lördag 25 september 2010
2005 Arnaldo Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano
Det snackas mycket om viner med personlighet, inte minst på Billigt Vin. Vi vill ha viner som inte är utslätade och polerade. Viner som berättar något om varifrån de kommer. Fast en grundförutsättning, som åtminsone jag glömmer bort ibland, är ju att grundpersonligheten är om inte trevlig så i alla fall uthärdlig. Eller att det finns åtminstone något försonligt drag.
Hur jag än anstränger mig så hittar jag inga som helst sådana hos 2005 Sagrantino di Montefalco Collepiano från Arnaldo Caprai. Vinet är tätt mörkrött, nästan ogenomskinligt. Doften bjuder inte på minsta lilla tendens till välkommande eller leende trots ett antal timmar på karaff. Man möts av ett stenansikte. Kaffe, järn, läder, tjära, kött och någonstans i längst in i hörnet av denna bondagehåla finns några vilsna surkörsbär. Möjligen blir frukten något mer framträdande med tiden men det är marginellt.
Om doften är tuff så är det bara en stilla västanfläkt i jämförelse med smaken. Det är helstängt. Mycket syra, mycket ek,läder, massiva tanniner som gör det svårt att svälja vinet och inte så mycket mer. Visst finns det en viss frukt men den försvinner liksom bland allt det andra.
Jag dricker vinet till mat som valts med omsorg. En marmorerad entrecote och en krämig risotto gör vinet drickbart men inte så mycket mer.I nuläget är det inte kul och jag tvivlar på att lagring kommer att göra vinet njutbart då frukten känns för klen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar