Speed-dating i Nîmes

Poliseskort till Domaine Scamandre

Jag ska försöka sammanfatta första dagens upplevelser i den lilla lucka som just nu uppstått mellan lunch och middag. Gårdagen var en synnerligen omtumlande dag, där vi lyckades stappla hem till hotellet någon gång efter midnatt. Väl där väntade en låda vin på oss i receptionen. Det var vinerna som vi inte hunnit smaka.

Vi anlände till Nîmes med TGV från Paris vid halvtre. Lätt trainlaggade hämtade vi vår hyrbil, försökte hitta till hotellet och upptäckte att vi genast var tvungna att ge oss av till vårt första inbokade besök. Vi skulle till Domaine Scamandre beläget utanför Vauvert, sådär 35 km utanför Nîmes. Kortaste vägen är bäst att tillägga. Vi fick en handfast lektion i att även en GPS har sina begränsningar. Åtminstone i våra händer. Efter diverse felkörningar runt Camargues träskmarker anlände vi hursomhelst till Domaine Scamandre med poliseskort.

Domaine Scamandre drivs av ett tandläkarpar från Paris som såg områdets potential och uppförde en anläggning där den anställde vinmakaren Stéphane Beuret var med från början och utformade byggnaden från grunden. Produktionen är helt ekologisk och man odlar i huvudsak de typiska sydfranska druvorna.

Vi provar domänets basvin Scamandre (c a 22 euro i butik) i tre årgångar. Alla tre årgångarna är imponerande vinbyggen med tydlig syrah-karaktär. Här finns massor av mörk frukt och rostade fattoner i doften. Smaken är kraftfull och rätt tung med rejäla tanniner. Det är väldigt mycket ett vin gjort i källaren. Modernt, internationellt och slipat. Proffsigt till tusen och väldigt välgjort men inte riktigt vår påse längre.

Vi lämnade Domaine Scamandre med stor brådska men utan större saknad för att bege oss till Le Cheval Blanc, vinbaren i centrala Nîmes. Vi anländer sena, svettiga och allmänt uppjagade efter bilturen och finner att en maratonsittning väntar oss. Fem timmars intensivt smakande, ätande och provande gav oss något slags bild av vad regionen har att erbjuda. Det är svårt att inte bli imponerad. Vi provade ett tiotal blandningar av årgång 2007 som alla innehöll syrah och grenache, en del med tillägg av mourvèdre och/eller carignan. Stilarna varierar mellan lite friskare varianter från de norra delarna och tyngre och kraftfullare från de södra. Genomgående hög kvalité och mycket bra i förhållande till priset.

Provningen leds av Nicolas Ponzo som är chef för Costières de Nîmes-konsortiet. Han berättar att man medvetet satsat på att nå ut och marknadsföra sig via vinbloggar, eftersom det varit svårt att få traditionella medier att skriva om området. Nicolas säger också att man exporterar en rätt stor andel av produktionen till marknader som har större öppenhet än den franska.

Vi spräcker alla tidsramar och sitter plötsligt till bords med två vinmakare, Alexis Cornut från Château Guiot och Marie Muller från Cave du Vignerons Createurs. Till middagen provar vi ytterligare ett tiotal viner. Återigen genomgående mycket hög kvalité med ett extra stort utropstecken för den syrah-dominerade 2007 Numa från Château Guiot.

Här någonstans tar mina anteckningar slut, men vi kom lyckligt hem till hotellet där som sagt ytterligare ett dussin flaskor väntade. Samma viner vi provade med Nicolas Ponzo fast nu i årgång 2005... Fortsättning följer...

Snabbprovning av 2007:or, ledd av Nicolas Ponzo.

Marie Muller från kooperativet Cave des Vignerons Créateures.

Alexis Cornut från Château Guiot korkar upp.

Medan vi åt och provade vidare på Le Wine Bar hade Nicolas Ponzo sett till att de flaskor vi inte hann bekanta oss med hade levererats till hotellet.

Costières de Nîmes

Billigt Vin-redaktionen kommer den närmsta veckan att utlokalisera sin verksamhet till Costières de Nîmes, en appellation i södra Frankrike. Intensiva fältstudier kommer att bedrivas, bestående av provningar i restaurangmiljö och ett flertal besök hos producenter. Alltihop som ett resultat av att Billigt Vins appellations-mästare Ingvar var den förste att skicka in rätt svar i en tävling – Secret Wine - som gick av stapeln i höstas.

Var ligger då Costières de Nîmes? När det på en extravaganza i Sjörröd för ungefär ett år sedan dök upp ett vin härifrån – Château Lamargue, som då gästade Bolagets tillfälliga sortiment - fick vi plocka fram vinatlasen. Centralorten är förstås Nîmes, som är huvudstad i departementet Gard. Det är här vi kommer att ha vårt basläger under äventyret. Ganska nära staden flyter floden Rhône, som när den närmar sig utloppet i Medelhavet bildar ett delta. Kanske kommer vi att fara vilse i Camargues träskmarker i vår jakt på traktens funkigaste viner.

Annars verkar förutsättningarna för vinodling påminna om Rhône. De rödvinsdruvor som odlas här är till största delen syrah och grenache, med ett intressant inslag av carignan och mourvèdre. Numera räknas appellationen till Rhône, men tycks utgöra ett flytande gränsland mellan Languedoc-Roussillon och Rhône. Costières de Nîmes, som fick egen appellationsstatus 1986, opererar lite i skymundan av dessa båda inflytelserika regioner. Men här finns 12 000 hektar planterade med vinstockar, varav 4 500 AOC-klassade. Säkert finns här mycket spännande att upptäcka. Det är det Billigt Vin, med öppet sinne och GPS-utrustad bil, är här för att ta reda på.

Programmet som vi fått oss tilldelat är späckat och lämnar få utrymmen till felkörningar och djupdykningar i galen fourdre. På begäran kommer ett par av besöken att göras hos producenter med biodynamisk och organisk inriktning. Marc Kreydenweiss i Manduel är en av dem.

För den svenska publiken är tillgången på vin från Costières de Nîmes sparsam. Château Lamargue – som också gör Cuvée Aegidienne, det enda vinet från appellationen i det ordinarie sortimentet – finns tyvärr inte med på programmet. Däremot kommer vi att dinera med Nicolas Ricome från Château Valcombe, vars viner åtminstone gästspelat på monopolet, och besöka Château de Campuget som är representerade i beställningssortimentet.

Efter ett mycket kort stopp för att slänga in bagaget på hotellet, beger vi oss av på den första utflykten i environgerna. Målet är den ekologiska vingården Scamandre, utanför byn Vauvert, där vi ska träffa en av grundarna, Nadine Renouard.

