Gift i vinet!

Ja, det kunde man ju räknat ut. De senaste tjugo åren har jag känt mig ganska kymig emellanåt, och här kan finnas en förklaring: vinet jag hällt i mig har varit giftigt! Enligt uppgifter i Sydsvenskan har Pesticide Action Network analyserat fyrtio viner och hittat spår av bekämpningsmedel i alla de som var icke-ekologiskt framställda. Vilken överraskning - det förhåller sig alltså med vinet vi dricker som med ungefär 90% av alla grönsaker och all frukt vi äter, uppskattningsvis.

Jag erinrar mig en höst i min ungdom, då jag och ett glatt gäng hade påhugg som äppelplockare vid Bjäredalens Fruktodling utanför Förslöv. (Då var det rikets största sammanhängande fruktodling, numera är den utplånad för att ge plats åt schaktmassorna från Tunnelbygget genom Hallandsåsen.)

Det var många fina, soliga höstdagar uppkrupna i träden, som dignade av doftande Gravensteiner, Cox Orange, Lobo, Ingrid Marie etcetera. Härligt friska och syrliga äpplen att mumsa på under arbetets gång. Tills förmannen - den stränge Hansson, som skällde på oss när vi ovarsamt stjälpte ut Gravensteiner i de stora lådorna ("Naj for jävelen, akta! Dom e sköra som äggskal, begriper ni ente de!") - berättade att fruktträden besprutades åtta gånger under en säsong. Den oskyldigt paradisiska och överflödande äppellunden blev genast mer prosaisk och rent av hälsovådlig att vistas i.

Gud vet hur mycket giftiga ämnen vi sätter i oss under en livstid och säkert förkortar det vår umätta tid på planeten. Detta är den verklighet vi länge levt med, som resultat av en utveckling som bringat oss skit i maten men även välstånd och mättnad. Min morfar, som var bonde, kunde jämföra de skördar han kunnat få med hjälp av NPK (kväve-fosfor-kalium-konstgödning) och insektsgifter med dem han fick i början av sitt strävsamma odalmannaliv i slutet på trettiotalet. Då var kornet ofta så kortväxt - hävdade han - att gråsparvarna fick ligga på knä för att äta av det. Att, som en annan Don Quijote, komma dragande med romantiska drömmerier om giftfria odlingar, var att tala för döva öron. "Ha!", utbrast den gamle böjde mannen, "Vem skulle då gå dag ut och dag in och dra tistlar i åkrarna? Du kanske?". Nej, kanske inte. Ridå för idealismen.

Att vinodling skulle ha varit undantagen längtan och strävan efter säkra, goda skördar vore naivt att tro (och jag kan livligt föreställa mig den tröghet och den skepsis med vilken odlarna i gemen rör sig i riktning mot ekologisk odling). Men sakta börjar det ju hända saker även på den fronten. Det finns en del ekologiska viner och de som varit med i det aktuella testet - förvisso utfört av en intresseorganisation som väl förväntat sig och kanske hoppats på just det resultatet - uppvisar inga spår av gifter. Jo ett, men då förklarar man det med att druvorna besmittats av en granngård (?). Hursomhelst, det verkar ju nyttigare att välja ekologiskt.

Men det är något skumt med den misstänksamhet med vilken jag närmar mig eko-viner. Jag har en luddig föreställning om att de ska vara annorlunda, kanske inte så proffsiga och välsmakande. Kanske ser jag framför mig långhåriga idealister i vadmalskläder som handplockar sina druvor och trampar dem med lindrigt rena fötter. Eller förslagna affärsmän som rider på en trend för att roffa åt sig marknadsandelar. Vilket är ganska märkligt, när jag samtidigt utan att reflektera köper de "konventionella" vinerna, framställda enligt beprövade och - alltså - giftbemängda metoder.

Desto angenämare, då, att kunna rapportera om ett ekologiskt vin jag faktiskt drack den gångna helgen: österrikiska grüner veltlinern 2007 Meinklang från Burgenland. Ingår i Systembolagets ordinarie sortiment (nr 2931) i alla fall ett år framöver. Eftersom det är ett tilltalande vin - trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.

Flaskan går snabbt åt och jag beger mig ner i källaren på jakt efter mer. Hittar en 2005 Tegernseerhof Selection, alltså en g.v. med några år på nacken. Jag fann den snarlik Meinklang i utförandet, det vill säga med en avrundad och lite nedtonad syra som möter honung/päron i smaken. Min själs älskade föredrog den yngre, något fräschare varianten.

Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!

2004 Mas Tortó

2004 Mas Tortó (nr 98452) kommer, liksom Lasendal Garnatxa, från Celler de Capçanes i spanska Montsant. Det är ogenomträngligt mörkrött med lite blålila skiftningar i kanterna, och lämnar en seg rand efter sig på glasets vägg när det snurras runt. Det doftar inbjudande och lovar gott. Och det är överhuvudtaget snyggt och välgjort: lättdrucket, smeksamt, bärigt och adekvat - en välkomponerad druvblandning med garnacha/grenache i huvudrollen. Utmärkt till mat, företrädesvis rätter där rött kött spelar första fiolen. Så på pricken att det blir lite väl strömlinjeformat och förutsägbart.

Till oxfilén - finfin, från Revingeheds frigående nötdjur - med bearnaisesås och klyftpotatis längtade vi efter något lite mer intresseväckande, kanske skulle jag ha sökt i riktning Crozes-Hermitage eller kommit mig för att äntligen testa en sådan där Château Courac Laudun som alla talar så väl om.

Alltså, Mas Tortó: användbar i många lägen - och nu till det facila priset 119 kronor - men jag kommer inte att jaga riket runt för att lägga beslag på de sista kringspridda flaskorna.

2003 Chateau Camplazens La Clape Premium

Min franska är inte den bästa men jag lyckas dechiffrera baksidestexten på kvällens vin så långt att jag förstår att producenten lämnar helt olika uppgifter till engelskspråkiga och fransktalande kunder. Inga motstridiga uppgifter utan mera kompletterande. De som läser den engelska texten förväntas vilja veta att druvorna är handplockade, har lagrats i special stone vats och att de ska få dricka domänets toppvin som är en syrah based extravaganza. Kunderna på hemmamarknaden får veta att vinifikationen är traditionell med pigeage et longue macération, vilka druvor som använts, att vinet uttrycker notre savoi- fair et du terroir unique de La Clape. Fransoserna får också veta hur vinet smakar samt vilken mat det passar till. Kanske speglar detta fördomar, kanske är det en uppmuntran till tvåspråkighet och förbrödning.

Nåväl, nog om detta och över till väsentligheter. Kvällens vin är en sydfransos gjord på 85% Syrah. 10% Grenache och 5% Carignan. Chateau Camplazens ägs och drivs av ett engelskt par, Peter och Susan Close. Odlingarna ligger i sub-appellationen La Clape, ett naturskyddsområde vid kusten där vinproduktion är det enda tillåtna jordbruket. Ch. Camplazens odlingar är helt organiska och omfattar c a 40 ha.

