortimentet i oktober 2008 - och fick lysande omdömen både här och där - har jag haft det på en rätt kort lista över viner att prova. Nyligen har också Röttorp i Di framhållit Duorum som ett av sommarens bästa röda till grill och annat.

I glaset är Duorum mörkt rödlila och kompakt. Vinet rinner i feta, sega tårar längs glasets insida. I doften är det ganska stickiga fat och vanilj som möter först, sedan lyckas en sniff av syrliga bär och slån göra sig påmind därbakom. Pepprigt. Kanske lite viol. Det doftar rätt läckert, om jag anstränger mig att kolla närmre.

Första smaken är inte i min smak: en överraskande syrlighet överrumplar mig - inte alls vad jag väntat mig. Mustigt? Glödande? Mörkt? Que? Det här känns väldigt ungt och spetsigt, som om det med nöd och näppe hunnit ur fatet och in i flaskan. När det fått lite tid i glaset blir frukten lite mer nyanserad. En strävhet bråkar med syran någonstans i bakgrunden och visst, där i botten finns också ett mörkare och lite sötfruktigt inslag.

Inte särskilt lättillgängligt, här måste man vara på humör för hårda tag och kanske ha en blodig biff eller smakrik gryta att slänga på tallriken. En jämförelse med nyligen druckna och helt igenom trevliga Château Saint-Bénézet, som Esping skrivit om här, får mig att längta efter den bäriga och okomplicerade fransosen.

När jag surfar runt lite hittar jag Niklas J's träffande beskrivning. Det är bara att skriva under på hans omdöme att Duorum i dagsläget känns i yngsta laget. Niklas förespråkar karaffering och luftning i fem-sex timmar, det skulle förmodligen göra en skillnad. Vilken grillare har sådan framförhållning en varm sommardag? Jag kan bara hoppas att de som följer Röttorps och Kronstams rekommendationer också kastar ett öga i bloggosfären.

Temperatur-loggen

Jag har länge tänkt att källaren där jag har några vinpavor undanstoppade är ett helt ok lagringsställe. Och det vill man ju ha ett. Även om det inte direkt är några dyrgripar som ligger där och väntar, så är det ju ändå sådant som man har på lut för att se hur det utvecklar sig.

På sista tiden har jag börjat tvivla. Flera smakprov har inte riktigt levt upp till förväntningarna. 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese, som jag gillade här, bjöd efter drygt ett år i källaren inte fullt ut på den överväldigande doft jag minns från förra våren. Snarare lite nedtonad och inåtvänd. Kanske hade vinet sin höjdpunkt förra försommaren och har börjat dala, eller kan det handla om flaskvariation? En flaska Esping och jag provade under högsommaren fick gå i retur.

Så illa är det inte den här gången. Här finns en frisk och framträdande syra som balanserar restsötman och vinet är fortfarande gott aperitif till pistage- och cashewnötter. En flaska kvar, som jag nog snart måste gå till för att få en referens.

2003 Monti Garbi Ripasso fick mig heller inte att hjula av lycka över att jag sparat den några år. Den hade inga direkta fel, som skulle indikera att den förvarats på ett olämpligt sätt, och den smakade ganska bra - men tycktes mig tråkig och intesägande. Här inträder en annan komplikation för den amatörmässige vinhamstern: till vad ska man hänföra orsakerna om ett vin inte tycks ha mått så bra av tiden i källaren? Att det legat över sitt bäst före-datum eller att det farit illa på grund av förhålalndena på lagringsplatsen? Och förresten, vad kan man förvänta sig av ett vin som lagrats en längre tid - hur förändras dess karaktär egentligen?

När det gäller till exempel Monti Garbi kan även en annan förklaring äga sin riktighet: under den tid som gått sedan man stoppat undan ett vin - företrädesvis för att man gillat det och vill kunna återvända till det längre fram - kan ju ens referensramar ha ändrats. Man kan ha gått vidare till nya ängder, så att säga, ens horisont kan ha vidgats.

Förbannat knepigt, detta med vin.

En glad överraskning var en annan ripasso, ett impulsköp i Irma-butiken i närheten av Hovedbangården under en exkursion tillsammans med Esping förra sommaren. 2006 Valpantena Torre del Falasco Ripasso har alltså legat i källaren knappt ett år och känns ännu ungdomligt, med söta dofter av violpastill och körsbärssaft. Smaken är aningen kärv men god och fruktig. Ett billigt vin, kanske 60/70 DKr, i förhållande till vad det levererar. Hade varit roligare att ha ett gäng sådana än Monti Garbin, faktiskt.

Nå, svårt alltså att veta hur vinet har det där i källaren. Jag får väl helt enkelt fortsätta prova mig igenom beståndet i sökandet efter visshet. Samt kolla temperaturen. Nu har jag lagt ner en termometer. Under midsommarhelgen höll den sig hyfsat stadig, mellan 12,5 grader på morronen och 13 på kvällen. Såvida inte den lilla skillnaden mellan natt och dag inverkar menligt är det en bra lagringstemperatur om jag förstått saken rätt. Värre är att temperaturen sjunker under vinterhalvåret - frågan är bara hur mycket och hur snabbt förändringarna sker under hösten och våren. Det här är början på en temperatur-logg.