Det är som sagt den första av många punkter på agendan och vi har inga ambitioner att hinna uppdatera med heltäckande rapporter under resans gång. Planen är dock att löpande komma med små lägesbeskrivningar och snabba kommentarer. Välkommen alltså att hänga med på sydfransk safari!

Källarplock

Så har ännu en vinter förflutit i källaren, även denna ganska dramatisk. Snön och kylan kom tidigt till Skåne, i november, och kopplade ett långlivat grepp om oss. Vid juletid peakade det med neråt tjugo minus och påfyllning på drivorna. Vattnet frös i ledningarna i krypgrunden, så julhelgen tillbringades delvis i densamma med ficklampa och värmepistol. I källaren kröp temperaturen farligt nära nollstrecket och det lilla lagret vinflaskor fick bärgas upp i den relativa stugvärmen.

För ett par år sedan hade jag fått kånka upp en hel del grüner veltliner. Så är det inte längre. Delvis för att g v - läs: Leth - är något vi köper och dricker ganska omgående, men också för att den österrikiska stoltheten hamnat i bakgrunden för andra vitvinsförälskelser. Egentligen är det bara några förskrämda flaskor Schloss Gobelsburg Kammerner Renner från 2008 som finns kvar.

Färgen är friskt gulgrön. Efter ett dygn i öppnad flaska skvallrar doften om ett vin med hög syra och fossil mineralitet. Här finns också lime och päron och en näpen, aromatisk blommighet. Och vitpeppar, förstås. Det är riktigt trevligt att sniffa på och hela paketet går igen i smaken. Den gamla liknelsen att dricka bra grüner veltliner påminner om att slicka på en gråsten är inte helt malplacé här. Den torra syran är riktigt på hugget, men här finns också begynnelsen av en liten fruktsötma. Det lönar sig att ha tålamod även när det gäller grüner veltliner, och det här är en påminnelse om varför vi drack så mycket av den här varan för ett par tre år sedan.

Just nu finns 2009:an på Bolaget för 159 kronor, vilket väl är ungefär vad Kammerner Renner kostade i fjol också.

Nyligen drack Herren, som gör bloggen VPK2881, 2005 Château La Reyne Le Prestige utan att bli ett dugg imponerad. Ett bra tillfälle att kolla vad som hänt med mitt kvarvarande restlager, således. Sist, i april 2010, gillade jag det. Jag trodde att det var på toppen då och att det inte skulle vinna på att ligga längre.

Det beror lite på hur man ser på saken. Doften - stall, läder, svarta vinbär, en metallisk mineralitet och örtkryddor - lovar kanske lite mer än vad smaken lyckas leverera. Det hela är mer nedtonat än förut, måhända inte lika framfusigt och bråkigt intressant. Men om det tidigare var frukt och tanniner som kämpade med varandra om uppmärksamheten är det nu den ännu vitala syran som träder i förgrunden. Syrliga körsbär, röda vinbär, en klädsam slånbärssträvhet och bitterhet i svansen. Mer avslipat och fokuserat, mer matvänligt. Till entreôte och portobellosvamp gratinerad med mozzarella funkar det bra.

Det är inget stort vin - kolla: 95 spänn på Bolaget nu, kanske 85 när 2005:an var aktuell - men jag gillar det fortfarande. Men härifrån, kan man befara, är det nog ett sluttande plan.

Flying Dog Gonzo Imperial Porter

Av någon anledning har det inte blivit så mycket skrivet om öl på bloggen. Det beror inte på att vi slutat dricka öl om nu till äventyrs trodde det.

I dag trillade det in ett varuprov från Wicked Wine. En flaska Gonzo Imperial Porter från favoritbryggeriet Flying Dog. Bryggeriet som alltid stått nära gonzo-journalistikens fader Hunter S Thompson var tidigare beläget i journalistens hembygd i Coldorado. Efter Thompsons död har man flyttat verksamheten till Maryland. Om det finns något samband mellan händelserna vet jag inte.

Gonzo Imperial Stout är hursomhelst en dryck helt i Thomspons anda. Tillsynes helt utflippad med för mycket av allt men någonstans när allt bara verkar snurrigt så träder plötsligt en klarhet, en verkligare verklighet fram.

Vid uphällningen bildas snabbt ett högt gråbrunt skum över den brunsvarta drycken. Skummet sjunker snabbt ihop. Doften är verkligen maxad. Söt maltighet krockar med friska humlearomer. Tydliga inslag av brun farin, choklad och kaffe.

Smaken går i exakt samma stil. Den är mycket fyllig och kraftig. Först träffas man av sör karamellig malt, sedan kommer en våg av kallt, lite syrligt kaffe. Direkt därpå kommer ett lager mycket mörk, bitter choklad innan allt samlas ihop av en lång och läcker efterbeska. När man svalt minglar kaffet och chokladen kvar en stund innan de troppar av. Då är det dags för nästa klunk. Etiketten talar om 9.2% alkohol men det är inga tomma procent. Alkoholen slår aldrig igenom utan bär smakerna till stor komplexitet.

En väldigt välgjord och faktiskt perfekt balanserad porter. Särskilt traditionell är den dock inte. Lanserar på Systembolaget den 1/4 och kostar 29.70. Värd varenda krona om du frågar mig.

2008 Puech Auger Les Dolomies

2008 Puech Auger Les Dolomies, ett av förra årets bästa reafynd. Producenten finns i Montpeyroux, Languedoc, en by som tycks ha egen appellationsstatus inom AOC'n Terrasses du Larzac.

Vinet är tätt rött, nästan svart i glaset. Sega tårar rinner längs glasets insida och näsan fylls av en öppen, tilltalande doft - dov, köttig, med viol, peppar och söta frukter. Det är barrskogskryddigt och inbjudande, med en lite stickig fatton som dock inte tar överhanden. Man blir riktigt sugen på att ta en klunk.

Smaken är rena godisbutiken - blåbär, björnbär och lakrits. Det drar en aning åt det överlastat fruktiga, mörkt murriga och alkoholstarka hållet, egentligen en bag jag är rätt trött på. Men här finns tillräckligt med syra, mineralitet och pigghet för att vinet ska vara farligt drickbart. Det har en förvånansvärt len och smidig munkänsla. En initial bitterhet i svansen har smält in väl i helheten efter någon timme. Det är de vanliga misstänkta i sydfranska blandningar - syrah, grenache, kanske lite mourvèdre och carignan - säkert med betoning på syrah.

Ok - det händer inte så mycket mer, det finns inte så många fler dimensioner att sniffa och smaka sig fram till. Och det är inte heller poängen, det här är inte för att sitta och djupmeditera över. Till kryddig viltkorv, pasta och en tomat- och zucchinisalsa är det bra. Och medan jag snobbigt och magsurt tänker att det inte är tillräckligt komplext för att hålla intresset uppe, är vips det allra mesta av flaskan uppdrucket.