Vinet är djupt rött, vinrött med lite grumlighet och inslag av brunt. Jag hade vissa farhågor om syltighet innan jag öppnade . Kombinationen sydfrankrike och en riktigt het årgång funkar sällan för mig. För att förbättra oddsen så kyler jag ner vinet till c a 16 grader. Jag hade inte behövt oroa mig. Vinet doftar södra Frankrike när det är som bäst. Doften kan beskrivas somgenuint lantlig. Fin bärfruktighet med hallon, björnbär och vinbär. Gödselstacken finns där och sprider sina faktiskt behagliga dofter och sedan fyller det på med örtkryddor, röktoner och slakteri. Smaken är drygt medelfyllig och förvånansvärt frisk med uttalad syra. Bärfrukten finns där, mer av den goda kryddigheten och mot slutet dyker det upp en fin smak av kaffe och riktigt mörk choklad. Fantastiskt gott och en bra match till en mustig köttgryta.

Vinet köptes hos Simon Unna i Helsingör för c a 150 DKK. Kontakta via mail och kolla tillgängligheten innan du åker över. Vinet finns också att beställa via Jysk Vin
som också har mycket annat intressant i sin katalog. På SB finns ett vin från Ch. Camplazens i beställningssortimentet. Ett vin producerat innan paret Close tog över driften.

Beaujolais Royal

Frankofilen sjöng för en tid sedan etikettdrickandets lov i en intressant post. När det gäller en av bolagets verkliga trotjänare Beaujolais Royal så krävs det att man är hardcore etikettdrickare för att ha någon större behållning. Jag önskar att jag kunde säga något positivt om detta vin utöver etiketten. Att det var en bortglömd skatt, faktiskt en riktigt fin folkhemsbourgogne. Ett vin som gav gemene man en hint om vad ett riktigt stort vin kan erbjuda. Det är precis dessa signaler som etiketten sänder ut. Åtminstone till mig.

Under det tidiga 80-talet var det Beaujolais Royal jag beställde in på legendariska restaurang Lergöken när jag ville visa mig sofistikerad och världsvan. Lergöken var en restaurang av ett slag som inte längre finns. Man serverades av rundhylta damer klädda i svart kjol och vit blus. Här kunde man beställa köttbullar med gräddsås och lingon a la carte, liksom Lergökens special (en bit fläskfilé och en bit oxfilé serverat med stekt potatis och fet sås). De visste också hur man blandade toddy och förstod att servera den omlindad med linnéservett. Servitriserna var vänliga och korrekta även mot lätt patetiska, överspelande gymnasister så länge de inte störde övriga gäster. Lergöken var ett rejält ställe och det är därför jag så förtvivlat gärna önskar att jag kunde skriva att Beaujolais Royal var ett rejält vin. Lite som en motsvarighet till 50- och 60-talets Vecko-journalen, en tidning där skvaller om Kungafamiljen kunde varvas med en dödsruna över Camus. Lite flärd och lite folkbildning i skön förening.

Vinet kom på hyllorna redan 1955, samma år som motboken försvann. Jag vet inte om vinet förändrats sedan dess men jag hoppas att texten på etiketten gjort det. Där står nämligen nu att läsa "Leverantör till framlidne Gustav VI Adolf". Kanske är det fortfarande ett försäljningsargument för några, kanske kommer Beaujolais Royal att försvinna från hyllorna när ingen längre minns gamle kungen.

Hur vinet smakar vill du inte veta. Fast inte smakar det som jag minns. Etiketten är dock fortfarande lika fin.

2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken noch ein mal

Förra gången jag drack 2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken blev jag inte överväldigad. Kanske var det någon vajsing på flaskan, eller någon liten vajsing på mig.

När jag nu återvänder till rieslingen från Mosel har jag inga problem med den. En mer sammanhållen upplevelse både i doft och smak. Doften på väg mot en intressant murrighet, men där friska inslag av mineral och citrus ännu överväger. En lite okynnig spritsighet i munnen överraskar. Torr och uppfriskande, ganska elegant utförande. Fortfarande lite spretig och försiktig.

Skulle vara kul att stoppa undan fyra-fem flaskor och glömma bort dem två år, sedan hitta dem och undersöka vad som blivit av dem.

2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph

Häromkvällen drack jag 2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph på en provning tillsammans med ett par andra syrah-viner. Då gjorde den ett så positivt intryck att jag genast införskaffade ett par flaskor och ikväll öppnades den första.

Vinet är nästan ogenomskinligt i mörkt blåröda nyanser. Redan första sniffen talar om att det kommer att bli en trevlig kväll. Jag blir alltmer såld på ung syrah. Visst är det lite knutet men jag har börjat lära mig att ha lite tålamod. Efter en stund dyker alla de klassiska komponenterna upp. Fin bärfruktighet, lite gummi, örter, fattoner, lättrökta charketurier, rått kött, vitpeppar och lakrits. Till en början också något lättflyktigt parfymerat.

Smaken är ungdomlig, bärig och frisk. Den stramas upp av en markerad syra Jag gillar kryddigheten med lakrits, peppar och örter och det relativt långa slutet med god eftersmak Vinet som välbalanserat, nyanserat och väldigt druv- och områdestypiskt. Jag skulle också kunna tänka mig att beskriva vinet som stolt. Här finns inget inställsamt publikfrieri utan Les Vins de Vienne är the real thing. Såhär ska ung syrah smaka.

På provningen häromkvällen provades några olika syrah-viner. Jag fick bl a möjlighet att dricka Les Vins de Vienne jämsides med McPherson Shiraz, en enkel aussie shiraz. Provningen var halvblind och till en början hade jag svårt att skilja på just dessa båda viner. Jag uppfattade dofterna som nästan identiska med bär, ekdoft och en viss pepprig rökighet som dominerade. Efter en liten stund utvecklade det franska vinet en helt annan komplexitet och djup med aussie-vinet bara doftade syltig, vaniljig inställsamhet. En intressant och lärorik upplevelse.

Helgnöjen

Den gångna helgen stiftade vi bekantskap med två nya viner. Det första var en riesling från Kamptal, 2006 Hiedler Riesling Urgestein (nr 99023). Ett riktigt trevligt vin, med en doft som kanske är något flyktig men mycket angenäm i näsan. Förutom päron och citrus finns här en antydan om oljig petroleum, något som alltid ökar förväntan. Någon oljighet återfinns inte i smaken, som istället är så där krispigt österrikisk som vi vill ha den, lätt att gilla men inte insmickrande. Mineral och päron, javisst, med en liten grapefruktig beskhet som pricken över i. Dessutom hade det fått ligga i kylen hela dagen, ingen straffbar chockkylning i frysen idag. Hiedler - Bernkastel-Kueser Rosenberg: 1-0 i popularitetskampen.