SEMESTER

Efter en intensiv period med mycket arbete är det äntligen dags för lite välbehövlig semester. Om ett par timmar bär det iväg till Köpenhamn och några timmars behaglig transittillvaro. Ikväll vidare färd till Italien. Åter om en månad.

2008 Lagar De Bouza Albariño

Jag är inte så värst mycket för rosé-viner. Inte ens Trisses och många andras lovord om Rabls variant gör mig nyfiken. Nej, för mig är det bersåviner som är sommardrycken framför andra.
Albarino är en relativt ny druva för mig men jag gjorde en mental notering på Helsingörs vinfestival i höstas om att kolla in den spanska popdruvan lite närmre.

Bland juninyheterna hittade jag 2008 Lagar De Bouza Albarino som trots att den inte tog sig in på Trisses topplista fångade mitt intresse. Färgen är ljust ljusgul, lite som päron-Mer. Det första doftintrycket påminner också om päronvarianten av drycken som är för god för att kolsyra. Men här finns mer. Lite Granny Smith, frisk citrus och en nypa citronmeliss.Ämabelt, friskt, fruktpackat och väldigt somrigt. Okomplicerat och charmigt. Smaken går i samma päron-äpple-citrus-stil. Det finns en liten rar sprits som passar smaken så väl. Vinet har en rejäl syra som lyfter vinet och gör att det inte blir bara gulligt.

Lagar De Bouza Albarino är ett mycket trevligt vin som gjort för sommarens bersåsittningar. Perfekt som en apretif till nötter och mandlar. Det är inget jag vill dricka till maten men utomordentligt medan man väntar på att grillglöden ska bli den rätta. Tommy på Viner som tapetserat min gom har också provat men uppskattade vinet något mindre än vad jag gjorde.

Tillägg dagen efter: Idag var vinet ännu bättre. Jag drack det vid något högre temperatur och upptäckte då en liten läcker sälta och en del mineraltoner. Inte helt olikt en bra riesling faktiskt. Nu fick vinet sällskap av lite rostade mandlar, några skivor lufttorkad skinka och en riktigt trevlig fotbollsmatch. Så som vinet upplevdes nu skulle jag gärna dricka det till en räkmacka.

Schneider&Brooklyner Hopfen Weisse

Vid senaste besöket på min favoritbolagsfillial, den i Kristianstad plockade jag på mig lite weissbier. I sortimentet fanns ett för mig nytt namn och jag chansade på några flaskor Schneider Weisse. När jag kom hem och kollade mina inköp lite närmre såg jag att det faktiskt stod Schneider&Brooklyner på flaskan. Jag googlade runt en stund och fick då klart för mig att detta inte alls handlar om någon traditionell tysk weissbier utan ett samarbete mellan en tyskweissbierspecialist, bayerska Schneider, och ett amerikanskt popmikrobryggeri , Brooklyn. Hopfen Weisse är resultatet av Brooklyns Garret Olivers sejour som gästbryggare hos Schneider. I samband med nästa nyhetssläpp får vi veta hur det gick för Schneiders Hans-Peter Drexlers på hans amerikabesök.

Scneider&Brooklyner Hopfen Weisse är definitivt ingen vanlig weissbier. Flaskan ser iochförsig traditionell ut och vid upphällningen beter sig ölen som förväntat men vid den lätta grumligheten tar vanligheten slut. En liten sniff talar om en märklig skapelse. Lite som om Kraftwerk skulle jamma med Solomon Burke. Typ. Det första som sticker till i näsan är hunledoften. Te, marijuana och tallbarrstvål är mina direkta associationer. Här finns också citrusfrukter, jäst, kryddor och lite kola. Rätt märkligt men på inget sätt oangenämt.

Smaken följer aromerna rätt väl. Humlesmaken är mycket uttalad, liksom brödigheten. Den är rund och fyllig. Grönt te, apelsin, koriander, salvia och kola. Ovana kombinationer men spännande. Jag gillar Hopfen Weisse rätt rejält med ett par reservationer. Den är lömsk med dryga 8% väl maskerad alkohol och den är inte särskilt läskande utan snarare lite uttorkande.

2007 Chateau Saint-Bénézet Cuvée Prestige

Här är vinet som toppade Trisses ambitiösa sammanställning av vinskribenternas omdömen av juninyheterna. 2007 Chateau Saint-Bénézet Cuvée Prestige kommer från området Costieres de Nimes. Det ligger inklämt mellan södra Rhone och Languedoc och vinerna är mycket präglade av detta. Apellationen tillåter hela 18 druvor men grenache, syrah och cinsault är de mest förekommande. Hur druvblandningen till Cuvée Prestige exakt ser ut vet jag inte. Systembolagets hemsida talar bara om att egendomen är planterad med de tre nämda druvsorterna. Jag gissar dock på en mycket hög andel syrah.