Förra exemplaret jag provade, kanske för ett halvår sedan, kändes lite tråkig. Det här är mest bara trevligt sällskap. Puech Auger Les Dolomies kostade strax över hundralappen när det lanserades, sedan reades det ut för 85 pix eller däromkring.

2009 Pardon & Fils Morgon La Croix Gaillard

Härförleden drack Jörgen Côtes-du-Rhône och funderade en del kring arbetarförfattare. Hur jag än anstränger mig så kan jag inte få till någon sådan association när jag dricker kvällens vin. Nej mina tankar far istället iväg till valda delar av Bodil Malmstens produktion (det gör de i och för sig rätt ofta nu) eller kanske ännu hellre till Olle Hammarlund. Lättsamt men heller inte utan allvar, kåserande men lärt och livsbejakande sådär i största allmänhet.

2009 Morgon La Croix Gaillard har en mycket ungdomlig blåröd färg. Doften är verkligen klassisk bejoulais med pigg, lite mörk bärfrukt, en aning skumbanan och gelégodis och rejäla mineraltoner. Efter en stund på karaffen försvinner det mesta av godiset och kvar blir en rak bärsaft och mineraler.

Smaken bjuder, tack och lov, inte på några överraskningar utan det blir precis så sympatiskt och intressant som doften påstod. Smaken är lättsamt mjuk och bärig. Den pigga frukten är på bästa lekhumör. Syran är föredömlig och vinet har en mycket lätt strävhet. Slutet är ytterst sympatiskt med förvånansvärt lång eftersmak där ett stycke dammig grusväg tar över efter den friska fruktigheten.

Ett alldeles utmärkt, friskt, läskande, saftigt och charmerande matvin. Farligt gott tillsammans med stekt kyckling och klyftpotatis. Det här med bra beaujolais håller på att bli mer än en passing fancy för min del. Jag är helt såld på kombinationen av bärfruktig lättsamhet, pigg syra och mineraler.

2007 Lichtlé Riesling Grand Cru Goldert

Idag hade jag ställt in mig på att hitta någon skyddad hörna på tomten där jag skulle kunna sitta och njuta av vårsolen, läsa nya numret av Vinforum och sippa på en riesling. Tyvärr satte ett grått molntäcke stopp för möjligheten att realisera planerna. Istället försökte jag fixa till lite vår inne med en bukett tulpaner, lax och sparris. Lyckligtvis slapp jag fejka vinvalet.

Jag har skrivit flera gånger tidigare om Fernand Lichtlé et Fils viner. Idag provade jag 2007 Riesling Grand Cru Goldert. Vinet går i en tjusigt ljusgul nyans. Doften är precis som jag vill ha den. Massor av mineraltoner, skiffer och sten. Det känns som en ännu inte fullt utvecklad petroleumdoft. Lite renare och mer precis jämfört med tidigare årgångar. Frukt finns det såklart också. Mogna tropiska tongångar vänslas med äpplen och citrus. Lite honungssötma rundar av.

Vinet har en rätt fet karaktär och lite oljig munkänsla. Den friska syran packas in i ett behagligt hull . Relativt fylligt och kraftfullt. Lång, god eftersmak på temat äpple, honung och citrus.

Svensk importör lär vara på gång. Själv hoppas jag att Eric Lichtlé kommer med lastbilen till Danmark relativt snart. Det här var sista flaskan från ett sexpack och 92 DKK är svårslaget när det gäller prisvärdhet.

Bestheim Crémant d'Alsace Brut Rosé

Vad är det som händer ? Plötsligt går stora delar av den skånska vinbloggosfären i rosa. Kan det vara en reaktion på torsdagens blötsnöattack ?
Igår korkade jag jag upp Bestheim Crémant d'Alsace Brut Rosé och blev smått förtjust. Vinet går i blekt laxrosa. Doften bjuder på sympatiska aromer av röda bär, vinteräpplen, lite bitter citrus och lätt brödighet.

Smaken är pigg med näpen bärfrukt och lätt bitter grapefrukt. Relativt fyllig, frisk syra och en allmänt rustik känsla med rätt grova bubblor och beska med viss strävhet i slutet.

En ursympatisk rosa cremant som jag garanterat kommer att dricka igen.

Jag provade också en cremant från Alsace-favoriten Lichtlé. Även den föll mig i smaken trots att den inte var rosa. Fin doft med ren äppelfrukt och bröd/jästtoner. Frisk smak med pigga syror och livlig äppelfrukt. Okomplicerat, lättgillat och anspråkslöst bubbel. Mer rustikt än elegant vilket jag börjar inse är min grej.

Plötsligt händer det: rosé-sug

Oj. Plötsligt och något oväntat blir jag sugen på rosé. Detta sammanfaller med att jag gör visit bland de prisnedsatta varorna. Systembolagets nya hemsida påminner mig om att det finns fler kategorier än rött och vitt att söka bland. Leth's have pink, alltså (det vitsiga vinet, som på rea kostat 68 kronor är dock slut i alla butiker).

Det finns 21 prisnedsatta roséer, sådant som blivit kvar sedan förra årets rosa sommarchock. Bland dem är det två som är lite intressanta: Bolgarello, toskanskt på sangiovese och shiraz, och Louis Bernard Tavel från Rhônedalen (mest grenache och lite av de andra vanliga Rhône-kompisarna). 71 kostar det förra, 94 det senare, mot 89 och 118 tidigare.

Inget av dessa finns tillhanda på Hansacompagniet. Så det får bli Mottura Negroamaro Rosé IGT från gamla kära Apulien för 55 pix (enligt producentens hemsida finns också lite malvasia nera i brygden). Förväntningarna är ungefär i paritet med priset, så in i frysen med flarran för att den ska bli ordentligt nedkyld. När skruvkapsylen avlägsnats är det en enkel, fruktig och bärig dryck som möter gommen. Det saknas syra och riktning i smaken och slutet har en beska som gör att det inte blir optimalt som sällskapsvin. Men ändå! Det är nykommet, läskande och lite kul. Till en couscous-sallad med soltorkade tomater, feta och avocado samt en sousvide-tillagad kalkonstek slinker det ner helt OK.

Samtidigt dricker Italienska Viner rosa lavajuice.

Côtes-du-Rhône runt hundralappen - ett konsumenttest

Det kom en förfrågan från Åkesson Vin om att testa deras Côtes-du-Rhône Villages på enliterstetra. Recensioner har dykt upp på flera bloggar, bland annat här. Den senaste tiden har även andra, lite "enklare" Rhône-viner fått en del blogg-uppmärksamhet, framför allt kanske Xavier Vignons. Alltså dags för en provning i sann konsumentupplysningsanda.

