2005 Domaine la Soumade Merlot

En av mina guilty pleasures är att skrota runt i Danska snabbköp och nogrannt gå igenom deras vinutbud. Särskilt kul är det att hitta viner från lite udda områden. Alltsomoftast är jag helt övertygad om att ha hittat något riktigt läckert vin från ett ännu oupptäckt område. Nästan lika ofta visar det sig att jag asat hem ännu ett stolpskott som i bästa fall funkar till sås.

Under gårdagens snabbköpssafari hittar jag ett vin som stammar från Vin de Pays de la Principauté d'Orange. Obskyrt så det förslår. Vid lite närmare koll visar det sig att producenten Domaine la Soumade har sitt säte i Rasteau. Jag gissar att VdP beteckningen kommer sig av att merlot inte är en godkänd druvsort i södra Rhône. Domaine la Soumade är en relativt stor och välrenommerad producent, en av de bästa i Rasteau med odlingar även i Chateauneuf du Pape och Gigondas.

Nåväl över till kvällens vin. Färgen är mörkt brunröd och rätt tät. Doften är stor och kraftfull med plommon, körsbär och en del vanilj. Hälften av vinet har lagrats på ekfat, hälften på tank. Det dyker även upp toner av kaffe och läder. Smaken är fyllig och sötfruktig. Här dominerar plommonfrukten som backas upp av choklad och kaffe. Relativt bra syra och väl integrerade tanniner. Gott, lättdrucket och trevligt. Vinet köptes hos danska Superbest för 99DKK.

2xSicilien: 2006 Passopisciaro och Munjebel no 5

Idag for jag över sundet för att besöka Winewise och Stefan Jensen. Det kändes som det var dags att hämta förra årets Fenocchio-beställning nu när nya årgången är på ingående. I vanlig ordning hade Stefan några öppnat nya spännande viner. Denna gång från sommarens resa till Sicilien.

Jag dricker nästan aldrig sicilianska viner men har blivit allt mer nyfiken. Det verkar vara något på gång där nere med en ny generation vinmakare som börjat hitta ett sätt att kombineraeget uttryck och tradition.

Vi börjar med 2006 Passpisciaro, ett vin gjort på 100% nerello mascalese. 04:an fick tre glas av Gambero Rosso och 06:an två röda glas. Färgen går i rubinrött och är helt genomskinligt. Doften bjuder på friska röda körsbär och häftiga mineraltoner. I munnen känns vinet slankt, friskt och mycket elegant. Massor av röda bär och övermogna jordgubbar i finalen. Det här är inte alls vad jag förväntat mig av ett vin från Sicilien. Vid en blindsmakningen skulle jag placerat det i ett betydligt svalare klimat. Trots 14.5% är detta inget kraftpaket utan mycket elegant.


Jag har länge varit nyfiken på vinerna från Frank Cornelissen. I de artiklar som jag jag läst framstår denne belgare som valt att bli vinbonde på Etnas sluttningar som världens mest renodlade icke-interventionist. Cornelissen använder inte något svavel alls, jäser och lagrar på amoforer av terracotta och låter vinerna i stort sett sköta sig själva. Munjebel är klassat som vino da tavola och därför utan årgång. Vi provar årgång nummer fem. Munjebel är också det gjort på 100% nerello mascalese. Vinet är lite ljusare och blekare än det föregående. Doften är dock allt annat än blek. Mineralerna dominerar och skapar en mycket speciell doft. Här finns också tydliga men lite nedtonade körsbär och något vilt animaliskt. Smaken går i samma stil. Det är något förunderligt och gäckande över det här vinet. Det är inte kraftigt eller maffigt utan känns snarare exakt och precist. Fascinerande vin som var precis så spännande som jag hoppats. Ett vin jag vill dricka igen snarast möjligt. Tyvärr ännu ingen svensk eller dansk importör.

2004 Bressan Schioppettino

På julafton är det öl och brännvin som gäller. Vinet dyker inte upp förrän sent framåt kvällen och då i form av port till julkaka, nötter och choklad. På juldagen är det däremot ytterst välkommet med ett avbrott i julmatsätandet med mera vinvänlig mat.

Ikväll korkade vi upp en flaska 2004 Schioppettino från Bressan som jag och Trisse besökte i våras. Bressans viner har aldrig gjort mig besviken och de bjuder alltid på en riktig upplevelse. Så även denna afton. Schioppettino är en lokal friulansk druva som odlas i ett mycket begränsat område. Den går också under namnet Ribolla Nera. Vinet har jäst vid ca 25 grader och har haft lång skalkontakt. Det har lagrats på ståltank och sedan två år på botti
2004 Schioppetino har en genomskinlig rödlila färg. Doften tar en verkligen på en tur. Här finns blåbär, hallon, björnbär och röda vinbär. Sedan dyker det upp klockrena svarta vinbär. Över allt vilar en lite märklig blommighet. Lägg till en vag rökighet, mineraltoner och lite peppar.

Vinet är slankt, läskande och mycket friskt med en penetrerande syra. Det är inget maffigt, fylligt vin men jag vill ändå beskriva det som kraftfullt. Frukten är fantastisk och smaken är verkligen intensivt. Trots dryga fem år på nacken så känns vinet mycket ungdomligt. Jag är övertygad på att det kan utvecklas mycket och vinner säkert på några års lagring Det är mycket personligt och udda vin som definitivt inte passar alla. Samtidigt är inte smakupplevelsen helt skild från en riktigt bra syrah från norra Rhône. Tänk en Crozes-Hermitage eller en St Joseph med turbofrukt och extra skjuss i syrorna. Köpt hos danska Winewise för 165 DKK

2007 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages

Första gången jag prövade 2007 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages blev jag inte helt knockad till marken. Kanske för att förväntningarna efter en sällan skådad hype i bloggosfären var uppskruvade förbi det rimliga. Det är ju ändå ett gediget budgetvin och inget annat.

När jag nu drar korken ur en ny flaska kan jag göra en ganska direkt jämförelse med 2007 Collection du Rhône, som prövades här. Cuvée du Vatican är snäppet roligare att dricka, om man gillar generöst med frukt och saftiga lättdruckna viner. Ett vin i balans med sig själv och världen. Jag skulle kunna dricka några stycken i månaden de närmaste åren utan att tröttna på det, känns det som. Så kommer det naturligtvis inte att bli, men de resterande få flaskorna kommer att komma väl till pass när jag behöver något som lyser upp tillvaron en smula den närmaste tiden.

2006 Lichtlé Grand Cru Goldert Riesling

Sedan en tid tillbaka har det strömmat en allt stridare ström av vintransporter över sundet. Det har varit barolo-expressen, barbaresco-karavanen och nu senast riesling-rännet. Gemensamt är att det handlar om tillfälliga möjligheter att handla vin i toppklass till rena fantasipriserna där vinentusiaster gjort gemensam sak. Bloggosfären har väl i viss utsträckning bidragit med kontakter och nätverksfunktion. Att åka över sundet och handla vin är definitivt inte längre enbart en skånsk angelägenhet. En intressant företeelse som förhoppningsvis blir än vanligare framöver.

Barolo- och Barbaresco-exkursionerna har den som följer vinbloggosfären knappast kunnat undgå att läsa om. Men Riesling-rännet då. Jo, det förhåller sig som så att Eric Lichtlé från den anrika Alsace-firman Fernand Lichtlé et Fils nyligen besökte Danmark för att leverera förbeställda viner. Intresserade kunde maila in sin order och sedan hämta beställningen i exempelvis Helsingör eller Köpenhamn. Priserna var ytterst tilltalande liksom möjligheten att handla direkt från producenten.

Ikväll öppnade jag första flaskan ur min leverans, en 2006 Riesling Goldert Grand Cru. Vinet är rätt ljust till färgen, ljust gyllengult med lite gröna inslag. Doften är både intressant och tilltalande. Först är det mineraltonerna som fångar min uppmärksamhet. Bakom dessa finns det lite lätta dieselångor som jag gissar kommer att bli mera framträdande med lite lagring. Sedan dyker det upp lite honung, en del tropisk frukt, äpplen och päron.

Smaken är frisk och komplex. Vinet känns lite lätt oljigt. Aromerna går igen men honungen och de omogna äpplena är mera framträdande i smaken. Syran är mycket frisk och gör vinet ytterst matvänligt. Jag provade vinet till såväl lax som kokt fläskkorv och det fungerade kanonbra till båda.

