Julö 2010 Akt II - St Peter's Winter Ale

St Peter's Winter Ale har varit min julölsfavorit under de senaste åren. Även ärrade veteraner som Herr K och Jörgen har gett den sitt gillande. Vid en snabb googling bland den svenska ölbloggarna förstod jag dock att den inte är allas favorit även om många gillar den.

Färgen är rätt tät mahogny och det bildas ett rejält skum vid upphällningen. Doften är mäktig, komplex och kraftfull. Den är maltig med mörk sirap och kavring,fruktig och julkryddig. Det finns också inslag av rök och lakrits. På något sätt blir de disparata komponenterna till en fungerande helhet.

Smaken har inte alls den sötma man skulle kunna vänta sig. Det är en fyllig ale med rund behaglig munkänsla. Komplex smak med en del rostade toner, fin fruktighet med ett pikant inslag av skumbanan, lakrits och bitter choklad. Rätt rejäl beska och viss bitterhet.

St Peter's Brewery är inte längre särskilt hippt och har väl blivit frånåkta av alla svenska, danska, amerikanska och skotska mikrobryggerier. Deras Winter Ale fortsätter att vara ett säkert kort under den kalla årstiden. Inte så spektakulär och utmanande men en föredömlig allround ale som funkar både till mat och för kontemplation.

2006 Jean Luc Colombo Cornas Les Méjeans

Allt som oftast slår det mig hur lite jag kan om vin. Det handlar inte om någon insikt typ ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag kan. Mina kunskapsluckor är stora. Väldigt stora. I vissa sammanhang stör det mig inte det minsta. Jag törstar inte efter att lära mig mer om nya världen och jag struntade i Munskänkarnas 3-betygsprov utifrån tanken att jag inte vill lära sådant som inte intresserar mig. Vin ska vara kul och finns inte lusten där så ser jag inte poängen med att plugga.

I andra fall ser jag min kunskapsbrist som direkt genant. Ofta förhåller det sig som så att jag kan väldigt lite om vin och betydligt mer vad andra skrivit, tyckt eller tänkt. Ta Cornas till exempel. Jag har, fram tills igår, provat ett säger ett vin från Cornas. 15 cl i ett dåligt glas på en vinbar i Göteborg. Ändå "vet" jag att Cornas-viner är rustika och kraftfulla viner som kräver lång lagring. Jag har också lärt mig att Jean-Luc Colombo är en av områdets modernister. Han lär göra mera tillgängliga viner, tillämpar 100% avstjälkning lagrar på ny ek och gör viner för relativt tidig konsumtion.

Ikväll provar jag hans 2006 Cornas Les Mejeans, ett vin som jag gissar tillhör ett av de blilligare från Cornas. Vinet är inte sådär typiskt syrah-tätt i färgen utan har en viss transparens som går i blårött. Doften är öppen och inbjudande redan från början. Tydliga animaliska toner och björnbär/svarta vinbär i första vågen. Sniffar man vidare dyker det upp inslag av järn, peppar, lakrits och läder. Inte så dumt alls faktiskt.

Smaken är medelfyllig och vinet känns varken särskilt rustikt eller kraftfullt. Björnbär/svarta vinbärskombot sitter i framsätet här också men lakritsen märks tydligt. Det finns också en lätt touch av vanilj. Syran är ganska frisk. Tanninerna är väl integerarde. De stramar upp och känns av men är inte särskilt framträdande.

2006 Les Mejeans imponerar inte alls på mig. Det är på inget sätt dåligt men känns inte det minsta spännande eller utmanande, snarare slätstruket och opersonligt. Jag har druckit många betydligt mer intressantaSt Joseph och Crozes-Hermitage för betydligt mindre pengar. Kostade ungefär en tvåhundring när det begav sig häromåret.

Läs vad Rhonarna tyckte för när de provade.

2005 Brezza Barolo

I somras beställde jag en del vin från Superiore. När jag beställt det jag tänkt mig upptäckte jag att det fanns utrymme för fler flaskor för samma porto. Jag visste dock inte riktigt vad jag skulle fylla på med. Via mail konsulterade jag IV-Patrik som pekade med hela handen mot Brezza. Produceneten var helt ny för mig men Patriks kort och kärnfulla omdöme - pålitlig och traditionell producent - lät betryggande.

Familjen Brezza är mångsysslare i den enogastronomiska sfären. I utkanten av själva Barolo driver de hotel, restaurang och vinproduktion. På sina 16 ha producerar man c a 90.000 flaskor årligen. Brezza gör vin på de klassiska piemontesiska rödvinsdruvorna dolcetto, barbera, freisa och så förstås nebbiolo. Toppvinet är Barolo Bricco Sarmassa följt av tre andra vingårdsbetecknade baroli. Man lagrar vinerna på stora ekfat men kör med relativt kort maceration.

I kväll provar jag Brezzas 2005 Normale. Den är ljust tegelbrun i färgen och helt transparent. Doften är ganska öppen och tillgänglig redan vid upphällningen. Doften känns verkligen ren och uppfriskande. Lösningsmedel och menthol, kanske lite eucalyptus är mina första associationer. Frukten finns där i form av hallon och körsbär. Det finns också inslag av sälta och järn.

I munnen känns vinet slankt och läskande. Jag får nästan känslan av att vinet kyler munnen. Syran är mycket frisk. Den söta bärfrukten balanserar syran en stund men mot slutet vinner den lingonaktiga syran och det klingar ut i en final med viss bitterhet. Tanninerna är mycket finkorniga och inte så framträdande.

Brezzas standard-barolo är en riktigt trevlig bekantskap. En lätt, elegant, balanserad och tillgänglig barolo som bjöd på en delvis ny smakupplevelse. Inte stort, inte spektakulärt men väldigt gott. Kostar 19.50 euro hos Superiore

2008 Dragone Rosso

Ett rött tjut från en avlägsen och obskyr denominazione i Kalabrien (Lamezia Terme vid Tyrrenska Havet) - som dessutom heter Dragone Rosso och har en ganska anskrämlig etikett - kan det vara något? Ja, faktiskt. Direkt från skafferiet, rejält svalt, är vinet uppfriskande syrligt och läskande. Efter några timmar och när temperaturen stigit smyger det fram en trivsam doft med söt lakrits, syrliga körsbär, mentol och kryddor i buketten. Till och med ett litet murket inslag finns det för att göra det hela mer intressant. Smaken är smeksamt len körsbärsfrukten dominerar, men det finns också en livgivande kryddighet som balanserar. Egentligen aningen för sötfruktigt inställsamt, men jag gillar att dricka det. Att det numera kostar 63 kronor gör inte saken sämre.

Producenten Cantine Lento har flera vingårdar kring Lamezia och odlar både lokala druvor som greco och nerello och internationella som cabernet och chardonnay. Dragone görs på nerello, gaglioppo och greco nero som växt på 250 meters höjd på kalk- och lerhaltig mark, ganska nära kusten kan man ana. Det kan förklara dess lätta, mineralrika pigghet i en annars varm syditaliensk omgivning. Om det är nerello mascalese eller nerello cappuccio framgår inte av produktbladet från hemsidan.

Julöl 2010 Akt I - Sigtuna Merry Christmas

Vis av erfarenheten från årets påskölssläpp så tänker jag inte försöka prova alla julölen på en gång. Nej, bättre att ta dem en och en. Det är ju faktiskt en hel månad till julafton och det finns tid att ge varje julöl ordentlig uppmärksamhet. Som att skapa ett slags flytande adventskalender.