Middagen var en 70-talsextravaganza: Flygande Jakob på fläskfilé, med bananer och cashewnötter och hela konkarongen. Sonen åt med god aptit. Riesling slinker ner till allt.

Söndagsmiddagen blev entrecôte med potatisgratäng, till det 2005 Lasendal Garnatxa (nr 98451) från spanska Montsant. Ett vin jag genast blir förtjust i - välkomponerat, med stor doft och smak där fatlagringen är tydlig men inte dominerande. Mer stringent än fredagens toskanare, men bakom den lite strama fasaden döljer sig en inbjudande och bärfruktig gästfrihet som får en att vilja dröja kvar i den trivsamt möblerade salongen. Har förmodligen nått sin absoluta formtopp just här och nu. Som min själs älskade uttryckte det: det smakar mer än det kostar. Och då snackar vi det tidigare priset, 79 kronor. För 63 kronor, som det kostade nu, är det bara att tacka och ta emot...

...och försöka jaga rätt på fler exemplar. Men det smög sig. När jag nådde Hansakompagniet framåt lunch på måndagen var alla återstående flaskor i landet paxade. Det fick jag reda på medan jag var där, när den serviceinriktade unge man (Joakim?) jag träffade ringde runt till alla butiker där vinet enligt hemsidan skulle finnas medan jag väntade. Ingen skugga över honom således, utan över mig som inte beställde hem några fler när jag hade chansen. Däremot fanns det några Hiedler kvar i en butik någonstans i Norrland, och min nyfunne vän jagade rätt på dem och paxade dem prompt för min räkning. Jag gick därifrån nöjd, det var i första hand rieslingen jag var nällad på. I dessa tider - vad är väl ett älgpass med jaktlaget mot spänningen i att nedlägga ett sådant byte?

PS. När jag letar efter den svenske importören av Celler de Capcanes' viner - det är de som gör Lasendal, eller gjorde för jag hittar inte vinet bland produkterna på hemsidan - stöter jag på en länk till en oskyr blogg som tidigare provat vinet. Nämen - det är ju Billigt Vin! Och det är jag som druckit det! Då (8/12 -07) gillade jag det inte alls:

" /.../ vi kom på kant med varandra från början. Stickig doft och omotiverat bränt och strävt mot gommen, ofärdigt tyckte jag. Efter hand blommade det ut lite i näsan och munnen, men min skepsis fanns kvar. Till en kalvkotlett med ugnsbakade rotfrukter skulle jag kunna tänka mig att ge det en ny chans, särskilt om det hamnar på utförsäljningslistan."

Och där är vi nu, knappt ett år senare. Den där rekommendationen om matmatchning jag ger mig själv där ska jag försöka komma ihåg till den ynka flaska jag har kvar på lager.

2005 Chateau Courac Laudun

Chateau Courac är nog det mest omskrivna vinet i den svenska bloggosfären just nu. Finare Vinare inledde hyllningen solo men efterhand har det blivit till en liten kör. Här finns det med andra ord risk för högt uppskruvade förväntningar med efterföljande besvikelse. Jag kommer att försöka hålla min stämma och undvika ett falskt skorrande

Chateau Courac är mörkrött med lite blå reflexer. Direkt vid karafferingen är doften lite sluten men rätt snart infinner sig en härligt komplex doft. Här finns nästan allt man kan önska sig. Fin fruktighet av både mörka och röda bär. God örtkryddighet, en del likörtoner och en avlägsen gödselstack.

Smaken är kraftfull och intensiv. Den är fyllig, har bra syrlighet som balanserar den lite söta bärfrukten. Mot slutet dyker det upp lite björnklister, fin kryddighet , bit lakritsrot och tanniner som samlar ihop och stramar upp.

2005 Chateau Courac kommer definitivt att dyka upp med stor regelbundenhet på mitt köksbord under de kommande månaderna. Perfekt till höstens köttgryor. Ett vin som jag definitivt inte upptäckt om det inte varit för Finare Vinare och andra bloggare,

Några ord om vin ur Hem och hushåll

I en serie uppslagsböcker från 1941 för det moderna hemmet - Hem och hushåll - står det allra sist i bandet Matlagning och bakning några ord om vin. Det är skolkökslärarinnan Stella Rydell som författat:

"Vinet är gammalt som jorden själv, redan Gubben Noak veta vi ju enligt Gamla Testamentet planterade vin, och han var säkerligen ej den förste som kommit underfund med dryckens många goda egenskaper.

I sydligare länder är vinodlingen omgiven av en nästan religiös kult, här i Norden får kulten kretsa kring drickandet, och vi få erkänna vårt beroende av de vinproducerande länderna. Dock ha vi ju numera en mindre, inhemsk vintillverkning, framsprungen ur behovet av att kunna utnyttja vårt överflöd på inhemsk frukt av olika slag, främst av äpplen.

Att kunna välja det rätta vinet till den rätta maten är en stor konst, att servera det på rätt sätt kanske en ännu större. Vinet är ett oerhört känsligt fluidum, som reagerar för minsta påverkan av temperaturförändring. Den stora hemligheten är alltså att ge det den temperatur, som lockar ur vinet all dess arom och bouquet, en temperatur, som emellertid är helt olika för olika sorters vin.

Portvin och sherry skola serveras svala, rhen och mosel något kylda, likaså champagne, samt vit bordeaux och bourgogne. Röd bordeaux och bourgogne skola däremot ha rumstemperatur, 18-19 grader.

Uppvärmning och avkylning får aldrig ske hastigt, således duger det inte att köpa hem vinet en timme före avändandet, och så sätta det på spis eller värmeledning. Straffbart!

De flesta viner kunna serveras ur sina flaskor. Dock bör bordeaux hällas på karaff, då någon bottensats här ofta finnes kvar i flaskan, och i varje fall skall bordeaux och även bourgogne stå några timmar utan kork före serveringen. Portvin serveras även gärna på karaff.

Vid serveringen - slå aldrig fulla glas, endast något över hälften. Detta icke för att spara på vinet, utan för att vinets bouquet skall kunna utvecklas i glaset.