Stort tack till Finare Vinare som tipsade om Lichtlés viner. Återigen ett strålande exempel på var man får de verkligt bra tipsen. Jag tror att viner som Lichtlés lätt hade kunnat missas på en större provning. Kvällens vin var definitiv ingen publikfriare utan snarare lite introvert och återhållsam. Det är helt enkelt ett vin som kräver lite tid,uppmmärksamhet och framförallt mat för att riktigt komma till sin rätt. Vinet kostade c a 80 DKK.

2007 Collection du Rhône (tidigare: Les Hauts du Castellas) och 2006 Cuvée Albéric Bouvet

Jo, där! Eller? Vänta lite nu... Jovisst, utan tvivel! Efter en halvtimme eller så i karaffen märker jag en tydlig doft av viol. Inte av själva blomman, utan av den där lila, hårda godispastillen jag minns från barnsben. (Vilket ju är lite lustigt - det är den artificiella doften/smaken som vi menar när vi refererar till viol.) Sedan är ögonblicket förbi och kvar finns mest torkade jordgubbar och lingon, vilket inte är fy skam. Den där violkänningen viftar förbi någon mer gång, men det kan också vara inbillning. Och jo, precis när jag öppnade flaskan kunde jag till och med associera till järnrikt blod och köttsaft. Så vart är vi på väg?

Jovisst, till södra Rhône så klart. 2007 Collection du Rhône , som kommer från kooperativet Les Vignerons de Caractère, är en god bekantskap från början till slut. Har precis kommit i ny årgång och finns i det fasta sortimentet.

En liten beska i upphällningsögonblicket förlyktigas efter en stunds luftning. Då blommar en trevligt kärv saft med ton av lingon/tranbärsdricka ut i glaset. Inte så fylligt kanske, men det gör inget: det slinker ner så mycket lättare. Det här gillar jag verkligen, kanske inte riktigt på samma fånflinande lyckliga sätt som när jag bekantat mig med Domaine Montirius eller Espings St Joseph-favorit Domaine Moniers, men inte långt därifrån.

Till entrecôte på kalv och en jordärtskocksgratäng med parmesan passade vinet mycket bra. En ny favorit för överkomliga 119 kronor. Ungt och friskt nu, det kanske inte blir så mycket bättre de närmsta fem åren men lär inte bli sämre heller.

Jag kommer väl så bra överens med Collection du Rhône som med den här finingen, som jag provade för några veckor sedan:

Det går inte att inte gilla 2006 Albéric Bouvet, som är döpt efter tillverkaren Gilles Robins farfar och har gubben på etiketten och allt. Och till älgbiffen och en krämig potatisgratäng var det alldeles utmärkt. Men vi äter inte så mycket älg eller oxgrytor och det här är ett ganska tufft och kärvt vin, som kräver kraftiga kötträtter för att helt komma till sin rätt. En kraftigare markerad beska i eftersmaken gör också att jag inte helt kommer överens med det till en början. Och dessutom kostar det sextio spänn mer.

Julöl 2009 Akt VII - St Peter's Winter Ale

Om sanningen ska fram så börjar jag tröttna nu. På Julölen. Inte på att dricka, det är ingen större belastning, men väl på att skriva om dem. Nu är det tack och lov målgång och jag har sparat förra årets vinnare till sist. St Peter's Winter Ale är en klassiker från den sobert juliga etiketten i guld och rött hela vägen fram.

Ölen är som sig bör mycket mörk. Det bildas ett tjockt brunvitt skum vid upphällningen. Doften är precis som den ska vara. Efter lite sniffande dyker den typiska skumbananen upp. Den gömmer sig bakom rostade toner, vörtbröd, lakrits och lite granbarr. Även om doften är mycket trevlig så är detta verkligen en öl att dricka. Det är fylligt och smakrikt med perfekt uppfriskande kolsyra. Smaken är härlig med massor av mörka inslag. Kaffe, vörtbröd, mörk choklad och lakrits. Och visst skumbananen dyker upp som en glad joker här också. Bra beska har den med. Detta är ölen jag kommer att dricka till den varma julmaten.

Jag kommer också att fylla på lagret med några flaskor Mr Sno'balls att dricka till sillen och laxen, några flaskor vardera av tvillingarna God Jul och Underlig Jul från Nögne Ö för stillsam kontemplation och kanske någon liten flaska från Corsendonk bara för att den är så god

2007 Collosorbo Rosso di Montalcino

Häromdagen blev jag uppringd av min bror som stod i en dansk Superbest-butik. Han undrade om jag ville ha något vin köpt. En snabbkoll visade att det inte fanns något bra tilbud på Pelisseros viner och inte så mycket annat jag kände till. Det mest lockande var en 2007 Rosso di Montalcino från Collosorbo för 80 DKK. Ett vin som lagrats i ett år på stora botti av slavonsk ek.

Vinet är klart transparant i en rubinröd nyans. Doften är mycket fruktig med inslag av framförallt hallon, körsbär och något jag i brist på bättre skulle vilja kalla för blommighet. Smaken mycket fruktig och vinet känns till en början rätt fylligt men efter en lovande inledning blir smaken förvånasvärt tunn. Frukten känns uppumpad och ihålig. Avslutningen blir därför lite trist och alkoholbitter. Ett par glas till maten slank ner men resten får bli glöggbas. Jag tycker man borde kunnat åstadkomma något bättre en årgång som denna.

Jag noterade för övrigt att det i systembolagets sortiment förnärvarande finns sex olika Brunello di Montalcino medan man inte kan hitta en endaste Rosso di Montalcino. Är det inte en lite märklig inköpspolitik ?

Julöl 2009 Akt VI - Nisse Julöl vs Corsendonk Christmas Ale

Julölsracet går in på upploppet. Nu är det ökad steglängd, ökad frekvens och upp med knäna som gäller. I kväll provade jag Nisse Julöl från Slottskällan. Färgen går i en mörkt bärnstensfärgad nyans. Doften ger en viss kryddighet, kavring, citrus och lätt rostade toner. Smaken är medelfyllig och m a o rätt lätt för att vara en julöl. Smaken domineras av en rejäl dos ingefära. Mot slutet dyker det upp maltig sötma, lite gräddighet och en lätt uppstramande beska. Inte så dumt alls faktiskt men heller inget att hetsa upp sig över.

Jag fortsatte med lite kraftigare doningar och öppnade en gammal pålitlig julölsfavorit, belgiska Corsendonk Christmas Ale. Färgen är några nyanser mörkare brun än Nisse. Doften är verklig maffig och mycket komplex. Här finns liksom allt man förknippar med julen, utom möjligtvis lutfisk och gröt. Kryddor som ingefära, kanel och nejlika dominerar. Här finns också delar av gottebordet, knäck, fikon och frukt. Smaken är fyllig, mycket kryddig och följer aromerna. De 8.5% märks mest genom att ölen värmer gott. Corsendonk julöl är och förblir en av de stora favoriterna. Inte till julmaten men hemskt gärna till en bit fruktkaka.

2006 Produttori del Barbaresco

Under min korta ryttarkarriär fick jag tidigt lära mig vikten av att snabbt ta sig upp i sadeln efter att ha blivit avkastad. Därför kändes det viktigt att omgående få en bra nebbiolouplevelse efter fredagens debacle.

En av de bästa garanterna för bra nebbioloupplevelser till en billig peng är koperativet Produttori del Barbaresco. En producent med mer än hundraåriga anor. Efter att ha upplösts under fasciståren startade man på nytt 1958. Idag består koperativet av 56 medlemmar som tillsammans har 100 hektar planterade med nebbiolo. Man producerar drygt 400.000 flaskor per år. Riktigt goda år utgörs produktionen av 40% vingårdsbetecknade viner, 40% "standard"-barbaresco och 20% Langhe nebbiolo. Mera normala årgångar blandas standardvinet med vingårdsvinerna vilket gör att standardvinet håller jämn och bra kvalité även svagare årgångar.

2006 Barbaresco är helt transparent i tegelfärgad nyans.Det får fyra timmar på karaffen innan middagen. Redan första sniffen känns betryggande och det råder ingen som helst tvekan om var vi befinner oss. Doften ger massor av ung nebbiolofrukt. Rosor möter hallon, jordgubbar och körsbär. Det finns en subtil kryddighet och lite mandelmassa.

Smaken är medelfyllig med bra syra. Tanninerna är tydliga och ungdomliga men inte alls jobbiga. De olika doftförnimmelserna hittar sina pendanger i smaken. Friskt, läskande och ett alldeles förträffligt matvin. Det kommer naturligtvis att bli ännu bättre med några års lagring men är riktigt härligt redan nu.

