2007 Ronco del Gnemiz Sauvignon Peri

Förra veckan kom det ena avundsväckande inlägget efter det andra på Jeremy Parzens blog Do Bianchi. Tillsammans med en grupp amerikanska vinproffs gjorde åt och drack han sig igenom Friuli-Venezia Giulia. Jag ser verkligen fram emot de kommande, mera ingående, rapporterna från producent- och restaurangbesök.

En av producenterna som fick besök av Ponca 10 var Ronco del Gnemiz, en liten producent Colli Orientale del Friuli som på sina 15 ha producerar knappt 40.000 flaskor årligen. Företaget drivs av Serena Palazzolo som är tredje generationens vinmakare. Man gör hela tretton olika viner.
Många menar att de inhemska druvorna, som Ribolla Gialla och Tocai Friulano, och de blandade vinerna är Friuli-Venezia Giulias starkaste vapen. En del framhåller sauvignon (blanc) som regionens hemliga vapen. Sauvignon Peri är en av Ronco del Gnemiz två vingårdsbetecknade sauvignoner. Vinet har jästs och lagrats i nio månader på små ekfat, en fjärdedel nya. Ingen malolaktisk jäsning

2007 Sauvignon Peri är ljust halmgult. Doften är ren njutning. Vinet är mycket aromatiskt, nästan parfymerat men ack så läckert. Ingen direkt skolbokssauvignon men visst anar man lite svarta vinbärsblad och krusbär i bakgrunden. Betydligt mera framträdande är inslaget av päron, citrus och örter. Fathanteringen är exemplarisk. Fattonerna finns där men är perfekt integrerade och bidrar till en ökad komplexitet. Elegant är väl inget adjektiv som brukar förknippas med sauvignon blanc men det här är så snyggt. Rent och elegant

Smaken är mycket frisk med rejält fräs i syrorna. Bra intensitet i smaken med ananas, päron och citrus. Läckra mineraler som är så typiska för området. Just kombinationen med de kritiga mineralerna, den superfriska syran och citrustonerna gör det till ett utmärkt fisk/skaldjursvin som nästan ger lite Chablis-vibbar. Ikväll drack jag det till en bit getost från Ven vilket funkade ypperligt.
Vinet köptes hos DWC Vin i Köpenhamn och kostade c a 200 DKK.

Secret Wine del 2

Så nära men ändå så långt borta. I morse var jag inte långt ifrån 1000 euro till en vinresa. Nu får jag nog bita i det välbekanta sura äpplet och konstatera close, but no cigar.

Det som stod mellan mig och det hägrande förstapriset i Secret Wine var tre appellationer som skulle namnges och kombineras med tre anonyma buteljer. Jag tittade, sniffade, sörplade, spottade och svalde efter alla konstens regler utan att bli så värst mycket klokare. Här följer mina notat.

Jag tar de anonyma flaskorna i nummerordning och börjar med vin 079. Färgen är tätt blåröd. Doften ger massor av ungdomlig frukt. Svarta vinbär och skogsbär. Jag tycker mig också känna ett tydligt drag av rabarber. Frukten ger ett konstgjort intryck. Lite vingummivarning. Det finns också en lätt pepprighet.

Smaken är också den ungdomlig och fruktcentrerad. Följer aromerna väl. Bra syra, viss strävhet och en trist bitterhet mot slutet. Rätt hög alkoholhalt.

Nästa vin har nummer 390 och det är intill förväxling likt det föregående. Möjligen är det något glesare men det är marginellt. Doften påminner också den om det föregående men här anar jag en del fattoner. Hög alkoholhalt som inte är tillräckligt väl inpackad för att jag ska trivas.

Det sista vinet, nummer 714 skiljer sig markant från de båda föregående. Vinet är rubinrött och helt transparent. Doften domineras av jordgubbar, svarta oliver och lite lakrits. En del alkohol känns också av. Smaken är mjuk, har bra syra och bara lätt strävhet. Jordgubbsfrukten dominerar och det finns en lätt lakritston. Trots en väl maffig alkoholhalt så är detta min favorit av de tre.

Min gissning är att vin 74 och 390 är blandningar med en rätt hög andel syrah. Jag gissar vidare att 714 är grenachedominerat. Jag har, föga överraskande,dragit slutsatsen att vinerna är hemmahörande i södra Frankrike. Förmodligen inte i någon av de mera statustyngda områdena. Mer precis än så tänker jag inte bli förrän deadline för inlämning av gissningar har passerats.

Tilägg 19.56. Jag var precis inne på Secret Wines hemsida och såg då att man lägger ut de tävlandes svar. De flesta rör sig runt om i södra Frankrike men spridningen är rätt stor med enstaka provare placerar vinerna i USA, Australien och Sydamerika. Själv har jag börjat fundera på om det rätta svaret kan hamna betydligt längre söderut. I nordafrika.

Secret Wine

Det droppar in en del märkliga mail med jämna mellanrum. Marknadsföring via sociala medier verkar vara grejen just nu. Som jag har förstått det är dealen att man blir bjuden på något och sedan så bloggar eller twittrar man om det man varit med om. Om det är något särdeles uselt som ska månglas så erbjuds man en goodiebag (något f ö som alltid skrivs i fet stil)för besväret. Som jag förstår det ska både bloggaren/twittraren och månglaren tjäna på affären. Den sociala mediemänniskan får en chans att tala om att han/hon är en sådan person som blir inbjuden och kan därigenom plocka statuspinnar medan månglarens produkt blir omtalad. Gissningsvis i positiva ordalag.

För några veckor sedan dök det dock upp ett mail som lyckades väcka min nyfikenhet. Avsändare var Secret Wine . Till en början framgick det inte riktigt vad det vad det var frågan om men ytterligare några mail senare förstod jag att det handlade om en en tävling för bloggare. Den som anmälde sig skulle få tre anonyma flaskor och tävlingen gick ut på att bestämma vilken appellation vinet kom från. Första priset var 1.000 euro till en vinresa.