Vinet har ungdomligt kompakt mörkt blåröd färg. Vid första sniffen är min direkta association Bassetts svarta vingummi. Vinet doftar härligt av gummi och svarta vinbär blandat med lite hallon och björnbär. När vinet fått en timme i karaffen så dyker det upp lite sydfranska örter, ekfat och lakrits. Det är ingen stor och övervädigande doft men det hela känns väldigt sympatiskt och välkomnande.

I munnen känns vinet slankt och läskande. Först kommer god bärfrukt som nu får mig att tänka på blåbär. Faten känns mer i smaken än i doften men är inte alls påträngande utan ger en lätt vaniljtouch. Sedan kommer en fin syra och de svarta vinbären dyker upp igen i form av lite créme de cassis. Det är bra bett i tanninerna, inte så att det stramar i kinderna, men de känns. Ganska lång eftersmak med lakrits och peppar. Alkoholhalten ligger på stöddiga 14% men det är absolut inget som känns.

Ett mycket sympatiskt vin. Enkelt, charmigt, rättframt och alldeles perfekt till grillad merguez. Det är precis såhär jag vill att ett budgetvin ska smaka.

2005 Dry Creek Chardonnay

När det är stiltje på realistan kan det ske oväntade saker, till exempel att jag plötsligt går hem med en chardonnay från soliga Kalifornien i påsen. Dessutom med en segelbåt på etiketten. 2005 Dry Creek Chardonnay har seglat hela vägen från Russian River Valley i närheten av Sonoma, och sedan stått på Bolagets hylla sedan oktober 2007 och väntat på mitt impulsköp.

Det finns skäl till det. Vinet har inte utmärkt sig på något sätt i den ständiga strömmen av nyheter, och det är inte heller tillräckligt bra eller spännande för att leva upp till den ursprungliga prislappen (149 kronor). Nu kostar det 89, vilket i en strikt bedömning av prisvärde skulle rycka upp det ett par snäpp i betygsskalan.

I glaset är vinet halmgult. Doften är inbjudande, med associationer till söta snarare än syrliga frukter: melon, gula äpplen, mango. Smaken är mycket rund och smörig, här finns det också lite fatkaraktär och en antydan till nötighet. Det finns inte mycket till syra som konkurrerar med det väloljat sötaktiga, och den visserligen goda och långa eftersmaken efterlämnar en viss faddhet i munnen.

Vinet är välgjort och klart drickbart, men inget märkvärdigt: skutan riskerar aldrig att kapsejsa utan kryssar på stadigt i lugna farvatten. Som matvin betraktat är det inte så tokigt. Nu dricker vi det till fläskfilé, gratinerad under en kräm av getost och turkisk matlagningsyoghurt. Det går rätt bra, även om syrligheten från rätten framhäver vinets sötma än mer. Om jag skulle råka få med mig någon mer flaska hem från butiken hamnar den på bordet tillsammans med grillad smörfisk eller något i den vägen.

Så frågan är: vill jag dricka det här igen? Nej? Ja? Och i så fall, varför? Jag driver hit och dit som en jolle i kuling. Men så hör jag ekot av Primož Lavrenčičs röst, som en fyr i mörkret: "Livet är för kort för att dricka vin som inte är något speciellt". Tack, Primož!

2008 Rabl Zweigelt Rosé

Rosévin? Det där är information som jag filtrerat bort i nyhetsflödet, även om jag inte kunnat undgå att se att det kommit mängder av tillfälliga flörter i rosa inför sommarsäsongen. Sen var det nåt bråk också, där EU efter protester från de europeiska vintillverkarna till slut har fått dra tillbaka sitt förslag om ändrade spelregler, där det skulle bli tillåtet att blanda rött och vitt vin för att få en rosa dryck.

Men så råkade jag titta in hos Mise en bouteille, som skriver om en lockande rosé här. Kombinationen Kamptal, vinhuset Rabl - som jag inte tidigare fått tillfälle att göra mig bekant med men som jag länge velat närma mig - och löften om "mineralitet, stramhet och ett torrt avslut" är mer än tillräckligt för att jag ska hasta iväg och införskaffa en laddning 2008 Rabl Zweigelt Rosé.

Första mötet sker hastigt. Flaskan direkt ur kylen, en snabb skål för P som fyller år och tillsammans med M är på väg ut på stan för att fira på Indian Haweli. Jag konstaterar mest att det är "ungt, fräscht och fruktigt" för att citera en känd vinskribent.

Nu är det fredag och läge för lite mer koncentration. Färgen är absolut blekfisig, åt det laxrosa hållet. Jag håller med Mise en bouteille att det ser menlöst ut i flaskan och i glaset, men varken doften eller smaken lever upp till det epitetet. Doften en smeksam knockout i sig när den möter en suktande näsa: blommigt sötaktig och lätt parfymerad, det är som M en B säger tutti-frutti men på en bädd av fuktig gråsten. Man blir glad, helt enkelt: det finns viner jag ler för mig själv när jag sniffar på och detta är ett av dem.