För att avgöra , vilka viner som skola serveras till de olika rätterna, måste ju även plånboken ha ett visst inflytande, men i huvudsak gäller följande:

klara soppor - torr sherry, bordeaux
avredda soppor - halvtorr sherry, bordeaux
fisk - rhen, mosel, vit bordeaux eller bourgogne (eller mousserande vin)
hummer - vit eller röd bourgogne
stek - bourdeaux eller bourgogne
vit fågel, kall fågel och skogsfågel - bordeaux eller champagne
feta fåglar - bourgogne
grönrätter - apollinaris
frukt - portvin
efterrätter - sherry eller madeira
osträtter - bordeaux eller portvin

Att själv brygga vin i hemmet har ju också sin speciella tjusning, låt vara att man får sänka pretentionerna en smula. Den sämre kvaliteten kompenseras ju i någon mån av de ringa kostnaderna. För icke så många årtionden sedan trodde man, att det blott var av vindruvor, man kunde framställa vin. Detta berodde dels på att det här var lätt att utvinna saften, men framför allt på att druvsaften innehöll just den halt av druvsocker, som var lämpligast för alkoholhalten, och att druvsaften hade synnerligen lätt att komma i jäsning. Sedan mikrobiologin utforskat jästsvamparnas karaktär kom man emellertid underfund med att det var framför allt dessa, och icke fruktens kvalitet, som var det avgörande för vinet. Man kunde då renodla lämpliga och 'goda' jästsorter i laboratorier. Använder man alltså 'madeirajäst', får man madeira, oberoende av vad slags frukt man använder. Nästan all slags frukt kan också användas, från nypon och torkade äpplen till jordgubbar och hallon. I marknaden finnes en riklig speciallitteratur i vinberedning, varför vi emellertid ej här skola gå närmare in därpå."

Här sätter Stella Rydell, denna förnuftiga skolkökslärarinna, punkt för sin redogörelse för vinets mysterier. Vi får betänka att Hem och hushåll kom ut under brinnande världskrig. Hur husmodern bar sig åt för att överhuvudtaget bringa hem bordeaux eller sherry från de sydligare länderna förtäljer inte historien (men hade varit ett intressant ämne att forska vidare i). Vi förstår lockelsen i att utvinna vin ur de frukter som helt utan risk för u-båtsattacker kunde hämtas i de inhemska trädgårdarna och odlingarna, och rent av i den fria naturen. Särskilt med tanke på de landvinningar forskningen gjort gällande jästsvamparnas förmågor. Använder man madeirajäst får man madeira, praktiskt! Nu ska jag ge mig ut på jakt efter nebbiolo-jäst, eller ännu hellre riesling-dito, för att äntligen få den ultimata användningen för alla de där äpplena som finns i drivor i Vantinge. Esping! Minns du vilken svamp vi använde under vårt hittills enda försök i äppelvinsbranschen? Det var nog inte sauvignon blanc-varianten i alla fall.

2006 Rocca di Montemassi Le Focaie

Enligt råden i Värdinnans ABC ska man inte korka upp och bjuda på ett vin man inhandlat samma dag. (Frågorna hopa sig vid läsningen: fanns Systemet 1930? Och visst var det väl motbok som gällde? Hur många buteljer bordeaux respektive champagne kunde man tjacka loss per hushåll och månad? Där har vi helt andra bekymmer att hantera än nuförtiden, när den största våndan drabbar konsumenten vid släpp av begränsade mängder av eftertraktade märken och årgångar.)

Alltså, drick inte vinet samma dag du bär hem det. Nej, en vecka i förväg rekommenderas, så det får vila. Eventuell bottensats som rörts upp ska hinna sjunka till botten igen. Om det är rödvin ska flaskorna ligga i matsalen ett par tre dagar innan festen, så att de får den rätta rumstemperaturen (18 grader). "Att, som ofta är fallet, när man för sent tänkt på vinets temperatur, linda om rödbinsbuteljerna en varm handduk eller doppa ned dem i varmt vatten, är absolut förkastligt."

Ajaj, där har man stundom brustit i förutseende och respekt för den delikata druvsaften. Det har förekommit att jag haft varmt vatten i vinhinken, för att få upp den källarkalla rödtjutstemperaturen kulna vinterkvällar då törsten gjort sig påmind. Och omvänt - vilket är vanligare - har jag lagt det vita vinet i frysen för snabbkylning. Detta helgerån nämns inte i Värdinnans ABC, men måste väl vara likaledes förkastligt.

Fredagskvällens vin var just ett sådant som inhandlats precis före middagen det skulle serveras till. Vi skulle äta lasagne och det fanns inget italienskt rött på lager. Valet föll på oktobernyheten 2006 Rocca di Montemassi Le Focaie (2523), som fått fyra fyrar i GP och full pott i Aftonbladet, som kallar det ett säkert kort. Fagerström i Sydis är mer njugg och delar bara ut två hästar, medan Kronstam inte har med det i sin oktobertabell.

Jag har läst de positiva omdömena, vilket - tillsammans med vetskapen om att vinet inte fått acklimatisera sig i lugn och ro - gör mig vaksam. Här gäller det att inte tycka om vinet bara för att andra gör det! Objektiviteten i högsätet!

Alltså finner jag en till en början en ganska påträngande fatdoft, som döljer det mesta av frukten som finns därunder. Smaken - ja, helt OK men inget som får mig att brista ut i lovsång där jag pysslar i köket. Men om jag ska vara ärlig blir jag alltmer vänligt inställd ju längre kvällen lider och nivån i flaskan sjunker. Ett vin som har tillräckligt med stuns och volym för att man ska vilja ha mer, och som fungerar bättre med den smakrika lasagnen än på egen hand. Ekdoften och fatsmaken sjunker undan och frukten blir mer framträdande. Ett varmt och inbjudande vin, med en kryddig eftersmak som lever ett bra tag. Förmodligen inget vin jag kommer att välja så värst ofta, men som jag hoppas jag kommer ihåg någon gång när det är bjudning på gång. Säkert kort var ordet.

Jag skulle inte bli förvånad om Rocca di Montemassi kommer att återfinnas på listor över årets mest prisvärda viner vad det lider.

Vad skola vi ha för vin?

I den lilla boken Värdinnans ABC, utgiven av Husmodern 1930, finns ett avsnitt om vinetikett. Man har, enligt skriften, att välja på champagne, bourdeaux, bourgogne, madeira, malaga, mosel och några till varianter när det är bjudningsdags.

Champagnen är högtidsvinet framför andra och kan med fördel serveras middagen igenom, vilket dock inte är så vanligt i vårt land. Den får inte serveras alltför kall, i synnerhet om det är ett finare märke. "Ju enklare champagne, desto kallare skall den serveras. Serverar man två märken, ett finare först och sedan ett enklare, kan detta lilla bedrägeri lyckas endast om man serverar den sämre sorten mycket kallare." Ett nyttigt tips.

Chablis tycks ha kommit på modet inom borgerligheten och "detta litet söta vin /.../ används nu mer och mer /.../. Det kan drickas under hela middagen om än det i mångas tycke inte smakar så bra till efterrätten". Men, menar skribenten, vi är inte så kontinentala här i landet utan vill ha vitt (Rhenvin) till fisken och rött (Bordeaux) till köttet, medan starkvin används till soppan och till desserten. Bourgogne lämpar sig till finare kött som gås, eller till gåslever. Men - "både röda och vita bourgogneviner äro hettande och ganska förrädiska".