Bland påskölen gillade jag Sigtunas varianter så varför inte börja julölsprovandet med deras Merry Christmas. Ölen har transporterats hem i fickan på min vinterjacka. Den är med andra ord rätt omskakad efter den raska promenaden. Öppnandet fungerar fint men ölen ser inte helt aptitlig ut. Jag gissar att den grumlats av bottensatsen och har ett skum som i färgen påminner om en skånsk snödriva i vårsolen. Själva vätskan har en oaptitligt grumlig svartbrun nyans. Det är också min enda invändning.

Doften är mycket komplex och kraftfull. Här finns rejält med juliga kryddor som stjärnanis, kryddpeppar och ingefära. Rätt mycket brända toner och en hel del lakrits, vanilj och choklad. Om man bara tar en mera övergripande sniff är min första association kallt kaffe.

Smaken går i precis samma stil. Det är en fyllig och kraftfull öl. Till en början domineras smaken av choklad coh kaffetoner. Eftersmaken ger mycket vanilj och lakrits med en syrlighet och lätt bitterhet som hos en bra espresso.

Sigtuna Merry Christmas är en riktigt bra säsongsöl. Jag skulle nog inte välja att dricka den till julbordet men gärna till lagrade ostar eller en gorgonzola.

2009 Mas Zénitude Vent d'Anges

På torsdagens provning med Philippe Gimel så inledde vi med 2009 Mas Zénitude Solstice. Jag blev väldigt förtjust och såklart nyfiken på de andra vinerna från Mas Zénitude. Producenten är det senaste tillskottet i Vinminvins utbud och såvitt jag vet är 2009 den första årgången som kommit på marknaden.

Mas Zénitude drivs av svensken Erik Gabrielson. Han arbetar som jurist i Sverige men gör också vin i Terasse du Larzac i Languedoc på 4 ha mark. Odlingen är helt bio-dynamisk, bara naturjäst används, ingen filtrering och svavel undviks i möjligaste mån. Parallellt med vinodlingen driver tar man också emot boende privata gäster och även företagskunder. Man erbjuder någon form av konsultationer för ledningsgrupper på temat "biodynamics and management". Förmodligen en strålande idé för den som vågar tänka utanför boxen och alldeles säkert väldigt provocerande för alla förnumstiga ernstar där ute.

2009 Vent d'Anges är Mas Zénitudes toppvin. Det är gjort på 100% Carignan från riktigt gamla stockar. Vinet har lagrats 10 månader på koniska cementtankar och är helt osvavlat. Färgen går i mycket mörk och tät purpur. Elegans och lekfullhet är det första jag tänker på vid första sniffen. Det är inget omedelbart flörtande utan rätt återhållsamt men med ett leende. Här finns en diskret blommighet och ett lager med ungdomliga röda bär. Efter lite tid i glaset hittar jag en del torkade fikon, lakrits och en lätt rökig ton.

Smaken tar vid i samma still. Det har en slank munkänsla och upplevs som mycket rent, fräscht och läskande. Rätt diskret bärfrukt och ett lager med torkade fikon. Syran är frisk och det finns en hel del mycket finkorniga tanniner. Eftersmaken har en lätt bitterhet och smaken av bärfrukt hänger kvar ett bra tag.

Här snackar vi verkligen om ett redigt vin. Trots att det upplevs som ganska lätt och okomplicerat fungerade det väl till ganska kraftig mat. Igår drack jag vinet till lågtempad rostbiff, bakad potatis och rödvinsås och idag till en gratäng på jordärtsskockor och det fungerade alldeles utmärkt. Även till ostarna gjorde det sitt jobb. Min enda invändning är möjligtvis prislappen som ligger på c a 250 kr.

The Philippe Gimel Show

I torsdags ordnade min munskänksektion en St Jean du Barroux-provning med Philippe Gimel på plats. Jag har skrivit mycket Gimel och hans viner tidigare men nu är det dags för en ny sortimentgenomgång. Innan dess några ord om själva provningen.

Jag kan inte nog rekommendera Philippe Gimel som provningsledare. En förutsättning är dock att det finns gott om tid. Mannen besitter en enorm kunskap, har starka åsikter om det mesta och talar i högt tempo med en enorm intensitet. Det ta honom ungefär 10 minuter att få åhörarna helt Gimeliserade. Gimel berättar om sin syn på rollen som vinmakare, förklarar de val han ställs inför under processen från druva till färdigt vin. Allt framfört med en smittande entusiasm och kryddat med slagkraftiga one-liners. Redan innan första vinet provats ekar skratten i lokalen. Vi håller på i tre timmar och sista personen lämnar lokalen två minuter innan larmet slås på. Diskussionen fortsätter på gatan utanför i den bistra novemberkvällen.

Provningen är indelad i två flighter om tre vin. Innan vi provar St Jean du Barroux-vinerna serverar importören Frederic Hervier från Vinminvin en nylansering. 2009 Mas Zénitude Solstice, ett vitt Languedoc-vin gjort på 65% clairette och 35% Grenache Blanche. Vinet är gjort på biodynamiskt odlade druvor, är ofiltrerat och osvavlat. Med andra ord ett s k naturligt vin. Vinet går i guldgult och är ganska grumligt. Doften är intensiv med ängsblommor, plommon, persika, honung och anis. Munkänslan är tjock och smörig. Smaken balanserad och med lång eftersmak. Det finns en lätt strävhet i vinet som får mig att misstänka en kort maceration. Ett mycket intressant men lättillgängligt vin. En genomgång av Mas Zénitudes sortiment står högt på min prioriteringslista.



Över till vinerna från St Jean du Barroux.

Flight 1
2007 La Source (aka SJB 4, The Danish Cuvée)
2005 La Argile (aka SJB 3, Cuvée Oligocene)
2006 La Argile

Flight 2
2006 La Pierre Noir (aka SJB 5)
2009 Cuvée Special
2007 La Montagne (aka SJB 1)

Jag har relativt nyligen bloggat om tre av vinerna och fokuserar därför på de som är obloggade
2006 La Argile är innehåller 75% grenache, 15% syrah och 5% vardera av cinsault och carignan. Ungdomlig doft med våta stenar, körsbär, örter och lakrits. Mörkare och kraftfullare än i tidigare årgångar. Smaken är fyllig, koncentrerad och kraftfull. Silkiga tanniner, bra syra och lång eftersmak. Ett superbt vin i perfekt balans. I mitt tycke den bästa årgången.

2009 Cuvée Special är ett vin som Philippe gjort för att spegla det det som var speciellt med årgång 2009. Han bestämde sig för att buteljera en i princip druvren grenache (andelen syrah kan räknas i promille och verkar ha tillsatts för att tillfredställa appellationens bestämmelser) efter ha provat vinet ur tank tillsammans med några vänner. Vinet är förvånansvärt tätt och mörkt för att vara ren grenache. Philippe förklarar att druvorna till cuvée special är små och mycket koncentrearde och såväl med mer färg och tanniner än vad som är vanligt- You can't compare this with ordinary grenache vill jag minnas att han sa. Doften är mycket ungdomlig med massor av körsbär och jordgubbar i främsta rummet. Smaken är nästan brutal med söt frukt, lakrits och vanilj. Vinet känns eldigt och hettande. Mycket fylligt, kraftiga tanniner och bra syra. Jag blir nog egentligen mer imponerad än förtjust av det här vinet. Det sansar sig säkert med lite tid i flaska. Publiken gissar på 15% alkohol och det visar sig innehålla närmare 17.