MSÄ tar en smak, säger "grape" och menar att det är för beskt, som när man äter en apelsin eller nåt och råkar bita i en kärna (fast hon gillade det bättre första försöket, vilket säger en del om hur tillfällets alla aspekter kan förändra upplevelsen av ett vin). Och jag skriver inte alls under på hennes omdöme. Visst finns det en beska här, eller snarare en kryddighet, men den balanseras fint mot draget av hallon/smultronsoda. Dessutom en riktigt fin syra som rensar upp och friskar i kompletterar det hela - zzziiing! säger det i munnen, en koncentrerad och livlig attack mot sinnena. I eftersmaken umgås syran, den örtiga pepprigheten och den söta frukten på ett föredömligt sätt.

Inte inställsamt alls men ack så livgivande. En kall, regnig och blåsig Malmödag som den här kommer det förstås inte till sin fulla rätt, eller snarare såhär: det är väl precis vad som ska till för att rädda en sådan dag från att helt tippa över i svårmod.

Sammanfattningsvis tycker jag det är suveränt som rosé betraktat, klart bättre än Réserve de Bonnet Rosé, som ligger i samma prisläge och är helt okej med sitt insmickrande smultron men som saknar det lilla extra och den fyllighet som finns här. Kamptal regerar, återigen!

2006 Grand Terroir Tautavel

I Trisses omfattande genomgång av juninyheterna placerade sig 206 Grand Terroir Tautavel långt framme i kön. Kritikerkåren var inte helt enig. Ikväll bestämde jag mig för att bilda mig en egen uppfattning.

Gerard Betrand är föra detta rugbyspelaren som blivit storfräsare i vinbranschen. Han har lagt anseeliga arealer under sin kontroll och producerar flera olika produktlinjer, från snabbköpsvin till mera exklusiva varianter. Grand Terroir Tautavel, hög andel grenach med lite cinsault och syrah, ligger nog närmst den förstnämda kategorin med ett pris precis på rätt sida 100-kronorsgränsen.

Vinet har en mycket tät, mörkröd färg med lite blått. Doften är initialt rätt knuten och det finns någon, lite otäckt stickig biton. Lite luftning hjälper vinet att öppna upp och vädrar bort otrevligheterna. Det blir aldrig någon stor eller fullpackad doft men efter en stund känner man igen det sydfranska. Örter och kryddor, rosmarin och peppar. Frukten domineras av svarta vinbär och björnbär. Man hittar också lite tobak och fattoner och faktiskt en klick björnklister.

I Smaken dominerar en söt fruktighet med de tidigare nämda bären. Mittsmaken är rätt söt, sedan kommer syran och även lite lakrits. Smaken är förvånansvärt kort och slutet domineras av en lite trist bitterhet och alkohol som inte packats in särskilt väl.

Att dricka vinet på egen hand var ingen hit. Till en smakrik köttgryta kändes det helt ok och det fungerade riktigt bra till en bit opastöriserad brie. Definitivt inget jag kommer att köpa igen. Kanske vinner det på lagring, kanske funkar det bättre till hösten när man vill bli lite värmd

Jag vill också passa på att påminna ölintresserade läsare om att köpa ett par flaskor Saison d'Erpe-Mere till misommarhelgen. Jag kan inte tänka mig en bättre, friskare och mera uppfriskandesommardryck.

2008 Prunotto Moscato d´Asti

Vad gör man om man vill göra gott intryck på en församling förtjusande damer? Svaret i dessa dagar är givet: serverar ett par liter svenska jordgubbar och till det ett litet glas 2008 Prunotto Moscato d´Asti, som redan fått det att vattnas i munnen på kritikerna. Såvärst mycket enklare kan man inte göra det för sig, och mottagandet andades belåtenhet.

Moscaton är mycket söt, men lyckas på något sätt hålla sig på rätt sida det sliskiga (vid intag i små mängder). Det finns ett friskt och lätt drag som gör att det funkar. Alkoholhalten 5,5% är dessutom behagligt låg. Inget som man dricker varje dag, eller ens varje vecka, men allt som allt ett äss i rockärmen att ha i beredskap inför det kommande midsommarfirandet. Jack, BK Wines nyhetskontrollant, menar att man absolut ska hälla vinet över jordgubbarna istället för i glaset, men jag tyckte det gick utmärkt att smutta på det vid sidan om. Kanske något att prova vid ett annat tillfälle.

Annars borde det här godiset kunna funka till ännu syrligare efterrätter, som rabarberpaj med vaniljglass. Det finns en flaska Moscato d'Asti kvar i källaren sedan en Köpenhamnstur tillsammans med Esping förra sommaren, det är hög tid att använda den till ett sådant experiment. Sedan är det bara att hoppas att det finns några Prunottosar kvar att fylla på med. Än så länge är tillgången god efter släppet 1/6.