Också tiden på dagen spelar in: tokayer och malaga passar på förmiddagen, medan rhenvinet kommer fram på natten efter bjudningen. Champagne - återigen - går bra när som helst.
Sherryn har distanserats av madeiran, men kan om den är mycket torr gå bra till ål (rökt). Ännu ett tips som förtjänar att lyftas fram ur historiens glömska.

Château d'Yquem räknas då som nu som den finaste vita bordeaux, medan Châtaeu Margaux och Châteaux Lafite känns igen som rekommendabla röda diton. Chambertin, Beaune och Volnay är fylliga bourgogner som kan passa vid de finare bjudningarna i våningen. Där det naturligtvis är serveringshjälpen som står för upphällningen av godsakerna.

"Men värdinnan skall inte endast bestämma - i konferens med sin make naturligtvis - vilka viner som skola serveras, utan hon skall också tala med serveringshjälpen om hur och när de skola serveras samt dryfta ihällningen och påfyllningen. En god serveringshjälp fyller inte glasen för fulla, endast till 1-1½ cm från kanten och inte så fullt för damer som för herrar. En god servitris har också urskillning när hon fyller på. Utomlands är det visserligen sed, att man får påfyllt så fort man druckit något ur glaset, och att man aldrig med en min låtsas om, att man ser, hur glaset fylls, även om man ej vill ha mer. /.../ Men vanligen är den svenska värdinnan ganska tacksam, om inte alla damernas glas och en del av herrarnas stå nästan fulla, då middagen är slut. Hon tänker också, att hennes damgäster gott kunnat lägga märke till vad som skedde mitt för ögonen på dem, innan glasen helt fyllts på nytt, och inte först då det redan är gjort, utropa: 'Nej, men jag vill inte ha mer.' En god serveringshjälp drar inte heller upp till exempel bourgogne eller champagne, just när efterrätten serveras, även om glasen på de flesta håll är urdruckna."

En viss ekonomi och återhållsamhet när det gäller vindrickandet kan alltså förmärkas, och vi anar ett inte helt avslappnat förhållningssätt till den ljuva gudanektarn från sydligare länder. Snaps och öl ägnas endast några ord. Måhända för att dessa drycker inte anses lika fina, men kanske också för att de inte behöver någon närmre presentation för det nyligen urbaniserade borgerskapet.

2005 Domaine Garcin Lirac

Den svenska vinbloggosfären domineras för stunden helt av gårdagens Bordeaux-släpp. För min del kändes det väldigt enkelt att stå över. Visst hade det känts bra att ha några flaskor från den omtalade årgången 2005 på lager men det finns för mycket annat intressant att lägga det krympande överskottet på, både inom och utom vinvärlden. Samtidigt måste jag erkänna att jag vid det magiska 10-slaget befann på parkeringen utanför ett av Skånes mindre systembolag. Inte för att försöka komma över några av de hett eftertraktade buteljerna utan bara för att se vad som hände och möjligtvis testa min impulskontroll. Två minuter i tio bestod kön av en person som bedömd utifrån mina förutfattade meningar nog inte var någon potentiell Bordeaux-kund. Jag körde därifrån rätt nöjd över att det gått så enkelt att stå emot trots att alla möjligheter fanns.

Gårdagskvällen blev lika vinlös som förmiddagen men i kväll dracks en 05:a. Inte från Bordeaux men väl från Rhone. Vinet 2005 Domaine Garcin Lirac var en gåva från Trisse.
Mina kunskaper om Lirac inskränker sig till att det ligger i södra Rhone, granne med Chateuneuf-du- Pape och att man använder sig av i stort sett samma druvor. Kvällens vin är gjort påGrenache, Mourvedre och Syrah. Proportionerna anges inte

Trots en halvtimme på karaff och lite omhällning så gav vinet inte så mycket doft eller smak ifrån sig. Så istället för att sniffa och smaka betraktade jag vinet. Det är lite ljusare och mer genomskinligt än förväntat. Klarrött. Efter ytterligare en halvtimmes väntan kändes vinet lite mer inbjudande. Doften är friskt bärigt blandsaftig. Jag hittar även lite lakrits och en mild kryddighet. Smaken är också friskt syrlig men frukten något klen. Fin kryddighet mer lakrits och lite choklad. Slutet lite kort och stumt med en del kärvhet.

Domaine Garcin Lirac är inte på något sätt ett stort eller märkvärdigt vin men det gjorde kvällens middag på färsbiffar, marinerade grönsaker och sallad till en riktigt angenäm upplevelse. Vinets friskhet gör att det väldigt matvänligt och det är mindre mulligt än många andra sydrhonare. Ett vin med hög drickbarhetsfaktor, väl hög skulle man kanske kunna säga för nivån i flaskan blev väl låg. Om jag haft utrymme för lagring och druckit vin dagligen skulle jag mycket gärna haft en uppsättning av enkla med goda vardagsviner som detta

Oppigårds Golden Ale & Bedarö Bitter

Tacksägelsedagen

Visst finns det mycket - förutom vin - att säga tack för även i osäkra tider. Äppelskörden är generös i år. Den gamla fruktträdgården på släktgården dignar av vackra, mörkt röda Ingrid Marie, som är fulla av garvsyra nu och som kan hålla sig ända till jul om de lagras rätt. Då kommer de att vara mjukare i skalet och betydligt sötare i smaken. Här finns också Cox Orange: mindre, sötare och mer aromatiska redan nu.

En tidigare, gul sort - med vaxartat skal och mjällare fruktkött - finns här också i drivor. De är söta och goda men inte alls lika hållbara. Många har redan legat på marken ett tag och befinner sig i olika stadier av förfall. Doften av dem påminner svagt om den chenin blanc från Wellington i Sydafrika, 2006 Stormhoek The Mountainside, vi prövade under lördagskvällen. Mina doft- och smakminnen är diffusa, flaskan öppnades i ett sent stadium av kvällen och vi hade redan hunnit avverka några buteljer. Till marinerad kalkonstek - som K & L bringat till vår gemensamma kvällsvard - och ugnsrostade grönsaker var det helt passabelt. Jag blev lite överraskad av den där äppel-associationen, så passande för årstiden. Ber att få återkomma med nytt omdöme om jag lyckas testa det någon gång i mer fokuserat tillstånd. 79 kronor i rabatterat skick kändes där och då som ett bra pris.