Vinet finns i årgång 2004 i beställningssortimentet via importören Red&White för 235kr. Jag köpte mina flaskor hos danska Philipson Wine för 80 DKK. Hos danske importören finns även årgångarna 04 och 05 för under en dansk hundring. Det gäller nog att inte vänta förlänge då priserna hos Philipson brukar åka jojo. Billiagre lär de dock aldrig bli.

PS Även andra har provat och gillat

2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo

När jag väl kom iväg till en välsorterad systembutik var alla de flaskor jag var intresserad av slutsålda. Däremot hade man precis fått påfyllning av La Spinettas Langhe Nebbiolo. Jag plockade ner ett par flaskor i korgen, satte tillbaka dem på hyllan och tog en sväng till ölavdelningen. Sedan åter till nyhetshyllan där det nu fanns något färre noshörningar. Det var det som fällde avgörandet och gjorde att ett par flaskor fick följa med hem.

Skälet till min tvehågsenhet är dubbelt. Dels provade jag deras barbera och barbera/nebbiolo-blanddning för några år sedan och blev avskräckt. Jag tyckte båda vinerna var rätt förskräckliga. Sedan har jag svårt för La Spinettas filosofi med högteknologi, dyra fat och internationella viner. Samtidigt är det lite spännande att utmana fördomar och bilda sig en mera välgrundad åsikt. Givetvis hade det varit bättre och mera rättvisandeatt testa blint men det lät sig inte göras.

Doften fick varningsklockorna att ringa direkt. Syltigt och överekat. Visst går det att göra en mer nyanserad beskrivning men för mig blir det helt ointressant. Upplevelsen har kapsejsat innan vinet nått munnen. Så här vill jag inte att nebbiolo ska dofta. I munnen finns massor av insmickrande, syltig frukt och fjäskig ek. Eftersmakens ekbitterhet blir den slutgiltiga spiken i kistan.

Det här är obalanserat, okänsligt och fullkomligt odugligt som matvin.Vinvärldens motsvarighet till en powerballad. För en gångs skull måste jag erkänna att jag inte förstår mina medbloggares åsikter.

Vinbloggar - en finfin idé!

Räknetrissen lusläser kritiker-listor och gör excel-tabeller, men blir allt sämre på att hålla sig à jour med Bolagets utbud IRL. Sådan tur då att det finns bloggar-kollegor som tar sitt ansvar!

Ett svep genom bloggosfären ger ett ganska gott hum om vad som är värt att satsa sina sekiner på och vad som kan undvikas. Här är ett litet axplock bara från de senaste dagarna:

Vinintresserad har provat en ny årgång av ett vin i fasta sortimentet, 2007 Collection du Rhône (tidigare Les Hauts du Castellas) från Vacqueyras, som verkar vara ett bra och lagringsbart mellanprisvin för 114 kronor.

Portugisiskt påminner om att det är säsong för portvin. Två halvflaskor för 69 kronor styck lockar till köp. Läs och du får en intensiv längtan till den där mytiska julbrasan där ostar, nötter och choklad langas fram i en aldrig sinande ström. Och till det - alltså - ett litet litet glas port.

Vapendragaren Esping ger sig som vanligt i kast med årets binge julöl (se nedan), men även Johan P. lämnar för ett ögonblick vinpavorna och hittar en ale från Great Divide Brewing Co. som verkar vara riktigt trevlig. I alla fall mer medgörlig än den Hibernation Ale från samma bryggeri som gav omedelbar baksmälla här.

Till sist en särskild eloge till Finare Vinare, som aldrig tröttas på sin post och levererar initierade rapporter från fronten. Visserligen rör de sig oftast i en prismässig stratosfär som avskräcker, men inte alltid. Här finns till exempel en sågning av december-nyheten Michel Fonné Riesling Tradition från Alsace, ett vin som placerade sig ganska högt i Räknetrissens sammanräkning. En dyring, 2007 Maillard Beaune, får samma stryk av F&V som av de flesta andra kritiker. Och rapporteringen från Munskänkarnas provning av decembernyheter har förmodligen starkt bidragit till att favoriterna nu rycks från hyllorna. Exempelvis finner 2005 Château Condom nåd, och lagersaldot har rasat.

F&V tipsar också om en prissänkt årgångschampagne, 2002 Baron Fuenté Grand Millésime Brut, som nu kostar "bara" 249 kronor (innan 349). En kraftig rabatt alltså och en tröst för alla som blev utan i rushen efter den lyxiga decemberskumpan.

Undertecknad, då? Tja, jag har som sagt dålig koll på nyhetsflödet. Då och då lyckas jag snoka upp något fynd i rea-listan, ibland utan att fatta det själv tyvärr. Så var fallet med 2006 Luna Beberide, som jag tyckte var gott men som jag inte brydde mig om att bunkra upp medan tid var. För 63 kronor var det ett saftigt kap som så klart tog slut fortare än kvickt. I samma post lyckades jag inte förstå att 2006 Maritávora Reserva Branco - som både Korkdragaren och Esping flaggat entusiastiskt för - var ett sannsport klipp. Going, going, gone.

Precis som med dagstidningarnas kritiker gäller det förstås att lära sig hur olika bloggares smak förhåller sig till den egna - ett vin som hissas av någon lär man sig att man själv kommer att kräkas över och tvärtom. Och även om det finns en tendens att allt fler bloggare - inklusive Billigt Vin, skam att säga - uppehåller sig vid viner som kostar över 150 spänn flaskan, gamla källarfynd och sådant som inte går att uppbringa inom landets gränser, finns det sammantaget mycket matnyttigt att ta del av för den vardagligt vinintresserade konsumenten.

Julöl 2009 Akt V Jämtlands Julöl

Av någon anledning dricker jag väldigt lite öl från Jämtlandsbryggeriet. Kanske beror det på att de var väldigt tidigt ute som ett av de första småbryggerierna och har blivit något man bara räknar med, något som står där på hyllan även nästa gång man besöker bolaget. Det blir inte samma nyhetshets runt ölen från Jämtland som kring de mera hippa mikrobryggarna.

Jämtlands Julöl är hursomhelst mörkbrun i färgen. Doften är återhållsam med lätt kryddighet, humlearomer och kavring i doften. Smaken är också något anonym. Inte så fyllig, relativt låg sötma men hygglig beska. Inte på något sätt oävet men heller inget som sätter några djupare spår. Jag drack den till köttbullar med potatis och gräddsås och det smakade precis så mycket vardag som det låter. Provade den också till en bit chokladdoppad marsipan och då blommade faktiskt smaken ut på ett överraskande sätt. Kanske skulle ölen mått bra av ett litet uns mera sötma ?

Julöl 2009Akt IV Mr Sno'balls vs Mysingen Midvinterbrygd

Vi fortsätter vår ofullständiga genomgång av årets julöl. Mr Sno'balls från skotska Harviestoun Brewery låter väl juligt så det förslår och den rara etiketten sänder ut de rätta signalerna. Fast vänta nu här, vad har Crisp, Clean, Citrus med jul och julöl att göra. Det låter mer som en lätt och läskande sommardryck. Dark, Strong, Spicy är väl mer i linje med säsongen.

Helt inställd på att få kalla Mr Sno'balls för Mr No'balls och rätt förtjust i min egen vitsighet öpnnar jag flaskan. Färgen gå i mörkt orange. Doften är inte särskilt julig men väldigt trevlig. Fruktig med tydliga citrustoner och humlearomer. Här finns också rostade toner och lite bränt socker.

Smaken är ganska lätt men den fyller ändå ut i munhålan med rostade smaker och bra beska. Citrustonerna är mycket tydliga. Inte särskilt juligt men ett väldigt bra matöl. Prova till de klara sillinläggningarna eller till gravlaxen. Jag drack den till en ganska mild thaiinspirerad anrättning med kokosmjölk och citrongräs och det var en riktigt bra kombination. Den måttliga alkoholhalten gör det lätt att dricka flera.


Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamns Ångbryggeri är desto juligare. Denna ale är mycket mörkt brunsvart i färgen. Doften är mycket kryddig med med muskotnöt, krydnejlika och kaffe i doften. Det fyller på med farinsocker, mörkt rågbröd och citrustoner.
Smaken är förvånansvärt torr, mycket kryddig med en lång, god och lite bitter eftersmak. Så här långt min favorit tillsammans med Underlig jul

2004 Cecchetto Raboso del Piave

Hur följer man upp en upplevelse som gårdagens barolo-bonanza hos Patrik från Italienska Viner ? I morse var vatten och stora mängder starkt kaffe det givna svaret. En lång promenad senare hade livsandarna väckts till liv. Visst skulle det sitta fint med några glas rött till söndagsmiddagen. Förrådet av piemontesiska viner är oroväckande litet, något det kommer att rådas bot på inom kort. Så varför inte bege sig till "hemmaplan", östra Veneto och DOC Piave och prova områdets tuffaste vin ?

Raboso bär en del likheter med nebbiolo.Druvorna skördas sent, vinet har samma tuffa tanniner och höga syra. Man kan också finnas inslag av viol, rosor och tjära i doften. Däremot ger raboso ett betydligt mörkare vin än nebbiolo.

2004 Cecchetto Raboso del Piave har lagrats 14 månader på en blandning av barriquer och 30 hl-fat av slavonsk ek. Färgen är mycket mörkt röd med lite blått i kanten. Doften är kraftfull efter ett par timmar i karaffen. Kraftfullt italiensk skulle man kunna säga. Fin bärfrukt med körsbär och skogsbär. Här finns inslag av tobak, läder och lite vanilj. Faten dominerar inte på något sätt utan kan mest anas. Och vinns finns det en liten aning violpastill där någonstans längst bak.

Vinet är drygt medelfylligt, torrt och stramt. Tanninerna tar ett stadigt grepp och det är rejält strävt. Syran är frisk men de tuffa elementen är snyggt inpackade i fin frukt och värmande alkohol.

Cecchettos Raboso kan naturligtvis på intet sätt mäta sig med gårdagens storheter men det är ett förträffligt, rustikt matvin som inte saknar ett visst mått av finess.

Who wants yesterday's paper?

Ja, vem vill ha gårdagens nyheter? Svaret på frågan är förstås givet: den som kom för sent till butiken i tisdags när decembernyheterna släpptes och blev utan. Att nästan en vecka i efterskott presentera en genomgång av dem känns lite som att vara ute i ogjort väder. Men det finns några exemplar kvar av de viner som hamnar högt på listan, så misströsta ej!

För en gångs skull lämnade Räknetrissen under veckan som gick sitt excel-blad och gav sig på spaning i den så kallade verkligheten. Vid halv elva-tiden på tisdagen var det ganska stimmigt i Hansakompaniets butik. Personalen hade barrikaderat sig i vinkällaravdelningen genom att sätta ett bord framför ingången till den. Framför bordet rörde sig kunderna - samtliga män, i varierande ålder - med ett slags tillkämpat lugn. Små grupper konfererade i gångarna mellan hyllorna. Då och då bröt sig en man och en kundvagn ur flocken och rörde sig mot kassan. Kundvagnarna var för det mesta helt fulla med flaskor: champagne, rödvin och whisky. Här talar vi alltså om produkter från vinkällaravdelningen, varifrån nyheter som kostar från 200 kr och uppåt delades ut.

En inte ovanlig syn var ett batteri Ornellaia à 970 kr/st sida vid sida med ett gäng Henriot Millésimé Brut från 1996 för 529 spänn exemplaret. Plus så mycket kundvagnen kunde rymma av Château-Neuf-du-Pape och annat gott, så klart. Männen stoppade med nonchalant min sina kort i maskinen och betalade 10 000-tals kronor. Efterdyningar av någon ekonomisk kris kunde inte förnimmas hos detta lilla segment av befolkningen. Kanske rörde det sig om julklappar till anställda eller viktiga kunder, kanske kan vi ana en glad far eller svärfar som öppnar det kluckande paketet på själva dopparedan.

Vid hyllorna med de billigare nyheterna var det ingen trängsel. Men hyllplatsen där Montepulcianon Poliziano hade stått gapade tom. När en något hålögd butiksanställd skyndade förbi fick jag veta att en ny sändning beräknades komma under onsdagen (det visade sig stämma, men också den har snabbt gått åt). Vid ett senare besök pratade jag lite med en dam i personalen, som menade att efter en vecka ska andra butiker i landet dela med sig om det kommer internbeställningar från andra butiker på en viss vara .

Nåväl. Några lådor Clos St Yves från Domaine des Baumard i Savennières hade undgått upptäckt av nyhetsjägarna, eller så var de inte så hett eftertraktade i champagnerusningen. Likaså verkade inte suget efter 2005 Château Condom Cuvée Delph vara så stort. Kanske namnet avskräcker? Annars är det en av de nyheter som fått allra bäst samlat omdöme, 4,0 i medel av sex bedömare. Fagerström talar om "fin ton av oregano, timjan och andra örter, härligt friskt och ungt med liten, oförvägen men klädsam eldighet". Kanske är det inte bara namnet som får den initierade kunden att gå förbi condom-vinet: det är ju inte från 2007 och södra Rhône och är inte gjort på syrah/grenache utan på merlot. Kan ju just därför vara ett av månadens roligaste köp.

Vad annat på den röda sidan? Tja. Artberg är inte på sitt mest generösa humör, vilket han ju aldrig är och vilket denna månad innebär extremt få hedersbetyg: 2 G, till Mas de Boislauzons Ch9duP och 2007 Le Serre Nuove, ett VG för 2006 Fonterutoli på halvflaska och ett MVG, till supertoscanaren 2006 Mandrone di Lohsa som går loss på 249 spänn. Resten av rödvinerna tycker han gott Systemet kunde hälla i ett stort kar, röra om, buteljera och sedan sälja som Cuvée Bolaget. Inte den nådigaste av kritiker, den där Artberg.

Ch9duPapen får av de bedömare Räknetrissen uppbådat (Sydsvenskan, Tasteline, GP, BK Wine, DN och Vinjournalen) 2,8 i medel av fem bedömare. Le Serre Nuove får i snitt 2,75 av fyra kritiker, Fonterutoli får 3,75 baserat på fyra omdömen och Mandrone di Lohsa får nöja sig med 3,6 på grund av blandade omdömen från fem provare.

Av de röda vinerna når två viner ett medel av 4,2: en dyring-Rioja, 2005 Roda Reserva, för 249 kr och ovan nämnda Poliziano som kostar 189 kronor. Château Condom för 114 kr placerar sig därefter med ett snitt på 4,0. Fonterutoli hamnar som sagt på 3,75 och månadens Crozes-Hermitage, 2007 Domaine de Lises snittar på 3,66 (219 kr). I hasorna på dessa nafsar ett gäng med medelvärde på 3,6: 2008 Ca' de' Rocchi Bardolino Classico med humana priset 75 kr, 2007 Lagar de Baixo (89 kr), australiensiska 2006 d'Arry's Original Shiraz Grenache (99 kr), 2006 Château La Reyne L'Excellence och så då Mandrone di Lohsa.

Bland de stilla vita finns det ett som når 4,2 i snitt: 1999 Clos de St Yves för 195 kronor, som därmed får månadens ohotade vita förstaplats (och det tycks vara slutsålt redan). 2008 Bourgogne Blanc Vielles Vignes får 4,0 och kostar 185 kronor. 99-kronorsalsacen 2007 Michel Fonné Riesling Tradition snittar på 3,8, liksom 2008 Vier Jahreszeiten Rivaner och 2008 Beneventano Falanghina för modesta 68 respektive 86 kr.

Liksom i novembersläppet har det varit ett riv och ett slit efter de smarrigaste årgångschampagnerna, som förstås är slut sedan länge. Jag förbigår dem därför med tystnad.

Däremot kan Räknetrissen rapportera att det ibland lönar sig att röra sig därute i den fysiska verkligheten och se vad som finns där. På Hansakompaniet hade plötsligt och oväntat nio flaskor av 2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo dykt upp, ett vin som Finare Vinare gillar och som tycktes slut endast en kort stund efter novemberlanseringen. Nu verkar det finnas ett gäng runtom i landet, kanske en ny tilldelning från varudepån eller så har inköparna lyckats förhandla sig till några flaskor till.

Alla ovan nämnda flaskor bör gå att få tag på när nästa vecka begynner, under förutsättning att man lyckas förmå sitt lokala Bolag att lura till sig några flarror från andra butiker.

