Tacksägelsedagen

Visst finns det mycket - förutom vin - att säga tack för även i osäkra tider. Äppelskörden är generös i år. Den gamla fruktträdgården på släktgården dignar av vackra, mörkt röda Ingrid Marie, som är fulla av garvsyra nu och som kan hålla sig ända till jul om de lagras rätt. Då kommer de att vara mjukare i skalet och betydligt sötare i smaken. Här finns också Cox Orange: mindre, sötare och mer aromatiska redan nu.

En tidigare, gul sort - med vaxartat skal och mjällare fruktkött - finns här också i drivor. De är söta och goda men inte alls lika hållbara. Många har redan legat på marken ett tag och befinner sig i olika stadier av förfall. Doften av dem påminner svagt om den chenin blanc från Wellington i Sydafrika, 2006 Stormhoek The Mountainside, vi prövade under lördagskvällen. Mina doft- och smakminnen är diffusa, flaskan öppnades i ett sent stadium av kvällen och vi hade redan hunnit avverka några buteljer. Till marinerad kalkonstek - som K & L bringat till vår gemensamma kvällsvard - och ugnsrostade grönsaker var det helt passabelt. Jag blev lite överraskad av den där äppel-associationen, så passande för årstiden. Ber att få återkomma med nytt omdöme om jag lyckas testa det någon gång i mer fokuserat tillstånd. 79 kronor i rabatterat skick kändes där och då som ett bra pris.

Tidigare under kvällen hade vi druckit en Mosel-riesling, 2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken, som jag fick kluvna känslor inför. Doften var lovande, mysigt melonisk med ett lätt petroleumstråk. Smaken något annat: påtaglig syra, lite spritsigt, med frukten smygande sina egna vägar någonstans i bakgrunden. Måhända över gränsen till oxiderat, likt äpplen som börjat jäsa och snart ska ruttna. Ett vin jag alltså inte kunde bestämma mig om, men som ändå - kanske på grund av sin udda framtoning - lyckades hålla intresset uppe. Jag undrar vad som skulle hända med det om det glömdes bort några år i källaren. För att komma fram till om det är värt mödan kanske jag får pröva min andra flaska inom kort för att försöka avgöra om det är värt sina 80 spänn.

Kvällen började med en repris av fredagens sauvignon blanc, 2007 Menetou-Salon. Nu blev jag inte lika överväldigad, tyckte det kändes något tunnare och mer endimensionellt. Kanske var det mina förväntningar som spökade, kanske - hemska tanke - var det ett tecken på att vinet redan peakat och befinner sig i utförsbacke. Hemska tanke därför att jag lyckats roffa åt mig några flaskor till genom mina nyfunna kompisar på Hansakompagniet. Nå, det blir alltså anledning att återkomma i ärendet om min beställning trillar hem som jag hoppas.

Andra saker att säga tack för är hjortfärsbiffar, svampsås och hösthallon. Och vänner. På tal om det, och om äpplen, erinrar jag mig plötsligt ett av Espings och mina tidigaste äventyr i vinbranschen. Det måste vara jämt tjugo år sedan denna höst. Den resulterande ävjan blev inte alltför smaklig, grumlig och dan. Men vi lyckades försluta flaskorna så att innehållet höll sig utan att förfaras. Flera år senare hittade jag några överblivna flaskor i källaren. Drycken hade klarnat och blivit vackert bärnstensfärgad, grumlet hade samlat sig på botten. Smaken hade mognat och var - med reservation för romantiska efterkonstruktioner - betydligt angenämare. Se där vad lite lagring kan göra för de finare årgångarna!