Flaskorna anlände i fredags. Med flaskorna följde en rekommendation att låta dem vila två dygn i rumstemperatur och att därefter kyla dem till 14 grader innan provsmakningen. Jag har funderat en del i helgen på vad som kan dölja sig bakom nummer 079, 390 och 714. Det är ju oftast ingen god idé inför att inför en blindprovning försöka klura ut hur provningsledaren tänker. Risken är stor att ett litet feltänk vid ingången slutar med att man hamnar på fel kontinent. Givetvis har jag ägnat mer tid och tankemöda på att förstå vad det är för marknadsföringsstrategi det handlar om än vad jag kommer att ägna åt smakandet.

Alldeles strax är de 48 timmarna passerade och då ska vinerna också ha den rätta temperaturen. Jag återkommer med rapport när tävlingens deadline passerat.

2005 Arnaldo Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano

Det snackas mycket om viner med personlighet, inte minst på Billigt Vin. Vi vill ha viner som inte är utslätade och polerade. Viner som berättar något om varifrån de kommer. Fast en grundförutsättning, som åtminsone jag glömmer bort ibland, är ju att grundpersonligheten är om inte trevlig så i alla fall uthärdlig. Eller att det finns åtminstone något försonligt drag.

Hur jag än anstränger mig så hittar jag inga som helst sådana hos 2005 Sagrantino di Montefalco Collepiano från Arnaldo Caprai. Vinet är tätt mörkrött, nästan ogenomskinligt. Doften bjuder inte på minsta lilla tendens till välkommande eller leende trots ett antal timmar på karaff. Man möts av ett stenansikte. Kaffe, järn, läder, tjära, kött och någonstans i längst in i hörnet av denna bondagehåla finns några vilsna surkörsbär. Möjligen blir frukten något mer framträdande med tiden men det är marginellt.

Om doften är tuff så är det bara en stilla västanfläkt i jämförelse med smaken. Det är helstängt. Mycket syra, mycket ek,läder, massiva tanniner som gör det svårt att svälja vinet och inte så mycket mer. Visst finns det en viss frukt men den försvinner liksom bland allt det andra.

Jag dricker vinet till mat som valts med omsorg. En marmorerad entrecote och en krämig risotto gör vinet drickbart men inte så mycket mer.I nuläget är det inte kul och jag tvivlar på att lagring kommer att göra vinet njutbart då frukten känns för klen.

2008 Principiano Coste Langhe Nebbiolo

M är en fena på parfymer. Nu har hon upptäckt att även vin har dofter (och där kan jag ta åt mig en del av äran). Hon har redan insett - precis som fallet är med parfymerna - att just sökandet efter vinvärldens tilltalande dofter kan bli ett kostsamt äventyr.

Till den, som det skulle visa sig, dystraste valvakan i mannaminne hade jag med mig en Langhe Nebbiolo av Piemonte-producenten Principiano, vilken ges en liten introduktion av Italienska Viner här. I den posten provar I. V. Principianos dolcetto Sant' Anna, vilket resulterar i en dolcetto-diskussion i kommentarstråden mellan andersuw och Patrik. Följ gärna den tråden om du inte redan gjort det. Den är ett exempel på vad som nog är vinbloggosfärens skojigaste bieffekt, det interaktiva och i bästa fall initierade samtalet mellan bloggare och läsare.

Precis som dolcetton är förstås Langhe Nebbiolon uppfiskad ur Magnus Gerbolas fredriksbergska bunker. Likt blodhundar har Ingvar och Patrik - dock icke utan besvär - nosat sig hit tidigare. När I. V. förra lördagen tog med MSÄ och mig till LI Brandes Allé var det därför lätt som en plätt att förstå, att den där gistna luckan i marken mellan husen och den trånga och fuktiga betongtrappa den dolde inte ledde till Köpenhamns kloaker utan till ett vinlager.

Gerbolavin kan man väl med fog kalla en mikroimportör, med tio norditalienska producenter i sin katalog och hela varulagret staplat utmed och uppåt väggarna i den lilla kupolformade, underjordiska bunkern. Just denna omständighet har på senare tid ställt till en del problem. Regnvatten har tagit sig in genom en lucka i toppen av kupolen och orsakat översvämning, vilket i sin tur lett till att kartongerna med vin delvis hamnat under vatten. Magnus har nu en "opryd-udsalg" (eller något i den stilen) för att få undan en del av lagret.

Om Principianos Coste säger Magnus att det är en bra introduktion till barolo. Vinet - menar han - är lättillgängligt och visar samtidigt vad nebbiolon har för potential. Vad säger då M när hon drar en sniff? Först att hon inte förnimmer någon doft alls - vilket är oroväckande. Nu hör till saken att vi dricker ur gamla fina, graverade kristallglas, som emellertid har den egenheten att de är vida i öppningen och sedan smalnar av i en graciös inåtsvängd kurva. Jag har provat vinet hemma tidigare, då ur rödvinsglaset i Orrefors servis Merlot. Då doftade det betydligt mer intensivt, även om det inte direkt slog på stora trumman utan hade en relativt försiktig framtoning.

Efter ett tag säger M: "Det är saftigt... och något slags bär, kan det vara hallon?" Hon sniffar vidare. "Men där - lakrits!! Det var som tusan!" Efter ytterligare en stund kommer hon fram till att det nog är mer körsbär än hallon. Men när hon och en annan valvakegäst, P-A, smakar på vinet är de rörande överens om att det är hallon det smakar. Samt att det är lite strävt. Som en referens ska sägas att M senare - när ett Rioja-vin kommer i glaset - utbrister: "Nu börjar det likna nåt!!" Kanske betyder det att Rioja-viner kommer mer till sin rätt i glas med vid öppning?