Provningen avslutades med 2007 La Montagne, det enda vita vinet från Saint Jean du Barroux, är gjort på 1/3 grenache blanc, 1/3 bourboulenc och 1/3 clairette. Doften är helt magnifik och mycket aromatisk. Mycket mineraltoner och ett tydligt petrokemiskt inslag. Fin frukt med citrus, litchi och gröna äpple och lite mynta. Vinet har en fet, smörig munkänsla. Smaken är frisk med citronzest och gröna äpple. Bra syra och längd. Jag är oerhört svag för kombinationen av den runda, smeksamma texturen och de friska smakerna.

En mycket kul, intressant och lärorik provning. Det är inte svårt alls att se kopplingen mellan vinerna och vinmakaren. Omedelbara, ödmjuka, ärliga och mycket tillgängliga men med djup, integritet och en lång framtid framför sig.

Räknetrissen och nyhetsmysteriet

Nyhetslanseringarna står som spön i backen, och det blir trångt på Systembutikernas hyllor. Den 15/11 kom det ett femtiotal nya nummer, oräknat det exklusiva släpp som Räknetrissen hört ryktas om men inte ens har vågat kika på av rädsla att få nervsammanbrott. Å andra sidan - de trogna betygsleverantörerna håller sig också de till de billigare nyheterna i det tillfälliga sortimentet. Noteras kan att kritikerna faller ifrån en efter en. De mäktar kanske helt enkelt inte med, eller så har deras redaktioner tröttnat på oändliga tabeller i spalterna. Den här gången baseras listan på omdömen från BK Wine, Munskänkarna, Tasteline och DN.

Kanske har du redan gjort dina inköp medan Räknetrissen lågsniffat över rea-sortimentet - eller siktat in dig på en eller annan kostsam barolo - men här är i alla fall en liten topplista:

VITA
94861 2009 Leitz Rüdesheimer Berg Rottland, 149 kr. 4,25 i medelbetyg (4 betyg).
94756 2009 Puychéric Viognier Foncalieu, 65 kr. 4 i medelbetyg (4 betyg)
90092 2006 Côtes du Jura Grande Tradition Marcel Cabalier, 129 kr. 4 i medelbetyg (3 betyg)
99354 2009 Fiano Apuliae Collection Giordano, 67 kr. 3,75 i medelbetyg (4 betyg)
90083 2009 Port de la Lune Sauvignon Blanc Domaines Pierre Chavin, 79 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)
90071 2009 Jordan Chardonnay, 119 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)

RÖDA
90079 2005 Château Peyros Vieilles Vignes Madiran, 120 kr. 4 i medelbetyg (3 betyg)
90078 2009 Rapariga da Quinta Colheita Seleccionada Luís Duarte Vinhos, 63 kr. 3,75 i medelbetyg (4 betyg)
90088 2007 Quinta dos Quatro Ventos Caves Aliança, 149 kr. 3,66 i medelbetyg (3 betyg)
90049 2009 Aliwen Reserva Ungrafted Rootstock Viña Undurraga, 70 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)
94830 2009 Il Rustico del Pozzo Buono Vicari, Lacrima di Morro d’Alba, 89 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)
94858 2007 Viña Pedrosa Bodegas Pérez Pascuas, 149 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)
90089 2008 Cornas Mon Clocher Boissy & Delaygue, 195 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)
94722 2007 Domaine des Chanssaud Châteauneuf-du-Pape, 217 kr. 3,5 i medelbetyg (4 betyg)

Om jag förstått det hela rätt är det meningen att dessa viner ska räcka ett par tre månader. Många av dem har tagits in i tiotusentals exemplar, medan det finns ett par tusen av de lite dyrare. Il Rustico från Marche, på udda druvan lacrima, har redan rönt bloggkärlek här och här.

2009 Vicari Lacrima Il Rustico del Pozzo Buono

Jag hänger inte med längre. Så är det, bara att acceptera. Tur att Billigt Vin har Räknetrissen som håller koll på nyhetssläppen. Om jag har förstått saken rätt så kom det ett gäng nyheter den första november och ytterligare några den 15:e. Förmodligen utifrån en väl genomtänkt strategi som helt går en enkel själ förbi. Som en del i denna masterplan släpper man ett vin från Collio, 2008 Attems Cicinis. Ett vin som jag inte uppskattade särskilt mycket i årgång 2006. Nu har man plockat in 60 flaskor. 12 vardera till Malmö och Göteborg samt hela 36 pavor till Regeringsgatan. Vid senaste kollen hade två flaskor sålts. Jag tror jag vet till vem eller möjligtvis vilka. Jag misstänker också att detta vinet inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att säljas med en rabatt på sådär en 30 procent.

Vid dagens besök på ett större, utmombysbolag hade jag tänkt att hålla mig till julölen när jag fick syn på en vagt välbekant flaska i nyhetshyllan. Det var ju den där flaskan som det bloggats om på Dricks och som verkade intressant. Ner i korgen med en flarra 2009 Il Rustico del Pozzo Buono Lacrima.

När jag läste inlägget på Dricks tog jag för givet om att det handlade antingen om ett vin från Vesuvio, Lachryma di Christo eller från Piemonte då vinets DOC är Lacrima di Morro d'Alba. Båda antagandena visade sig vara felaktiga och vi har att göra med ett vin från Marche gjort på den för mig helt okända druvan Lacrima. Vinifieringen av Lacrima di Morro d'Alba är lite speciell. Efter att vinet har jäst ut tillsätts en omgång druvsaft pressad från delvis torkade druvor och en andra jäsning kommer igång. Detta ska ske senast 31/12 skördeåret.

2009 Il Rustico del Pozzo Buono Lacrima har en tät djupt mörkröd färg med lite blått i kanterna. Inte helt olikt en ung syrah. Även doften har en del syrah-lika drag men helheten är inte som något annat vin jag provat. Doften är mycket pigg, frisk och ungdomlig. Den domineras av en blommighet där det dominerande inslaget utgörs av viol. Jag får också associationer till rosor. Parfymerad men inte på något sätt tung. Här massor av ungdomlig bärfrukt. Tänk blåbär, björnbär och svarta vinbär.

Smaken är en direkt karbonkopia på doften. Sötman från bär och blommor möter en mycket frisk syra. Någonstans dyker det upp en läcker lakritston. Vinet har en lätt strävhet och förvånansvärt lång eftersmak med viss bitterhet.

Här har vi ett helt suveränt vardagsvin. Väldigt italienskt, väldigt personligt och på samma gång väldigt lättgillat. Bussigt till tusen utan att vara mesigt.Perfekt till vardagsmat som kvällens köttfärsrisotto. Skulle säkert funka lika bra till kotletter, pasta, mildare ostar och charketurier. Den största bristen är väl att det är farligt lättdrucket. När glaset är tömt väcks snabbt lusten till ett litet glas till. Och sedan ytterligare ett. Fast bara ett litet. Nu är jag extremt nyfiken på att testa en high end-Lacrima. Gärna en något mindre lättdrucken.

Rea på septembervinerna

När jag min vana trogen surfar förbi det prisnedsatta sortimentet blir jag överraskad. Ett helt gäng nya nummer i både den röda och vita listan, och många av dem känns märkligt välbekanta. När jag kollar upp 94479 2009 Bosco del Merlo Turranio Sauvignon ser jag att det kom som tillfällig nyhet 1/9, det vill säga för två och en halv månad sedan. Det måste vara rekord i snabb utförsäljning. Och det är inte bara Bosco del Merlo utan en lång rad av septembernyheterna som reas ut. De flesta av vinerna som hamnade högt upp i Räknetrissens sammanställning finns med, och de går dessutom fortfarande att få tag på.