Tidigare under kvällen hade vi druckit en Mosel-riesling, 2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken, som jag fick kluvna känslor inför. Doften var lovande, mysigt melonisk med ett lätt petroleumstråk. Smaken något annat: påtaglig syra, lite spritsigt, med frukten smygande sina egna vägar någonstans i bakgrunden. Måhända över gränsen till oxiderat, likt äpplen som börjat jäsa och snart ska ruttna. Ett vin jag alltså inte kunde bestämma mig om, men som ändå - kanske på grund av sin udda framtoning - lyckades hålla intresset uppe. Jag undrar vad som skulle hända med det om det glömdes bort några år i källaren. För att komma fram till om det är värt mödan kanske jag får pröva min andra flaska inom kort för att försöka avgöra om det är värt sina 80 spänn.

Kvällen började med en repris av fredagens sauvignon blanc, 2007 Menetou-Salon. Nu blev jag inte lika överväldigad, tyckte det kändes något tunnare och mer endimensionellt. Kanske var det mina förväntningar som spökade, kanske - hemska tanke - var det ett tecken på att vinet redan peakat och befinner sig i utförsbacke. Hemska tanke därför att jag lyckats roffa åt mig några flaskor till genom mina nyfunna kompisar på Hansakompagniet. Nå, det blir alltså anledning att återkomma i ärendet om min beställning trillar hem som jag hoppas.

Andra saker att säga tack för är hjortfärsbiffar, svampsås och hösthallon. Och vänner. På tal om det, och om äpplen, erinrar jag mig plötsligt ett av Espings och mina tidigaste äventyr i vinbranschen. Det måste vara jämt tjugo år sedan denna höst. Den resulterande ävjan blev inte alltför smaklig, grumlig och dan. Men vi lyckades försluta flaskorna så att innehållet höll sig utan att förfaras. Flera år senare hittade jag några överblivna flaskor i källaren. Drycken hade klarnat och blivit vackert bärnstensfärgad, grumlet hade samlat sig på botten. Smaken hade mognat och var - med reservation för romantiska efterkonstruktioner - betydligt angenämare. Se där vad lite lagring kan göra för de finare årgångarna!

Rölibb - 2000 Chateau Musar

Söndagen bjöd på ett riktigt fint höstväder. Sol, ganska stilla och en temperatur på 15 grader. Som gjort för en höstpromenad, kolla höstfärger och jobba upp aptiten. Hemma väntade en boeuf bourgignon som förberetts dagen innan och på karaffen en 2000 Ch. Musar. Jag har länge varit nyfiken det libanesiska vinet men alltid passat när det gäller inköp. Det finns ju en del att välja på i denna prisklass. Ch. Musar verkar också vara ett rätt kontrversiellt vin som delar vinvärlden i två läger. Det är sällan man hör någon säga sådär om vinet.

Vinet får ett par timmar i karaffen innan middagen. Det är helt genomskinligt och påminner i färgen om en bourgogne med begynnande mognad. Vackert rött med en begynnande dragning åt det tegelfärgade. Doften är intressant och byter skepnad några gånger under dagens lopp. Först känns en tydlig stalldoft och läder med en pust aceton. Sedan en del kryddighet; nejlika, kryddpeppar och lite piptobak. Frukten finns där, plommon och fikon. Allt detta utspelar sig mot en fond av fjolårslöv och vissna rosor. Intressant doft som mest av allt får mig att associera till dekadans och förfinat förfall.

Det är väldigt trevligt att sitta och sniffa på Ch. Musar. Första klunken är också intressant. Det är liksom mycket på gång även här. Jag hittar samma fikon, rosor och läder. I början tycker jag mig även förnimma lite röda cocktailbär och mynta mot slutet. När jag dricker av vinet framåt kvällskvisten är det syra som möter sötma i en balsamicoliknande smak som tagit över. Här känns Konjärens koppling till en blandning mellan mogen Bordeaux och Barolo väldigt välfunnen. Sammanfattningsvis en mycket intressant vinupplevelse med ett högst personligt vin

Till boeuf bourgignon som spetsats med en liten bit apelsinskal fungerade vinet helt perfekt. Faktiskt en av de bästa mat-vin kopplingar jag fått till på länge. Bild dyker upp imorgon.

Ölsummering

Under de senaste två veckorna har det blivit mer öl än vin men jag har inte kommit mig för att blogga om intrycken. Direkt efter vinfestivalen drabbades jag av en riktigt slem höstförkylning. Kombinationen av vinprovning och eftersnack på uteserveringar var nog ingen helt lyckad kombination. Förkylningen med total nästäppa gjorde vindrickande till en ganska meningslös sysselsättning. I lägen som dessa funkar det bättre med öl och då gärna varianter som inte sparar på krutet. När det gäller smakrik öl är det ofta klokt att vända sig till Flying Dog Brewery. Deras barley wine-variant Horn Dog stod i kylen och blängde uppfodrande i veckor.

2007 Menetou-Salon Domaine Chavet & Fils

Minsann - reavinerna börjar droppa in till Hansakompagniet från olika butiker i vårt avlånga land.

Men det var ingen självklarhet att det skulle bli så. När jag några dagar efter att jag gjort min beställning kollade upp om den effektuerats hade den av allt att döma inte det. Jag talade med en dam som var mycket vänlig men som fick något besvärat i blicken (kanske för att mitt tålamod brast en aning). Några dagar senare ringde den skamsne unge man som jag gett beställningen till och som lovat ta hand om den, Erik, och berättade att nu var det gjort. Alla vinerna fanns på plats och skulle komma inom en vecka. Men om jag inte legat på vete fåglarna vad som hänt. På fredagen stötte jag på denne Erik på bolaget. Han var mycket tillmötesgående, ja närmast servil, och kutade genast ut på lagret för att hämta de flaskor som redan anlänt. Jag anar att detta kan bli början på ett spännande och fruktbart samarbete oss emellan.
Till kvällen fastnade jag för 2007 Menetou-Salon Domaine Chavet & Fils. Mina erfarenheter av sauvignon blanc från Loire-dalen är sparsamma på gränsen mot obefintliga. Detta var en angenäm bekantskap. Nästan färglöst i glaset. När jag snurrade runt det smög alla de vanliga sauvignon blanc-dofterna in i näsan: nässlor, krusbär, gräs. Någon svag, lite överraskande ton av honungsmelon som rundade av. Redan innan jag smakat kändes det som ett kärt återseende. Smaken var rak och omkomplicerad, med en ung och tilltalande syra. Någon liten kryddighet och en aning beska hottade upp det hela. I eftersmaken - lång och behaglig - återkom de druvtypiska associationerna med nässlor, gräs och annan försommarvegetation. Ingen katt har ännu hunnit pissa in det här reviret.

Funkar på egen hand tillsammans med något litet tilltugg, eller varför inte till en liten förrätt på getost. Vi drack det till fjällröding - från Danmark (!) - mandelpotatis och en sallad med syrlig vinegrätt. Det gick bra. Mycket roligare än så här blir det sällan för 79 kronor.

