2009 Saint Ferreol Côtes du Rhône - Eric Lichtlé goes Rhône

Jag gillar vin och jag gillar berättelser. Bakom varje vin finns det oftast en intressant historia. I Portland, Orgeon finns en vinhandlare som varje vecka skickar ut ett nyhetsbrev där ett eller två viner får en lång och välskriven presentation. Jag blir nästan alltid nyfiken på de presenterade vinerna och sugen på att prova men så långt som att betställa från Oregon för att stilla min nyfikenhet är jag inte beredd att gå. Och det finns ju faktiskt viner med en fascinerande historia på närmare håll.

Kvällens vin hittade jag via ett mail från Alsace-producenetn Eric Lichtlé. I utskicket han gjorde inför julens Danmarksbesök fanns ett Côtes du Rhône listat. Eric säljer normalt bara sina egna viner och naturligtvis väckte detta avsteg min nyfikenhet. Jag frågade Eric hur vinet hamnat i hans sortiment och fick ett svar som inte var helt sammanhängande utan påminde lite om Antonio Tabbucchis "Damasceno Monteiros förlorade huvud". Jag tolkade historien ungefär som att Eric Lichtlé iu sin ungdom tillbringat en del tid i södra Rhône hos en vinproducent med en vacker dotter. Ungdomsförälskelsen gick över i vänskap och någon gång under hösten 2009 berättade den vackra dotter, numera ansvarig för vinproduktionen på Saint Ferreol, om hur fantstiska viner man fått till och att hon ville buteljera det bästa. Eric kontaktade den tunnbindande kompisen Assman och så hade Saint Ferreol en barriquelagrad Côtes du Rhône.

Jag fick hem mina flaskor igår, de tappades på flaska för två månader sedan och borde naturligtvis få vila ett bra tag till. Efter att ha hört halva storyn ville jag så klart höra resten.

Vinet är nästan opakt blårött. Doften är verkligen mäktig med mörka körsbär, intensiv kryddighet där nejlika, rosmarin, timjan och pinje sticker ut. Det känns verkligen som att sticka näsan i den sydrhônska myllan. Redan nu står det klart att det här kommer att bli riktigt bra till ugnstekta rotfrukter och fetaostfyllda köttfärsbiffar.

Vid första sippen fylls munnen av söta maraschinobär som snabbt följs av den tydligaste garrigue jag känt. Syran ger smaken ett rejält lyft. Tanninerna är relativt finkorniga. I den långa eftersmaken tumlar frukt och kryddighet runt tillsammans med lakrits och toffee. Vinet håller 14.5% och det känns men på ett positivt, värmande och lustfyllt sätt. Kraftfullt och mastigt men ändå i balans.

Vinet kostade 550 DKK för ett sexpack. Jag hoppas att Eric har några flaskor kvar till vårturen.