Stenad igen - 2003 Chateau Feytit-Guillot

Efter ytterligare en dags arbete med fåfänga försök att färdigställa en stengärdsgård är jag åter fullständigt slut. Stenad igen skulle man kunna säga. Åtminstone är det vad jag längtar efter att bli. Väl hemma i lägenheten korkar jag beslutsamt upp en flaska som å ena sidan länge retat min nyfikenhet men som å andra sidan har potentialen att avslöja mig som en lättlurad vindilettant.

I somras besökte jag samma vinhandlare som Niklas J från Mise en bouteille och köpte dessutom samma flaska. Jag var då sugen på att prova några Bordeaux-viner och köpte ett par flaskor för runt en dansk hundring och var egentligen färdighandlad när vinhandlaren plockade en flaska av 2003 Chateau Feytit-Guillot. På något sätt fick han det att låta som om han gjorde mig en tjänst genom att låta mig köpa en flaska av detta mycket speciella vin som om det haft en större produktion och varit mer känt säkert hade... gjort ac Ch. Petrus vinmakare...Ni kan kanske räkna ut fortsättningen. Jag är utrustad med ett slags omvänd intuition som tystar allt förnuft och tvivel. Redan innan jag klivit ombord på färjan började olustkänslan att gnaga.

Med tanke på dagens arbete så borde jag ha öppnat något från Domaine le Sang de Cailloux men de flaskorna förvarades på annan plats. Nu blev det istället dags för sanningens ögonblick.

2003 Chateau Feytit-Guillot är förvånansvärt ljust i färgen med en viss dragning åt det bruna ute i kanten. Doften ger till en början inte mycket ifrån sig så vinet får en timme i karaffen. Efter en stund så öppnar det upp och bjuder på plommon, röda bär, stendamm och tobak. Inte så dumt faktiskt. Smaken förvånar mig också. Jag har i och för sig aldrig druckit något Pomerol-vin tidigare men hade väntat mig något fylligare och kraftigare. Detta är slankt, knappt medelfylligt och känns rätt enkelt. Smaken domineras av plommon, svarta vinbär och en viss, rätt trevlig, örtighet. Smaken känns lite gles och stum, eftersmaken rätt kort. Ett helt ok matvin som jag gärna blivit bjuden på. Efter att ha betalt drygt en dansk tvåhundring är jag däremot inte helt nöjd.
För den som saknar bilder kan jag meddela att bloggen nog blir bildlös ett tag. Min digitalkamera drunknade i resterna från några dåligt tömda folkölsburkar-

Barca och bärs

Gårdagskvällen tillbringade jag i Herr Ks TV-soffa. På bordet framför oss en uppsättning goda öl, några välsmakande korvar och ett helt gäng goda ostar, bl a ett par rikitga höjdare från Vilhelmsdals Gårdsmejeri.

Vi inledde med en tysk veteöl, direktimporterad av herr K, Schöfferhofer Hefeweizen. Redan vid första klunken blir jag glad. Det här är bra. God fruktig och lite rökig doft. Skumbananen finns där men är mycket mera återhållen än vanligt. Smaken är frisk, rätt fyllig och faktiskt med en viss beska. Ölen är dessutom väldigt bra kolsyrad. En av de bästa veteöl jag druckit. Bryggeriets slogan är inte så dum den heller och dessutom alldeles sann. Prickelt länger als man trinkt

Nästa öl har jag bloggat om tidigare. Saison d'Erpe Mere är ett litet mästerverk. I går smakade den faktiskt ännu bättre än vid förra provningstillfället. Den var väldigt bra till en bit pecorino men funkade annars bäst på egen hand. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar ute i systembutikerna. Om du gillar frisk, komplex och torr öl så köp på dig några flaskor. En ypperlig sommardryck som säkert många vindrinkare skulle kunna uppskatta.

Även Solstice d'Hiver har fått ett tidigare inlägg. Nu gick sista flaskan av denna vinter-ale och den smakade väldigt bra. Underbart fruktig doft, fyllig, komplex, lite söt smak med grym efterbeska. Väldigt god till Saint Agur och Primadonna. Det finns några få flaskor kvar till rea-pris och annars går den att beställa via BS.

Pilsner dricker jag nästan aldrig nuförtiden. Hell, Pikla Pils och Slåtteröl utgör undantag i en annars pilsnerfri zon. Kul därför att få prova en annan av Herr Ks privatimporter. Breznak är en genuin tjeckisk pilsner från Böhmen. Fyllig, frisk och med en beska över genomsnittet blev den en värdig följeslagare till en fänkålssalami från Parma.

Vi hann med lite vin också under kvällen men det var inget att skriva hem om. Matchen ja, den slutade ju precis som den skulle.

2003 Amaranto 72

Trisses åkommor kanske kan botas med penicillin. Jag är mera lyckligt lottad. Mina hälsoproblem kan botas med vin. En hård helg i sommarstugeland där vi lavat gäre (byggt stengärdsgård) värker även kroppens mera obskyra muskelgrupper. Under söndagens 12-timmarspass ägnade jag stora delar av detta med att försöka ersätta blodsmaken i munnen genom att frammana den av ung syrah men var så trött vid hemkomsten att en liten whisky sänkte mig totalt. Däremot lovade jag mig själv ett gott glas rött på måndagskvällen. Efter en genomgång av sådant som borde drickas rätt snart föll valet på en Amaranto 72 från Italo Cescon