2005 Chateau Bouscassé

Häromdagen läste jag ett inlägg på MMM-vin som gjorde mig lite lätt orolig. 2005 Ch. Bouscassé blev rejält sågat och jag påmindes om ett rätt stort lager. Min första kontakt med detta kritikerrosade vin var årgång 2004. Då förstod jag ingenting. Tuffa tanniner, hög syra, lite frukt och inget kul var intrycket då. Jag provade 05:an, tyckte den var bättre än 04:an, blev dessutom påhejad av bloggarkollegor och köpte för lagring. Läs om den första intrycken här, här, här och här

När jag nu började kolla runt bland vinbloggarna så dök det upp många ljummna inlägg, ännu fler kritiska kommentarer och inte många nöjda röster. Det cirkulerade också teorier med konspiratoriska tankar om att första omgången som levererades till Systembolaget var av god kvalité medan senare sändningar innehållit sämre saft. Kolla här, och här. Tittar man vidare på Cellartracker så är omdömena genomgående mycket positiva.

Jag ville veta vad det egentligen är jag har i mina lådor. Är det något som är värt att vänta på eller kommer det att bli mycket köttgrytor och rödvinsås framöver ? Det får fyra timmar på karaffen innan jag smakar. Färgen går i rubinrött med lite blått i kanten. Doften ger en del rostad ek, en aning stallighet viss bärfrukt och lite bittermandel. Jag hittar väldigt lite av den kryddighet som fanns där vid förra påseendet och doften känns gles och enkel.

Till en början känns vinet mest vresigt. Ek, hög syra och gles tunn smak. Mot slutet kommer det en snipig bitterhet och en smak av bläck. Efter ytterligare några timmar på karaffen upplever jag vinet som något mer harmoniskt men det är långt ifrån passabelt.

Jag vet inte vad man ska tro om 2005 Bouscassé men variationerna verkar ju handla om något mer än dagsformen och smakpreferenserna hos olika bloggare. Jag vet inte heller vilka nationaliteter som döljer sig bakom pseudonymerna på Cellartracker men noterar att man genomgående är mycket positiva till vinet. 2005 var ju också en bra årgång i området och visst borde en välrenommerad producent som Alain Brumont åstadkomma något bättre än det plonket som var i min flaska. Vad jag däremot säkert vet är att om jag hade köpt vinet hos en handlare som jag haft en relation till så hade vi haft ett samtal imorgon.

Julöl 2009 Akt III Snowblind Strong Ale

Billigt Vin börjar alltmer bli en ölblogg men det är bara tillfälligt. Vi måste ju hinna igenom julölen innan helgerna. Nästa inlägg kommer att handla om vin, jag lovar.

Kvällens öl, Snowblind Strong Ale, är resultatet av ett sammarbete mellan Sigtuna Brygghus och Wicked Wine. Jag har inte varit särskilt förtjust på deras tidigare brydger men här har de fått till det rätt bra.

Färgen är mörkt rödbrun och lätt grumlig. Det skummar inte så mycket vid upphällningen. Doften är riktigt fin med mycket humlearomer; citrus, tallbarr och örter. Efterhand dyker det upp rostade toner, julkryddor, kavring och farinsocker. Smaken är inte så besk som doften kan få en att tro. Bra balans mellan sötma och beska men det dyker upp en inte helt angenäm kemisk biton.
Det doftar bättre än det smakar. Sammanfattningsvis en godkänd julöl.

Juöl 2009 Akt 2 Nögne Ö Underlig Jul

När det gäller julöl så har jag varit mycket upptagen av hur väl ölen kan tänkas funka till julmaten. Trisses senaste inlägg har fått mig på lite andra tankar. Kanske är det mera konstruktivt att tänka att julen faktiskt inte bara handlar om mat. Det är ju också ett tillfälle för reflexion och stillsam återhämtning. Tänker man dessutom på att det är en lång och mörk sträcka mellan julölssläppet och dopparedan så kan man se julölen som ett slags fyr som hjälper oss att hålla kursen.

Nögne Ös julöl har inte alltid lyckats övertyga mig. Kanske p g a felaktiga förväntningar för när jag dricker en Underlig Jul ikväll utan annat sällskap än PG woodhouse's "Tack Jeeves" så finner jag den alldeles utmärkt. Vid upphällningen så ser den nästan guinessvart ut men med bättre belysningen är den mörkt rödbrun. Den ger ett tjockt, gräddigt smutsvitt skum. Doften är verkligen julig. Här finns kryddpeppar, nejlika och kanel till en början. Sedan hittar jag en del rostade toner, maltig sötma och torkad frukt.

Smaken bjuder på en oväntat frisk kolsyra, en viss beska och stor fyllighet. Smaken är inte lika söt som doften lurade mig att tro. Mycket av aromerna går igen med toner av kaffe, torkad frukt och en påtaglig kryddighet. Eftersmaken hänger kvar länge och tonar ut med en bild av torkade frukt och kanel. En väldigt god öl att njuta långsamt i små klunkar. Definitivt en julöl, definitivt inget för julbordet.

2004 Domaine Le Plan Chateauneuf-du-Pape

Ibland talar man om Robert Parkers inflytande som en pågående parkerisering av vinvärlden. Kritiker menar att producenter styr sina viner i en riktning som ska passa Parkers smak och ge många "parkerpoäng" Vissa menar att detta är en myt medan andra ser det som ett problem med risk för en likriktad vinmarknad.

För en tidan sedan provade jag en provningsskvätt av 2007 Domaine Le Plans GT-1, deras nya C9-d-P. Vinet var gjort på en övervägande delen extremt mogen grenache, doft och smak innehöll mycket av allt. Alkoholhalten låg på 16.5%. Mer australiensiskt än sydrhonskt. Absolut inget dåligt vin men det var för mycket.

Kvällens vin, Domaine Le Plans 2004 Chateauneuf-du-Pape är en helt annan typ av vin. Det är gjort på köpta druvor (eller möjligtvis från ett stycke arrenderad mark) och inte ekologiskt som domänets andra viner. Produktionen av detta vin har upphört och jag gissar att 04:an var sista årgången.

Jag slår upp vinet på karaff någon timme innan jag provar. Det lämnar en hel del spår efter sig i flaskan. Färgen går i genomskinligt purpur. Doften ger direkt associationer till lumpen och torsdagskvällar på luckan. Lyckligtvis vädras det mesta bort och det kvardröjande elementet blir sedan som en fungerande del i ett brett doftspektra. Efterhand tittar det fram rått kött, hallon, torkad frukt, örtkryddor och en rejäl dos engelsk lakrits.Smaken är fyllig och kraftfull. Här dominerar den torkade frukten och lakritsen. Tanninerna är mjuka och välintegrerade. Syran fortfarande ok. Kan inte tänka mig att detta är ett vin att spara på någon längre sikt. Strukturen finns där men frukten är på väg utför. Inget stort eller spektakulärt vin men ett mycket drickvänligt, användbart och ursprungstypiskt matvin.

2007 GT-1 fick 95 poäng av Parker och vinet sålde omgående slut. 04:an finns forfarande att köpa hos Emilie Vin för 150 DKK. Ett exempel på parkeriseringens effekter eller inte ? Jag vet inte men jag har väldigt svårt att tro att vinmakaren på Domaine Le Plan inte visste vad han gjorde när han skapade GT-1 som ju är ett mycket designat vin.

Fruktkaka

För två år sedan postade jag ett inlägg med ett recept på en smakrik julkaka som blev en stor hit. I fjol kom jag igång försent och kakan hann inte mogna till jul. Förra helgen gick årets julkakebak av stapeln och idag gjordes en första försiktig avsmakning. Gillar du kombinationen sött, kryddigt och fruktig så finns det inget bättre. Det är hög tid att börja baka nu. Här följer recpetet


280 g vetemjöl (ska siktas)
1 ½ tsk kanel
1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))
1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)
1 tsk mald kryddpeppar
3/4 tsk salt
454 gr russin
454 gr gula russin
227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)
454 gr kanderat apelsinskal
113 gr citronskal
100 gr kanderade körsbär
100 gr kanderad ananas
225 gr rumsvarmt smör
200gr socker
6 ägg
3 cl pressad citron
12.5 cl pressad apelsinsaft
227 gr grovhackad mandel
konjak efter smak
Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.

I år lade jag till 250 gr riven mandelmassa, bytte ut de vanliga russinen mot 500 gr torkade fikon, mandeln byttes ut mot 500 gr pecannötter och 300 gr valnötter. Spriten blev en blandning av grappa, rom och italiensk brandy. Om ett par veckor tänker jag hälla lite portvin över kakorna och givetvis är det portvin som ska drickas till.

Säsongsöl tredje gången gillt: Anchor Christmas Ale

Now look-a here - that's somethin' else!