Haystack Wheat

Helgen bjöd på två traumatiska restaurangupplevelser med halvambitiös mat lagad av oambitiösa, eller inkompetenta, kockar. Till detta trist, feltempererart vin. Söndagen gav mer arbete med gärdsgården och stora mängder folköl på burk. Söndagskvällen borde ha avslutats med ett bra vin men det hade varit bortkastat. Istället blev det öl från majsläppet.

Haystack Wheat är en wiessbier från amerikanska mikrobryggeriet Lefthand Brewing Company. Färgen är ljust gulvit och lätt grumlig. Doften avsöjar inte vad det är för öl. Den är kryddig, jästig och citrusfruktig. Smaken är torr med ett litet uns sötma, lätt rökighet och en för ölsorten ovanligt tydlig beska. Röken och den lätta sötman är det enda som talar om att detta är en weissbier. Annars påminner Haystack Wheat mest om ambitiös lager. Jag uppskattade In Heat Wheat från Flying Dog betydligt mer men helst dricker jag nog den äkta varan

2008 Indomita Reserva Pinot Noir

Dags då att prova billiga röda 2008 Indomita Reserva Pinot Noir, som i junisläppet av kritikerna fått genomgående bra betyg.

När jag dragit ur korken och sniffar i flaskhalsen förflyttas jag till mormors källare, där hon förvarade sin hemmagjorda saft och sylt. Eller rättare sagt till hennes kök, när man skruvat kapsylen av den återanvända Renat-flaskan och den buteljerade sommaren nådde näsborrarna. Indomita påminner om en speciell variant: det kunde hända att saften liksom syltade sig i flaskan, osäkert av vilken orsak. Kanske för mycket socker, kanske för mycket pektin. Första doften av den här pinot noiren motsvarar ganska exakt svartvinbärssaften i lättsyltad version.

Efter en stund i kylen och upphälld i glaset märks ekfaten av tydligare. MSÄ - som inte är särskilt förtjust i ek - fäller sitt korta omdöme: druvsaft på ekfat, men inte på långa vägar så äcklig som vissa av de sydamerikanska monstrositeter jag illasinnat nog lurat henne till att smaka.

Och det är det ju, druvsaft lagrad på ekfat. När jag sniffar vidare i glaset kommer det fram en mycket trevlig doft av jordgubbar och smultron. Smaken är rak och okomplicerad, men inte förenklad. Här finns tillräckligt med dynamik för att jag ska vilja ha mer. Och så är det ju fredagskväll efter en kul dag på jobbet, MSÄ har en inspirerad stund vid spisen och jag kan assistera med enklare sysslor som att riva parmesan och öppna en förpackning mozzarella - ett tillfälle som gjort för ett sådant här lättsamt vin.

Ekfaten finns med hela tiden, men tonar efter hand bort till förmån för bärsaftskomponenten i smaken (någon timmes luftning på sval plats är att rekommendera). En pigg syra som balanserar mot ett lite mörkare, sötaktigt stråk i frukten. Bäst gör sig vinet till maten, ikväll en lasagne med kyckling, mozzarella, spenat och parmesan. Inget större grillvin alltså, men till lättare rätter som denna passar det utmärkt.

Här kan jag skriva under på kritikernas rekommendation, till skillnad mot vita High Altitude som alla ger goda omdömen men som jag inte fattade vitsen med. Junisläppet har fokus på större volymer av viner att konsumera under sommaren. Indomita Pinot Noir är ett sådant och bör gå åt som smör i solsken - jag kommer förmodligen att göra mitt för att öka försäljningssiffrorna. Snorbilligt (69 kronor) med tanke på vad man får.

1997 Chateau L'Hospitalet La Clape

Häromkvällen strålade jag samman med några gamla kollegor. Vi brukar träffas lite oregelbundet och alltför sällan men har väldigt trevligt när det väl blir av. Vi pratar, äter och dricker. Värden för den senaste sammankomsten är vinintresserad på sitt sätt. Han äger inga vinböcker, läser inga tidskrifter eller vinspalter och definitivt inga vinbloggar. Däremot har han under många år rest i vinproducerande områden, besökt producenter och köpt på sig det han gillar. Väldigt sällan några dyra viner men valda med omsorg. Dessutom har hans hus en källare som lämpar sig mycket väl för lagring av vin. Här dricker man alltid bra, oftast mycket bra. Vinet behöver heller inte kommenteras med mer än att det smakar riktigt bra vilket egentligen är överflödigt eftersom det alltid smakar bra i det här sällskapet.

Kvällens första och mest minnesvärda vin av en magnumflaska 1997 Chateau L'Hospitalet La Clape gjort på den klassiska sydfranska blandningen av grenache, mourvedre och syrah. Vinet har en tät mörkt rödbrun färg. Doften är sydfrankrike med örtkryddad lammstek. Här finns också peppar, mörka körsbär, fattoner och en lätt rökighet. Jag vill inte vara en vinnörd ikväll utan försöker delta i samtalet som berör allt utom vin. Emellanåt förlorar jag mig i doften och gör lite mentala noteringar.