Italo Cescon har sitt säte i östra Veneto, några mil norr om Venedig. Amaranto 72 är en blandning på 40% Cabernet Sauvignon,, 35 %Merlot 15 %,Cabernet Franc och 10% Marzemino som har lagrats ett år på stora fat och ett år på barrique. Vinet är mörkrött men färgen har förändrats och fått en mera brunaktig nyans sedan förra provningen. Det lämnar också kvar en hel del rester i flaskan efter dekanteringen. Doften är fyllig, harmonisk och inte utan komplexitet. Här finns en del mörka bär som smälter ihop med smaken av plommon och sviskon. Med lite tid i glaset så dyker det upp ett stopp engelsk piptobak, violer och lite lakrits. Doften vittnar också om en föredömligt diskret fathantering. Vinet är medelfylligt. Den goda söta frukten finns här med björnbär och sviskon som dominerar. Det finns kvar en viss strävhet och i eftersmaken tar sviskonen och lakritsen över föreställningen. Ett riktigt trevligt vin där min enda invändning är att syran kunde varit snäppet högre. På plats hos Cescon kostade vinet dryga 10 euro, hos en vinhandlare får man betala det dubbla.

Kvällens angenäma upplevelse fick mig att fundera över lite olika saker. Dels tycker jag att det är väldigt trevligt att varva unga och mera mogna viner. I kväll blev det elegans och harmoni. Nästa gång vill jag nog dricka något som är lite mera livligt och bråkigt. En annan tanke som slog mig är att det går att göra riktigt bra viner även i utanför de mera prestige- och traditionsfyllda områdande. Kvällens vin är klassificerat som IGT men producerat i Piave DOC.

Penicillin och alkohol...

...hur ligger det egentligen till med den saken? Förloras effekten av antibiotikan om man dricker till exempel vin under kuren? Eller är det en myt, som ska få den sjuke att i avhållsamhet tiga och lida? Är man illavuren ska man inte hålla på med att hälla i sig sprit, typ.

Finns det, å andra sidan, mediciner som blir desto mer verkningsfulla med hjälp av alkohol? I så fall vilka och vilken typ av sjukdom behöver man ha för att få tillgång till dessa? Frågorna är många, svaren för den farmakologiskt obevandrade är få. Kanske kan Vård & Vin komma till assistans med svar grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet?

Saison d'Erpe-Mere...

...är inte ett vin utan en ale från belgiska bryggeriet Kleinbrouwerij De Glazen Toren. Saison är en lokal specialité som framförallt bryggs i Hainault. Lite kul att hitta en sådan på systembolaget.

Färgen är rätt ljust gul, ungefär som en lager men den är lite grumlig. Doften är riktigt fin. Den domnieras av en tydlig brödighet, en del maltig sötma och friska humlearomer. Här finns citronskal, koriander och lakrits. Smaken är mångfacetterad och mycket intressant. Den är fyllig och rätt kraftfull men på intet sätt tung. Den friska citrusen, kryddigheten och jästtonerna dominerar till en början och ölen känns helt torr och mycket stram. Mot slutet dyker det upp lite larits och maltig sötma som får en extra skjuts av alkoholen. En mycket intressant öl som var helt perfekt till en asiatisk nudelsallad. Kommer definitivt att stå på bordet fler gånger i sommar.

2007 Fantin Nodar Friulano

Jag har numera så dålig koll på nyhetssläppen att jag missade lanseringen av ett vin från ett av mina absoluta favoritområden Friulien. Jag sprang på 2007 Fantin Nodar Friulano vid ett spontanbesök på den alldeles förträffliga systembutiken i Kristianstad. Senare samma dag hitttade jag ett inlägg på den likaledes förträffliga vinbloggen Korkdragaren.

Korkdragarens omdöme var rätt positivt men i övrigt har vinet fått ett blandat mottagande. Spännvidden bland vinjournalisternas betyg får mig att fundera över hur rättvist bedömd en rätt okänd druva från ett rätt okänt område egentligen blir. I vilken utsträckning vågar vinjournalister tillstå att de saknar referensram för att kunna bedöma ett vin rättvist ?

Nåväl, jag är är glad åt att hitta ett vin från Friulien, det tillhör ju inte precis vanligheterna med ett vin från den regionen i SB's utbud. I färgen är vinet ljust gult. Doften är frisk och aromatiskt. Vid första försiktiga sniffen associerar jag till krusbär och Sauvignon Blanc men sedan kommer de druvtypiska gula plommonen, örter och en svag nötton. Aromatiskt och på alla sätt trevligt men lite i klenaste laget. Parallellt med den trevliga frukten är det lite skumma grejer på gång. Korkdragaren kallar det unkenhet och det köper jag gärna. Jag uppfattar det inte på något sätt negativt utan tycker att den aspekten tillför något.

I munnen finns det en liten men förnimmbar tendens till sprits. Mycket av aromerna går igen i smaken som domineras av de gula plommonen. Mot slutet kommer en rätt tydlig bitterhet som av druv- eller plommonskal. Bra syra och hygglig längd.

2007 Fantin Nodar Friulano är inte något stort vin men helt OK för ett vin på rätt sidan 100-kronorsgränsen. Vi drack det till först till några skivor San Daniele-skinka och sedan till ravioli fylld med raddicchio och vinet och maten stortrivdes i varandras sällskap. Även tillsammans med en bit taleggio gjorde vinet bra ifrån sig.

2005 Guigal Cotes du Rhône

I axplocket nedan glömde jag nämna favoritvinet, Guigals Cotes du Rhône i årgång 2005. Redan omnämnt både här och där i olika bloggar, och det är bara att instämma i de uppskattande orden. Den sista tiden har några flaskor passerat liksom i skymundan, senast efter charkuterier och den där trevliga dolcetton till en lammstek som stekts under lång tid tillsammans med diverse rotfrukter i ugnen. Uppfriskande syror, men framför allt överraskade vinet den här gången med en avrundad och väl sammanhållen mognad i frukten. Kanske är det på sitt allra bästa humör just nu, eventuellt blir det ännu lite bättre under det kommande året.