Sex viner, med det gemensamt att de ligger i prissegmentet 89-99 kronor och finns att tillgå antingen i det ordinarie sortimentet eller i beställningssortimentet. Sex provare, varav ingen är någon expert men alla tar sig an uppgiften med entusiasm. Alla har druckit ansenliga mängder vin tidigare i livet och har olika referensramar. För mig är vinerna öppna, MSÄ känner på förhand till ursprunget. För övriga fyra provare är vinerna blinda. Vi provar tre viner i taget och ger tre poäng till vår favorit, två till nästa och ett poäng till det vi gillar minst.

Heat #1

Vin 1.
Vinet är tätt och blårött i färgen och har en inbjudande och öppen karaktär, såväl i doft som smak. MSÄ tycker det doftar jul, A noterar apelsin i doften medan H tycker att det har omgångens "bästa lukt" och att det doftar moget. M tycker vin 1 har spetsigare doft än 2:an och 3.an. Jag tycker det finns mint i doften, tillsammans med blod och järn, och att det bådar gott.
Fylligt, fruktigt, syrligt och strävt har flera noterat vad gäller smaken - alltså lite av allt, men i slutändan är det ändå frukten som dominerar. Tanninerna ger vissa associationer till fatlagring, men så är inte fallet. M noterar lite läder, A tycker det är rundare än övriga i heatet. "Riktigt rödvin", menar H och det är bara att hålla med.
Det är ett vin som är lätt att gilla och omdömena kan kokas ner till att det är omgångens flörtigaste vin (ungt och busigt, tycker M).
MSÄ och H håller det för heatets vinnare.

Under kvällen avhandlar vi många vitt spridda ämnen, bland annat arbetarförfattare. Så om det här vinet vore en arbetarförfattare, vem i så fall? Jan Fridegård eller kanske Harry Martinson. Publikt med en viss kärvhet, en naturromantisk ådra och ett mustigt bildspråk. Jordnära och rustikt men ändå fantasifullt. Ja, redan här börjar vi som synes dra iväg med våghalsiga och kanske inte fullt ut litteraturhistoriskt underbyggda associationer.

2009 Mas Louise. Poäng: 12 Placering i heatet: 2

Övervägande delen grenache (65 %), resten syrah. Producenten är Domaine Duseigneur, en biodynamisk odlare med 70 tunnland mark i appellationerna Lirac och Côtes-du-Rhône Villages Laudun. I Mas Louise ingår - enligt importörens hemsida - druvor från ekologiska granngårdar och man nöjer sig därför med en ekologisk certifiering av det. Kanske är det därför det inte står att finna på Domaine Duseigneurs hemsida. Endast naturlig jäst, jäsningen sker på ståltank, därefter lätt filtrering. Innehåller svavel. Alkoholhalt 14,5 %.

Importör är Arvid Nordquist. Finns i Systembolagets ordinarie sortiment och kostar 89 kronor.

Vin 2.
Även detta vin är tätt blårött i glaset. När jag doftar på det finner jag det köttigare än ettan, intressantare men också mer svårhanterligt. Mycket riktigt blir de inledande omdömena inte så positiva: surt avlopp tycker MSÄ, gammal nucka + socka anser M som även finner det platt och burkigt i smaken. Surare och strävare än vin 1 menar H. "Ett svek", har jag skrivit i mitt block, oklart varför - kanske på tal om att Harry Martinson fick nobelpriset och sedan toppade sig själv genom att, enligt M, begå harakiri med en sax. Vem som svek vem i den tråkiga historien är väl inte helt enkelt att reda ut.
Men vinet är inget svek, däremot bjuder det på en överraskning. Det uppvisar kvällens mest radikala utveckling i glaset. Det var luft det behövde. A noterar efter hand blåbär i smaken och tycker det är "kullrigt", H hittar vinbär. Strävhet, frukt och syra finner en balans här på ett annat sätt än i de övriga två och det är också fylligare.
Det blir A:s, P:s och min vinnare i Heat 1.
Arbetarförfattare? Jag tror P föreslår Moa Martinson, Vilhelm Moberg kan också vara ett alternativ. Här finns en osviklig förmåga att bygga upp en berättelse som blir mer och mer gripande efter hand, kombinerad med en inneboende värme och inkännande humanitet som inte det tuffa skalet kan dölja i längden.

2009 La Tour du Haut Vinsobres. Poäng: 15 Placering i heatet: 1

60% grenache och 40% syrah. Från importörens hemsida: "Terranea är en negoicant i södra Frankrike /.../. Vinet till La Tour de Haut Vinsobres kommer från Cave Coopérative de Saint Maurice sur Eygues som är en vinkooperativ i södra Rhônedalen. Det omfattar 800 hektar vingårdar. /.../ Produktionen omfattar en liten del lantvin, men också AOC-viner med appellationerna Côtes-du-Rhône, Côtes-du-Rhône Villages och Vinsobres. Côtes-du-Rhône är huvudappellationen, men inom området har ett antal kommuner också rätt att använda Villages-beteckningen och några få har även rätt att använda sitt kommunnamn. Vinsobres, som ligger i alla sydligaste delen av Côtes-du-Rhône, fick den rätten så sent som 2005."

La Tour du Haut har inte fatlagrats. Alkoholhalt 14 %. Innehåller svavel. Importör är Vinunic. Finns i Systembolagets ordinarie sortiment och kostar 99 kronor.

Vin 3.
Lite klarare och tunnare rött än de övriga två. Doften är i jämförelse med de andra svår att förnimma, det här är ett vin som inte ger så mycket ifrån sig. "Trist och mild typ", noterar A, men också att det växer med tiden. H tycker att det har snällare och lite blommig smak. Bittert och strävast, tycker MSÄ. I jämförelse med vin 1 och 2 är det här mer tillknäppt, och även om det också utvecklas i glaset blommar det inte ut som tvåan. Någonstans finns här matvänliga syror och tanniner. M hittar en intressant kombination av sammet och plåt i smaken och utnämner vinet till det vuxna vinet i omgången och därmed till sin vinnare.
Det här skulle nog vara Eyvind Johnsson eller Ivar Lo - kargt och vresigt, tålamodsprövande men där det går att hitta åtminstone en flisa bergskristall om man håller ut. Grupp Krilon och Gonatt Jord liksom, tjocka volymer man kanske borde läsa någon gång men det blir aldrig av för Trägudars land, Kap Farväl, Din stund på jorden och Mor gifter sig kommer emellan och sedan har man plötsligt upptäckt Jack Kerouac och då får arbetarförfattarna stå och samla damm allesammans.