När jag tar första klunken försvinner jag en stund igen. Kanske är detta inget stort vin men det är perfekt. Fylligt, kryddigt, läckert friskt med bra balans mellan syra och söt frukt. Tanninerna är mjuka och väl integrerade. Slutet har bra längd och i eftersmaken tumlar alla beståndsdelarna runt. Jag hade definitivt inte gissat att det är ett 12-årigt vin. Ett rakt igenom fantastiskt vin. Eller som mina kollegor sa; "Jävla gott vin". Vad mer behöver man egentligen säga. Ibland känns Jonathan Richmans hållning väldigt sund och befriande

He gave us the wine to taste
not to talk about it
He gave us the wine to taste
and not to discuss
so let's taste it, let's taste it
don't criticize it and waste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

So take a drink, take a drink
don't talk about it and think
try a drop, try a drop
and stop if you want to stop
don't critisize and wa-a-aste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

He gave us the wine to taste
not to talk about it
He gave us the wine to taste
not critisize
so let's taste it, let's taste it
don't let's critisize it and waste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

So take a drink, take a drink
don't talk about it and think
try a drop, try a drop
and stop if you want to stop
don't critisize and wa-a-aste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

(text o musik Jonathan Richman)

Oppigårds Summer Ale 2009

Det börjar bli lite tjatigt här på bloggen, med de här ständiga lovorden av Oppigårds-alen. Men vad gör man? Bryggeriet tycks i alla fall ha bestämt sig för att göra mer av det som fungerar, nämligen producera välgjord och välsmakande ale till folket.

Den här gången, med årets upplaga av Summer Ale, har man enligt mitt förmenande träffat alldeles mitt i prick. Det doftar förföriskt friskt av humlen, här finns också citrustoner och en lite överraskande sötma. I smaken finns den markerade humlebeskan där som vanligt, men lite mer avrundad än vanligt. Alen har en för Oppigårds ovanlig fyllig- och fruktighet. Kanske skulle någon inbiten bitterhetsälskare ropa på "sell out", men jag väljer att vaggas till ro av dess mjuka toner i skymningen.

Alltså: en American Pale Ale från Dalarna att svalka strupen och själen med efter sommarens arbetsdagar, när höet är bärgat eller sista spiken slagen i sista brädan. Eller när man bara sitter och jäser i skuggan, om man är lagd åt det hållet.

Drowning by numbers - tillägg

Esping tycker jag ska lägga till Anders Röttorps betyg från Dagens Industri i listan här. Röttorp har också en femgradig prisvärdeskala men jobbar med decimaler (exempelvis Campo Alto Ripasso för 149 kr, som får 4,4). Röttorp redovisar inte några viner han gett under 4 poäng, men vi får väl anta att han stött på även sådana under sin provning. Därför fattas många viner i Billigt Vins sammanräkning i Röttorps lista, men vi kan ju se vilka som fått även hans gillande.

Högst poäng får Indomita Pinot Noir med 4,6, vilket stärker aktierna för denna billiga chilenare i den lättare divisionen ytterligare. Dolcetton Renato Ratti Colombè får 4,0, något som stämmer väl överens med övriga omdömen jag fått fram. Cedro do Noval (159 kr) från Portugal - som inte så många andra recenserar - får 4,4 och 17 på en 20-gradig kvalitetsskala, vilket väl gör det och Campo Alto Ripassa till månadens köp ur det tillfälliga sortimentet i Röttorps bok. Allra helst vill han nog att vi ska gå till beställningssortimentet och hitta 2007 Mont Tauch Les Douze för 119 spänn. 4,6 poäng ger han detta Fitou-vin och 17 kvalitetspinnar. Övriga röda viner i vår lista har antingen undgått Röttorp eller så tycker han de är mindre prisvärda.

På den vita sidan får High Altitude återigen fina vitsord (4,4) och The White Viognier från Australien hamnar på 4. Men framför allt är det Château de la Tour Penet som rycker uppåt genom 4,6 Röttorp-pinnar. Ännu ett 99-kronorsvin att lägga på minnet, alltså. Albariñon Lagar de Bouza och Leasingham Bin 7 Riesling kom inte med i toppen av vår lista, men får bra betyg (4,4 respektive 4,2). Om jag minns rätt är detta två viner som splittrar kritikerkåren i dess omdöme, de kanske inte heller recenserats av så många (ett annat vin som delar kritikerna är billiga rödtjutet Redtree Petite Sirah, som får 4 poäng av Röttorp).

Om man gillar Soave Classico i den bättre skolan kan säkert 2007 La Froscà för 169 riksdaler vara något att satsa på. Röttorp slår till med 4,4 i prisvärde och 17,5 kvalitets-pinnar. Grehn i GP snålar inte heller: 4 fyrar.

Blir man så mycket klokare av detta? Tja, kanske blir slutsatsen att man inte ska stirra sig blind på listor - det finns alltid annat vid sidan om (till exempel i beställningssortimentet) som man missar då. Ju fler listor man lägger samman desto fler viner man nog borde köpa på sig dyker det upp.