För tillfället köper jag mina viner on demand, så de -05:or som kommit på bordet är ryckta direkt från Bolagets hyllor. Så det finns kvar av årgången för den som ännu inte bunkrat upp, även om personalen inte kan säga hur mycket (vilket ju är rätt trist för den som vill vara förutseende i sina köp). Tvärtom tycks det vara så, i tider av årgångsbyte, att varje ny sändning till butiken blir en överraskning vid uppackandet - ty ibland kan det vara två årgångar i omlopp i distributionen samtidigt. Märkligt att man inte kan bygga in information om detta i systemet, ens när det gäller ordinarie sortimentet.

I alla fall: 2005 Cotes du Rhône tummen upp, inte minst för att den biter sig fast i 99-kronorsklassen trots försvagad kronkurs och allt.

2006 Tierras De Luna

En vänlig men anonym läsare tipsade i en kommentar om att nya årgången av Tierras de Luna skulle vara riktigt bra. Jag gillade 04:an. Även 05:an slank ner utan några som helst problem så det kändes rimligt att även ge 06:an lite utrymme. Det är ju inte precis så att Systembolaget översvämmas av intressanta viner under sjuttio spänn.

Tierras de Luna har in mäktig färg. Den är riktigt mörkt blåröd och klart lila i kanterna. Juvenilt så det förslår. Doften är initialt väldigt fruktig. Bärig med blåbär och svarta vinbär som dominerande inslag. När vinet får lite tid i karaffen känns de rostade fattonerna lite tydligare. Kaffe, choklad och tobak. Inte så värst subtilt eller förfinat men rätt häftigt. Mer rock'n'roll än jazz om man så vill.

Smaken bjuda också den på feta powerchords. Först med massiv svartvinbärsfkrukt men med lite tid så hänger de andra aromerna också med. Bra syra och rejäla tanniner hindrar det hela från att tippa över. Mot slutet en viss eldighet och lite bittra toner. Den mastiga alkoholhalten känns men det stör inte på allvar.

2006 Tierras de Luna är riktigt bra, sett till priset sensationellt. Nästa gång du ska grilla brontosaurusburgare, servera dem med smakrika tillbehör så är detta vinet att dricka till.

Axplock - barbera, dolcetto, chardonnay, sauvignon blanc

På sista tiden har jag mest sysslat med rödtjut från Italien. Framför allt piemontesisk barbera från Alba och Asti, närmare bestämt Luigi Vogheras från 2007 och Ca' Biancas från 2006.

Båda har en helt ok prislapp, 89 respektive 88 kronor. Voghera korkades upp och luftades halvannan timme i flaskan innan det skänktes upp till smårätter med markant inslag av charkuterier. Ungt, åt det friskt körsbärskärva hållet med en kvardröjande men inte oangenäm strävhet i eftersmaken. Den framträdande syran behöver lättare kötträtter som sällskap för att komma till sin rätt. Kvalar in på en ganska kort lista över viner i segmentet 70-90 spänn att hugga tag i när det är tomt i förrådet och vänner är på ingång med kort varsel för en stunds opretentiös samvaro.

Det andra vinet - Ca' Bianca - har jag givit några chanser genom åren, utan att falla i farstun för det trots välvilliga omdömen från kritikerhåll. Efter sin yngre kollega framstår denna barbera som snarlik, men mer avrundad och med mer sötma i frukten. Syran är mer nedtonad och det är mer av frukt än kärvhet i eftersmaken. Vinet kommer fram i slutet av måltiden och funkar med sin mjukare, smått inställsamma stil bra att sitta och snacka till. Jag tycker överraskande bra om det denna fredagskväll, där lugnet efter ännu en avklarad arbetsvecka, god mat och goda vänners lag naturligtvis gör sitt till. Inga märkvärdiga viner, men habila och pålitliga.

Mer intressant är den 2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia som jag dricker någon dag senare förra helgen, ungefär samtidigt som Finare Vinare testar sitt exemplar. Jag slog några halvintresserade lovar kring några av de tillfälliga nyheterna i maj, och det blev den här jag fastnade för eftersom jag har en viss faiblesse för dolcetto och denna druva inte precis överflödar den svenska markanden.

139 kronor är mycket pengar för en flaska vin. Man vill inte sitta och tänka på hur mycket man betalt när man dricker. Har en flaska legat några år i källaren har jag oftast glömt smärtan den orsakade när jag köpte den, men om den - som nu - är nyss inköpt gör sig såret i plånboken gärna påmint. Det gör det inte när det gäller Bricco Bastia, lika lite som fallet var med de billigare barbera-vinerna. Det är alltså ett gott betyg åt dolcetton som jag drack med välbehag, åter till smårätter med charkuterier som bas.

Middagen då den kom på bordet var en intensiv affär med många intryck, därför kan jag inte redogöra på något vettigt sätt för vinets karaktär. Bra till charkuterier, skulle säkert kunna funka till en lammkotlett med en mild bulgursallad. Jag håller helt med Finare Vinare i omdömet att det är ett mycket välgjort vin, med alla delar på plats utan att stjäla showen från maten. Inga bråddjup av komplexitet, inga fyrverkerier eller kanonader. Men gott. Jag märker inga spår i min flaska av de kolsyrejästa drag som gör Finare Vinare tvehågsna, och saknar dem inte heller. Vinet gör sig nog bättre helt tranquilo. Däremot skulle jag gärna stoppa ner en eller ett par flaskor i källaren och återvända till det framåt senhösten.

