Det är en väldigt speciell känsla som infinner sig när jag närmar mig Collio. Fastän jag har varit där några gånger kan jag inte vänja mig vid att de olika producenterna ligger så tätt. Kanske är det också den oundvikliga insikten att de faktiskt finns på riktigt och inte bara som mytiska namn på etiketter som berör mig. Jag läser på vägskyltar som visar till Villa Russiz och Felluga. -Därborta ligger Jermanns nybygge säger min chaufför för dagen och när vi passerar Bressans mera anspråkslösa hus grips jag av en plötslig ingivelse att ändra mina planer och göra ett spontanbesök. Men mer än en tanke blir det inte. Jag är nämligen på väg till
Schiopetto, firman som grundlades av den legendariske Mario Schiopetto som utan tvekan är den enskilde person som betytt mest för de senaste trettio årens utveckling av vinproduktionen i Collio och Friuli-Venezia Giulia. Man kan också säga att han mycket starkt bidragit till att få omvärlden att ta Italiens vita viner på allvar.
Mario Schiopetto växte upp i en familj som drev restaurang i Udine. Han intresserade sig tidigt för vin men började inte själv göra vin förrän han var en bit över 30. Schiopetto ville bort från de tunga, alkoholstarka viner som då producerades i regionen. Han reste till Tyskland och Frankrike där han lärde sig hur man producerade lätta, fruktiga och eleganta viner. Mario Schiopetto fokuserade direkt på att göra kvalitetsviner och var bland de första som buteljerade.
I en bok om Mario Schiopetto som gavs ut av Veronelli Editore finns en bild med undertexten Il Gotha Dei Produttori Italiani -Aristokratin bland italienska producenter. På bilden finns 10 distingerade herrar; Bruno och Marcello Ceretto, Piero Antinori, Giacomo Bologna, Maurizio Zanella, far och son Biondi Santi, Niccoló Incisa della Rocchetta, Angelo Gaja och Mario Schiopetto. Ni förstår kanske att min plötsliga ingivelse övergavs.
Mario Schiopetto gick bort i början av 2000-talet och idag har rodret tagits över av Marios tre barn, dottern Maria Angela och tvillingsönerna Carlo och Girgio. Det är Carlo som tar emot. Vi hälsar snabbt på systern, går därefter ut och betraktar de oerhört vackra, kuperade omgivningarna och tar en tur genom anläggningen.
Carlo berättar att vi befinner oss i det som en gång var ärkebiskopen av Gorizias sommarresidens. Mario Schiopetto arrenderade länge både hus och mark av kyrkan men fick inte köpa egendomen förrän 1989. Omgående påbörjades renovering och ombyggnad som var färdigställd 1995.
Vi befinner oss alltså i en femton år gammal produktionslokal. Min känsla är att allt är helt nytt. Det råder perfekt ordning och utrymmena är kliniskt rena. Carlo ber om ursäkt för röran. -Vi avslutade buteljeringen på julafton och har inte riktigt hunnit röja undan förklarar han.
Sedan följer en detaljerad berättelse om arbetet hos Schiopetto. Just den extrema noggrannheten är något som kännetecknar allt som görs här. Noggrannhet och ett metodiskt eller kanske snarare empiriskt tillvägagångssätt. Carlo beskriver ingående hur det sker ett ständigt pågående utvecklingsarbete och att ambitionen inte är att göra samma viner som pappa gjorde utan snarare att tillämpa samma förhållningssätt. Han menar att det handlar väldigt mycket om att ha ett öppet sinne, att prova och att utvärdera.
-Vi är mycket återhållsamma när det gäller lagring på ekfat för våra vita viner berättar Carlo. Länge använde vi oss av stora botti men det gör vi inte längre då vi aldrig blev riktigt nöjda. Nu när det blivit trendigt med botti så försöker vi lära oss att använda barriquer. Jag vill se om det kan tillföra något. Källaren med ekfat är min skolsal. Allt här inne i anläggningen är ju bara instrument som ska hjälpa oss att göra så bra vin som möjligt. Jag kan inte låta mode och trender styra och komma ivägen för den ambitionen. Grundhållningen till källararbetet är att inte slarva bort vårt utgångsmaterial.
Vi pratar om mode och trender en stund och jag frågar varför man inte buteljerar någon ren Ribolla Gialla, en druva som kraftigt utökat sin areal och fått rätt mycket uppmärksamhet under senare år. Carlo säger först att han inte tycker att Ribolla är någon kvalitetdruva, utan att den lämpar sig bäst som komplement i blandviner. Sedan modifierar han sitt uttalande och säger att det kanske inte gäller generellt utan att det gäller deras marker. Carlo ser ändå pinot grigio, pinot bianco och sauvignon blanc som inhemska eller åtminstone assimilerade druvor. -De har odlats här i mer än 150 år och vi vet precis vilka druvor som ger bäst resultat på varje kvadratmeter av våra marker.