Det står klart att High Altitude enligt en enig kritikerkår måste vara månadens snorbilliga vita fynd - men enligt min ödmjuka mening är det inte alls intressant eller ens så särdeles gott. Chardonnayn Château de la Tour Penet lockar mig mer i nuläget, till fisk från grillen. En billig pinot noir från Chile bör kanske provas snart, liksom den där dolcetton för 99 spänn. Och har man en vinkällare och pengar över borde Cedro do Noval, Mont Tauch-vinet och kanske rieslingen Valentin Zusslin vara vettiga investeringar för framtiden.

2006 Rocca Guicciarda Riserva

Redan när jag gjorde munskänkarnas två-betygsprov i mars så lovade jag mig själv att bekanta mig närmre med 2006 Rocca Guicciarda Riserva, Barone Ricasolis snikvariant av Chianti Classico Riserva. Det har i och för sig slunkit ned en och annan flaska genom åren men det är inget som satt några djupare spår hos mig. Under provet lyckades jag placera vinet i Rhonedalen medan Finare Vinare tyckte det hörde hemma i Bordeaux. Visst var min gissning mer off men det är lite spännande hur olika man kan uppfatta samma vin. Helblinda provningar är intressanta. I mitt fall visade väl resultatet på vad man skulle kunna kalla en ojämn kunskapsprofil och det finns skäl att plugga in de klassiska områdena lite bättre.

Med facit i hand är det en baggis att placera Rocca Guicciarda i Toskana. Färgen är tydligt genomskinlig rubinröd. Doften har typiska körsbärsdrag och en deljordgubbar men också kryddor, kaffe och choklad. Jag tycker mig också hitta lite stalldoft. Väldigt trevlig och välbalanserad doft. Framförallt uppfattar jag fathanteringen som sansad och smakfull.
Smaken är frisk med typisk Chianti-syra. Körsbär i choklad, plommon och mer av de rostade faten. Mot slutet kommer det en liten bitterhet.

Det här gillar jag. Ett riktigt bra matvin, gott till såväl en Biff Stroganoff som en bit brie, men också rätt trevligt på egen hand. Trevligt men på intet sätt fjäskigt eller inställsamt. Min bästa Chiantiupplevelse på länge.

Drowning by numbers

Det verkar inte hända mycket på den röda realistan det här månadsskiftet, så för en gångs skull sneglar jag lite på de nyheter som kommit. För att roa mig har jag lagt samman betygen de olika vinerna fått i GP (Grehn), DN (Kronstam), Sydvenskan (Fagerström), Aftonbladet (Karlsson/Settlin) och på Parisbaserade BK Wines sajt (de har en snubbe - Jack - i Stockholm som provar nyhetssläppen varje månad). Alla har en femgradig skala utom Jack, som gör en kvalitetsbedömning med poäng och sedan sätter kvaliteten i förhållande till priset och får ++, +, = eller -. ++ har jag översatt till 4, ner till 1 för -.

Förutom att det kan vara kul att se hur samstämmiga recensenterna är i sina betyg kan det kanske ge en fingervisning om vilka viner som är värda att hålla utkik efter. Men det är ju så mycket mer som spelar in, inte minst om man har lärt känna en recensents smak och vet att man kommer att gilla ett vin som denne hyllar, oavsett om alla andra dissar det. Nu händer inte detta så ofta. I stora drag har recensenterna varit överens denna månad. Allra mest om att söta pärlande Moscato d'Asti Prunotto för 99 kronor är en riktig godsak. Säkert drömmer de om en berså, en tallrik jordgubbar och fågelsång - romantiska föreställningar som kan förvrida huvudet på den strängaste kritiker.

Viner som delar menigheten i olika läger är ju kul. Här finns exempelvis Österrikiska 2008 Forstreiter Sauvignon Blanc & Friends, Kaliforniska 2007 Redtree Petite Sirah och 2007 Terras da Vinha från Terras do Sado i Portugal. Kronstam tycker inte portugisen för 75 kronor är prisvärd, medan Fagerström - som ger fem ryttare - hittar "Rhônevinsminnande örttoner /.../ mörkbärigt med snyggt uppstramade syror". Redtree, menar å andra sidan Fagerström, äger inte mycket karaktär - ett vin som Grehn tycker har "rätt stadig smak av frukt och fat och med en gräsig ton" och "gör sig bra både när du grillar och till det du serverar från gallret" (4 fyrar). Grehn anser å sin sida att eftersmakens beska drar ner betyget för Fostreiter, där Karlsson/Settlin drar till med fem plus för ett "superhärligt vitt /.../ perfekt både med och utan mat i sommar".

