2002 Terraforte

Castello di Lispida ligger ett par mil söder om Padua, eller ungefär fem mil väster om Venedig. Området kallas för Colli Euganei. Ett rätt anonymt DOC vars viner sällan når utanför Italiens gränser. Området är mest känt för Fior d'Arancio och Muskat-viner men även de röda har ganska gott rykte lokalt. Colli Euganei är också ett naturreservat, man har flera kända kurorter och omgivningarna är fantastiskt vackra. Att komma dit efter några timmar i Paduas larm var en lisa för själen. Det rådde en otrolig stillhet på Lispida och det var väldigt lätt att föreställa sig att det en gång varit ett kloster. Att solen sken och tempraturen kröp upp mot 15-gradersstrecket förtog ingenting av upplevelsen.

Castello di Lispida ligger mitt i Colli Euganei. Egendomens historia går tillbaka till 1100-talet. Fram till 1792 var det ett kloster när en adelsfamilj tog över. De byggde det nuvarande slottet och började med vinproduktion.Anledningen till att jag besökte Lispida heter Alesandro Sgaravatti . Han gick i lära hos Josko Gravner och tog över ansvaret för vingårdarna på Lispida 1996. Dottore Sgaravatti införde direkt mycket radikala metoder. Han hade inspirerats av såväl Rudolf Steiners idéer som av urfaderna till det naturliga jordbruket, japanen Masanobu Fukuoka. Att gå närmare in på dessa idéer ligger utanför såväl min förmåga som mina ambitioner. I den praktiska tillämpningen på Lispida innebär det att det är biologisk mångfald som gäller ute i vingårdarna. Vinrankorna får så att säga samsas med annan växtlighet.
Givetvis är produktionen helt ekologisk. Allt arbete sker för hand och all el som används kommer från förnyelsebara källor. För att ytterligare förbättra förutsättningarna för den biologiska mångfalden gör man vad man kan för att få insekter, fåglar och fladdermöss att trivas på gården.Vin-produktionen är icke-interventionistisk i Gravners anda. Man gör så lite det bara går och vinet får i stort sett sköta sig själv. Inga tillsatser överhuvudtaget. Två av Lispidas viner, ett rött och ett vitt, jäses och lagras på stora terracotta-behållare. De andra tre vinerna jäses och lagras på stora ekfat. Sedan några år tillbaka gör man också ett par mousserande varianter. Tyvärr var Alessandro Sgaravatti bortrest när jag besökte Castello di Lispida. Nu fick jag en guidad tur genom vinkällaren men ingen möjlighet att prata med mannen bakom de märkliga vinerna. Jag hoppas få möjlighet att träffa honom till sommaren.

Ikväll öppnade jag en flaska r Terraforte. Vid besöket fick jag uppgiften att det var en blandning på 50% Merlot och 50% Sangiovese. På hemsidan anges innehållet som "olika druvor". Vinet har lagrats fyra år på stora ekfat.När jag öppnar och slår upp 2002 Terraforte på karaffen slås jag av häpnad. Efter en stund blir jag nästan lite fnittrig. Doften som sprids är så långt ifrån miljön på Castello di Lispida man kan komma. Något funkigare och bonnigare kan jag inte föreställa mig. Gummistövlar och hästgödsel. Här finns också lite övermogna körsbär, choklad och likörtoner. Dofter som skvallrar om ett moget vin. Vid ett blindtest hade jag inte placerat vinet i Italien. Det påminner mer om något från södra Rhone eller varför inte Ch. Musar. Smaken är mycket mogen och mjuk med med de mogna körsbären i främsta rummet. Mot slutet en viss bitterhet. Här känns också gummistövlarna något snäpp för påträngande. Man kan nog säga att vinet balanserar på gränsen till defekt. Mera intressant än riktigt njutbart. Det ska bli spännande att öppna nästa flaska.