Det vita vin som toppade Räknetrissens lista, 94474 2009 René Muré Signature Gentile 2009, har satts ner från 92 kronor till 73. Flera bloggare (se exempelvis här och här) har emellertid provat det och inte funnit det lika spännande som proffskritikerna. Slätstruket och ointressant blir kontentan. Kanske är det den typen av vin som ofta hamnar högt på listan när medelbetyget räknas fram - utan fel, ganska trevligt utan att sticka ut och därmed lätt att sätta en fyra eller femma på. Inte heller 94171 2009 Fornas Sauvignon Blanc finns det större anledning att springa benen av sig efter, det modesta priset 63 kronor till trots.

Men det finns annat. Realistan ger goda chanser att till rimlig peng kolla upp udda druvor och regioner som man annars lätt passerar. Den påse blandat jag inte bar hem den första september samlar jag ihop idag. Det blir italienskt för hela slanten:

94510 2009 Casale Vecchio Pecorino 2009 från producenten Farnese i Terre di Chieti, Abruzzerna. Det är klargult i glaset och doftar av Päron-Mer och melon plus lite honung. Smaken är ren och frisk, ungdomligt spänstig. Päron igen och en sjysst liten syra. Till spenat- och ricottafyllda cannelloni passar det riktigt bra. Innan 85 kr, nu 68 och ett vin som jag nog skulle hugga fler måndagskvällar eller till nästa vårs picknickar om jag hade ett gäng på lager. Det är okomplicerat men inte alldeles anonymt och slätstruket.

94430 2005 Taurasi från Kampanien-producenten Feudi di San Gregorio är något annat men samtidigt inte. Det är också ett omedelbart och rättframt vin, inga konstigheter - fast förstås i ett par viktklasser högre. Djuprött i glaset med en genomskinlig kant. Lite fat i doften men framför allt pinje och söta små russin, efter hand en hint av viol. Mycket ungt och kraftfullt, lätt att gilla för sin kärva och råbarkade fruktighet. Syran är där, den rätta aningen sötaktiga frukten också och inte minst strävheten - tungan känns ungefär som sandpapper 120 ett tag. Förstås inget att dricka solo en måndagskväll, här behövs en mediumstekt köttbit. Ändå har jag svårt att värja mig. Det här prickar rätt väl mina preferenser i doft och smak just nu och ett alltför närgånget studium kommer att göra tisdagen till en svårnavigerad terräng. Funkar nu och kommer ganska säkert att vara ännu bättre om två-tre år. 160 kronor hade inte känts som ett rån, 128 är ett väldigt behagligt prisläge.

Annat att kika på:

94429 2007 Saint-Joseph Tradition 96491 2008 Dragone Rosso

Ps. Räknetrissen är i full gång med att samla in omdömen för lanseringen av billiga viner 15/11. Det exklusiva släppet av barolosar och dylikt lämnas därhän. Stalltipsen är för närvarande 94861 2009 Leitz Rüdesheimer Berg Rottland och 90079 2005 Château Peyros Vieilles Vignes Madiran.

2007 Domaine Monier St Joseph Les Serves

Min upplevelse av 2006 Clos des Soutyéres förvånade mig. Eller kanske mer de kommentarer som droppade in. Först och främst så var det såklart kul att flera läsare tyckte till. Det som förvånade mig var kommentarerna kring eken. Jag brukar inte gilla viner med en alltför utpräglad fatkaraktär vilket en hel del tyckte att Clos des Soutyéres hade. Mig störde det inte så länge jag drack vinet. Däremot har det stört mig en del efteråt. Håller jag på att ändra smak ? Eller kan det vara så att jag inte druckit något syrah-vin på ett tag och att smaklökarna inte var helt kalibrerade. För att få svar på frågor som dessa öppnade jag en flaska 2007 St Joseph Les Serves från Domaine Monier, en producent som tjänar som säker referenspunkt för hur jag vill att syrah ska smaka

Domänet drivs av Jean-Pierre Monier och är beläget på relativt hög höjd i Brunieux. Ägorna omfattar 5 ha och odlingen är biodynmaisk. Fram till 2001 sålde Jean-Pierre sina druvor till ett lokalt koperativ men var inte nöjd med kvalitén på deras viner. Förmodligen inte med betalningen heller. Domaine Monier producerar ett vitt och tre röda viner. Les Serves är toppvinet gjort på speciellt utvalda druvor från drygt 30 år gamla stockar. Uttaget ligger på 24 hl/ha. Instegsvinet Cuvée Tradition ligger ett år på barriqueer, varav 30% nya. Jag gissar att Les Serves har en större andel ny ek.

Vinet har en mycket tät mörkt röd färg. Det finns en aning blått i kanten. Doften är mycket pigg och livlig med en helt underbar syrah-karaktär. Jag får alltid associationer till vårförälskelse och poprefränger när jag sticker näsan i ett glas ung syrah från Domaine Monier. Lätt parfymerad och blommig med massor av skogsbär, svarta vinbär, viol, tjära och lakrits. Fattonerna finns där i bakgrunden med en lätt vaniljtouch. Det här är en positiv och livsbejakande brygd.

Smaken fortsätter i samma upprymda stil. Åtminstone till en början. Härlig frukt och bra syra gör vinet till ett ypperligt matvin av nästan norditalienskt snitt. Plötsligt visar vinet upp sig från en annan sida. Rejäla tanniner och mineraltoner stramar upp och sätter gränser för allt de ämabla. Någon jävla ordning får det vara på ett syrah-vin, åtminstone om det kommer från norra Rhône. Lång, läskande och frisk eftersmak med klockrena svarta vinbär.

Det här är såklart mer ett vin i min stil. När jag jämför med Clos des Soutyéres så känns det här vinet oerhört mycket tydligare definierat, skarpare i konturerna och mycket mera användbart. Nu är såklart jämförelsen inte helt rättvis. Les Serves är för det första en druvren syrah, för det andra är det ungefär en hundring dyrare. Samtidigt en klar och tydlig påminnelse om hur ett riktigt bra syrah ska smaka enligt mig. Finns fortfarande på lager hos danska Emilie Vin.

2005 Le Due Terre Sacrisassi Bianco

I fredags satt jag på jobbet och funderade på om jag skulle köra ett löppass på lunchrasten. Jag hade ingen egentlig lust men kände samtidigt att jag borde. Jag hade nästan bestämt för att stå över när en kollega stegade in på rummet och klagade över hur fullständigt vidrigt, blåsigt och regnigt, det var utomhus. Då bestämde jag mig omgående för att trots allt genomföra löprundan.

Jag vet inte om det är samma personlighetsmässiga defekt som lett till att jag blivit så fascinerad av Friuli-Venezia Giulia som vinregion. Det kan väl liknas lite vid att springa i motvind. Det känns alltid lite extra bra att stretcha efter en tuff runda i motvind. Viner som man fått jobba för att hitta är också extra spännande att prova.

Le Due Terres viner är inte lättat att hitta. Flavio Basilicata och Silvana Forte håller till i Prepotto i Colli Orientale del Friuli, bara några kilometer från gränsen till Slovenien. De har 5 ha vinmark och producerar ungefär 20.000 flaskor årligen. Allt arbete genomförs med extrem nogrannhet och man har ambitionen att göra sina viner skonsamt mot naturen som möjligt. Givetvis är jordbruket ekologiskt men Falvio Basilicata tycker att kraven för certifiering är för låga och är betydligt striktare i sin hållning. Många ekologiska producenter i Friuli-Venezia Giulia skyr ekfat, särskilt barriquer och använder sig av ståltank eller terracotta. Flavio Basilicata är väldigt förtjust i de små franska ekfaten men använder dem exemplariskt.