2008 Åkesson Domaine de Pauline. Poäng: 9 Placering i heatet: 3

Syrah, mourvèdre och grenache i ej angivna proportioner. Enligt Åkessons hemsida är vinet "hämtat från den familjeägda vingården Domaine de Pauline i byn Cairanne". Här framgår inget om vinifikationen eller processen från vingård till tetra. Jag hittar heller ingen hemsida till Domaine de Pauline, men det verkar av referenserna på nätet vara en habil producent av enklare viner.

Alkoholhalt 13,5 %. Innehåller svavel. Finns i beställningssortimentet och kostar där 99 kronor för en liter.

M blir den som, någon gång under heat 1, klämmer att vinerna kommer från Rhône. Vad som ledde i den riktningen vet jag inte riktigt, kanske att vinerna upplevdes som stramare och strävare än de nya världen-viner som är en av M:s referensramar.

Heat #2.
Vi är eniga om att vinerna i omgång två är snäppet bättre. Det visar sig framför allt i mer balans mellan frukt, syra och strävhet. Det hade varit intressant att testa det vin som kom sist här gentemot första heatets vinnare, men vid det laget hade provningen övergått i ett fritt associerande och drickande som svårligen lät sig tyglas till ordnade former. Innan dess hade vi dock med stor koncentration provat följande tre viner:

Vin 4.
A finner en stark doft och att vinet är "babbligt" i smaken - flirtigt och blommigt. H tycker det finns alkohol i doften, men att det är gott och fruktigt med citrustoner. M beskriver doften som "hövlig", med skal och "terpener". "Skogigt" och "trevligt fruktigt" är andra epitet. Det är något tunnare och lättare jämfört med vin 2 och 3 och hamnar därför - måhända något oförtjänt - lite i skuggan av de andra. MSÄ - som inte är över sig förtjust i den här typen av vin - rankar detta högst i andra omgången. Så gör också jag, efter mycket velande hit och dit. Även om jag saknar struktur och stringens finns här en renhet som tilltalar. Av de provade vinerna ligger detta närmst mina preferenser så som de ter sig just nu. Till slut är det nog doften som avgör - det skogiga, friska draget mitt i all sötfrukt.

Domaine de la Janasse. Poäng: 11 Placering i heatet: 3

50% Grenache, 20% Syrah, 10% Mourvedre, 15% Carignan, 5% Cinasault. Domaine de la Janasse är en välkänd producent, framför allt av Ch9duP men de 137 tunnlanden är spridda även över appellationerna Côtes-du-Rhône, Côtes-du-Rhône-Villages. Man gör också en hel del vin de table. I Côtes-du-Rhône har man 42 tunnland. Enligt producentens faktablad är årsproduktionen av Côtes-du-Rhône 60-80 000 flaskor. Alla druvor kommer, enligt importörens hemsida, från egendomens egna odlingar och lagringen sker på cementtank i 9 månader.

Alkoholhalt 13,5 %. Importör är Bristly Wine. Finns i beställningssortimentet, ett sexpack kostar 594 kronor vilket betyder 99 kronor per flaska.

Vin 5.
Jag störs initialt ganska svårt av stickig doft och smak, med alkoholgenomslag. Läder finns det gott om. H finner "lite bärig lukt", "mogen bismak" - det är ingen favorit. A tycker det är strävt och har "tjock, svullen smak", "barr". M, som bland annat noterar en mineralton, gör en ganska intressant sammanfattning: "Här har vi den nördige vinmakaren. Alla besticken ligger i ordning i lådan - det är ett ordnat vin!" Det är ingen tvekan om att det är välgjort, självmedvetet kaxigt och efter hand som det utvecklas i glaset blir det mer balanserat.
Det blir till slut P:s och M:s favorit i heatet och står till slut som segrare i kraft av flest andraplaceringar.

2009 Xavier. Poäng: 13 Placering i heatet: 1

Vinet är en mix av 65% Grenache, 20% Mourvèdre, 15% Syrah och 5% Carignan. Druvorna har hämtats från Dentelles de Montmirail. Årsproduktionen ligger på 100 000 flaskor. Xavier Vignon är en producent som fått en hel del uppmärksamhet på senare tid, inte minst för sin Ch9duP i ordinarie sortimentet. Xavier Côtes-du-Rhône i 2009 års tappning - 2008 gjordes det inte på grund av bristande druvkvalitet - har nyligen begåvats med 91 poäng av Parker.

12 månader i ståltankar och neutrala betongtankar. Innehåller svavel. Alkoholhalt 14,5 %. Importör är Vinovativa. Finns i beställningssortimentet och kostar 99 kronor.

Vin 6.
M kallar doften "camparikräkig" och "rävkiss" (till skillnad från "rävpiss" som är något helt annat och mycket mindre angenämt). Samtidigt finns här "portvinsmognad" och "amarone-port" och "bra sträva". Länge håller M detta främst för att det helt enkelt är så bra att dricka, men till slut blir det vin två som får förstaplatsen på grund av att det - som jag förstår det - är mer intressant och konsekvent utfört. A väljer också mellan vin 2 och 3 och fastnar till slut för detta - just på grund av fatbehandlingen och att vinet är "runt & gott". MSÄ - som ju är allergisk mot ek - finner det däremot "bittert". "Kirsch" har jag skrivit på mitt papper, vilket inte var vad jag förväntat mig. Jag - som ju vet vad det är i glaset - hade väntat mig en stramare, mer komplex historia. Det här ligger långt från årgång 2005, som jag gillade. 2007:an är en driven och strömlinjeformad skapelse, som jag är nära att ge min högsta poäng. Men i slutändan saknas den personlighet som skulle motivera detta.
A och H rankar detta högst och det blir en jämn fajt om topplaceringen.

2007 Guigal Côtes-du-Rhône. Poäng: 12 Placering i heatet: 2

Vinet behöver väl ingen närmre presentation, samtidigt som det är provningens mest aparta i meningen att det är från årgång 2007 - den aktuella årgången på Systembolaget - och att det lagrats 18 månader på fat. 2007 är. Importör är Vinunic. Priset håller sig stadigt på 99 kronor år från år.

Guigals hemsida uppger 50% Syrah, 40% Grenache och 10% Mourvèdre för årgång 2006. Det finns ingen anledning att tro att receptet för 2007 är annorlunda. Årsproduktionen ligger runt oerhörda 3 miljoner flaskor. Alkoholhalten är 14 % och vinet innehåller svavel. Det är imponerande att kunna hålla så pass bra kvalitet i ett vin som massproduceras.

Alla vinerna är varuprover. Tack alltså till importörerna för ert benägna bidrag till provningen!

2008 Wild Rock Angéls Dust Syrah

Kvällens vin skulle jag egentligen inte ha köpt (vilket jag faktiskt inte heller gjorde rent tekniskt). Jag hyser nämligen en stark aversion mot etiketter med ord som Wild, Rock och/eller Boom. Ju större bokstäver desto värre. Likaså undviker jag viner med djuretiketter eller bilder av rockikoner. Möjligtvis kan en hund passera men där någonstans går gränsen.

