2003 Schiavenza Barolo Prapò

Jag hajar rätt trögt. Det andra greppat för länge sedan börjar jag nu fatta. Att barolo är något att ställa in siktet på, att Schiavenza i Serralunga d'Alba är en pålitlig producent och att det ofta är hos Carlo Merolli man kan hitta grejerna till bra priser.

Jag menar inte att baroli som 2003 Prapò är det enda man kan och bör dricka, men att det vid lite festligare tillfällen och i rätt sällskap - som nu till en långkokt, gräddig köttgryta - är ett fenomenalt bra matvin. När det fått lufta sig en stund i en mature-kupa samlar det ihop sig till en alldeles hänförande helhet av kärnfull körsbärsfrukt, sval syra och balanserande tanniner.

Det finns perioder när jag blir trött på vin och det mesta flyter ihop till en intetsägande sörja, och så kommer det tillfällen när saker och ting faller på plats. Det här är ett sådant och det är bara att luta sig tillbaka och njuta. En ögonöppnare, verkligen!

Just den här flaskan tror jag har legat på lut sedan våren 2010, då mina välmenande bloggarkollegor köpte in den åt mig för 139 DKK. Priset just nu är detsamma, i alla fall om man köper sex stycken.

För att vara konsekvent lät jag köttet puttra i Fontanafreddas Langhe Nebbiolo. En 2008:a, men på SB's hemsida står 2009 som aktuell årgång så det har kanske skett ett byte. En liten skvätt för matlagaren blev det också. Först var det tråkigt och knutet, men efter en stund i glaset öppnade det upp och blev riktigt småtrevligt, ungt fruktigt med bra syra. Mot Principianos Coste Langhe Nebbiolo från Gerbolas bunker har Fontanafreddan inte mycket att säga till om, men för 99 svenska på ett SB nära dig är det ett bra alternativ. Rent och friskt. Särskild eloge för att det håller sig kvar under hundralappen, medan Pio Cesares Langhe Nebbiolo stuckit iväg till 129.