Något annat än Hibernation Ale, alltså. Årets Anchor Christmas Ale är en mycket trevligare bekantskap. Nästan kompakt svart i glaset, med en gräddig brunbeige krona. I den delikata doften finns kola, mörkrostat kaffe och tallbarr. Samt - något överraskande - en spritsigt sötsyrlig påminnelse om barndomens sockerdricka från Apotekarnes blandad med julmust. Lite ingefära finns det förstås också, och kryddnejlika. Tänk vad som går att trolla fram ur kombinationen malt, humle och vatten!

Det smakar förstås mer julmust än sockerdricka. Det här är en ale som är mycket frisk, nästan syrlig på tungan. Humlebeskan är ganska nedtonad och kommer mest fram i eftersmaken, som biter sig fast långt bak i munhålan. Det här skulle sitta som en smäck till långkålen och skinkan, om det nu över huvud taget går att tänka sig en grisdel på årets julbord. Med 5,5 % är det heller ingen jobbig alkoholchock.

Också som sällskap till kvällsdeckaren fungerar det utmärkt. Känns som jag skulle kunna dricka en om dan fram till jul.

Julöl 2009 Akt I Oppigårds Winter Ale

Mitt intryck är att årets julölssläpp är mindre intressanta än fjolårets. Några av mina favoriter lyser med sin frånvaro. Ingen julöl från Dugges, inte heller från Ölands Gårdsbryggeri eller Sierra Nevada. Kanske är det inte så konstigt när flera av julölen fanns kvar i reasortimentet till midsommar. Jag hittar ungefär 35 stycken jul- och vinteröl i novembersläppet. Det är definitivt inte alla som jag har lust att prova.

Jag handlade på mig ett drygt halvdussin och kommer säkert att prova ytterligare några innan julbordsdebuten begås. För att öka sannolikheten till en bra början inledde jag provandet med en gammal favorit.

Oppigårds säsongsöl är alltid bra. Jag är oerhört imponerad hur väl bryggeriet lyckats ta sig in i systemets sortiment utan att tappa sin integritet. Det är verkligen kul att se en satsning på kvalité som lyckas. Dalabryggeriets winter ale är en mörkt kopparröd historia. Doften ger friska pinjedoftande humlepustar, rostade toner, citrus och aprikos. Komplext och inbjudande.

Smaken är frisk och torr. Den är fruktig med tydliga inslag av citrus och aprikos. Den hustypiska beskan är påtaglig. Jag kommer att dricka många Oppigårds Winter Ale men till julbordet väljer jag nog något annat. Här saknas lite fyllighet och sötma för att klara den prövning som den svenska julmaten innebär. Jag ser absolut inte detta som en brist utan tänker på rätt dryck i rätt sammanhang

2006 Maritávora Reserva Branco

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen; Det är i bloggosfären som man får de bästa vintipsen. Denna gången är det Ezra på Korkdragaren som bidragit till att jag fått en av årets största vitvinsupplevelser. Trisse provade 2006 Maritávora Reserva Branco för ett tag och var försiktigt positiv. Jag föll som en fura.

2006 Maritávora Reserva Branco är en vit portugis från Douro. Det är gjort på en blandning lokala druvor från drygt 100-åriga stockar som jag aldrig hört talas om tidigare (códega do larinho, rabigato och viosinho samt 30% "övriga druvsorter" enl SB's hemsida). Det har jästs och lagrats i 10 månader på ny fransk ek.

Eken är mycket tydlig i doften. Tydlig men inte på ett störande sätt. Det här är stöddig frukt som pallar ek. Eken är inpackad i väldoft av tropisk frukt, päron, gula plommon och citrus med markanta mineraltoner. Smaken följer aromerna väl. Vinet känns lite oljigt och fett och är mycket fylligt. Fin syra och lång eftersmak med ett klockrent inslag av kanderade citronskal. Det är precis så här jag vill att ett vitt vin ska vara.

Enligt producentens hemsida ligger detaljpriset på 25 euro. På systembolaget kostade vinet 199 kr vid lanseringen i maj 2008 och det reades ut för 139 kr, definitivt årets fynd.

2006 Cecchetto Sante Rosso

Att följa vinerna från Piave Doc kan liknas vid att hålla på Landskrona BOIS i fotboll. Man måste uppskatta dem för relativa framgångar snarare än absoluta. Topparna är inte så många men när de kommer är det desto mer glädjande. Jag ska inte fortsätta den något ansträngda analogin men trots att det sällan produceras några viner som erhåller toppbetyg i området så återvänder jag och låter mig fascineras av de ambitiösa vinproducenter som frångått traditionen att göra stora mängder enkla bordsviner för lokal konsumtion till förmån för en satsning på kvalité.

Jag besökte Giorgio Cecchetto i somras. Cecchetto är en av pionjärerna i området, framförallt genom en målmedveten satsning på den den enda riktigt lokala druvan Raboso. När vi kom dit var i stort sett alla toppvinerna slutsålda. Vi fick köpa en låda raboso och två flaskor av toppvinet Gelsaia gjord delvis på torkade druvor. Däremot var de helt torrlagda på den söta raboson och deras bästa merlot,2006 Sante Rosso, som fått en hel del uppmärksamhet och nyligen vunnit Concorso Nazionale Merlot d'Italia 2008 . Efter en stunds diskuterande och rotande bland lådor hittar fru Cecchetto några flaskor Sante Rosso som saknar etikett på framsidan. De kan vi få köpa till nedsatt pris. En sådan flaska öppnade jag ikväll.

Färgen är mörkt rubinröd och nästan ogenomskinlig. Doften är verkligen inbjudande med skogsbär, mynta och läder. Smaken är fyllig och djup med inslag av plommon, svarta vinbär och björnbär. Det är mjukt och silkigt men med bra struktur. Syran är relativt frisk och lyfter smaken ett extra snäpp. Ett mycket elegant och trevligt vin.

Det enda som talar emot vinet är väl egentligen priset. Jag vill minnas att vi betalade nio euro på plats vilket förmodligen betyder att etikettsförsedda flaskor kostar 12. Hos lokala vinhandlare får man betala c a 20. Hursomhelst så tycker jag den ökade satsningen på kvalité i området är kul och spännande att följa. Och för att undanröja alla eventuella missförstånd. Jag håller inte på BOIS.

Säsongsöl tredje gången gillt: Hibernation Ale

En Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co och kommissarie Rebus sista fall - vad kan väl passa bättre en kulen novemberkväll?

På pappret en bra idé. Jag tänker mig tillbakalutat läge, små eftertänksamma sippar och att sakta dras in i Edinburghs skuggvärld.

Att återvända till Hibernation Ale är en mini-thriller i sig. Esping höjde ett varnande finger förra året, men jag testade med välbehag säsongen 2007. Hur blir det nu?

Färgen är härlig, mörkt brun med rubinröda reflexer. Och jag gillar verkligen doften. Smörig och rund, julkryddor, engelsk apelsinmarmelad och bränd knäck. De första små klunkarna är också intressanta. Mycket citrus och en frän beska. "Malty & robust" står det på etiketten och det stämmer väl. Men de brända övertonerna och det sötjolmiga inslaget tar snart överhanden och det blir alldeles för mycket av allt. Alkoholgenomslaget är överväldigande och läpparna klistras samman av den klibbiga sötman. Alla de 8,7 volymprocenten rusar rätt upp i skallen och åstadkommer huvudvärk. Tusan också, jag måste ge Esping rätt - det här är inte nyttigt.

Någon vidare koncentration på läsningen blir det inte, och jag känner mig snarast som Rebus - den gamle alkade snuten - när han vaknar i gryningen i sin fåtölj efter att ha somnat med det sista whiskyglaset balanserande på armstödet. Whisky-flaskan står halvtom på golvet, ljuset är blaskigt grått och Let It Bleed går på tomgång på vinylspelaren.

Lichtlé till Danmark

Eric Lichtlé, vinodlare från Alsace, kommer till Danmark den 10/12 för direktleverans av beställda viner. Är du intresserad och har möjlighet att hämta flaskorna någonstans i Köpenhamnsområdet så kontakta Eric på lichtlewines@hotmail.com för mer information, prislista etc Vinerna är högklassiga och priserna oslagbara. Finare Vinare provade och gillade för ett tag sedan

2005 Poderi del Paradiso Chianti Colli Senesi Riserva

Häromdagen provade jag Poderi del Paradisos bas-chianti och blev förtjust. I kväll blev det det två år äldre och nästan dubbelt så dyra syskonet 2005 Chianti Colli Senesi Riserva. Ett vin som fått 20 månader på barriquer som använts en gång tidigare.