2005 Chateau de Rochemorin

Vit bordeaux är inte precis någon stapelvara i klädskåpet. Jag minns att jag drack någon variant (Ch. Bonnet ?) för ett tiotal år sedan och tyckte att det var mest surt och räligt. Definitivt inget som lockade till vidare utforskning. På en provning häromveckan bjöds 2006 Chateau de Rochemorin och jag blev väldigt positivt överraskad. På mitt lokala systembolag fanns bara en flaska i lager och det visade sig vara en 05:a. Den dracks ikväll.

Färgen är ljust halmgul med lite gröna reflexer. Doften får mig initialt att fundera över hur flaskan förvarats. Mugget, unket och ekigt. Efter att ha hällt över vinet på karaff och luftat det en stund sker en positiv förändring och jag blir återigen fundersam. Det stämmer inte överens med mina förutfattade meningar. Jag trodde inte att vit bourdeaux kunde vara såhär yppigt aromatiskt utan hade vid en blindprovning kännt mig rätt säker på att det handlade om ett nya världen vin. Jag hade nog heller inte gissat på druvren sauvignon blanc.

Doften bjuder på svarta vinbär och krusbär, precis enligt skolboken. Men det finns mer. Kokos, vanilj, grapefrukt och tropiska frukter. På SB's hemsida talas om passionsfrukt och det köper jag rakt av. Smaken är mycket frisk, medelfyllig och hela paletten av aromer går igen. Syran stramar upp och håller ihop. Riktigt gott och lika bra som en välgjord variant från Collio i Friulien.

05:an lär nog vara ersatt av 06:an i de flesta systembutiker. Mitt intryck är att 05:an är det något bättre vinet. Kanske kan det vara värt att lägga några flaskor på lager i 1 - 2 år. När jag provade 06:an kändes eken något för framträdande.

2006 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve

Vi hamnade på ett klassiskt ställe, Victoriateatern i Malmö. En gammal biograf som var rivningshotad men som räddades av en kulturförening för ett antal år sedan. Nu är det musik och scenframträdanden där, mycket jazz. Ett trevligt arrangemang man ibland har där är så kallad picknick-föreställning, vilket innebär att publiken tar med sig valfri mat och dryck. Spisar och dricker till evenemanget, ikväll Nina Ramsby på turné med Ludvig Berghe trio. Vi hade förberett oss med ostar från Möllans ost: en appenzeller och en grönmögelost från Österlen, en hårding som såg ut att ha varit med om ett och annat. Övriga sällskapet skulle ha med andra ostar.

Vinpreferensen för kvällen - som så ofta på senare tid - var torrt vitt, vilket inte är en alldeles lätt uppgift till varierad ostbricka. Jag fastnade för en gewurztraminer från Alsace till appenzellern, 2006 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244). Jag var på annat uppdrag till en början och smög in en bit in i konserten, då vinet hunnit stiga några grader i temperatur. Det kändes inte som något problem till osten, de blommiga smakerna var fortfarande på rätt sida jolmigt och gick bra ihop med sältan i appenzellern. På bordet fanns även en kittost, osäkert om det var Münster men högst passande till druvan i glaset. I ett annat sammanhang hade förmodligen Monsieur Lorentz uppfattats som alltför kokett parfymerad åt det sötsliskiga hållet, men här funkade han bra.

Budgetläget tillät inte några excesser åt sauternes-hållet, så till Österlenaren hade vi rotat fram en skvätt gammal överbliven tokajer, 4 puttonyos. Inte alls dumt, faktiskt.

Nån jävla ordning får det vara på en vinblogg

...eller inte. I alla fall har det inte varit någon ordning på mitt drickande den senaste tiden. Druckit har jag understundom gjort, men steget till att dokumentera har oftast tett sig oöverstigligt. Ibland har jag emellertid tagit en bild. Här är till exempel en:

Köpt på tips från en snubbe på Bolaget, en montepulciano d'Abruzzo som jag väl aldrig annars skulle stannat upp vid. En positiv överraskning, som jag minns det. Jag tror vi drack det till kalv-éntrecôte och ratatoille, en rätt där syran i vinet kom till sin rätt. Till "robusta rätter av mörkt kött" tycker Systemets hemsida. Hur som helst till mat och gärna rött kött av något slag. Festligt nog för sina 89 kronor.

Till höger ett italienskt bordsvin, inköpt under ett besök Esping och jag gjorde i den danska huvudstaden under sommaren. Mesta tiden tillbringades på Brew Pub, en sittning som ledde till att spontanbesöket på Irma blev tämligen desorienterat och ofokuserat. Ännu ett av dessa stackars viner som försvinner obemärkta in i glömskan. Jag har inga dåliga minnen av det, så det var förmodligen högst passabelt (och kostade inte många DKr). Dracks en vacker sommardag, som synes, säkert till något från grillen. Om jag inte missminner mig finns det någon flaska kvar, lämplig att plocka fram till en pastarätt med kött under hösten.

Och här har vi en petit chablis. Det är inte ofta vi dricker chablis nuförtiden, stor eller liten. Den här ramlade vi nog över när vi en lördagsförmiddag varit vid hoddorna och köpt fisk till en boullabaisse med till exempel musslor, multe och lax. Mycket torr, som jag minns den, väldigt ung. Mineraler och citrus. Nästa gång jag vill ha en petit chablis kommer jag förmodligen att testa Domaine Sainte Claire från Brocard för fyra kronor mer (det vill säga 103 kronor). För variationens skull och för att den här inte lämnade några outplånliga spår efter sig i mitt minne.

Vad är väl lämpligare att avsluta denna upp - och nervända kavalkad med, om inte en prosecco? När vardagen behöver piffas upp en smula, när det finns minsta skäl att fira något som kan göra en mulen hösttisdag lite färggladare. "Ploff", så är vi igång! Den här varianten är lite dyrare än den med den gula etiketten vi brukar hänge oss åt (Prosecco la Robínía Extra Dry, nr 7486). 89 kr mot 73. Någon liten sötma i den här röda gynnaren men ändå klart åt det torra hållet, synnerligen lättdrucken. Vilken man gillar bäst av färgerna är väl en smaksak, jag lutar nog åt den här att dricka rätt upp och ner och den andra som bas för bellini. I vilket fall som helst bättre än att gå ner till kvartersbutiken och köpa lösgodis. Nyttigare. Roligare.

Veteöl

På middagsagendan stod drakbollar - små färsbiffar med krabbkött - och en salad på glasnudlar. Min själs älskade var inne på engelsk cider och jag hängde på till ölavdelningen. Vilken öl går till asiatisk mat? Weissbier, tydligen, i alla fall enligt rekommendationen på hyllkanten.