När det gäller det piemontesiska tjutet var just ordet "saftigt" det som först dök upp i mitt medvetande när jag drog en första sniff (och då var korken just dragen ur flaskan). Nå, i ärlighetens namn var "mögel" det första ord som dök upp, ty det står en tydlig mögellukt kring flaskor från Gerbolavin. Det har med fukten och de ruttnande pappkartongerna i bunkern att göra. Men den förflyktigas efter ett tag, mögellukten alltså.

Åter till saftigheten: jag finner det ofta svårt att i ett vins doft hitta associationer till vissa bestämda frukter, mineraler, kryddor, exkrementer och liknande, för att inte tala om att sedan i ord beskriva dem (vilket ju är ett klart minus i det här sammanhanget, att skriva om vin). Jag avundas dem som har förmågan. Just ordet "saftigt" säger ju inte så mycket, samtidigt som det kanske gör det - M fick ju direkt samma association. Så vad säger det? Till att börja med vad vinet inte är, alltså att det är något annat än tungt, ekat, kraftigt. Det ger en vink om vinets förväntade kropp, en association till något slankt, rent och friskt (alternativt spinkigt, om man får en negativ association). Intrycket samspelar med den transparent röda färgen som - om jag minns rätt - drar en aning mot brunt i kanterna.

Just då var det en välkommen doft, precis vad jag önskade mig. Sådant spelar förstås också en roll. Ah, körsbär och körsbärskärnor, tänkte jag, kanske mest för att det var vad jag tänkte att jag borde hitta där. Det där med hallon märkte jag inte så mycket av, förrän förstås senare när M och P-A så ovillkorligt slog fast detta. Och lakrits? Det är nog en av de där doftassociationerna jag söker efter utan att finna den, en komponent som ofta finns där men som jag inte har kläm på riktigt. Som "tobak". Eller "vit persika" när det kommer till vita viner.

2008 Principiano Coste smakar som det doftar. Löftena om ett saftigt, medelfylligt och kärnfriskt vin infrias. Här finns en liten fruktig sötma i bakgrunden och gott om finkalibriga tanniner i svansen. Till pasta med pesto från roliga italienska varuhuset Supermarco vid Fisketorvet och en bit oxfilé satt det som en smäck. Jag antar att Magnus Gerbola har rätt: det här kan vara en farlig inkörsport till de tyngre drogerna från trakten.

(14 % är ju heller inte att leka med i alkohol-väg. Märks inte av precis, men 13 % hade absolut kunnat räcka. Kostar 120 danska hos Gerbolavin.)

2008 Camillo Donati Il Mio Malvasia

Familjen Donato började producera vin 1930 och Camillo är tredje generationens vinmakare. Tillsammans med hustru och barn brukar han 11 hektar, sju egna och fyra arrenderade, strax utanför Parma. Vingården ligger på cirka 250 meters höjd över havet. Produktionen är biodynamisk. Donatis gör såklart lambrusco men producerar även vin på Cabernet Franc, Trebbiano, Sauvignon Blanc, Merlot, Pinot Blanc och Malvasia. Det sistnämda i både söt och torr variant. All produktion sker utan tempraturkontroll, man använder bara naturlig jäst och filtrerar inte. Både de röda och de vita vinerna vinifieras med lång maceration.

Il Mio Malvasia är den torra varianten. Det här vinet får jäsa till en alkoholhalt av knappa 10%. Sedan tillsätts druvsaft och vinet jäser en andra gång på flaska. Slutresultatet är ett torrt, lätt mousserande vin som håller 12.5% alkohol. Vinet är förslutet med en ölkapsyl, tappo corona. Vid upphällningen skummar vinet lätt. Det är ljust brandgult till färgen och lätt grumligt. Doften är frisk med aromer av äpple, citrus och aprikos parat med tydliga jästtoner och mineraler.

Vinet är lätt mousserande. Till en början finns en lätt sötma och frukten dominerar smaken. Här finns mogna äpplen, persika, aprikos och citrus. Vinet har en härlig syra som friskar upp och bär smaken. Mot slutet dyker det upp tydlig bitterhet som får mig att associera till Schweppes Russchian. Vinet har en del tanniner och tydligt inslag av krita.

Il Mio Malvasia är inget stort vin men jag går verkligen igång på det. Det är så oerhört uppfriskande och kul att dricka samtidigt som det känns rejält och rustikt. Som deltablues på stenkaka kombinerat med en perfekt poprefräng. Ett vin att dricka i stora klunkar för att läska sig med eller varför inte skölja ned lite feta charketurier?

Vinet importeras till Norge av Non Dos. Mig veterligen finns det varken någon svensk eller dansk importör. Kanske något för Lambrusco-konnosören Merolli eller naturvinsspecialisten Winewise att satsa på. Mitt lager lär inte vara länge

Oslo del två

Oslo överraskade mig positivt. Jag hittade snabbt ett ställe jag trivdes på och där stannade jag. Säkrast så. Tre kvällar på Café Bacchus utan att jag kände att jag saknade något eller greps av minsta lust att hitta något annat. De två första kvällarna tillbringade jag på egen hand med Oscar Hedlunds Cornelis-biografi. Sista kvällen var sällskapet ännu trevligare. Jag strålade samman med Fredrik Kolderup från norska naturvinsimportören Non Dos. Det blev en trevlig kväll med många viner, mycket vin och ett väldigt intressant samtal. Vi började diskutera våra hemländers respektive vinmarknader och konstaterade att trots många likheter så fungerar det olika bra.

Vi börjar prata monopol. Fredrik tycker att det fungerar ganska bra i Norge. Han menar att Monopolet hjälper små importörer att nå sina kunder och menar att även de mest udda viner går att köpa i hela Norge. Fredrik upplever Momopolets personal som genomgående intresserade, engagerade och kunniga. Utbudet av naturliga viner är relativt stort och det finns en publik. Vårt samtal glider över till vinjournalister och även här är Fredrik väldigt positiv. Han beskriver den norska vinjournalistkåren som kompetent, engagerad och självständiga. I regel köper man de viner man skriver om, ett förhållande som inte alltid rått men som nu börjar bli det gängse. Naturliga viner får ett mycket stort utrymme i förhållande till sin marknadsandel. Journalisterna vill verkligen få sina läsare att upptäcka nytt och vidga sina vyer. Den självklara tanken som slår mig är att vi inte skulle behöva ha det fullt så bedrövligt som vi har det.