Några vita viner som jag inte tänker återvnda till i första taget är 2007 Roodeberg White och 2008 Simonsig Chardonnay. Den förra var helt forgettable, som Simon Cowell plägar etikettera särskilt ointressanta nummer i American Idol. Problemet med Simonsig var nog mer icke infriade förväntningar, årgång 2007 fick lysande omdömen här och var när den lanserades. Det är inget fel på vinet, men heller inget som håller intresset vid liv. Mer skoj vill jag ha för mina kronor, även om de bara var 85 stycken.

Inte heller 2008 Fleur du Cap Sauvignon Blanc Unfiltered blir någon ny, omedelbar favorit från Sydafrika. Visst gillar jag den rena syran och beskan som uppväger de nästan övertydliga sauvignon blanc-dragen, men det är något som inte klickar. Min Själs Älskade, som är inne i en tung grüner veltliner-period och har en sällsynt förmåga att slå huvudet på spiken, menar att det smakar kattpiss. Vilket ju stämmer, och inte alla är så korkade att de uppskattar att få munnen full av sådant.

Till slut kan jag konstatera att Masi Modello håller stilen som pizza-tjut, för sina 73 riksdaler skäms det inte för sig på något sätt.

Rött från Österrike

Direkt efter provet i druvkursen fortsatte kvällen med en provning på temat röda viner från Österrike. Provningen hölls av en medlem från den lokala föreningen vilket jag upplevde som oerhört positivt. Jag har gått på ett antal provningar ledda av in-flugna (eller -körda) vinproffs. Min upplevelse är att många av proffsen har något mer att förmedla än sådant som rör kvällens tema och vin. Ofta är det något som ska säljas eller så är det egna varumärket som ska framhävas. Ibland blir det något slags taskigt stand-uppande av det. De stora stora personligheterna skymmer vinerna som ska provas och detta skapar mest irritation hos mig. Kvällens provningsledare Matz Bengtsson var föredömligt koncis och mycket kunnig. Kärnfullt och koncentrerat skulle man också kunna säga.

Vinerna var inte så dumma de heller. Kvällens tema till trots var välkomstdrinken ett vitt vin, en 2007 Sattlerhof Sauvignon Blanc från Sudsteiermarkt. Ett väldigt trevligt litet vin och ett par kvalitetsklasser upp jämfört med vinet från druvkursen. Doften gav en del krusbär och svartvinbärsblad men här fanns också en god dos tropisk frukt. Smaken var förvånansvärt fyllig och avrundad. Syran relativt mjuk och balanserad av sötma från frukten. En riktigt bra och rätt elegant Sauvignon Blanc.

Bland de röda var tre direktimporterade av föredragshållaren och de finns således inte tillgängliga på systembolaget. Samtliga dessa tre kom från Burgenland-producenten Gesellmann. Först ut var en 2007 Blaufränkisch. Blårött i färgen men inte särskilt tätt. Ungdomlig doft med mycket bärfrukt och en viss pepprighet. Smaken var ungdomlig, bärfruktig, slånbär, klarbär och svarta vinbär. En viss bitterhet i slutet. Charmigt och sympatiskt vin. Kostar c a 9 euro direkt från odlaren.

Från samme odlare kom också en 2007 St. Laurent. Mig veterligen första gången jag provar ett vin på druvan. Mörkare och tätare i färgen än det föregående. Doften påminner lite om en fruktig Pinot Noir. Jordgubbar, hallon och mörka körsbär. Smaken är medelfyllig och har rätt hög syra. Även detta vin kostar c a 9 euro

Sista vinet från Gesellmann var en 2006 Siglos Pinot Noir. Jag drack en annan österrikisk PN häromveckan från Weingut Josef Lentsch. Den var mycket bra men Gesellmanns variant var faktiskt ännu bättre. Doften, med väldigt fin bärfrukt, vildhallon, jordgubbar, vittnar om varsam och skicklig fathantering . Smaken är följer doften, har fin syra och lätt strävhet. En mycket charmig och välgjord PN som verkligen imponerade.

2003 Föllikberg Zweigelt från producenten Kollwentz var tillsammans med det föregående min favorit. Ett vin som lagrats på väl använda barriquer. Spännande och komplex doft där bärfrukten tonats ned något och istället hittar jag en del animaliska toner, fin kryddighet och en aning kokta grönsaker. Medelfyllig smak, bra tanniner och fin balans.

Tyvärr blev 2005 Pannobile från producenten Heinrich en liten besvikelse. Vinet är en blandning av 70% Zweigelt och 30% Blaufränkich som legat 17 månader på ekfat. Doften är god med röda bär, en del kryddor, smörkola och vanilj. Smaken var lite kort och gles och eken får för mycket utrymme i smakpaletten.

Sammanfattningsvis en trevlig, intressant och lärorik kväll. Även om jag fortfarande kommer att betrakta Österrike som i första hand ett vitvinsland så finns det ingen anledning att missa deras bästa röda.

2007 Bonterra Chardonnay

Igår kväll gjorde jag prov i munskänkarnas druvkurs. I den praktiska delen skulle tre vita och tre röda druvbestämmas. Riesling, Sauvignon Blanc och Chardonnay respektive Cabernet Sauvignon, Pinot Noir och Syrah. Jag fokuserade på uppgiften och funderade inte särskilt mycket över vinernas kvalité. Förutom när det gällde chardonnay-vinet. Av någon anledning gjorde jag en mental not om att vinet var extraordinärt mediokert. Jag blev därför lite förvånad när det visade sig vara 2007 Bonterra Chardonnay i glaset. Jag har provat det i olika sammanhang och alltid tyckt att det var ett hyggligt och bra balanserat vin. Väl hemma efter prov och provning varvade jag ner med att korka upp en flaska Bonterra för att se vad det var som fångat min uppmärksamhet.