Erdinger Weissbier Kristallklar (nr 1505) har jag svårt att se skulle gå till något. Att dricka rätt upp och ner var det i alla fall värdelöst. "Die Prickelnde Frische" har det som epitet - och nog var det prickligt kolsyrespritsigt så det räckte. Till det en urlakad, avslagen doft och en såpigt vattnig eftersmak, som den sista och onödigaste stora starka när alla barens lampor redan tänts och alla som inte haft vett att gå hem än hänger som bleka mjölpåsar över disken. Med ens erinrar jag mig svagt att jag haft liknande erfarenheter av just denna weissbier tidigare och förbannar mitt dåliga minne.

Dest trevligare är Paulaner Weissbier Kristall (nr 1530), så mycket rundare och med mustiga aromer av vete tillsammans med lite syrligare citrusfrukter. Lätt som en plätt, förstås, men helt ok till de ganska milt kryddade köttbullarna och den lite limesyrliga salladen.

Dagen efter testade jag Wisby Weisse (nr 1564). Den grumliga varianten, som i doft och smak visade stora likheter med Paulanern. Möjligen en aning mer beska och gnuttan mer sprits, men samma tilltalande, vetemättade fruktighet som hos bayraren. Än en gång står det klart att man inte längre måste gå över ån efter vatten när det gäller öl (nå, i det här fallet kanske, eftersom det kommer från Gotland). De svenska mikrobryggerierna har hög svansföring och har inget att skämmas för vid internationella jämförelser.

Lugdunum och prissänkningar

Eller Konsten att tillbringa flera dagar vid Rhônes stränder utan att vare sig dricka eller äta särskilt gott. Det är enkelt: man håller sig till det man ska, det vill säga bevistar en konferens i universitetslokaler i de södra utkanterna av Lyon, och är därmed hänvisad till snabba och slumpvisa nedslag i stadens mer intressanta räjonger. Esping hade inte behövt känna avund - stjärnkrogar och jakten på intressanta viner lade jag ner ganska omgående. Därmed inte sagt att jag gick torrskodd ur vistelsen, och husets röda var ofta ett helt ok om än anonymt appellationsvin.

En hel del blaskig och överkolsyrad Heineken blev understundom mitt öde, men många caféer och barer förde trivsamt nog någon belgisk klosteröl. Inga som gav ett bestående intryck, dock.

Väl hemma försöker jag uppdatera mig på vad som timat på vinfronten. Jag märker att jag verkligen inte har koll, när jag ser att Finare Vinare hittat en av allt att döma smaklig budget-grüner veltliner i oktobersläppet. Så utmärkt bra - just det jag haft högst på önskelistan och som ska finnas att tillgå hela det kommande året.

I övrigt har jag, som vanligt vid månadsskiften, snöat in på Bolagets rea-lista. Först kom ingenting, sedan ingenting, sedan en drös dyra viner som fortfarande skulle få det att svida i plånboken vid köp och så - ett myller av viner av vilka många i överkomligt prisläge. De flesta finns i löjligt små kvantiteter, så små att man i flera fall misstänker att det rör sig om inventeringsmissar, men det finns också några viner det bör gå att få tag på. Naturligtvis är det de tillfälliga nyheter som inte blivit hype och raskt försvunnit från hyllorna, men med tjugo procents sänkning kan ändå flera av dem nu vara värda att kolla upp. Jag fastnar vid en första anblick för en Mosel-riesling och en kompis från Kamptal. En sydafrikansk chenin blanc samt en fransk sauvignon blanc hoppas jag kunna bärga hem några buteljer av.

Men fan vet. Sist jag försökte beställa hem rea-vin, en verdicchio från Marche, lyckades Hansakompagniets personal slarva bort min beställning. Och då hade jag ändå ringt den butik där det enligt hemsidan skulle finnas fyra flaskor, försäkrat mig om att de fanns där och fått dem undanlagda. Sedan hade jag kontaktat Hansakompagniet och lagt in en beställning där, med löfte att de skulle fixa det. Mycket tröttsamt. Nu har jag lämnat in en lapp till en kille där, som lovade ta tag i min beställning så snart han hade tid.... det känns ytterst osäkert - imorron får jag nog kolla upp att det blivit gjort. Trist att man ska behöva stå och vaka över personalen för att de ska göra sitt jobb.

Tips på bra kap ur rea-katalogen emottages tacksamt!

Terroiristen

Köpenhamns vintelligentsia har fått en ny träffpunkt. Idag höll Terroiristen invigningsreception och framöver kommer vinbaren att hålla öppet torsdag till lördag.Innehavaren Stefan Jensen har många spännande planer för Terroiristen som det går att läsa om på hemsidan. Stället ligger i stadsdelen Nörrebro på Jägersborgsgade 52. Som namnet vittnar om handlar utbudet om terroir-viner och fokus ligger på Italien och Slovenien. Den övervägande delen av vinerna som säljs är ekologiskt/biodynamiskt producerade. Här kommer att finnas ett stort utbud av vin som säljs glasvis. En utmärkt möjlighet för den som vill prova sig fram bland en samling helt unika viner.

Under invigningsdagen var det inte läge för något provande men det dracks Bressan 2001 No 3 från en imponerande jättebutlej som måste hav varit minst en dubbelmagnum. En intressant cuvée på Pinot Nero, Cabernet Sauvignon och Schioppettino. Det blev också ett märkligt rosé-vin gjort på nebbiolo där jag missade på namn och tillverkare samt lite annat spännande från Sutor och Simcic.

I Köpenhamn har det under det senaste decenniet vuxit fram en handfull ölställen som verkligen befinner sig på the cutting edge. Terroiristen är Köpenhamns första vinbar på den nivån.

2006 Domaine Monier St Joseph Cuvée Tradition

Domaine Mornier är en relativt ny producent i St. Joseph som på sina 6ha producerar tre röda och ett vitt vin. Odlingen sker helt enligt biodynamiska principer. Cuvée Tradition är Domaine Morniers enklaste vin och det enda som just nu finns tillgängligt hos danske importören Emilie Vin. De övriga vinerna är slutsålda vilket är lätt att förstå utifrån förhållandet mellan pris och kvalité.
Ungdomligt är det enklaste, och mest korreka, sättet att beskriva vinet på. Färgen är väldigt intensivt blåröd och vinet är tydligt genomskinligt. Doften är som kalvar på grönbete. Det hoppar och spritter aromer ur glaset. Frukterna tumlar först runt, hallon, vinbär och blåbär stångas om utrymmet. Sedan studsar bildäcken fram och till slut lite peppar och rökta charkvaror som inte vill verka alltför angelägna. Över allt ihop finns en fin, inte alltför framträdande fatton. Smaken är lika intensiv som doften. Den följer aromerna väl. Vinet är mycket friskt med rätt hög syra och medelfylligt. Ett oerhört charmigt vin som jag föreställer mig är nästan omöjligt att inte falla pladask för om man gillar syrah. Supergott nu och säkert ännu bättre om låt säga ett halvår när vinet hunnit sansa sig men inte förlorat sin ungdomliga charm.