Man blir ju sugen på att bilda sig en egen uppfattning. Men de som kommer i topp, i kraft av genomgående höga poäng, är följande:

Vita:
2008 High Altitude Chardonnay Viognier, Mendoza (Argentina). 62 kr. 21 p
2008 Devil's Rock Pinot Blanc , Rheinhessen (Tyskland). 69 kr. 19 p
2008 Indomita Reserva Chardonnay, Casablanca (Chile). 79 kr. 17 p
2008 The White Viognier, South Eastern Australia. 89 kr. 17 p
2008 Forstreiter Sauvignon Blanc & Friends, Niederösterreich. 79 kr. 16 p

Röda:
2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige, Costières de Nîmes (Frankrike). 89 kr. 20 p
2006 Eikendal Merlot, Stellenbosch (Sydafrika). 108 kr. 20 p
2008 Indomita Reserva Pinot Noir, Casablanca (Chile). 69 kr. 19 p
2008 Dolcetto d'Alba Vigna la Costa, Piemonte (Italien). 73 kr. 19 p
2006 Gérard Bertrand Grand Terroir Tautavel, Tautavel (Frankrike). 99 kr. 18 p
2008 V Merlot, Transylvanien (Rumänien). 59 kr. 18 p

Irriterande nog bedömer recensenterna olika viner ur sortimentet, så många faller ur tävlan på grund av detta. Finns det ingen likriktning nuförtiden? Mångfald - ett förvirrande och överskattat fenomen. Nå, de flesta vinerna återfinns i alla fall i fyra tabeller. Topplaceringarna i den sammanställningen kammas hem av lite dyrare viner, som kommer i mindre partier och därför inte täcks av alla kritiker. Bäst täckning har Aftonbladet och BK Wine.

På den vita sidan är det tre viner som med fyra betyg kommer upp i 14 poäng:
2007 Tokara Chardonnay, Stellenbosch. 149 kr.
2007 Valentin Zusslin Riesling Bollenberg, Alsace. 149 kr
2007 Château de la Tour Penet Chardonnay, Mâcon Blanc Villages (Frankrike). 99 kr

Av de röda är det ett som hamnar i särklass med 16 poäng:
2008 Renato Ratti Colombè, Dolcetto d'Alba (Italien). 99 kr

En ganska aptitlig samling viner, även om det finns fler i mellanprisklassen som hamnar i skymundan (2006 Cedro do Noval och 2007 Phoenix Cabernet Sauvignon) på grund av att få skriver om dem. Man kan konstatera att tyngdpunkten i alla fall denna månad hamnar på billigare viner, tacksamma för plånboken och lämpliga för snabb konsumtion över sommaren. Det är väl bara fransoserna och sydafrikanen på den röda sidan som är något mer än flyktiga flirtar. Ett släpp som verkar kunna tillgodose de flesta smaker, utom måhända den inbitne vinsnobbens.

Det tunga grävarbetet för att få fram listan lockar fram törsten och driver mig ut på gatorna i jakt på närmsta Systembolag. Naturligtvis är det fler som gjort efterforskningar och på Hansakompaniet har de slut på Saint-Bénézet (som det inte råder brist på, sett över landet). Däremot har de kvar några av Renato Ratti och Prunotto, så den italienska delen av expeditionen klaras av här. Vid Värnhem - där publiken kanske inte precis lusläser vinrecensionerna - hittar jag mina franska flaskor. Men jag måste ju också ge det vita toppvinet High Altitude en chans.

Så här tycker Tomaz Grehn i GP, för fem fyrar: "62 kronor för det här är så billigt att man väntat på ett ursäktande pressmeddelande från Systemet att det tyvärr smugit sig in ett fel i prislistan.... Men det mejlet kom aldrig. Trevlig kryddighet i doften, intagande fruktig smak med mycket grönt, syrligt äpple och ljusa blommor. Ett skål-och-välkomna-vin". Aftonbladet tycker också det funkar till den stora festen, men nöjer sig med tre plus. Fagerström i Sydis tjongar till med fem postryttare. Han finner vinet "trevligt, ananasfruktigt och något blommigt med fräschör och bra mineralitet" och tycker det kan fungera lika bra vid bordet som i bersån.

Och smaken är förstås som röven, det vill säga klöven. I min berså vill jag ha något med mer syra, något mer spritsigt och mindre sötjolmigt. Gärna med en besk ton, men utan att den dominerar som här. High Altitude lämnar något skumt efter sig i munnens bakre regioner, en spritig och klibbig beska som inte är så angenäm. Bättre vid bordet än i bersån, skulle jag säga, eller kanske vid en större mottagning när man minglar runt och inte tänker så mycket på vad man häller i sig. Nu äter vi stekta bitar av en sannolikt dansk gris och en rödbetssallad med getost och det går ganska bra. Nåväl. För 62 kronor är det förstås mer än man kan begära, trots allt. Vad blir det ut i producentledet - 15-20 kronor flaskan?

Ändå tänker jag att tvåan på den vita listan, Devil's Rock från Rheinhessen, hade varit ett bättre val. "Mild, fin, stålig doft med druvighet samt en grön äppelton. Hög syra". "Pinot blanc i fin form, ett gott köp att packa ner i picknickkorgen. Doften bjuder vaniljkryddad gul frukt och limeskal medan smaken bjuder tydlig citrusfrukt i ren, frisk stil om än med känslan av 'utanpåliggande' syra". "Avrundat friskt, fruktrent". Men vill man dricka ett vin från Tyskland som heter Devil's Rock?