konstruktioner, hallucinationer & reflektioner

Allt oftare känner jag mig som en grinig gammal gubbe. Allt oftare känner jag mig på kant med vad som försigår runt omkring mig och får lust att kommentera, diskutera, debattera. Jag börjar förstå att det inte är så man beter sig inom det som brukar kallas sociala media. Där håller man med, dunkar rygg, tycker lika, gillar och applåderar. Ska man kritisera eller på allvar diskutera någonting så bör det gälla någon som inte läser, någon utanför kretsen. Inom krestsen kan man skapa konstruktioner om de som står utanför, som kan bli till hallucinationer om de inte bemöts och ifrågasätts utan tas som sanningar.

När jag läser senaste numret av Livets Goda hittar jag ett par krönikor som kan tjäna som exempel på det jag menar. chefredaktören Anders Enquist konstruerar en bild av "bloggarna" som om vi vore en homogen grupp. Vi får veta att många av oss är "smått patetiska, rent ut sagt urusla. De (vinbloggarna alltså, min anmärkning) vill så gärna känna sig viktiga, betydelsefulla och märkvärdiga vilket resulterar att det blir oerhört genomskinligt och faktiskt också helt utan hjärta" Anders Enquist fortsätter " De flesta vinbloggare vill inte numera bara se sig själva som passionerade vinälskare, som de var lite från början, de vill se sig som fullvärdiga vinskribenter, de vill bli lika accepterade som figurerar i tryckt media".

Jag undrar såklart hur Anders Enquist vet det han tror sig veta. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att påstå att han faktiskt inte vet. Han har konstruerat och hallucinerat. Men knappast reflketerat. Åtminstone inte över sig själv. sin position och sin roll.

Andreas Larsson skriver också enkrönika i Livets Goda. Precis som redaktören konstruerar han också. Och hallucinerar. Han har retat upp sig på personer som gillar champagne av fel orsaker. Andreas Larsson berättar också att han varit i Paris, gått på vinbar och druckit naturliga viner som inte föll honom i smaken. Vips så blir producenterna "hippies med små vingårdar". När jag kommenterar krönikan i en post hos Öhmans Mat&Vin blir jag, eller någon annan, i ett annat sammanhang kallad "naturvinskramare". Allt i ett försök att kategorisera och framförallt marginalisera min ursprungliga ståndpunkt i diskussionen.

Alltså Anders, kom igen när du har saklig kritik att komma med, när du har lite substans bakom de bilder du krystar fram. De vinbloggare jag stött på har helt andra ambitioner och karriärer. Jag tror faktiskt inte att någon avundas dig och din situation. Det finns ärligt talat rätt mycket som är viktigare än vin.

Och Andreas ! Det finns en hel del dåligt naturvin. Det finns också sådant som är väldigt bra. Naturviner, eller naturliga viner, är en liten extrem nischprodukt. De kommer aldrig att spela någon stor roll på marknaden. Däremot tror jag att en del av naturvinsproducenterna kan hjälpa industrin framåt och i rätt riktning. Dessa viner har ju onekligen bidragit till en livlig debatt. Inte minst genom beteckningen naturliga viner. Jag tycker att de som inte väljer den lättaste vägen är värda en del respekt. Inte att förlöjligas. Jag gillar vin med nyanser i lika stor utsträckning som jag ogillar onyanserade skribenter.

Till sist vill jag också säga att ert, Anders och Andreas sätt att diskutera påminner inte så lite om Göran Hägglunds snack om verklighetens folk. Samma svepande formuleringar, samma självgodhet.

Medan jag ändå är igång varför inte klaga färdigt. Anders Enquist skriver i sin krönika om hur han ofta sticker hakan och att många bland hans kollegor och bland importörerna tycker att han borde rätta in sig i ledet. Hur kommer det sig att en sådan rebell inte, mig veterligen, publicerat en endaste artikel om de möjligheter som finns att handla viner på nätet ?