Som smörjmedel till samtalet passerad ett stort antal naturliga viner revy. Jag hade plockat med Calabrettas Nonna Concetta, vidare drack vi Cornelissens vita Munjebel, den bästa gamay jag smakat, ett par röda och något vitt från Loire samt nya favoriten Camillo Donatis malvasia. Förmodligen blev det något vin till som missades i hastigheten. Vi blev sittandes vid vårt bord bortåt två timmar efter stängningsdags.

Samtalet kom också in på Non Dos verksamhet. De är långt ifrån ensamma om att importera naturliga viner men klart mest renläriga. Non Dos har även ett projekt i Piemonte där de håller på att producera ett osvavlat och ofiltrerat nebbiolo vin som lagrats på cement. Buteljeringen är på gång och vinet släpps förhoppningsvis snart på den norska marknaden. Förhoppningsvis ramlar någon flaska av lastbilen några mil efter Öresundsbron.

Dagen efter, som faktiskt inte känns så farligt dagen efter som den skulle kunna ha gjort, besöker jag två olika monopol-butiker. En välsorterad specialbutik och en med standardsortimentet. På båda ställena möts jag av kunnig och engagerad personal som gillar att snacka vin. I specialbutiken finns ett imponerande utbud av naturliga viner. Allt korrekt förvarat i vinkylar. Med ett sådant monopol hade jag inte klagat fullt så mycket.

Utan att ha så värst mycket mer belägg för det jag säger än min magkänsla så vill jag påstå att den norska vinscenen är betydligt mer vital och spännande än den svenska. Monopolet verkar arbeta bättre i förhållande till både kunder och leverantörer. Man förefaller att faktiskt ta det ansvar som monopolsituationen medför. Journalisterna verkar heller inte sitta i knäet på de stora importörerna/annosörerna utan arbetar utifrån en mera självständig position. De verkar heller inte underskatta sina läsares vinintresse.

Varför inte ta och surfa in på Monopolets hemsida och kolla in utbudet. Ett besök på norska vintidningen Vinforums hemsida är också att rekommendera.

Le Carline Prosecco

Fabio Simoncini driver en särdeles trevlig liten vin- och delikatessbutik, Cibi e vini, i Christianshavn. Sedan 1994 har han haft den. Vinerna är ekologiska och Fabio säger att de alla är noga utvalda av honom och hans kvinna - de säljer bara sådant de själva gillar, företrädesvis från producenter de har ett mångårigt samarbete med. Det finns ingen anledning att tvivla på den saken. Sortimentet är uteslutande hämtat från olika delar av Italien, smakfullt och lockande.

Bland annat får vi med oss en prosecco från producenten Le Carline i Pramaggiore. En prosecco ska inte vara märkvärdigt tillgjord och det är inte den här. Men det betyder inte att den bara är en ointressant och lättsam, lätt bortglömd start på ett samkväm. Istället fungerar den som en rättfram, charmfull uppryckare och munrensare. Snustorr med fräsande bubblor, sjysst syra och mineralitet. Som solen på etiketten: leende men med en liten räv bakom örat. En mer vuxen variant än de sorter vi brukar hala hem från Systemet för att liva upp vardagen, de med gul eller röd etikett. Och så mycket roligare att inhandla den hos paret Simoncini.

Kostar 85 DKr hos Cibi e Vini.

Solo i Oslo

Danmark har blivit ett slags nödhamn för nyfikna vinskallar i allmänhet och vinbloggare i synnerhet. Ett lockande alternativ till den dysfunktionella svenska vinmarknadens torftiga utbud. I veckan sände jobbet mig till vårt andra västliga grannland. Fyra dagar i Oslo. Späckade dagar men lediga kvällar och möjligheter att kolla in den norska vinscenen.

När jag passerar Svinesundsbron brukar det gå kalla kårar längs ryggraden. Det känns som att stiga in i en gigantisk frikyrkoförsamling där alla bemöter en vänligt men samtidigt förmedlar att jag inte hör dit. Första kvällen hamnade jag, i högsta grad ofrivilligt och under tysta protester, på Akker brygge. Ett fult, flashigt köpcentrum med överprisade restauranger på rad. Oslos A-läge om jag förstått saken rätt. Givetvis hamnade vi på det värsta Kalle Anka-stället med en vinkypare som med emfas hävdade att den Alsace-riesling jag tänkte beställa in var söt. Han hämtade en kollega som efter en stunds förhandlande kunde gå med på att vinet var halvsött men där var det stopp. Vinet var givetvis torrt. Maten höll samma klass som kyparnas vinkunskaper medan priserna låg på Cru Classé-nivå. Ingen bra början på Osloäventyret.

Efter maten lämnade jag sällskapet och gav mig iväg till ett ställe som rekommenderats av en amerikansk vinbloggare bosatt i Bergen. Café Bacchus ligger på en tvärgata till Karl Johans gate och där kom jag att tillbringa i stort sett all ledig tid under de följande dagarna. Jag känner mig hemma på Bacchus från första stund och känslan stället förmedlar påminner mig om hur det var att stiga in på Café Ariman i Lund för några decennier sedan.