Det är oerhört intressant att prata med Carlo Schiopetto. Han är rolig, kvicktänkt och snabbkäftad. Han försöker ibland ge intrycket av att vara bekymmerslös skämtare som egentligen bara glider med men man förstår snabbt att det här är en kille som har full koll på varje liten detalj av verksamheten och som hela tiden vill att saker ska bli ytterligare lite bättre.
Det har blivit dags att prova vinerna och Carlo har förberett lite snacks vilket betyder stora fat med salami, pancetta, ost och bröd. Han ber ånyo om ursäkt. Denna gång för att det bara är hemkörda grejer som serveras.
Vi börjar genomgången med de vita endruvevinerna. Samtliga har jästs och lagrats på ståltank. En liten del, några få procent har lagrats på barrique. Vinerna vilar på jästfällningen i åtta månader. 2008 Pinot Grigio är ljust guldgult. Doften är blommig och parfymerad med tropisk frukt. Mycket frisk, ren och intensiv smak. Ett okomplicerat och mycket charmerande vin.
2008 Pinot Grigio är väldigt likt det föregående men med lite mer kraft.
Nästa vin är 2008 Sauvignon. Halmgult med en del gröna reflexer. Doften är mycket druvtypisk med tomatblad, salvia och grön paprika. Vinet är friskt med bra syra men känns redan nu avrundat, mjukt och harmoniskt. Kryddigeten från doften kompletteras med en del citrustoner. En mycket bra och väldigt typisk Collio-sauvignon.
2008 Tocai Friulano är också halmgult med en del grönt. Doften har den där typiska mandeldoften, en del blommighet, vanilj, kryddpeppar och en intensiv frukt. Smaken är fet och fyllig med frisk syra. Aromerna går igen tilsammans med tydliga mineraltoner. Carlo förklarar att det jag tolkar som vanilj inte kommer från fatlagring utan har att göra med att vinet legat länge på jästfällningen.
2007 Tocai Friulano är än mer intressant. En del av den mest påträngande fruktigheten har sansat sig och doften är mer komplex. Tydligare mineraltoner. Smaken är rundare och väldigt haromisk.
1999 Tocai Friulano känns fortfarande mycket frisk och vital. Doften nu än mer komplex med inslag av honung och ananas. Mjuk behaglig munkänsla. Jag får intrycket av att vinet verkligen står på topp just nu.
1995 Tocai Friulano ger till en början också ett piggt och friskt intryck. Är lättare och på alla sätt enklare än de föregående. Smaken ger intryck av ett vin som nyligen påbörjat färden utför. Fortfarande intressant och OK att dricka men förmodligen inte så länge till.
2008 Blanc de Rosis är Schiopettos första vita blandvin som man gjort sedan 80-talet. Det är också det vin som vunnit flest utmärkelser. Det är gjort på Tocai Friulano, Pinot Grigio, Sauvignon, Ribolla Gialla och Malvasia. En liten del av druvorna har jästs och lagrats på n500-liters ekfat, resten på stål. Mycket komplex, aromatisk doft med rosor, tropiska frukter och citrus. I nuläget känns doften nästan lite spretig där de olika elementen inte hunnit smälta samman till en riktigt harmonisk helhet. Något som säkert kommer att rätta till sig. Smaken känns precis som doften men man anar den stundande elegansen.
2007 Mario Schiopetto Bianco är prestigevinet uppkallat efter grundaren. Gjort på Chardonnay från Colli Orientale och Tocai Friulano från Collio. Chardonnay-druvorna lagras och jäses på barriquer och tocaien på ståltank. Doften bjuder på frisk citrus, hasselnötter, halm och skirat smör. Smaken är rik, fyllig och kryddig med mycket bra syra och längd.
En mycket intressant provning där jag upplevde de båda blandningarna och Tocai Friulanon som de starkaste korten. Mycket intressant att få möjlighet att prova två riktigt mogna varianter.
Vi avslutar provningen med ett av Schiopettos två röda i två årgångar. Blumeri är gjort på Merlot, Cabernet Sauvignon och Refosco dal peduncolo rosso. Vinet har jästs och lagrats 15 månader på en blandning stora ekfat och barrique.
Årgång 2005 har en mycket elegant doft. Körsbär, hallon och blåbär tillsamans med kryddtoner. Smaken är till en början mjuk, rund och behaglig med lager på lager av den goda bärfrukten. Kryddor och lakrits. Slutet lite tvärt, kort och kantigt. Det börjar bra men håller inte riktigt hela vägen.
2006:an är doftmässigt väldigt lik 05:an men här håller allt hela vägen. Inte riktigt färdigt att dricka ännu. Tanninerna behöver slipas ner och smakelementen integreras men det står helt klart redan nu att detta är ett ypperligt rödvin.
Vad kan man säga efter en sådan eftermiddag. Oerhört trevligt, intressant och lärorikt. Trots Schiopettos prestige så kändes allt väldigt jordnära, enkelt och vardagligt. Utom vinerna då förstås. Schiopetto hade en svensk importör för några år sedan men i nuläget har de ingen.
Gerbola Vin i Köpenhamn har en del viner på lager.