På flaskan står att läsa "Bonterra grapes offer a quality and vibrancy of taste that's unparalleled in the world of ordinary wines". Stora ord och visst är texten lite paradoxal.

Vinet har en rätt svagt gul färg. Doften bjuder på äpple, konstgjord päronarom, tropisk frukt och rätt mycket rostade fat. Smaken är rätt ok så länge vinet är rejält kylt. Fylligt, fruktigt och med någorlunda hygglig syra känns vinet balanserat. Päronaromerna är då lite i bakgrunden och det är mer äpple och tropisk frukt i smaken. När temperaturen stiger något kapsejsar dock vinet fullständigt. Jag upplever det som direkt obehagligt att dricka med en kväljande blandning av artificiella päron och ek. Nej, det blir nog inga fler Bonterra-viner på ett tag. I denna stil föredrar jag Catenas variant men jag dricker långt hellre Olivier Leflaives Les Sétilles

2002 Terraforte

Castello di Lispida ligger ett par mil söder om Padua, eller ungefär fem mil väster om Venedig. Området kallas för Colli Euganei. Ett rätt anonymt DOC vars viner sällan når utanför Italiens gränser. Området är mest känt för Fior d'Arancio och Muskat-viner men även de röda har ganska gott rykte lokalt. Colli Euganei är också ett naturreservat, man har flera kända kurorter och omgivningarna är fantastiskt vackra. Att komma dit efter några timmar i Paduas larm var en lisa för själen. Det rådde en otrolig stillhet på Lispida och det var väldigt lätt att föreställa sig att det en gång varit ett kloster. Att solen sken och tempraturen kröp upp mot 15-gradersstrecket förtog ingenting av upplevelsen.

Castello di Lispida ligger mitt i Colli Euganei. Egendomens historia går tillbaka till 1100-talet. Fram till 1792 var det ett kloster när en adelsfamilj tog över. De byggde det nuvarande slottet och började med vinproduktion.Anledningen till att jag besökte Lispida heter Alesandro Sgaravatti . Han gick i lära hos Josko Gravner och tog över ansvaret för vingårdarna på Lispida 1996. Dottore Sgaravatti införde direkt mycket radikala metoder. Han hade inspirerats av såväl Rudolf Steiners idéer som av urfaderna till det naturliga jordbruket, japanen Masanobu Fukuoka. Att gå närmare in på dessa idéer ligger utanför såväl min förmåga som mina ambitioner. I den praktiska tillämpningen på Lispida innebär det att det är biologisk mångfald som gäller ute i vingårdarna. Vinrankorna får så att säga samsas med annan växtlighet.
Givetvis är produktionen helt ekologisk. Allt arbete sker för hand och all el som används kommer från förnyelsebara källor. För att ytterligare förbättra förutsättningarna för den biologiska mångfalden gör man vad man kan för att få insekter, fåglar och fladdermöss att trivas på gården.Vin-produktionen är icke-interventionistisk i Gravners anda. Man gör så lite det bara går och vinet får i stort sett sköta sig själv. Inga tillsatser överhuvudtaget. Två av Lispidas viner, ett rött och ett vitt, jäses och lagras på stora terracotta-behållare. De andra tre vinerna jäses och lagras på stora ekfat. Sedan några år tillbaka gör man också ett par mousserande varianter. Tyvärr var Alessandro Sgaravatti bortrest när jag besökte Castello di Lispida. Nu fick jag en guidad tur genom vinkällaren men ingen möjlighet att prata med mannen bakom de märkliga vinerna. Jag hoppas få möjlighet att träffa honom till sommaren.

Ikväll öppnade jag en flaska r Terraforte. Vid besöket fick jag uppgiften att det var en blandning på 50% Merlot och 50% Sangiovese. På hemsidan anges innehållet som "olika druvor". Vinet har lagrats fyra år på stora ekfat.När jag öppnar och slår upp 2002 Terraforte på karaffen slås jag av häpnad. Efter en stund blir jag nästan lite fnittrig. Doften som sprids är så långt ifrån miljön på Castello di Lispida man kan komma. Något funkigare och bonnigare kan jag inte föreställa mig. Gummistövlar och hästgödsel. Här finns också lite övermogna körsbär, choklad och likörtoner. Dofter som skvallrar om ett moget vin. Vid ett blindtest hade jag inte placerat vinet i Italien. Det påminner mer om något från södra Rhone eller varför inte Ch. Musar. Smaken är mycket mogen och mjuk med med de mogna körsbären i främsta rummet. Mot slutet en viss bitterhet. Här känns också gummistövlarna något snäpp för påträngande. Man kan nog säga att vinet balanserar på gränsen till defekt. Mera intressant än riktigt njutbart. Det ska bli spännande att öppna nästa flaska.

2006 Les Launes Crozes-Hermitage

Den senaste tiden har tanken på ett glas syrah allt oftare börjat dyka upp i mitt huvud. Närhelst jag befinner mig i en situation där jag börjar känna mig uttråkad så sätter tankarna igång och vandrar. Det är i sig inget nytt. Det är tankarnas destination som är ny och den är som sagt allt oftare norra Rhone. Det som nyligen var en oskyldig flört håller på att utvecklas till något mera allvarligt.