Vinlistan är inte stor men verkligen spännande. Genomgående ekologiska viner och många naturliga viner. Man hittar viner från producenter som Cornelissen och Radikon men även många för mig helt okända namn. Oransjevin har en egen sida och det finns fem att välja på varav två säljs på glas. Priserna är förvånansvärt låga med ett påslag på gissningsvis 80%. Jag provar mig igenom glasvinerna

2006 La Stoppa Ageno är en storsäljare i Norge med naturvinsmått mätt. Vinet kostar 237 NOK på Momopolet och man har sålt några tusen flaskor av det. Det kommer från Emilia Romagna och är gjort på 60% malvasia och 40% Ortrugo/Trebbiano. Vinet är helt klart och går i en mörkt kopparfärgad nyans. Vinet är verkligen aromatiskt med intensiv doft av exotiska blommor,saffran, aprikos och torkad frukt toppat med smörkola. Smaken är lika intensiv där fruktaromerna går igen men här hittar jag också farinsocker och faktiskt kaffe med mjölk. Bra syra, lätt bitterhet och viss strävhet. Eftersmaken är riktigt lång. Ett superbt vin som inte är helt olikt Tricheros Sogno di Baccho.

Jag fortsätter med ett annat vin från La Stoppa, 2007 Gutturnio som är en femtiofemtioblandning på barbera och bonarda. Doften är intensivt kryddig, en del röda bär, tapenade, tobak och mineraler. Smaken är intensivt fruktig med söta bär, frisk syra och lite knallpulver. Riktigt bra men inte unikt som det föregående.

Jag stannar kvar på Café Bacchus till stängningsdags och blir även kvar i Emilia-Romagna. 2006 Rosso della Bandita från producenten Camillo Donato görs på Lambrusco, barbera, malvasia och trebbiano. Vinet är lätt spritsigt och doftar enbärsdricka. Riktig, hemkörd enbärsdricka som är frisk och kryddig. Smaken är frisk, rätt enkel men läskande och god med finkorniga tanniner. Genuint och rustikt så det förslår. Det känns verkligen som ett blast from the past.

Camillo Donato gör även han ett oransjevin, 2008 Il mio Malvasia. Vinet kommer med en lätt skumkant och i en grumligt apelsingul färg. Den intiala doften är inte helt kul. Det har en lätt avloppsdoft och jag associerar direkt till belgisk geuze. Det är funkigt som ett tajt barband från New Orleans. Med lite tid så stiger det helt andra aromer ur glaset. Det har en härlig frukt med vit persika, aprikos och citrus. Det fortsätter med exotiska kryddor och mineraler. Smaken är knastertorr med frisk syra. Man hittar mogna äpple, apelsin, aprikos och krita i smaken. Eftersmaken hänger kvar länge här också. Det här är så vansinnigt läckert. Ett vin som inte bara tilltalar mig utan det talar till mig och jag gillar vad det har att säga. Inget stort vin med traditionella mått mätt men en av de roligaste vinupplevelserna för mig i år.

En rätt bra början på Oslodagarna. Jag återkommer med lite ytterligare intryck reflexioner och tankar från besöket.

2004 Edi Simcic Duet

Det är nyttigt att läsa vinbloggar. För en tid sedan blev jag oerhört sugen på top of the line Furmint efter ett inlägg av Finare Vinare. Inlägget påminde mig också om att det var ett tag sedan jag gick över den Slovensk-Italienska gränsen och drack något från Goriska Brda. Ett förbiseende som skulle visa sig vara rätt lätt åtgärdat.

Edi Simcic tillhör en av de verkliga pionjärerna inom Goriska Brda, den Slovenska delen av Collio. Kort efter landets självständighet började han producera och buteljera sina egna viner istället för att leverera dem till det lokala koperativet. Redan från första början inriktades produktionen på kvalité med franska viner som förebild. Idag förfogar man över 10 hektar klassisk ponca-mark och gör c a 35.000 flaskor per år. Produktionen är "mer eller mindre" ekologisk. En pragmatisk hållning som tilltalar mig.

Duet är en klassisk bordeaux-blandning med östra stranden som utgångspunkt. Vinet är gjort på 80% Merlot och resten en blandning av Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon. Det lagras på barriquer av fransk ek, 40% nya, 30% två-åriga och 30% tre-åriga.

Färgen är klassiskt rubinröd. Doften är lika klassisk den. Här finns maraschinokörsbär, plommon och svarta vinbär. Kaffe, kryddor, lätta stalltoner, lite choklad och en hint vanilj. Doften är yppig, inbjudande och läckert lyxig. Den känns på något sätt mer italiensk än fransk.

Munkänslan är slank, sirlig och elegant. Om doften känns yppig så är smaken mera stram. De flesta av aromerna går igen. Syran är frisk och eftersmaken hänger kvar en bra stund med god kryddighet, mineraler och lätt vaniljton. Ett väldigt balanserat, elegant och läckert vin. Jag hade väntat mig mer framträdande ek men fathanteringen är verkligen exemplarisk. Det finns en närvaro som ökar komplexiteten men som aldrig tar över eller rubbar balansen.
Vinovativa har storebror Duet Lex i beställningssortimentet. Standard-Duetten finns hos danska DWC för c a 200DKK

Friuli-Venezia Giulia hos Munskänkarna

Så har även jag begått min debut som provningsledare i Munskänkssammanhang. Temat var, föga överraskande, vita viner från Friuli-Venezia Giulia. Hemmaplan med en vänligt inställd publik och en styrelse som skötte logistiken dämpade rampfebern. Väldigt kul att så många som 60 personer mötte upp. Särskilt med tanke på att bara fem personer provat något vin från regionen tidigare.

Tyvärr kan jag inte återge mitt föredrag. En handhållen mikrofon gjorde det omöjligt att följa manuskriptet. Istället blev det, på gott och ont, fri improvisation runt teman som ni hittar i tidigare Friulien-relaterade inlägg på bloggen.

Vi hade ett vin att smutta på under föredraget, sex provningsviner och ett matvin.Första vinet ut serverades precis som matvinet öppet, resten provades halvblint.