Färgen är rubinröd med lite dragning åt brunt i kanten. Doften är maffig. En kraftig dos svarta körsbär, choklad och likör, minns någon Mon Cheri-pralinen ? Den smakade som det här vinet doftar. Fast det här doftar mer. Här finns andra mörka bär, kryddor som kanel och nejlika, ekvanilj och kaffe. Och det är mycket av allt.

Första klunken tar munhålan i besittning. Det är ett vin som invaderar och går loss.Det känns som smakelementen inte riktigt kan hålla sams. De söta körsbären dominerar till en början glatt påhejad av syrorna. De blir bryskt bortkörda av den kraftiga eksmaken och kryddigheten. Lite mörka bär försöker tränga sig fram men visas bestämt på (ek)porten. Mot slutet griper tanninerna in på ett närmast brutalt sätt. Här kan man verkligen snacka om att tugga slånbär. Oharmoniskt och obalanserat blir det samlade intrycket.

Vinet är rätt svårdrucket på egen hand. Entrecoten hjälper till att hantera strävheten men lyckas inte göra vinet riktigt njutbart. Jag uppskattade bas-chiantin betydligt mer än denna riserva. Ett roligare, mera drick- och matvänligt vin. Vinet vinner säkerligen på lagring men jag undrar om det någonsin skulle bli njutbart.Kostade drygt en dansk hundring på danska S uperbest. Importeras till Danmark av A Vinstouw

1998 Giacomo Fenocchio Barolo Cannubi

Varje italiensk man vet att när hustrun lagat risotto ai funghi så testas relationen. Då kan det finnas skäl att rannsaka sig själv. Har jag anledning att oroa mig ? Har jag begått några snedsteg ? Svamprisotto är en rätt som kräver absolut tillit för att kunna avnjutas. När jag kom hem ikväll stod det risotto ai funghi på menyn. Jag bestämde mig för att tolka det starka barolosug som Finare Vinare väckt som ett gott tecken och att lita på såväl hustru som den svampplockande grannen. Dags att korka upp en flaska som lockat mig en längre tid, 1998 Giacomo Fenocchio Barolo Cannubi, be en bön till korkguden och hoppas att min förmåga att bedöma kvalitén på relationen till hustrun inte sviker mig.

Färgen är klassiskt blekt tegelröd. Doften lugnar mig direkt med typiska nebbiolotoner. Det känns direkt att det handlar om ett moget vin av mycket hög kvalité. Doften är stor, mogen och komplex. Torkad frukt, tjära, rosor och sottobosco . Smaken är medelfyllig och varm med pigga syror, frukten intakt och stabila tanniner. Det känns perfekt balanserat och jag gissar att just detta vins bästa tid är nu och förmodligen ytterligare några år framåt. Inte den mest kraftfulla barolo jag druckit men en av de mer eleganta.

Vinet, som var helt perfekt till risotton, köptes hos danska Winewise

2007 Domaine Montirius Vacqueyras Garrigues

Jag spankulerade tvehågsen fram och tillbaka framför hyllorna på Hansakompaniet. La Tense Sassella, Château Reysson (som redan bytt årgång från 2005 till 2006 sedan lanseringen 1:a oktober), Guigals Crozes-Hermitage... Nej, inget kändes lockande. Så tog jag en sväng förbi nyhetshyllan och upptäckte två exemplar av 2007 Montirius Garrigues Vacqueyras som inte stått där innan - kanske en beställning som slagit fel - och det var inte mycket att be för. Jag har länge tänkt jag skulle beställa några flaskor innan de är helt slut och det här var ett tydligt järtecken.

Det är en klar och skir saft med blå kanter som strömmar ner i karaffen. När vinet väl kommer i glaset doftar det skönt av hallon och jordgubbar. Där finns också en fin pepprig kryddighet - det verkar kort sagt generöst och givmilt. Löftena infrias också. Ett vänligt och smeksamt vin att smutta på. Framför allt fungerar det till maten, en krämig risotto och ett rejält stycke oxfilé. Kvällen bäddas in i ett rosarött fruktigt skimmer, inga sträva kanter eller beska efterslängar alls.

Det enda man kan hålla emot det här vinet är - möjligen - att det inte bjuder något motstånd eller bråkar med sinnena. Det kan kännas en aning för soligt och lättsamt efter ett tag. Men det är en ganska fånig invändning. Egentligen är det bara bra. Frågan är förstås om det kommer bli så mycket roligare, kanske är det bäst just nu och det är alltså gott nog. Ekologiskt är det också.

Superumbrier - 2004 Terra di Confine

Umbrien förknippar jag med framförallt tre viner. Det vita från Orvieto och röda Sagrantino di Montefalco och Torignano. Producenten Vitalonga odlar inte några av de traditionella umbriska druvorna utan satsar på internationella kändisarna cabernet Sauvignon och merlot tillsammans med inhemska montepulciano som man vanligtvis hittar i grannprovinsen Marche.

2004 Terra di Confine är gjord på en bladning av montepulciano och merlot som haft skalkontakt i 25 dagar. Lagringen har skett på franska ekfat. Vinets färg är mycket mörkt röd och ogenomskinlig. Doften ger en hel del ek, skogsbär, plommon och kryddighet. Smaken är fyllig och kraftig med söt frukt, lakrits och goda kryddtoner. Slutet stramt med massor av tanniner. Inte av den besvärande sorten utan de ligger väl inpackade.

Många har gett vinet god vitsord. Parker delar ut 91 poäng, Veronelli tre blå stjärnor och 93 poäng medan Gambero Rossos betyg är lite mera återhållsamma två glas. Själv är jag inte sådär överdrivet förtjust. Ett rätt inställsamt vin gjort i modern, internationell stil. Jag öppnar ett par flaskor tillsammans med några måttligt vinintresserade vänner som blir stormförtjusta och tycker att det är precis såhär ett gott vin ska smaka. Vi dricker det till spezzatino med polenta. Förmodligen var det precis så här jag ville att ett vin skulle smaka för ett par år sedan. Den personliga smaken är ett föränderligt fenomen. Vinet finns inte på SB men importeras till Danmark av A Vinstouw

2007 Poderi del Paradiso Chianti Colli Senesi

Patrik på bloggen Italienska viner skickade mig med sitt senaste inlägg direkt till Italien. Väl där tog jag mig på egen hand till min favorit-enoteca. Jag hade precis hunnit beställa in när jag åter befann mig på skrivbordsstolen med ett svårartat sug efter barbera. Som såklart inte stod att uppbringa. Nej, det fick bli något annat och en påminnelse till mig själv att inte begå liknande underlåtelsesynder framöver.

Så vad kan ersätta en barbera. Något uritalienskt med frisk syra och pigg frukt. Gärna lite tanniner också eftersom det står ryggbiff från Bjärhus på menyn. En chianti får det bli. Varför inte en av flaskorna som släpades hem från Charlottenlund häromveckan ?

2007 Chianti Colli Senesi från Poderi del Paradiso gjorde ett oerhört positivt intryck på mig vid provningen häromveckan. Vinet stod verkligen ut trots att flera andra utmärkta viner provades. Färgen går i vackert rubinrött. Doften har nästan samma effekt som Patriks inlägg. Det doftar verkligen italienskt. Här finns massor av körsbär och lite frutti di bosco. Ett visst inslag av te, stall och läder. Smaken är förvånansvärt fyllig, med mycket bra syra och rejält uppstramande tanniner. Körsbären går igen och det dyker upp en lite kärv bitterhet mot slutet.

Jag gillar det här vinet skarpt. Det är ett förträffligt matvin som hanterar biffen med bravur. Jag är ytterst nöjd över att vara begåvad med en sensorisk defekt som gör att jag väljer det här charmtrollet framför det tre gånger så dyra Castello di Fonterutoli. Poder del Paradisos fanns att köpa genom danska A Vinstouw och i en del köpenhamnska vinbutiker. Upptäckte just att vinet är slutsålt. Kostade c a 60 DKK.