Kvällens vin, 2005 Sacrisassi Bianco, är en blandning på 70% tocai friulano och 30% ribolla gialla. Så är vingården planterad, det handlar alltså om en field blen. Druvorna vinifieras tillsammans ochgenomgår en kortare maceration. En del av vinet hamnar sedan på ståltank medan en del lagras på barrique.

Vinet har en guldgul färg. Doften kan bäst beskrivas som cinemaskopisk eller majestätiskt elegant. Jag uppfattar den som mycket rund, behaglig och storslagen. Som någon som inte behöver behöver ta i så våldsamt utan rör sig med nedärvt självförtroende. De enskilda aromerna kommer på något sätt i andra hand, det är helheten som är grejen. Här finns en mycket påtaglig mineralitet parad med mogen frukt; gula plommon, mandel och en elegant blommighet. Jag hittar också kryddpeppar och nystyckat fläsk (rullsylta?). Fataromerna finns där, väl integrerade bidrar de till komplexiteten utan att på minsta sätt störa.

Vinet har hög viskositet och känns behagligt tjockt i munnen. Aromerna går igen med läcker plommonfrukt och lätt bitterhet. Smaken är mycket fyllig. Det finns en lätt närvaro av tanniner. Mot slutet kommer syrorna och ger smaken ett rejält lyft. Eftersmaken hänger kvar länge och ger associationer till citrus, reine claude-plommon och krita.

Le Due Terre importeras till Danmark av DWC. Sacrisassi Bianco kostar c a 250 DKK.

Orval på l'Archiduc

L'Archiduc: en cool artdeco-bar i centrala Bryssel. Belägen ett långt stenkast från Börsen blev det ett populärt och diskret ställe för börsmäklare och deras sekreterare att ha små tête-a-têter på efter att Madame Alice hade öppnat det 1937. I privata bås kunde gästerna få en stund i avskildhet.

Nu är de där båsen sedan länge borttagna. Från femtiotalet framåt har l'Archiduc varit ett jazzhak. Stan Brenders, som drev stället fram till sin död 1969, satt gärna vid pianot mitt i den cirkelformade lokalen och underhöll gästerna. Han skrev också låtar. "I envy" blev en succé för Nat King Cole och Alice Babs hade framgångar med "So many people".

Om Alice Babs uppträtt på l'Archiduc framgår inte. Men det sitter mycket historia i väggarna. Och rök, man får faktiskt fortfarande röka här och väggarna är ingrott nikotingula. Jazztobak finns inte på menyn vad vi kan se i dunklet, men väl cigarrer. Och så öl förstås.

Vi går en trappa upp och slår oss ner på en likaledes cirkelrund mezzanin-våning, som ger bra utsikt över baren och vimlet i bottenplanet. Fåtöljerna har hängt med från 30-talet. Jag får upp en omsorgsfullt upphälld Orval från baren, i det rätta kupolformade glaset. Visserligen från flaska, men med en finess. Jästfällningen kommer i ett pyttelitet snapsglas vid sidan om, så kan jag välja om jag ska hälla den i det större glaset eller inte. Jag låter bli och njuter av det svala, fruktiga och fylliga trappistölet. Jag har aldrig blivit en inbiten fantast av belgisk öl men den här sitter alldeles perfekt. De må vara knepiga, belgarna, men sådant här kan de och jag får en plötslig lust att dra runt på stan på jakt efter fler perfekta ölögonblick.

2006 Les Verrieres Clos des Soutéres

Vinbloggarnas eventuella inflytande är något som diskuterats på sistone. Precis som Jörgen skrev i sitt inlägg häromveckan så tror jag att vår påverkan på vad som hamnar i varukorgen hos den genomsnittlige konsumenten är rätt marginellt. Inte ens med en gemensam kraftansträngning, hur det nu skulle gå till, så skulle det gå att göra en Kronstam och få in Claude de Val i ordinarie sortiment. Nej, bloggarnas påverkan är marginell men inte oviktig. Åtminstone inte för en del små och nischade producenter. I förra veckan fick jag ett mail från Bristly som talade om att 2006 Les Verrieres Clos des Soutyéres åter fanns på lager. I mailet citerade importören MMM Vins omdöme och det fick mig att omgående ringa min lokala systembutik (e-beställningen låg i vanlig ordning nere. Finns det någon som fått igenom en beställning ?) och beställa en laddning. Superlativ från en dagstidningsskribent tar jag i regel lätt på och en importör som sjunger sina egan produkters lov tar jag knappast någon notis om. Lovord från MMM för ett 150-kronorsvin får mig däremot att lyfta luren direkt. Bristly har förstått hur det funkar och använder sig skickligt av bloggarna i sin marknadsföring. Idag kom SMS:et som talade om att flaskorna fanns för avhämtning.

2006 Clos des Soutéres är Les Verrieres toppvin. Det är gjort på en blandning av 70% Syrah, 20% Grenache och 10% Cinsault. Vinet går i en rubinröd färg. Doften är mycket tilltalande. Den typiska syrah-bärigheten finns där men rått kött ( inte råttkött alltså),grillkol, lakrits, tjära och viol dominerar. Likaså finns det en del vanilj. Smaken är mycket kraftfull och följer leker följa John med aromerna. Det brakar på rejält med väl mogna björnbär och svarta vinbär, blöt utegrill, tjära, piptobak och lakrits. Syran är frisk och balanserar upp tillsammans med tydliga, mycket finkorniga tanniner. Lång god eftersmak med lakrits, vanilj, viol och svarta vinbär. Efter att ha svalt undan hänger smaken kvar länge tillsammans med en lätt kittlande sensation i kinder och tandkött.

Det här är riktigt bra och ett klockrent fynd för 149 kronor. Ett vin som kör åttor runt Ch Pesquies Le Quintessence

Croocked Moon på Gastro

I perioder har vi skrivit rätt mycket om öl på Billigt Vin men det var ett tag sedan sist. Jag vet inte om det beror på att min kunskap är för liten men min känsla är att Systembolagets ölkunder har större anledning att vara nöjda än vinkunderna. Det kan som sagt bero på att mitt enagemang inte är lika stort för öl som för vin men jag hittar ofta något spännande i ölsortintet när jag besöker en systembutik. Nu ska inte det här inlägget handla om ölutbud utan om en mycket speciell provning som jag bevistade i helgen.

Fredric från ölbloggen Malt Humle Jäst & Vatten ordnade en beermaker's dinner på Gastro i Helsingborg. Beermakern som höll i provningen var Sören Parker Wagner (förresten, varför har danska ölmakare och italienska vinmakare alltid så coola namn?) från mikrobryggeriet Croocked Moon. Sören presenterade sju av sina egna öl. Till detta serverades en tre-rätters meny.

Jag gillar hela grejen med mikrobryggerier och hantverksmässigt framställd öl. Det råder en oerhörd kreativitet och upptäckarglädje bland småbryggerierna. Emellanåt går det dock över styr och det blir bara konstigt. Ibland verkar det vara som att bryggarna ger sig in pissingcontests om vem ska kan göra den mest fullmatade, alkoholstarka och beska ölen. Sören Parker Wagner verkar tänka helt annorlunda. Han vill göra så bra och intressant öl som möjligt där balans, elegans och drickbarhet är ledorden.

Provningen inleddes med två öl till förrätten, två till varmrätten, en till desserten och två efter maten. Till en delikat, lågtempad slätvarsroulad fick vi först Old Faithful Steam Beer. Om jag förstod saken rätt är en steam beer en överjäst öl som bryggts med lagerjäst. Doften ger mycket humlearomer med frisk citrus. Relativt lätt kropp men ändå kraftfull smak. Tydligt inslag av grapefrukt och lång, god efterbeska. Fantastiskt god men för kraftig till den delikata fisken.