Drinkvinet 2009 Dorigo Ribolla Gialla. Ljust guldgult i färgen. Lätt, blommig doft med citrus och tropisk frukt. Smaken är lätt och mycket frisk. Gröna äpplen, citrus och tydliga mineraltoner. Lätt. rent, charmigt och en bra början.

Så över till provningsvinerna

2009 Villa de Puppi Taj Blanc IGT Venezia Giulia
Kvällens första vin är gjort på 100% Tocai Friulano och blekt ljusgult i färgen. Doften är intensiv och frisk med tropisk frukt.
Smaken är mjuk och avrundad med tropisk frukt och lätta mandeltoner. Ett väldigt charmigt och lättgillat vin som absolut inte saknar personlighet. Har inte genomgått malolaktisk jäsning och enbart lagrat på ståltank vilket ger en ovanligt frisk och livlig Tocai Friulano.

2006 Schiopetto Blanc des Rosis DOC Collio
En blandning på 40% Tocai Friulano, 20% Pinot Grigio, 20% Sauvignon, 15% Malvasia och 5% Ribolla Gialla. Malvasian har lagrats på stora ekfat medan resten vilat på ståltank. Färgen är blekt gröngul. Komplex och fascinerande doft med gula rosor, tropisk frukt, svarta vinbär och kryddor. Smaken är drygt medelfylllig, med fin syra och tydliga mineraltoner. Fortfarande ett ungt vin som säkert skulle kunna sparas ytterligare några år

2009 Rosa Bosco Ribola Gialla DOC Colli Orientale del Friuli
Andra årgången av Rosa Boscos första försök med inhemska druvor. Frukten kommer från Rosazzo, en av de två bästa växtplatserna för Ribolla. Vinet har lagrats på en blandning av ståltank och använda barriquer. Doften är frisk och elegant med citrus och blommighet följt av diskreta fattoner. Smaken är ganska kraftig med balanserad syra, ren frukt, tydliga mineraltoner och lång eftersmak. Det här var riktigt gott. Lite mer återhållsamt och nedtonat än Rosa Boscos Sauvignon men fortfarande så råder det ingen som helst tvekan om vem som ligger bakom.

2007 Livio Felluga Terre Alte DOC Colli Orientale del Friuli
Ett av Italiens stora vita viner som prenumerat på topputmärkelser i de italienska vinguiderna under decennier. Vinet är gjort på Tokai Friulano, Pinot Bianco och Sauvignon. Vinet genomgår en kortare tids maceration. Tokai-juicen jäser och lagras på franska barriquer, resten på ståltank. Vinet har halmgul färg. Doften är riktigt häftig och nästan omöjlig att värja sig emot. Här finns liksom hur mycket som helst att upptäcka. Lager på lager av frukt. Här finns hela fruktskålen från svarta vinbär och citrus till mogna meloner. Mandeltoner och kryddor som saffran och salvia. Tydliga mineraler och vissa fattoner. Smaken är fyllig, rik och komplex med riktigt lång eftersmak. Imponerande och ett prestigevin som verkligen lever upp till ryktet.

2006 Zidarich Vitovska DOC Carso
Kvällens första naturliga vin. 100% Vitovska som haft en längre tids skalkontakt. Jäsning på öppna träkar utan tempraturkontroll. Lagring på stora ekfat i cirka två år. Ofiltrerat och osvavlat. Vinet har en blekt rödgul, lätt grumlig färg. Doften är till en början inte helt angenäm utan lite stickig och nästan vinägeraktig. Efter hand utvecklas aromer av torkad frukt, aprikoser och vit persika. Mycket tydliga mineraltoner. Smaken är en mycket speciell upplevelse där man verkligen får känslan av att vinet renar munnen. Torkad frukt och mineraler här också. Viss tanninsträvhet. Som alltid en stor upplevelse att prova ett av Zidarichs viner.

2004 Bressan Carat IGT Venezia Giulia.
Ett av mina personliga favoritviner. En klassisk friulansk blandning på Tokai Friulano, Malvasia och Ribolla. Även detta ett naturligt vin med lång maceration och lång lagring på stora ekfat och barriquer. Kopparfärgat med elegant doft av aprikos, persika, mandel och vanilj. Smaken är fyllig och kraftfull med en munkänsla som hos ett rött. Tydliga tanniner och lång eftersmak

Till lammrostbiff, rotfrukter, potatisgratäng och rödvinssky drack vi 2004 Bressan Schioppettino som provats både här och här.

Det kändes som ett litet vågspel att ordna en provning med Friuli-Venezia Giulia som tema. Att plocka med två så pass udda viner som Zidarichs Vitovska och Bressans Carat gav mig en hel del fjärilar i magen. När vi öppnade och hällde upp vinerna innan provningen var det mer än en styrelsemedlem som undrade om vinerna var defekta vilket inte hade det minsta lugnande effekt på mig. Men det funkade. Den allmäna uppfattningen var att vinerna var mycket spännande att prova. Flera uttryckte sin förvåning över att inget av vinerna var tillgängligt på den svenska marknaden. Kanske kan responsen ses som ett tecken på att man kan ta ut svängarna lite mera i Munskänkssammanhang.

Till sist

Rosa Boscos och Villa de Puppis viner var varuprover från producenterna och jag vet faktiskt inte hur man får tag på dem utanför Italien.

Några av Dorigos viner finns i Spendrups restaurangsortiment. Danska Youandwine har ett bättre utbud. Dock ingen Ribolla

Bressan och Zidarichs viner säljs av Winewise

Mario Schiopetto finns förhoppningsvis snart på den svenska marknaden. Tills dess kan man handla hos Gerbola Vin

Livio Fellugas viner kan köpas dyrt hos danska Theis eller något mindre kostsamt hos tyska Superiore

2006 Alfa Crux Malbec

Munskänkarnas tre-betygskurs börjar närma sig slutet och jag har bestämt mig för att inte avlägga något prov. Jag kan helt enkelt inte hitta någon motivation för att plugga nya världen vare sig i teori eller praktik. Det finns helt enkelt för mycket annat som fångar mitt intresse. Fast visst hade det varit kul att flasha med tre-betygsnålen. I nästa liv kanske.