Samtidgit har jag varit konstant nyfiken på Nya Zeeländsk syrah sedan jag läste en artikel i Decanter någon gång i höstas. Senaste numret av samma tidning inehöll ytterligare en artikel i en bilaga. När så Rhonarna skriver upp 2088 Wild Rock Angéls Dust Syrah och vinet faktiskt fanns tillgängligt hos min lokala vinhökare bröts mitt motstånd ner såpass långt att jag skickade en bulvan till butiken för att inhandla en flaska.

Vinet har som sig bör en tät, mörkt blåröd färg. Doften är klassisk syrah. Intensiva aromer av björnbär och svartavinbär. Här finns, vitpeppar, lite utbränd grillbädd och en del animaliska toner. Tyvärr gör sig faten påminda med sötaktig vanilj och choklad.

Smaken är drygt medelfyllig och följer aromerna väl. Vinet är rejält pepprigt, frisk syra och bra bärfrukt. Vinet är friskt och närmast burdust på ett sätt som tilltalar mig. Det råder ingen som helst tvekan om att man ligger nära norra Rhône rent stilmässigt Hade det inte varit för den där fatvaniljen som även stör en del i smaken så hade det varit två tummar upp.
PÅ det hela taget ett helt okey vin att dricka till måndagens spaghetti med köttfärsås men inget jag kommer att köpa igen. Däremot visar Wild Rock Angéls Dust Syrah med all önskvärd tydlighet att man kan odla bra syrah på Nya Zeeland.

2007 Le Due Terre Pinot Nero

Producenter som Le Due Terre är en starkt bidragande orsak till min fascination för Friuli-Venezia Giulia. Egedomen drivs av Silvana Forte och Flavio Basilicata. De har 4 ha med vinrankor och producerar årligen c a 20.000 flaskor. Le Due Terre fokuserar framförallt på de lokala druvorna men tillskillnad från de flesta andra i området gör de övervägande röda viner. Portföljen består av cuvéerna Sacrisassi bianco (tocai och ribolla gialla) och rosso (schioppettino och refosco). Sedan gör man två endruvsviner på assimilerade sorter, en merlot och en pinot nero. Ikväll provade jag den sistnämda.

Le Due Terres produktion är helt ekologisk och man har ett icke-interventionistiskt förhållninssätt. Jag tror dock inte att man tillhör någon sammanslutning utan man kör efter eget regelverk. Alla viner lagras på barrique i c a två år, vilket inte är så vanligt i dessa sammanhang. Jag har inga uppgifter på hur stor andel som är ny. Det spelar heller ingen större roll för faten är mästerligt hanterade och jag har aldrig störts av någon överdriven ekkomponent när jag provat Le Due Terres viner.

2007 Le Due Terre Pinot Nero är ljusrött, blekt och helt transparent. Doften byter skepnad ett antal gånger under kvällen med ljuvliga hallon/jordgubbsaromer som enda konstanten. Vid öppnandet domineras doften av kokt kål och multna löv. Det mesta av detta ger med sig och höstlöven håller sig i bakgrunden. Frukten får mera spelrum tillsammans med goda kryddtoner, en lätt pust målarfärg och tydlig mineralitet. Med tiden är det verkligen en elegant ballerina som visar upp sig.

Till en början är syran nästan överväldigande. Vinet känns mycket lätt och strukturen är nästan vitvinsaktig. Med luftning så öppnar vinet upp och syran balanseras av söta smultron och hallon. Krydderierna sekonderar tydligt men subtilt och plötsligt så känns vinet inte lika lätt längre. Det finns en graciös obändig styrka i smaken som är på något sätt ihärdig utan att vara påträngande. Stark,elegant och graciös. Inbjudande men med stor integritet. Syrorna ger extra skjuts och eftersmaken hänger kvar länge. Tanninerna är sömlöst silkiga.

I de italienska vinguiderna får det mesta som Le Due Terre producerar toppbetyg. Enda vinet som man brukar ha vissa reservationer inför är just Pinot Nero. "Lättdrucket och charmigt" brukar omdömena sammanfattas till. Det är också Le Due Terres billigaste vin. För min del är det utan minsta tvekan det bästa av deras viner jag provat. Svårt att inte dra paralleller till lätt nebbiolo, nerello mascalese eller bourgogne.

Finn Klysner/DWC Vin importerar till Danmark och tillämpar enhetspris på Le Due Terres viner, 250 DKK/flaska. Le Due Terre har ingen hemsida.
he

Vardagsviner

Ett par bloggrannar har under den senaste veckan skrivit om vardagsviner utifrån läsares önskemål. Hmm, enda gången någon ber oss att skriva om något är när det gäller bubbelvin smaksatt med jordgubbar. Om jag har förstått medbloggarnas syn på saken rätt så är vardagsviner något som ryms inom ett visst prisintervall. Typ mellan 80 - 120 kr eller "under hundringen". En sak som jag börjat fundera på är om det ens är lönt att tala om vardagsviner i ett land där merparten av allt säljs på box. Visst är det rätt ruggiga bilder som framträder.

Min favoritkokboksförfattare Elisabeth David menade att man skulle dricka sina bästa flaskor i veckorna och spara de enklare till bjudningar. Hon framförde flera skäl till detta. Dels kan man ju behöva pigga upp sig i veckan med ett riktigt gott vin. Ett bra vin kan också förhöja en påver vardagsmåltid samtidigt som ett toppvin i värsta fall kan stjäla uppmärksamheten från en omsorgsfullt tillagad måltid. Likaså kan ett bra vin antingen få för lite uppmärksamhet i ett uppsluppet sällskap eller flytta fokus från själva umgänget till vinet. Det är mycket att tänka på för en vindrickare. Nu gissar jag att det förhåller sig som så att Elisabeth Davis bruksviner är något helt annat än mina bruksviner men tankegångarna är likväl intressanta


När jag tänker på begreppet vardagsvin så är det inte så mycket på priset jag tänker. Nej, snarare då på den typ av vin som folk i vinproducerande länder dricker till vardags. Vin till vardagsmat eller husmanskost. Du hittar dem överallt (utom på systembolaget). I Italien har vi ju vettigt behandlad dolcetto, barbera och grignolino. Lite längre österut finns Valpolicella, Bardolino (jag väntar på en renässans) och soave. Självklart tänker jag inte glömma Tocai friulano refosco eller cabernet franc från Veneto eller Friulien. Så mycket läckerheter och vi har inte ens närmat oss mitten av Italien. Fortsätter man till Frankrike så finns det en uppsjö viner på samma tema. Rött och vitt från Loire och Jura, Viner från de mindre prestigefyllda nord- och sydrhonska apellationerna. Självklart måste jag nämna min nya kärlek beajoulais.