Den andra förrätts ölen var Pamela Wheat Ale. Det var en allt annat konventionell veteöl. Den som väntat sig en typisk weissbier blev, i ordets rätta bemärkelse, bittert besviken. Istället för skumbanan möts man av kraftiga humlearomer och örter. Här finns också ett inslag av urin och citron (Ajax citronrengöringsmedel enl. Sören) Smaken är helt torr, mjuk krämig och läcker. Mycket frisk smak, nästan vinös. Lång balanserad efterbeska. Fungerade utomordentligt väl till fisken. För mig var detta utan tvekan kvällens öl.

Till varmrätten, entrecote med rödvinssås, bacon och trattisar, bjöds det Raven Black IPA. -En självmotsägelse sa Sören. IPA är ju normalt en frisk och fruktig öl och här får dessa smakkomponenter krocka med mörk färg och rostade toner. Återigen en mycket välhumlad öl med fin fruktighet och bra beska. För mig är kombinationen inte helt lyckad på egen hand. Det känns lite sökt. Till maten fungerade den däremot perfekt och fångade väl upp de kraftiga smakerna.

Nästa öl var Dark Temptation Imperial Porter och här har vi en helt annan best i glaset. Färgen är becksvart och doften är minst sagt mäktig och komplex. Den är mycket maltig med mörk sirap, kaffe, kokos, lakrits och choklad. Smaken är mycket fyllig med lätt bitterhet, kaffe och lång eftersmak av mörk choklad. En njutning på egen hand, och säkert till en chokladtårta, men en direkt missmatchning till maten.

Som dessert serverades vaniljbavarese och glass med björn- och blåbär. Till det en Regular Joe Cofee Stout. Sören berättar att den är gjord på mycket lättrostat kaffe för att inte ge så mycket beskhet. Doften har en lätt kaffearom, mörka bär och mörk malt. Smaken är frisk, bärig och mycket elegant. Smakerna i ölen harominerar perfekt med desserten. En väldigt lyckad kombination.

Finalen blev lite stressig eftersom jag hade ett tåg att passa. Jag hade gärna suttit länge med ett glas Stone To The Bone Islay Barrel Aged POrter. Doften är kraftfull med rök, tjära och mineraler. Mycket fyllig, nästan köttig smak som är helt bentorr. Oerhört komplex porter som jag blir väldigt förtjust i.

På stående fot hällde jag i mig ett glas Bourbon Barrel Aged Regular Joe. Jag hann tänka att den skulle förmodligen ha matchat desserten ännu bättre än den reguljära Regular Joe med sin vaniljiga bourbon touch. Förtjänade mycket mer uppmärksamhet än den fick.

Stort tack till Fredrik för ett fantastiskt trevligt arrangemang. Det lär bli fler beermaer's dinners framöver för min del.

2005 SJB Cuvée Oligocéne

Torsdagen den 18/11 kommer Philippe Gimel till Munskänkarna i Ängelholm och håller en provning. Som en liten förberedelse inför den stundande genomgången av St Jeann du Barroux's viner öppnade jag en 2005 Cuvée Oligocène (SJB 3). Så hette åtminstone vinet när jag köpte det. Numera kallar Philippe Gimel det för L’Argile.

Vinet är gjort på 75% grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault som växt på c a 400 meters höjd. Odlingen är helt ekologisk och enbart naturjäst har använts. Skördeuttaget ligger på 20hl/ha. Vinet har lagrats 18 månader på tank.

Vinet går i en rubinröd nyans. Doften är inte överdrivet flörtig och behöver en hel del tid för att öppna upp. Efter utvecklas en härlig blandning körsbär, hallon och kryddörter. Vidare en del rått kött, piptobak och så ett mycket tydligt inslag av regnvåt grusväg.

Smaken är fyllig och kraftfull. Det råder perfekt balans mellan frukt, syra och de markanta men finkorniga tanninerna. I mellanpartiet är smaken kanske något gles och en kort stund gör sig de 15% alkoholen påminda. Det rättar till sig i en lång, läcker eftersmak som är ett crescendo av hallon/körsbär, mineraler och sötlakrits med lätt bitterhet och uppstramande tanniner.

2005 Cuvée Oligocéne är ett riktigt bra vin som på något märkligt sätt lyckas vara motsägelesufullt och ändå få ihop det. Det är både maffigt kraftfullt och elegant, eldigt och svalkande på samma gång. Den tydliga mineraliteten ger en extra dimension. Vinet kostar 205 kr och kans beställas hos Vinminvin för direkt leverans till dörren

Philippe Gimel kommer att vara i Sverige från den 17/11 och några dagar framöver. Har du chansen att komma till någon av hans provningar så ta den. Det blir också ett Danmarksbesök i början av december med ett gästspel hos Superbest i Charlottenlund.

Tidigare inlägg om Philippe Gimel och St Jean du Barroux här

konstruktioner, hallucinationer & reflektioner

Allt oftare känner jag mig som en grinig gammal gubbe. Allt oftare känner jag mig på kant med vad som försigår runt omkring mig och får lust att kommentera, diskutera, debattera. Jag börjar förstå att det inte är så man beter sig inom det som brukar kallas sociala media. Där håller man med, dunkar rygg, tycker lika, gillar och applåderar. Ska man kritisera eller på allvar diskutera någonting så bör det gälla någon som inte läser, någon utanför kretsen. Inom krestsen kan man skapa konstruktioner om de som står utanför, som kan bli till hallucinationer om de inte bemöts och ifrågasätts utan tas som sanningar.

När jag läser senaste numret av Livets Goda hittar jag ett par krönikor som kan tjäna som exempel på det jag menar. chefredaktören Anders Enquist konstruerar en bild av "bloggarna" som om vi vore en homogen grupp. Vi får veta att många av oss är "smått patetiska, rent ut sagt urusla. De (vinbloggarna alltså, min anmärkning) vill så gärna känna sig viktiga, betydelsefulla och märkvärdiga vilket resulterar att det blir oerhört genomskinligt och faktiskt också helt utan hjärta" Anders Enquist fortsätter " De flesta vinbloggare vill inte numera bara se sig själva som passionerade vinälskare, som de var lite från början, de vill se sig som fullvärdiga vinskribenter, de vill bli lika accepterade som figurerar i tryckt media".

Jag undrar såklart hur Anders Enquist vet det han tror sig veta. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att påstå att han faktiskt inte vet. Han har konstruerat och hallucinerat. Men knappast reflketerat. Åtminstone inte över sig själv. sin position och sin roll.

Andreas Larsson skriver också enkrönika i Livets Goda. Precis som redaktören konstruerar han också. Och hallucinerar. Han har retat upp sig på personer som gillar champagne av fel orsaker. Andreas Larsson berättar också att han varit i Paris, gått på vinbar och druckit naturliga viner som inte föll honom i smaken. Vips så blir producenterna "hippies med små vingårdar". När jag kommenterar krönikan i en post hos Öhmans Mat&Vin blir jag, eller någon annan, i ett annat sammanhang kallad "naturvinskramare". Allt i ett försök att kategorisera och framförallt marginalisera min ursprungliga ståndpunkt i diskussionen.

Alltså Anders, kom igen när du har saklig kritik att komma med, när du har lite substans bakom de bilder du krystar fram. De vinbloggare jag stött på har helt andra ambitioner och karriärer. Jag tror faktiskt inte att någon avundas dig och din situation. Det finns ärligt talat rätt mycket som är viktigare än vin.