Igår kväll provade vi ett gäng mastiga viner som färgade tänderna blå och gjorde huvudet tungt. En halvflaska fick följa med hem och övernatta i kylskåpet innan den dracks till kvällens kalvspezzatino med polenta.

Vinet, 2006 Alfa Crux Malbec, kommer från Valle de Uco i Mendoza och firman O.Fournier. Druvorna har växt på 1.100 meters höjd. 28 dagars maceration på ståltank. Malolaktisk jäsning och två års lagring på ny ek. Tung superpremiumflaska. Utanför boxen är bara förnamnet.

Färgen är helt opak och går i blåsvart. Doften är verkligen massiv med massor av mörk frujt, svarta vinbär och fat. Här finns intensiva fataromer och alkohol i överskott. Lägg till lite lakrits och ett stopp piptobak. Man kan få huvudvärk av ett par lätta sniffar.

Smsken går i precis samma still. Jag upplever vinet som helt obalanserat, överextraherat och överekat. Frukten finns där men drunknar snabbt när ek, tanniner och syra tar över. Det som hänger kvar i munnen är en sursöt bitterhet som inte lär göra någon glad.

Jag gillar inte stilen och det är en sak men detta vinet har problem. Stora problem. Möjligtvis skulle det kunna glädja en fruktallergiker om något decennium till en hårt grillad pampasstek.

Kvällens mat är naturligtvis en grov missmatchning och vi byter snabbt mot en pigg nebbiolo som direkt går in och ställer allt till rätta igen.

Förresten, kan någon förklara för mig vad strutsar har på etiketten att göra ?

2009 Fornas Sauvignon, igen

Ja, visserligen är jag generellt sett mycket mer överseende och generös än min stränge bloggarkollega i den nordvästskånska provinsen. Men när det gäller 2009 Fornas Sauvignon - en av septembernyheterna - är jag snarare mer njugg i mitt omdöme. Ingvar är faktiskt ganska snäll.

Vad har jag då emot det här stackars vinet? Det är ju inget fel på det, ungefär som det inte är något fel på thai-käket på ett av dussinhaken längs Bergsgatan. Dessutom, likt thai-syltorna, billigt. Och Fornas smakar inte alls illa. Det har en trevlig tropikfruktssötma och lite pigg mineralitet, det är väl egentligen bara den besvärliga beskan i eftersmaken som jag inte riktigt kommer överens med.

Nej, problemet är att vinet inte förmår väcka mitt intresse. Det är slätstruket och ger inte det där lilla extra. Det finns en thai-restaurang på Östra Tullgatan, ett hål i väggen där de i princip har samma rätter som överallt annars - med samma ingredienser - men där det smakar mycket bättre. Innehavarna säger att det beror på att de använder bättre råvaror, och det kanske är sant. Men framför allt, inbillar jag mig, har det med inställningen att göra, viljan att göra något personligt. Medan andra syltors käk tycks baserat på en sann historia finns det här en autenticitet. Det är nog denna autenticitet jag - mina knapphändiga kunskaper till trots - söker också hos ett vin. Den saknas i Fornas.

Trots mitt tidigare utlåtande har jag ändå korkat upp en till 2008 Château Haut Mayne. Eller rättare sagt, den korkade upp sig själv under en natt i frysen. Sedan stod det väl en dag i skafferiet utan kork också. Men även i det misshandlade tillståndet är vinet från Graves mer intressant - rätt surt och vresigt men med karaktär. Och det är ju i slutändan det som avgör saken, oavsett om det rör sig om ett billigt tjut eller ett kostsamt.

Barbaresco i brådrasket

Idag var en sådan där dag på jobbet när saker och ting inte gick min väg. Datorkrångel och irriterande småkonflikter. Efter löprundan på lunchrasten upptäckte jag att jag inte hade en spänn på fickan. Ingen lunch. På väg hem hägrade middag och en lugn kväll i TV-soffan. I lägenhetsdörren möts jag av övriga familjen på väg ut och ett Duärsenochvetvälattträningenbörjaridagdetfinnsmatattvärmapåspisendetärdinturattgåpåföräldramötevisessen. Ännu ett bevis på Murphy's lags giltighet.

Jag funderar över hur situationen ska kunna räddas. Femtio minuter tills dess att föräldramötet ska börja. Femtiofem om man ger sig själv lite marginal. Plötsligt kommer jag att tänka på Elisabeth David (följ gärna länken och läs hennes spännande historia. Risken är stor att du sedan skaffar "Southwind through the kitchen" och "En omelett och ett glas vin") och hennes råd om att dricka bra viner på vardagarna när man är i behov av lite uppmuntran. Nu börjar skallen fungera som den ska. Nebbiolo, inget alltför krävande och helst något jag har några flaskor av. Varför inte en 2005 Pelissero Barbaresco Nubiola ?

På spisen finns hemmagjorda hamburgare, klyftpotatis och en paprikaröra. Jag drar korken, häller upp ett generöst glas och dricker vinet i stora klunkar till maten. Gott, generöst och vederkvickande. Det fyller sin funktion perfekt.

Mätt och belåten och med 20 minuters marginal plockar jag fram mature-kupan, slår mig ner i soffan, lägger upp fötterna på bordet och smakar vinet. Det är faktiskt rätt mörkt i färgen för att vara en nebbiolo. Rödbrunt och förhållandevis tätt. Doften är riktigt trevlig och bjuder på en stunds välbehövlig flykt från vardagen. Hallon och jordgubbar med en dutt målarfärg är det första intrycket. Sedan dyker det upp kaffe och kryddor och en lätt blommighet. Smaken matchar inte doften fullt ut. Vinet är friskt, slankt och matvänligt med fin frukt och bra syra. Avslutningen känns däremot inte helt klockren med lite vresiga tanniner. Sammantaget en trevlig nebbiolo som förmodligen mår bra av att ligga till sig ett tag till.

