2005 Dry Creek Chardonnay

När det är stiltje på realistan kan det ske oväntade saker, till exempel att jag plötsligt går hem med en chardonnay från soliga Kalifornien i påsen. Dessutom med en segelbåt på etiketten. 2005 Dry Creek Chardonnay har seglat hela vägen från Russian River Valley i närheten av Sonoma, och sedan stått på Bolagets hylla sedan oktober 2007 och väntat på mitt impulsköp.

Det finns skäl till det. Vinet har inte utmärkt sig på något sätt i den ständiga strömmen av nyheter, och det är inte heller tillräckligt bra eller spännande för att leva upp till den ursprungliga prislappen (149 kronor). Nu kostar det 89, vilket i en strikt bedömning av prisvärde skulle rycka upp det ett par snäpp i betygsskalan.

I glaset är vinet halmgult. Doften är inbjudande, med associationer till söta snarare än syrliga frukter: melon, gula äpplen, mango. Smaken är mycket rund och smörig, här finns det också lite fatkaraktär och en antydan till nötighet. Det finns inte mycket till syra som konkurrerar med det väloljat sötaktiga, och den visserligen goda och långa eftersmaken efterlämnar en viss faddhet i munnen.

Vinet är välgjort och klart drickbart, men inget märkvärdigt: skutan riskerar aldrig att kapsejsa utan kryssar på stadigt i lugna farvatten. Som matvin betraktat är det inte så tokigt. Nu dricker vi det till fläskfilé, gratinerad under en kräm av getost och turkisk matlagningsyoghurt. Det går rätt bra, även om syrligheten från rätten framhäver vinets sötma än mer. Om jag skulle råka få med mig någon mer flaska hem från butiken hamnar den på bordet tillsammans med grillad smörfisk eller något i den vägen.

Så frågan är: vill jag dricka det här igen? Nej? Ja? Och i så fall, varför? Jag driver hit och dit som en jolle i kuling. Men så hör jag ekot av Primož Lavrenčičs röst, som en fyr i mörkret: "Livet är för kort för att dricka vin som inte är något speciellt". Tack, Primož!