Och Andreas ! Det finns en hel del dåligt naturvin. Det finns också sådant som är väldigt bra. Naturviner, eller naturliga viner, är en liten extrem nischprodukt. De kommer aldrig att spela någon stor roll på marknaden. Däremot tror jag att en del av naturvinsproducenterna kan hjälpa industrin framåt och i rätt riktning. Dessa viner har ju onekligen bidragit till en livlig debatt. Inte minst genom beteckningen naturliga viner. Jag tycker att de som inte väljer den lättaste vägen är värda en del respekt. Inte att förlöjligas. Jag gillar vin med nyanser i lika stor utsträckning som jag ogillar onyanserade skribenter.

Till sist vill jag också säga att ert, Anders och Andreas sätt att diskutera påminner inte så lite om Göran Hägglunds snack om verklighetens folk. Samma svepande formuleringar, samma självgodhet.

Medan jag ändå är igång varför inte klaga färdigt. Anders Enquist skriver i sin krönika om hur han ofta sticker hakan och att många bland hans kollegor och bland importörerna tycker att han borde rätta in sig i ledet. Hur kommer det sig att en sådan rebell inte, mig veterligen, publicerat en endaste artikel om de möjligheter som finns att handla viner på nätet ?

Gambero Rosso Boutique Italian Wineries Tour 2010 del 2

Vi fortsätter rundvandringen på Gambero Rosso- smakningen med ett nedslag i Toskana, ett område som jag har ytterst rudimentära kunskaper om. Först stannade jag till hos Castello Vicchiomaggio och talar med ägaren John Matta, en engelsman som slagit sig ned i Greve in Chianti. Han producerar c a 300.000 flaskor per år på sina 33 ha vinmarker och vinerna har fått en rad utmärkelser.

Jag börjar med Castello Vicchiomaggios instegsvin 2008 Chianti Classico San Jacopo. Vinet görs på 90% Sangiovese, 5% canaiolo och 5% colorino. Det lagras på stora ekfat. Doften är ren och med klassiska sangiovese aromer. Smaken är lätt och elegant med bra frukt och matvänlig syra. Ett väldigt sympatiskt, okomplicerat och tilltalande vardagsvin.

2007 Chianti Classico Riserva Petri är gjord på i stort sett samma druvblandning som det föregående. Dock är skvätten colorino utbytt mot cabernet sauvignon. Lagringen sker på barrique i sex månader och på stora i nio. Här finns riktigt bra och yppig körsbärsfkrukt parat med lätt kryddighet och diskreta fataromer. Smaken är fyllig och inte utan kraft. Bra struktur och fin balans.

2007 Chianti Classico Riserva La Prima är som namnet antyder Vicchiomaggio topp-chianti. 100% sangiovese och ungefär 1½ år på barrique. Här känns eken mera framträdande även om den på inget vis överröstar den härliga frukten. Läcker körsbärsdoft, bittermandel, kryddor och vanilj i doften. Fyllig kraftfull smak, fin frukt och kryddigt slut med en lätt bitterhet.

2006 Ripa delle More är Vicchimaggios supertoskanare gjord på 60% sangiovese, 30 % Cabernet Sauvignon och 10% Merlot som lagrats två år på barriqouer. Utan tvekan det mest kraftfulla av vinerna. Komplex doft med svarta vinbär, körsbär, kryddor och vanilj. Fyllig och riktigt maffig smak med rejäla tanniner.Rex Wine importerar till Danmark och Red&White till Sverige

Castello di Amas viner har jag aldrig provat tidigare och jag är inte utan en del förutfattade meningar när jag närmar mig deras bord. Överprissatt och överekad lyxchianti hör jag mig själv muttra medan jag pekar på en av flaskorna. Det tar ungefär en tiondels sekund för mig att snabbt ändra åsikt. Eller kanske ändrar jag inte åsikt men jag måste medge att 2006 Chianti Classico Vigneto La Casuccia har en fullständigt magnifik doft. Det är gjort på 80% sangiovese och 20% Merlot. Vinet lagras på 40% nya och 60% ett-åriga barriquer. Doften bjuder är mycket komplex där körsbärsfrumten målats med tjocka penseldrag. Här finns en del skogsbär, piptobak lakrits, rått kött, rostade toner. Smaken är mycket kraftfull med söt frukt, läder och strama tanniner. Naturligtvis alldeles för ungt men supergott redan nu. Janake Winegroup importerar Castello di Ama till Sverige men just detta vinet hittar jag inte. Finns däremot att köpa hos Jysk Vin.

Nästa stopp blev Petrolo, en annan toskansk producent med internationell stil. Deras 2007 Torrione är gjord på 100% sangiovese och har en doft av körsbär, plommon, choklad och toffee. Smaken är fyllig, rund och behaglig utan några vassa kanter alls. Inte så jättekul. Känns för slipat och tillrättalagt. Korrekt men trist. Betydligt roligare och långt mycket dyrar är det druvrena merlot-vinet 2007 Galatrona. Det doftar verkligen dyrt och lyxigt med svarta vinbär, blårbär, choklad, tjära och kaffe. Smaken bjuder på intensiv frukt, rostade ekfat och kraftfulla men inte kärva tanniner. Mycket lång eftersmak. Verkligen kul att få prova och det lär nog dröja till nästa tillfälle. Philpsson har den danska agenturen och Vinoliv den svenska.



De toskanska viner som föll mig mest i smaken var två Brunelli från Silvio Nardi, en relativt traditionell producent. Jag provar deras 2008 Rosso di Montalcino såväl som deras 2005 Brunello di Montalcino "normale" och den vingårdsbetecknade 2005 Vigneto Manachiara. De båda toppvinerna genomgår minst tre veckors maceration och lagras ett år på barrique och ett år på botti. Trots en relativt svag årgång uppvisar båda vinerna fin, mogen frukt med skogsbär och körsbär, god kryddighet, lakrits och lätt ton av vanilj i doften. Båda vinerna är fylliga, kraftfulla med bra syra, bra längd och strama tanniner. Mycket bra redan nu, säkerligen bättre med en tids lagring. Vigneto Manachiara har en extra växel med högre intensitet.



Det känns som att det får räcka med smaknoteringar nu. De är inte så kul att skriva och förmodligen inte särskilt roliga att läsa heller. I övrigt provade jag utmärkt sardisk vermentino från Pala. Den importeras till Danmark av Lahvino. Vidare gjorde vinerna de fyra vinerna från Cantina Bolzano stort intryck på mig. Genomgående mycket hög kvalité och bra priser. Allra bäst i deras sortiment var 2008 Lagrein Riserva. Finns att köpa hos Supermarco.

I inledningen till den först posten om tillställningen gav jag uttryck för en del negativa förväntningar på arrangemanget. Först och främst vill jag säga att jag hade en väldigt trevlig eftermiddag och fick möjlighet att prova en rad viner av mycket hög klass. Samtidigt måste jag säga att det känns som om väldigt många producenter försöker göra samma vin. Det finns en stark likriktning som nästan får mig att tänka på svensk partipolitik. Det är trångt i mitten. Precis som jag befarade så märkte man inte så mycket av det regionala. Mycket var som sagt bra i bemärkelsen extremt välgjort men det var få viner som kändes riktigt spännande, rejäla, ursprungstypiska eller personliga. Förmånga Kenny G och för få Albert Aylers.

Den piemontesiska dikeskörningen då ? Jo jag provade ett av de hiskeligaste viner jag någonsin smakat. 2004 Barbera d'Asti Superiore Nizza Romilda smakar choklad och kaffe med körsbärsfrukt i bakgrunden. Jag gillar en Alladin körsbärspralin till kaffet men jag vill inte att mitt vin ska smaka så. Det blev snabbt en andra runda till Lis Neris för att återställa ordningen.