Mina invändningar till trots så gjorde vinet sitt jobb på ett förträffligt sätt. När jag gav mig iväg till föräldramötet med mintkaramell i mun och Grateful Deads "St Stephen" i lurarna kändes livet ändå hanterbart igen

2009 Fornas Sauvignon

Septembersläppet fick en hel del positiva omdömen på sina håll. Många vinskribenter hittade en hel del att glädjas åt. Kul kan man ju tycka. Det skulle kunna vara ännu roligare, åtminstone för mig, att ett av de mera rosade vinerna kommer från Friuli-Venezia Giulia. Men som så många gånger förut så fattar jag ingenting. Fast det är klart det kan ju vara roligare att hissa än att dissa. Vem vill väl vara en grinig gubbe när man kan vara en käck cheerleader.

2009 Fornas Sauvignon Blanc§ är alltså det senaste tillskottet i systembolagets skrala Friulien utbud. Det har nu gått så lång att Friuli-Venezia Giulia försvunnit från rullisten på sökfunktionen. Nåväl, det skruvkorksförsedda vinet har en mycket ljust gröngul färg. Doften är klockren fruktsoda, tuttifrutti med ett rätt diskret inslag av citrus och krusbär. Inte på något sätt otrevligt men varken druv- eller ursprungstypiskt.

Smaken går i precis samma oförargliga stil. Ett rent, relativt friskt vitt vin som är så mycket middle-of-the-road ett vin kan vara. Fruktsoda, citrus och en aning bitterhet mot slutet.

Tar man vinet för vad det är så är det mer än passabelt och det kan säkert betraktas som prisvärt. Samtidigt kan jag inte låta bli att förvånas över att ett vin som detta ligger i topp på Räknetrissens sammanställning över vinskribenternas favoriter i denna månaden. Vad har man för referensramar när man går igång på ett vin som detta. Varför göra sig besväret att rekommendera ett vin som detta till någon ? Jag lyckas för tillfället hitta tre viner från Friuli-Venezia Giulia i det tillfälliga sortimentet och tycker att man kunde valt något mer representativt. Varför inte Perusinis alldeles utmärkta sauvignon ?

Och apropå cheerleaders så finns det faktiskt en som sammanfattar min syn på saken på ett koncist och komprimerat sätt. Nu undrar jag mest vad min yngre och allmänt mera positive kollega tycker ?

2005 Làvico Vajasindi

Den som läser Billigt Vin med något slags regelbundenhet vet att vi är rätt svaga för nerello mascalese men inte lika sålda på jätteproducenter. Frågan är hur en kombination kan tänkas fungera ?

Duca di Salaparuta är en av den sicilianska vinscenens giganter med en årlig produktion på sådär en tio milijoner flaskor. Deras storsäljare är Corvo Rosso som jag tror funnits i vartenda italienskt snabbköp jag besökt. Ett schysst vardagstjut varken som räddat mer än en picnic. Man gör viner runt om på ön och självklart har man även en plätt på Etna. Làvico Vajasindi är en rätt marginell produkt i Duca di Salaparutas sortiment. Man gör c a 50.000 flaskor årligen och 2003 var första årgången. Vinet är en bladning av 90% nerello mascalese och 10% merlot. Druvorna har odlats på mellan 600 och 800 meters höjd. Vinet har en veckas skalkontakt och lagras ett på på barroique.

2005 Làvico Vajasindi går i en rubinröd nyans. Till en början doftar vinet tydligt av körsbär, krydoor, kaffe och vanilj. Efterhand hittar jag plommon, hallon och en lätt blommighet. Trevlig doft men kanske inte så värst typiskt Etna. Blint skulle jag nog lika gärna kunnat säga Piemonte eller Lombardiet, kanske hade jag till och med drämt till med Toskana.Smaken är livlig och rätt intensiv med frisk syra, bra tanniner och viss bitterhet mot slutet. Aromerna går igen med tydlig smak av körsbär. Finalen får mig att tänka på lingonsylt kryddad med kanel.
Trots den lite tillrättalagda och anpassade stilen är jag rätt förtjust i Làvico Vajasindi. Ett utmärkt matvin med en hel del av druvkaraktären intakt. Det verkar krävas mer än lite ekfat för att knäcka den.

Vinet finns i beställningssortiemntet och kostar 149 kronor månaden ut. Därefter stiger priset ed 30 kronor.

Reanissen gör rent hus

Den röda realistan har vid månadsskiftet fått några intressanta tillskott. Först och främst 2008 Puech Auger Les Dolomies, en blandning på syrah, mourvèdre, grenache och carignan från Languedoc Montpeyroux. Finare Vinare har druckit det med välbehag, likaså Vård & Vin. Jag sög i mig en flaska för ett tag sedan och vill minnas att jag tyckte det var snäppet över helt ok. Kan dessutom ligga till sig ett par år på svalt ställe, så det är ingen risk att man behöver tröttna på det. Här gäller det nog att skynda sig fynda.

En apulisk aglianico från producenten Tenute Rubino har prissänkts till 63 kronor. Att döma av mitt tidigare omdöme är det här väl något att hålla sig borta från. Eller inte. Det är åtminsteone ett vin jag minns, på gott och ont, och när jag kom till slutpunkten var jag ganska välvilligt inställd (eller full).

Däremot kommer jag inte alls överens med 2008 Château Haut Mayne, från Graves. Mixen sémillon (77 %), sauvignon och muscadelle går inte hem här, i alla fall inte i min bok. Surt och beskt om vartannat, knutet är bara förnamnet. Kanske är det menat såhär och då passar jag. Kanske är det en korkdefekt eller någon annan vajsing som gör att vinet känns helt dött, men jag har ingen större lust att prova en flaska till för att ta reda på det.