Negociantfirman Delas producerar den pålitliga Crozes-Hermitagen Les Launes som provats i tidigare årgång här. Årgång 2006 överraskar mig något med en något ljusare nyans än väntat. Visst är den blåröd men inte särskilt tät. Nåväl, doften är som den ska. Inte så värst markerad men med alla de rätta beståndsdelarna. Först känns den bara gott syrah-väldoftande och lite parfymerad. När man börjar att dekonstruera den kommer frukten i form av svarta vinbär och skogsbär. Den känns kanske lite väl blyg. Här finns också en god kombination av tjära och viol och sedan då aromerna från blöt, utbränd grillkol. Riktigt trevligt att sittta och sniffa på men visst känns doften lite klen.

Smaken är också den en storlek mindre än vad jag minns från 05:an. Vinet är slankt, läskande och på alla sätt behagligt med bra syra men det är något som fattas. Frukten består mest av svarta vinbär och fyller inte ut. Slutet känns väl kort och lite asketiskt. Absolut godkänt men inte så mycket mer.

2007 Tabalí Syrah Reserva

En månad med ovanligt låg nivå på kontot föranleder lågsniffning i den röda listans nedersta regioner. Här hittar jag 2007 Tabalí Syrah Reserva, från Limarí-dalen i norra Chile.

Enligt etiketten är dalen förtrollad, ett mystiskt ställe, och vinet - menar man ödmjukt - fångar denna mysticism.

Tabalí är mörkt blåviolett i färgen, det ser kompakt ut i glaset. Den första sniffen direkt efter att korken dragits och jag hällt upp en skvätt inger vissa farhågor: en alkoholbemängd stickande doft, som från överdriven fatlagring, och inte så mycket mer. När jag sippar blir jag inte trollbunden, istället tycker jag vinet är endimensionellt och påträngande.

Efter en dryg timme och en liten sväng i kylen för att få ner temperaturen någon grad, har det långsamt börja hända saker. Den stickande doften försvinner och vitpepparn som utlovas i baksidestexten kommer fram. Fortfarande för mycket ek för min smak, men frukten och syran blir efter hand mer framträdande.

Vinet är kraftfullt mörkt och varmt i smaken, med brända och kryddiga toner. Det saknar den friskhet och lekfullhet som gjorde syrah-vinet från Domaine Monier i Saint Joseph till en sådan angenäm upplevelse, men det finns något där som uppehåller intresset. Det behövs mat till för att det ska funka, ikväll var det en chili con carne men Tabalís rätta element vore en daggfuktig kväll med rejäla köttstycken från grillen som sällskap.

Det smakar definitivt mer ambitiöst än vad man kan förvänta sig för 67 spänn. Innan sänkningen kostade det också 93 riksdaler, vilket egentligen är mer rimligt. Dessutom var det inte länge sedan årgång 2007 lanserades (februari 2009). Hur kan det komma sig att det nu prissänkts med närapå 30%? Jag ringer Systembolagets kundtjänst och får reda på att importören, Vin & Sprit, ska stryka vinet ur sitt sortiment. Det handlar alltså inte om att årgången är defekt, utan - enligt kundtjänst i alla fall - om att importören nu vill få slut på sitt lager och därför har sänkt priset såpass mycket.

När jag kollar runt lite på nätet tycks Tabalí - som för några år sedan kvalade in från beställningssortimentet - ha en hel del vänner därute, i alla fall i tidigare årgångar. Alltså är det en snabbt förvinnande chans för hugade att försöka lägga beslag på några exemplar innan det försvinner ur sortimentet. Jag skulle gärna ha några flaskor i beredskap till sommaren, och spara några till grillsäsongen 2010 för att se vad som hänt med vinet tills dess - bara för skojs skull.

Ballar av stål...

... kan man behöva ibland. Andra gånger är det bättre med bollar, eller kanske mera korrekt sagt, klot, av stål. Tusan vet om man inte behöver en kombination av dessa båda för att spela boule en blåsig och kylslagen majkväll. Den tidiga värmeböljan var tillräckligt lång för att man skullle börja ta det vackra vädret för givet och planera picnickar och andra vackert väder-krävande aktiviteter flera veckor in i framtiden. I kväll averkades iallafall årets första bouleevenemang med mat och dryck.

Under ett spontanbesök på bolaget i eftermiddags sprang jag på en nyhet från maj-släppet som gått min näsa förbi. 2008 Bordon Refosk från slovenska Istrien. Ett vin som måste testas omgående. Färgen går i en mörkt blåröd nyans. Lite som en ung syrah och vinet har precis samma effekt på tänder och tunga. Doften är lekfullt fruktig med massor av pigga röda bär där vildhallonen dominerar. Här finns också mineraltoner och en del lakrits. Smaken är minst sagt speciell. Syran är... vad ska man säga...öronbedövande kanske ? Här snackar vi verkligen full fräs. När man hämtat sig från chocken dyker det upp hallon, blåbär, lakrits och fina mineraler. Tänk dig osötad lingon/blåbärssaft med en tillsats av järn. Tillsammans med mat lugnar vinet ner sig. Med potatissallad, feta charketurier och ost så tyglas syrorna och det känns friskt men fullt njutbart. Föredömligt låg alkoholhalt gör att det går utmärlt att kombinera med bollsport trots flitigt drickande. Definitivt inte ett vin som passar alla men jag gillar det skarpt. Ett vin som är raka motsatsen till helgens båda snedsteg Det kanske inte krävs ballar av stål för att uppskatta Bordon Refosk men nog hjälper det.

Olja, bröd, vin

Det var ju det här med olivoljan också, den från Istrien. Medan Esping och jag satt vid Rojacs bord och drack hans viner, hällde vår värd upp lite av gårdens olja att doppa brödet i. Den var sällsynt god, oerhört smakrik och pepprig. Tyvärr fanns det inte möjlighet att få med sig några flaskor och kanske hade vi - med tanke på tillståndet vi var i när taxin kom för att ta oss ner för berget - slarvat bort dem på vägen hem. Men tanken på att lägga beslag på bra olivolja ville inte lämna oss.

Vi gick på jakt i gränderna i den lilla kuststaden Piran. Det var lördag och affärerna hade hunnit stänga. Vi gick in på en liten vinstuga för att fråga om råd. Det visade sig att ställets patriark hade lite olja på lager. Han bad oss vänta och stack iväg. Vi beställde varsin deciliter malvasia - inte alls oäven - ur tunnan på disken och hängde kvar. Till slut kom farbrorn tillbaka med en 1 1/2-liters petflaska fylld med olja, grumlig av kylan i hans förråd. Han visade oss till skjulet bakom baren, där nästa flaska sakta höll på att fyllas ur en stor tunna. "Bra olja, min egen", sa han. "19 Euro var blir det."

Piran

Senare, på kvällen, var jag tillbaka i vinstugan. Malvasian var fortfarande kylig och lättdrucken, stämningen i den nu trånga lilla lokalen hög. Den gamle kom dansande in genom dörren och fram till disken, som bemannades av hans dotter. Han kastade några sedlar till henne, skrattade och sa något som jag uppfattade syftade på hans lyckade oljeaffärer (men dottern menade att han varit på casinot i Portoroz och vunnit på rouletten). Nå, kanske hade han lyckats förmera oljeintäkterna ytterligare. Natten rullade vidare med dans och gamman, och jag hoppades a) att den sprängfyllda pet-flaskan skulle överleva flygresan till Norden och b) att oljan skulle vara värd besväret.

Det var den. Nästan i klass med Rojacs, dessutom dubbelt så dryg som den gängse olja jag handlar på Coop eftersom den är så smakrik. Allra bäst är den kanske just till att doppa ett ljust, saftigt lantbröd med knaprig skorpa i. Och det var också så vi njöt den hos Esping när vi sågs i påskas. Jag skrev om vinerna, grytan och ostarna, men utan brödet och oljan till hade inte upplevelsen varit komplett.

Champagne...

... dricker jag alldeles för sällan. Prislappen är ju ett skäl. Sedan är det nog så att jag inte uppskattar drycken fullt ut. När man smällt av korken och så går det ju liksom oftast bara utför. Det ska ju rätt mycket smakupplevelse till för att toppa själva smällen och det därpå följande jublet.

Häromkvällen kom Trisse och hans SÄ på besök i sommarstugan. Bara att plocka fram det bästa huset kunde förmå, just denna kvällen en champagne från rea-listan, en 2002 Franck Bonville Grand Cru Millésime.

Vinet är gjort på 100% Chardonnay och har en fin gyllengul färg. Efter att ha studerat den en stund lämnar jag sällskapet för ett ögonblick och när jag kommer tillbaka till bordet har en svag men sennsuell doft av äpplen och liljekonvalj spridit sig. Vid en lite närmre och djupare doft tillkommer lite krita, rostade nötter och brödighet.

Smaken är mycket frisk med knivskarp syra. Lite lätt bitter citrus, äpplen och god mineralitet är de dominerande smakintrycken. Jag har alldeles för lite referenser för att kunna göra en rimlig bedömning av en champagnes kvalité men denna kunde helt klart matcha smällen.

Jag köpte de sista flaskorna när de fanns på röda listan för några månader sedan. SB's övriga Franck Bonnville-sortiment hittar du här

Snedsteg

I helgen bestämde jag mig för att gå lite utanför de områden jag vanligtvis rör mig i. Inte för att jag egentligen hade lust utan av helt andra skäl. De absolut mest lästa inläggen på Billigt Vin handlar om vin till tacos. Varje fredags-eftermiddag så blir det ett antal träffar på sökningar som "Vilket vin passar till tacos" eller "vin+tacos". Jag har länge tänkt att testa runt och försöka hitta ett bra tex-mex-vin men inte blivit färdig. Kanske för att det inte känns helt angeläget. I fredags var det dags att knapra nacho-chips och köttfärs igen. Jag bestämde mig för att testa zinfandel, en druva som jag aldrig lyckats komma särskilt väl överens med tidigare. En flaska 2006 Beringer Estate Founders Reserve Zinfandel inhandlades och dracks till maten. Och jodå, det funkade väl bra. Med mycket frukt och reltivt lite strävhet så gick det bra till den kryddiga, smakrika maten. Att dricka vinet utan mat var däremot ingen angenäm upplevelse.

Vinet har en tät blåröd färg. Doft med intensiv bärdoft, blåbär och hallon, lite kryddor och ett obehagligt inslag av vanilj och alkohol. Smaken ställde till större problem än så. Bärfrukten fanns kvar och var väl ok men sedan kom en rätt läskig sötma och mer inställsam vanilj. Det kändes bara kletigt, smetigt, opersonligt och utslätat. Merparten av flaskan fick bli såsvin.

Jag ska snart göra ett prov i munskänkarnas druvkurs och missade rödvinsavsnittet helt. Eftersom vin-dieten till rätt stor del består av obskyra italienska lokalt odlade druvsorter känner jag mig rätt osäker på klassikerna. Åtminstone på en av dem. Jag kom på att jag nästan aldrig dricker Cabernet Sauvignon-viner. Ibland ett blandvin som domineras av Cabernet men jag tror inte jag druckit mer än ett druvrent CS-vin sedan jag började blogga.