"Rea" + en krönikeliknande text

Samtidigt som det släppts ett stort antal nya viner 1/11 passar Systembolaget på att sälja ut lite gammal skåpmat. Vad sägs till exempel om 2006 Château Haut-Brion för 4 995 :- (har tidigare kostat 7 110 :-) eller 2006 Château Cheval Blanc för samma pris (tidigare 6 810 :-)? Det finns några pavor kvar i vinkällarbutikerna. Även en Mouton Rotschild kan man få för fem laxar. Överhuvud taget finns det gott om franska röda som nu betingar mellan en och två tusingar, i regel prissänkta med 20 - 25 %. Säkert finns här bra köp att göra för den kunnige och penningstarke spekulanten. För vinälskaren med blygsammare budget finns mycket få nya frestelser i reabackarna denna månad.

Just nu är det mycket fokus på "lyxviner", det vill säga dyra grejer. Tomaz Grehn i GP föreslår de läsare som brukar handla boxar att istället köpa en Domaine du Grand Tinel för samma pris (dryga två hundringar). Man får, menar Grehn, bara fjärdedelen så mycket vin som å andra sidan är minst 40 gånger så gott. Det är ett vanskligt resonemang på många sätt (Hur kommer man till exempel fram till att ett vin är just 40 gånger så gott som ett annat? Vad är gott? och så vidare), men han har förstås en poäng som vi "upplysta" vindrickare lätt kan köpa.

YPK*-konsumenternas köp- och dryckesvanor är förstås ingenting för den som har god smak. God smak har inte bara att göra med hur vinet i en objektiv mening smakar utan också vad man bör tycka är gott. Här kan man göra iakttagelsen att de flesta vinjournalister närmar sig en mer "folklig" smak, i alla fall i sina spalter. Måhända har de en agenda att på detta sätt smyga på läsaren lite bildning och lust att göra nya upptäckter. Få vågar i alla fall vara så rättframma som Grehn.

De flesta vinbloggare - å andra sidan - skriver efter hand om mer extrema viner, både smak- och prismässigt. Hur kommer det sig? Jag kan bara utgå från mig själv. Från början var jag inte överdrivet nyfiken av mig, men i takt med att jag stött på mer intressanta viner har också nyfikenheten ökat. För att skrivlusten ska anmäla sig krävs numera att det är något som sticker ut, vilket inte behöver betyda att det är ett extra gott eller dyrt vin jag smakat men att det skiljer sig från mängden på något sätt. Det är en stor skillnad mot vinjournalistens uppdrag. Jag har ingen redovisningsskyldighet. Däremot vill jag gärna göra en skillnad för läsaren - annars kunde jag lika gärna strunta i att offentliggöra mina iakttagelser. Det handlar mycket om att försöka väcka andras nyfikenhet: på ett vin, en producent eller en region. Något slags upplysningsarbete, alltså. Det må vara förmätet - och resultatet kan absolut diskuteras - men så ligger det nog till när jag rannsakar de motiv som driver mig.

Här uppstår då själva kruxet, för påverkansgraden av vinbloggarnas verksamhet i de breda konsumentlagren är förmodligen knappt mätbar. Vi skriver mest för varandra och en snäv krets läsare - till inte ringa grad därför att vi dricker och skriver om konstiga, svåråtkomliga och skitdyra viner som de flesta inte ens skulle komma på tanken att jaga rätt på och köpa på vinst och förlust. Men alternativet, att enträget dricka sig igenom Systembolagets sortiment i 70 - 100-kronorsklassen - för att inte tala om boxvinerna - lockar inte nämnvärt. Livet är för kort för det.

Ibland gör jag ändå små försök i folkupplysningsgenren. Ett av de få varuprover som kommit min väg var Fresita, det billiga bubblet från Chile som innehåller jordgubbspuré. Jag tyckte jag var så där chict syrlig och ironisk som man ska vara, men ser nu att jag skrev ord som "semesterpartykänsla" och "billig, färdigblandad drinkmix". Rena reklamen - hade Fresita kommit i pocketupplaga hade det kunnat stå som citat på etiketten. Självklart hamnar Fresita-inlägget på topplistan över de poster som fått mest träffar i Billigt Vins historia, tillsammans med en om penicillin och alkohol och en av de tidigaste som avhandlade Selvarossa Salice Salentino. Men inte har det avskräckt massorna att köpa skräpet. Ett mail från PR-Caroline på Philipson Söderberg i förra veckan meddelade stolt och glatt att man sålt 150 000 flaskor Fresita under sommaren. Helvete vad många! "'Otroligt' tänker förmodligen de som inte provat än", skriver Caroline. "Otroligt", tänker jag, som faktiskt provat.

Vad ska man säga, vad ska man göra? Det hjälper ju inte att ondgöra sig över folks smak. Inte heller att framhålla andra alternativ, verkar det som. Supa ner sig på alla de där snobbvinerna i källaren för att glömma verkar inte heller vara någon bra utväg. Bäst att inte grubbla för mycket över det där och bara fortsätta göra det som känns kul, antar jag.
_______________
*Yrsel Per Krona

Räknetrissen summerar

Idag släpps en lång rad dyra viner i begränsad mängd. Redan nu kan man tänka sig att köparna har tankarna på den där prestigeflaskan man ska ge svärfar, bästa kunden eller sina favvoanställda i julklapp. Gissningsvis kommer mycket att gå åt redan idag, i alla fall en del av de nedan listade. En snabb nyhetskoll baserad på BK Wines, Munskänkarnas, HD's och DN's betyg:

Mousserande
94824 1995 Henriot Brut Millésimé. 549 kr. 3,875 i medelbetyg.
94826 2000 Pol Roger Brut Vintage. 428 kr. 3,675 i medelbetyg
94828 1998 Henriot Brut Millésimé. 522 kr. 3,5 i medelbetyg

Vita
90004 2008 Campanaro. 175 kr. 4,125 i medelbetyg.
94771 2007 Savennières Cuvée de l'Abbesse Doux. 234 kr. 3,83 i medelbetyg. (Sött)
94597 2007 Laberinto Sauvignon Blanc. 159 kr. 3,625 i medelbetyg.
90051 2009 Serrocielo. 160 kr. 3,5 i medelbetyg.
94770 2007 Savennières Cuvée des Nonnes Moelleux. 227 kr. 3,5 i medelbetyg. (Sött)
94767 2007 Pernand-Vergelesses. 255 kr. 3,5 i medelbetyg.
94708 2005 Meursault Louis Latour. 295 kr. 3,5 i medelbetyg.

Röda
94529 2007 Domaine de Saint Paul. 231 kr. 3,875 i medelbetyg.
94526 2007 Brancaia Chianti Classico. 269 kr. 3,875 i medelbetyg.
94593 2007 Pommard Epenots Premier Cru. 299 kr. 3,875 i medelbetyg.
94773 2004 Radici Taurasi Riserva. 299 kr. 3,875 i medelbetyg.
94703 2008 Gevrey Chambertin Les Crais. 325 kr. 3,875 i medelbetyg.
90008 2007 Ridge Santa Cruz Mountains. 295 kr. 3,83 i medelbetyg.
94527 2007 Brancaia Ilatraia. 399 kr. 3,83 i medelbetyg.

Var nu försiktiga därute. Det handlar ju trots allt bara om jäst druvsaft och - som Ingvar så vist påpekade häromdagen - det kommer hela tiden nya årgångar. Nyheter på Bolaget också, för den delen. Innan man vet ordet av kommer det väl en decemberlansering också, med ännu mer nyårsskumpa och då det kommer att stå "kluckande klappar" i var och varannan vinspaltsrubrik.