Vardagsviner är, eller borde enligt mitt förmenande vara, friska, pigga, livliga och fruktiga viner med rejäl syra. Viner designade för måltider snarare än provningar. Inte snikvarianter av prestigeviner där faten ersatts av ekchips. Vill man ha lite stramare tyglar till vardags så finns det massor att hitta lite söder om Bordeaux och en hel del i Languedoc.Oftast är det ju också bland dessa viner man hittar den lokala särprägeln. De är inte gjorda för att efterlikna de klassiska finvinerna utan för att funka till den lokala husmanskosten.

Jag tror att det egentligen var på viner som dessa vi tänkte när vi döpte bloggen en gång tiden. Den fick sitt namn utifrån en föreställning om läckra och ouppfostrade busviner. En idé att det någonstans skulle finnas en motvikt till det allvarssamma, strama och framförallt dyra finvinsstuket. Det genuint folkliga snarare än det perverterat folkliga som vi ser med boxvinskulturen.

2009 Duboeuf Morgon

De senaste veckornas måndagsprovningar har verkligen väckt min nyfiken på bejoulais och särskilt då i årgång 2009. Tyvärr har Systembolaget, som vanligt skulle jag vilja säga, väldigt lite att erbjuda. Eller rättare sagt pinsamt lite. Det finns sex viner att välja på. Dra bort Bejoulais Royal på hel- och halv-flaska (varför inte magnum) så finns det fyra kvar. Sortimentet erbjuder en säger en cru-betcknad och den provade jag ikväll.

2009 Duboeuf Morgon går i en blåröd, nästan lila färg. Systembolagets klassificering säger att det är ett mjukt och bärigt vin. Jag har svårt att säga emot men måste ändå säga att det är en grov förenkling som inte alls gör vinet rättvisa.

Visst finns här pigg, våryster bärfrukt. Hallon, både svarta och röda vinbär och blåbär bjuder upp till dans. Det finns en anings aning av den beryktade skumbananen men den snarare förstärker fruktens vitalitet än tramsar till det. Tydliga mineraltoner stramar upp och ökar komplexiteten.

Smaken är också den pigg, vital och bjuder på samma härliga bärfrukt som doften. Det är friskt, saftigt och bärigt till tusen men inte så lätt som bolagets visare antyder. Bra syra, tydliga mineraler och en behaglig men tydligt märkbar strävhet ger vinet en perfekt balans mellan det frivola och det seriösa.

Duboeuf Morgon i årgång 2009 är ett strålande matvin som fungerar ypperligt till väldiigt mycket. Perfekt picknickvin när det är dags och i väntan på varmare väder en fröjd att dricka till spaghetti med köttfärssås och en massa annat. Stort tack till Finare Vinare för tipset. Det kommer att bli mer, och förhoppningsvis ännu bättre, beaujolais på Billigt Vin framöver

Vinet gjorde mig på så gott humör att jag var tvungen att leta längst in i garderoben efter en gammal singel. Den låter som vinet smakar.

2009 Eikendal Pinotage

Det börjar bli trångt i bloggosfären nu. Tidigare var vi rätt ensamma om att fokusera på Friulien men nu är det slut med den friden.Terroiristen bloggar om både prestigeviner och vardagsviner med ackuratess Samma sak när det gäller måndagsinläggen om vardagsviner. Jag dröjer en dag med mitt inlägg och vips så är IV-Patrik där och trycker in tre vardagsfriulier i ett inlägg. Så vad göra. Det mesta är upptaget. Fast vänta nu det finns ju faktiskt en lucka att springa i eller en gräddfil där vi kan glida fram utan trängsel.

2009 Eikendal Pinotage är tätt mörkrött, på gränsen mot violett. Dov, sötfruktig doft med björnbär och svarta vinbär i första rummet. Mycket framträdande vaniljaromer och lätt rökighet. Alkoholen slår igenom rätt kraftigt och det finns också en aning björnklister. Dethär känns inte riktigt som min grej.

Smaken är såklart mycket kraftig och fyllig, fullpackad med sötfrukt och vanilj. Syran är frisk och ger tillsammans med alkoholen en lång och kraftig eftersmak. Syran känns inte helt naturlig utan är vass. I eftersmaken slår det över i en märklig beska.

Tillsammans med mat är vinet passabelt men på egen hand känns det väldigt spretigt, obalanserat och faktiskt artificiellt.

2009 Eikendal Pinotage börjar säljas den 1/4. Min flaska var ett varuprov. Vid närmare eftertanke tror jag att jag föredrar lite trängsel i bloggosfären framför att dricka viner som detta

2006 Foradori Teroldego Rotaliano

Lite oväntat har Elisabetta Foradoris viner dykt upp både här och där i bloggosfären. Finare Vinare, Terroiristen och Frankofilen har druckit Teroldego Rotaliano, Winepunker provade Granato och jag smakade Myrto. Allt har gillats. De två senaste kvällarna har jag bekantat mig med Teroldegon.

2006 Teroldego Rotaliano ser ut som ett ungt syrah-vin med tät, mörkrödfärg som drar åt blått i kanterna. Man skulle kunna säga det samma om doften. Frukten ger mig associationer till svarta vinbär, körsbär och blåbär. Det finns inslag av viol, lakrits och viltkött. Peppar och en aning vanilj. Över allt svävar en markant sumpighet och överhettade bildäck. Tyvärr blir det sistnämda inslaget alltför dominerande och jag kommer inte riktigt överens med vinet.

Även smaken blir lite för mycket streetrace för min smak vilket är lite synd. Bakom det brända gummit finns ett medelfylligt, slankt och läckert läskande matvin. Mycket vital bärfrukt, frisk syra och fin kryddighet. Tanninerna är behagligt mjuka och eftersmaken har bra längd.

Luftning, först i karaff och sedan ett dygn på flaska gjorde ingen större skillnad. Jättekul att ha provat men några fler 06:or blir det inte för min del.

För den som vill läsa mer om teroldego i allmänhet och Foradori i synnerhet finns en bra artikel här. Tidigare i vintras provade jag ett annat exemplar

Dolcetti från en dansk bunker

Vinterkylan vill inte riktigt släppa greppet. Men suget efter dolcetto måste betyda att det är vår på gång. Vi gör tabberas på resterande flaskor från Gerbolas bunker.

Någon gång i veckan, säg i torsdags, öppnades Cigliutis 2009 Dolcetto d'Alba Serraboella. I glaset drar vinet lite åt brunt i kanterna. Direkt efter öppnandet - och rejält svalt - dominerar sträva tanniner och en efterbeska som inte är helt angenäm. En ren och frisk körsbärsfrukt finns där också, men den omedelbara kärleken infinner sig inte. Det känns lite spretigt och ofokuserat. Till parmesan- och citroncestspäckade köttbullar i tomatsås funkar det emellertid, maten tar slipar till de ojämna kanterna. Tio månader på ståltank.