Det visade sig inte vara helt lätt atthitta Cabernet Sauvignon om man ville ha det druvrent och av någorlunda kvalité. Jag fastnade av någon anledning för 2007 1865 Cabernet Sauvignon från Maipo i Chile. Färgen påminner mycket om det föregående med en tät, mörkt blåröd nyans. Doften är mycket fruktig och domineras av druvtypiska svarta vinbär. Här finns också något slags rökighet och tydliga fattoner. Smaken är även den mycket fruktig. Den nästan vrålar svarta vinbär åt en. Bra syra och en tydlig strävhet stramar upp och gör att inte allt går över styr. Vinet var faktiskt riktigt bra till en bit marinerad och välkryddad fläskkarré men på egen hand rätt tröttsamt. Förmycket kraft och väldigt lite nyanser. Inte dåligt men definitivt inte min stil.
Helgen gav mig två erfarenheter som mest fick mig att längta efter gamla världen.

1:a maj...

... och mina tankar går tillbaka till påsken, som avslutades i god stil i det Espingska hemmet. Herr K dök traditionsenligt upp för att delta.

När jag anlände stod Esping och rörde i grytan, en bouef bourgignon som av allt att döma tillbringat en god del av förmiddagen på spisen. Vi korkade upp en prosecco från Valdobbiadene. Inte spumante utan tranquilo, syrligt och uppfriskande. Esping menade att vinet förlorat lite frukt sedan sist han drack det. Själv kunde jag inte riktigt göra det rättvisa, då jag till frukost - för inte så länge sedan - käkat en sedan påskmiddagen överbliven stekt sill i ättika och sedan borstat tänderna (inte att rekommendera innan en extravaganza). Nåväl, sedermera hamnade återstoden hos Min Själs Älskade som drack den med förtjusning.

Den friska proseccon rensade flabben inför nästa begivenhet: en sauvignon blanc, 2006 Quarz från kooperativet Cantina Terlan i Alto Adige (eller Südtirol om man föredrar det österrikiska namnet). Terlano ligger inte långt från Bolzano/Bozen, på sydsluttningarna av berget Tschöggel. Återigen vin från gränstrakter, alltså, vilket får oss att nostalgiskt minnas vår exkursion i gränslandet Collio/Brda. De hundra medlemmarna i koperativet är enligt hemsidan specialiserade på "natural viticulture", vilket väl också antyder en frändskap med Klinec, Bressan et al.

Quarz är ett av Terlans prestigeviner och faktiskt något alldeles extra.De typiska sauvignon blanc-dragen finns där, men helt utan den insmickrande blommighet som kan bli tröttsam i längden. Det här är ett snustorrt vin med rent klingande syror, ett vin att njuta länge och väl av. Vi tänkte tillbaka på den förra sammankomsten i julas, då vi hade ett sauvignon blanc-race. Då fanns viner från Marlborough, Friulien, Brda och Sancerre på agendan. (Skam att säga har undertecknad tappat bort att rapportera resultaten, men kanske dyker noteringarna upp någonstans). Vi var överens om att Quarz - trots att flera av de då provade vinerna var högst kompetenta och njutbara - hade gjort den provningen helt orättvis för de andra. Kanske med undantag av Simcics mycket speciella och inte alls typiska sauvignon blanc från Brda. Jag vill erinra mig att jag satte vinet från Friulien, som jag förstås totalt glömt bort vad det var, högst - kanske kan du Esping hjälpa mitt minne på traven?

Nu började vi genast spekulera över hur Quarz skulle matcha några av de ostar Esping hade på lager, men fick hia oss tills boefen var aväten. Här plockade Esping fram resten av den 2001 Solus från Chateau de Caraguilhes som han påbörjade här, samt ett syrah-vin från Saint Joseph som Esping och Herr K (om jag minns rätt) fyndat på förra årets vinfestival i Helsingör. Esping har tidigare skrivit om det här.

En lycka att få dricka dessa välgjorda viner till boefen! Jag kan fortfarande förnimma deras fylliga fruktighet i mitt smakminne när jag tänker tillbaka. Ett ungt och ett fullmoget, men båda helt perfekt matchade till maten. Finessrika, spännande att utforska men utan att ta över showen från allt annat på bordet. Sådana viner man önskar att källaren vore full av, bara att hämta upp då och då när man vill förgylla livet.

Vi sitter länge och kontemplerar livets goda, danska vinimportörer och diverse populärkulturella obskyriteter, innan det är dags att hala fram ostarna. Här måste jag återigen förlita mig på Espings godare minne för en fullständig redogörelse - och det var också han som införskaffat dem hos en handlare i Helsingborg - men den värsting som riktigt fick oss på fall var en vinbladsinpackad blåmögelost från Spanien. Inte att leka med, eller rättare sagt en hejdundrande lekkamrat till de röda vinerna. Quarz å sin sida tyckte om att umgås med de båda getostarna.

Herr K presenterade ett sött vin från Clot de l'Oum, Le Nôel de Leopold. Distriktet, en del av Roussilon, är tydligen på väg att segla upp som ett nytt spännande område med intressanta producenter. Ett byte från Espings och Herr K's nyligen timade exkursion till Emilie vin på andra sidan sundet.

Allt som allt en givande och värdig avslutning på helgen. Jag håller med Esping om att Domaine Moniers syrah-vin är svårt att slå ur hågen. Den här eftermiddagens bekantskap skulle mycket väl kunna utvecklas till en lång och givande vänskap - i alla fall om tiderna vore annorlunda och den svenska valutan något starkare gentemot den danska.