Dagen därpå är det dags att öppna Principianos* 2009 Dolcetto d'Alba Sant' Anna. Här smäller det däremot på med hela charmen direkt från första stund. Unge Ferdinando Principiano vet hur man ska lägga publiken för sina fötter. Det här är illande rödlila och tätt, ystert ungt och spralligt utan att det skenar iväg alldeles okontrollerat. Sura körsbär och sötare svarta moreller, en bra syra. "Nul fad, nul kunstig gær", säger Gerbolas hemsida. Principiano har på senare år gått åt det ekologiska och samtidigt mer traditionella hållet.

Till en bit kalv och en grönsallad är Sant' Anna bra. Men det är också Serraboellon som dag två, med lite luftning, har samlat ihop sig och blivit betydligt mer harmonisk. Tanninerna jobbar på, nu mer i bakgrunden. Frågan är om inte Cigliutin är snäppet bättre till maten, medan Sant' Anna är svårslagen när det kommer till charm och lättillgänglighet.

Dag tre har de båda kombattanterna blivit såta vänner. De sista skvättarna tråder en fruktdriven dans till en spaghetti bolognese. Pressar man dolcetto-diggaren Magnus Gerbola på vilken han skulle välja om han bara finge saluföra en svarar han Principiano. Det är ju tur att han inte har en sådan begränsning. För även om Sant' Anna är en given favorit vill man ha variation. Cigliutis Serraboella gillar jag för att den berättar så olika historier från första klunken till den sista - det är något jag alltmer uppskattar hos ett vin.

Sant' Anna kostar 95 DKK och Serraboella 100 DKK hos Gerbola (i februari har den senare reats för 85 DKK, kanske gäller det priset fortfarande).

*Principianos hemsida är vitsigt nog "in fermentazione", alltså under uppbyggnad.

2006 Saint Jean du Barroux L'Argile

Philippe Gimel är åter på ingång och det är väl ett skäl så gott som något att prova senaste årgången av vinet formerly known as Cuvée Oligocene och SJB 3. För den som inte stött på Gimel och Saint Jean du Barroux tidigare så handlar det om ett vin från apellationen Cotes du Ventoux i södra Rhone. Vi snackar ekologisk odling och traditionella metoder.

2006 L'Argile är en bladning på 75%Grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault. Skördeuttaget ligger på 20 hl/ha, 75% av druvorna har avstjälkats, 12 dagars skalkontakt och 18 månaders lagring på tank. Där har ni hårddatan som ju förstås bara berättar en liten del av storyn. Den som vill läsa mer kan titta här, här eller här

Färgen går i mörkrött med en aningen blått i kanten. Ur glaset strömmar en stor, mörk, mäktig och sammansatt doft. Det första som slår an är en grabbnäve fullmogna, svarta körsbär som efter ett tag får mig att associera till den där pralinen i Alladain-asken. Körsbärsfrukten sekonderas av olivpasta, köttsaft, multna löv, garrigue och regnvåt grusväg.

Smaken tar omgående rygg på aromerna och följer snällt efter. Vinet är mycket fylligt och kraftfullt utan att kännas tungt. Det är mycket välavvägt med perfekt balans mellan koncentration och elegans. Körsbärsfrukten är såklart i centrum men det händer massor med annat i munhålan. Syran, de finkroniga tanninerna och en lätt bitterhet från stjälkarna stramar upp och håller tillsammans med en kritighet ihop paketet. Någonstans i detta ligger 15% alkohol mycket väl inpackade.

Det här är helt klart den bästa årgången av L'Argile/Cuvée Oligocene hittills. Det är tillgängligt redan nu men kommer att utvecklas massor under ett antal år framöver. Under de senaste veckorna har jag druckit flera flaskor 2007 La Source som är helt oemotståndligt charmig just nu och enligt min mor det godaste vin hon någonsin druckit. Tyvärr slutsåld både hos producent och importör. Enstaka flaskor kan kanske hittas hos Superbest i Charlottenlund eller danske importören A Vinstouw

2006 Les Perruches

Under den senaste veckan har min kvällslektyr utgjorts av Brillat-Savarins "Smakens fysiologi". Jag har läst med stor behållning men såväl självförtroende som självbild har fått sig en knäck när jag tvingas konstatera att det är helkört för mig. Någon finsmakare kommer jag aldrig att bli. Istället får jag ställa in mig i ledet och acceptera tillhörigheten bland de personer "vilka naturen nekat den organernas finhet, eller den inriktning av uppmärksamheten, utan vilken de smakligaste rätter glida obemärkta förbi".

Jag faller redan vid den okulära besiktningen. Det hänger nämligen i stor utsträckningen på det yttre. " De utkorade finsmakarna äro i allmänhet av medelstorlek. De hava ett runt eller fyrkantigt ansikte, klara ögon, liten panna, kort näsa, tjocka läppar och rund haka. Damerna äro knubbiga, snarare täcka än vackra och med anlag för en smula fetma"... De vanlottade däremot, vilka naturen vägrat fallenhet för smakens njutningar, hava långt ansikte, lång näsa och smala ögon. Hurudan deras växt för övrigt är, ha de alltid något långdraget i sin kroppsbyggnad. Deras hår är svart och slätt och framför allt sakna de hull." Sån tur då att det finns vinmakare som förbarmar sig över oss vanlottade.

Gerald Valée är en sådan. På sina 26 ha i St Nicolas de Bourgeuil odlar han framförallt Cabernet Franc. 2006 Les Perruches är till 100% gjort på den druvan. Färgen går i en tät blåröd nyans. Doften är mycket rak, rättfram och rustik. Den bjuder på härlig bärfrukt som blåbär och svartvinbär. Det finns en aning paprika, lite animaliska drag och någonstans i bakgrunden anas fattonerna.

Smaken är stöpt i precis samma form. Bärfrukten tumlar runt med lakrits och grön paprika. Syran är mycket frisk och tillsammans med de animaliska dragen ger det vinet en lite vild touch. Tanninerna är mjuka och helheten känns mycket balanserad. Ett slankt, friskt och väldigt inbjudande no-nonsense vin.

Alltså, inget vin för finsmakaren men perfekt för mig. Jag drack vinet till ett tomatbaserat långkok och polenta. Även om vinets ursprung är franskt så trivdes det väldigt väl med den italienska maten. Om det inte varit för den gröna paprika hade jag nog kunnat placera vinet i norra Italien.

Finare Vinare provade vinet i årgång 2005. Vinminvin säljer för 139 kr.