2007 Castello di Arcano Friulano

Eric Asimov, vinskribent i Ny Times, har i sin blogg The Pour gett en del utrymme åt oranga viner. Viner gjorda på vitvinsdruvor där musten fått en tids skalkontakt och därmed en lite mörkare färg än vad som är vanligt. Vi har provat, gillat och bloggat om viner gjorda på detta sätt från Radikon, Bressan, Movia, Simcic, Sutor, Vodopivec, Klinec och Rojac för att nämna några Ett exempel på hur en återgång till gamla traditioner plötsligt blivit en cutting edge-teknik. Tyvärr är samtliga dessa viner relativt dyra och framförallt svåra att hitta. Nyligen skrev Asimov väldigt positivt om Friuli-producenten Plozner som börjat producera en Pinot Grigio som fått en tids skalkontakt. Det som verkligen väckte min nyfikenhet var att det handlade om en relativt storskalig produktion och att vinet kostade dryga hundralappen.

Jag har ännu inte fått tag på Plozners pinot grigio men sprang på ett vin från Castello di Arcana gjort på friulano, druvan som fram tills häromåret hette tocai. Produktionen är ekologisk och många av deras viner görs utan tillsats av svavel. Castello di Arcano är en i sammanhanget rätt stor producent med marker i både Friuli-Grave och Colli Orientale del Friuli. Det handlar egentligen om fem odlare som nyligen slagit sig samman för att marknadsföra sin viner under ett namn.

Att kalla Castello di Arcanos Friulano för orange är nog att ta i men den går i en mörkt gul nyans. Det syns tydligt att musten haft skalkontakt. Doften är fyllig, kraftig och faktiskt rätt intressant. Mycket vått ylle och något som får mig att associera till en fuktig matkällare fylld av vinteräpple. Lite muggigt och höstlikt men på inget sätt oangenämt Lägg till lite päron, gula plommon, citrus, mandel och lite liljekonvalj.

När vinet väl kommer i munnen blir jag inte riktigt klok på det. Det är fylligt och lite oljigt. Syran är frisk. Å ena sidan har man ett vin som verkligen fyller munhålan. Å andra sidan händer det inte alls lika mycket i munnen som i näsan. Syra och mineraler finns där men inte så värst mycket frukt. Mot slutet dyker det upp en angenäm lätt beska. Även om min beskrivning inte låter helt övertygande så gillar jag detta. Vi dricker det till en tallrik med vildsvinskorv och lufttorkat oxkött från Bjärhus gårdsbutik egna produktion, och en bit comte med valnötter.

Den friulano från Fantin Nodar som släpptes i våras var för mycket för många. Castello di Arcanos variant är betydligt mer extrem. Ett mycket personligt och udda vin som definitivt inte passar alla. Köpt hos Winewise för 90 DKK

Mythbusting

För några veckor sedan ondgjorde jag mig över Systembolagets oförmåga att hantera en enkel beställning jag gjort. Det dök genast upp ett par anonyma kommentarer som talade om hur eländig tillvaron skulle bli utan systembolaget, om livsmedelsbutiker och privata vinhandlare skulle ta över. Sortimentet skulle bli ytterst torftigt och priserna skulle höjas drastiskt.

I senaste bolagskatalogen, Katalog. Nummer 2/2009, dunkar man sig för bröstet från monopolets sida redan på sidan två med rubriken "Ett av världens största sortiment, tillgängligt från Ystad till Haparanda". Länge ner på samma sida kan man i fet stil läsa "Under 2009 förnyade vi vårt sortiment med massor av nyheter". Imponerande och betryggande skulle man kunna säga. Man kan också läsa texten lite mer kritiskt och konstatera att det är svepande formuleringar, väldigt allmänt hållet och till intet förpliktigande.

Hur förhåller det sig då med Systembolagets sortiment. Är det ett av världens största ? Och om det är ett av världens största, hur intressant är storleken i ett fall som detta. Håller myten en närmare granskning ? Skulle en livsmedelsbutik kunna leverera något liknande, eller kanske till och med bättre ?

I samband med förra helgens Danmarks-utflykt tittade jag lite närmre på utbudet i en dansk livsmedelsbutik, Superbest i Charlottenlund. Det är inte på något sätt en genomsnittlig dansk livsmedelsbutik. Charlottenlund är en välbeställd Köpenhamnsförort med en köpstark befolkning. Ändå visar butiken på vad som är möjligt att åstadkomma i en livsmedelsbutik. Som jämförelse tittade jag lite extra på utbudet i "min" systembutik.

Lördagen den 7/11 fanns det 428 röda viner och 285 vita i min butik. Dra bort ett antal för de viner som finns i olika storlekar och förpackningar och man hamnar på dryga 600 viner att välja på. Imponernande. Tittar man lite närmre på sortimentet så känns det inte fullt så imponerande. Jag hittar t ex åtta viner från Piemonte. Sju av dem är på flaska. En barolo, en barbaresco, två barberor och inte så mycket mer. Jag hittar 12 Rhone-viner (två C9dP, gissa vilka ?), 8 flaskor från Toskana för över 100 kr och två säger två bourgogner. Om man till äventyrs skulle vilja dricka Bordeaux så finns det Château de Seguin och Château Haut-Canteloup att välja på.

Ska jag fortsätta ? Ok, du bad om det. På den vita sidan så konstaterar jag att det inte finns ett enda vin från Alsace med Grand Cru-status. Man kan hitta hela 15 vita bourgogner (här har jag en personlig teori som jag inte vill publicera men gärna utvecklar i ett annat sammanhang)men ingen kostar över 180 kronor. Tittar man på Loire så dyker det upp en Chenin Blanc och tre Sauvignon Blanc av någorlunda klass.

Nej, tittar man närmre på det som döljer sig bakom "Ett av världens största sortiment" så är det ingen vacker syn. Mitt lokala bolag är bra till att vid behov plocka upp några Monte Fiorentine, Bedarö bitter eller Les Launes. Annars är det mest ett utlämningsställe för gjorda beställningar och som sådant fungerar det sådär.

Hur kan det då fungera på andra sidan sundet. Låt oss åka över och se efter.


Superbest i Charlottenlund ligger på Jägersborgs Allé. Det finns faktiskt två Superbest på samma gata. Det finns också en specialiserad vinhandlare och ett IRMA-varuhus. Det finns m a o en del att välja på. Inne i butiken träffar jag Kaare Noer och Peter Toft som ansvarar för vinavdelningen. De har inte riktigt koll på hur många viner som finns i butiken men konstaterar att det är en hel del.

-Vi försöker att ha ett så spännande sortiment som möjligt säger Kaare. Vi har valt att inte specialisera oss på ett särskilt område. Vi fokuserar inte speciellt på exempelvis bourgogne utan försöker istället har bra Pinot Noir från såväl Frankrike som , Nya Zeeland, USA, Tyskalnd och Österrike. Vissa handlare är duktiga på Rhone eller Bordeaux. Våra kunder har vant sig vid att kunna hitta ovanliga och annorlunda viner. Vi säljer hellre ett riktigt bra vin från Cotes de Ventoux än en medelmåttig Chateauneuf.

När jag går runt och tittar i butiken så slår det mig hur annorlunda sortimentet är jämfört med den genomsnittliga systembutik jag oftast besöker. I många fall finns samma producent representerad med många olika viner (inte bara JM Brocard). Man hittar t ex flera viner från piemontesiska vinhuset Pelissero, Valpolicella-producenten Le Ragose. Det segmentet som är bäst representerat i min systembutik, viner under hundralappen, är inte alls lika stort här. Däremot är de billiga vinerna betydligt mer intressanta här. Det roligaste i Superbest-butiken är ändå att man kan hitta en hel del förhållandesvis udda viner. Vit Cotes de Ventoux, Vernaccia, Zweigelt och Aglianico. Boxarna finns där men de är inte många

Som ansvariga för vinavdelningen kan Kaare och Peter påverka utbudet i butiken. En del kommer från leverantören Gobi-vin, annat köps in centralt av kedjan men mycket bestäms av butiken.-Vi har en speciell och rätt välbeställd kundkrets. Vi förväntas ha ett brett sortiment med både mycket exklusiva viner och vardagsviner. Vi varierar ständigt och ta in nya viner varje vecka.

Även om min systembutik har fler viner skulle jag gladeligen byta närbutik om jag hade haft den möjligheten. Det allra bästa med med Superbestbutiken är de vinansvarigas stora möjligheter att påverka, att matcha utbudet mot kundernas önskemål och kanske även ibland lyckas locka kunden att prova något nytt.

Jag kan inte undanhålla er några rader ur ett mail från Kaare och Peter som jag fick för några dagar sedan: "For tiden får vi mange partier tilbudt. Bl.a. fra Systemet men også fra Monopolet så det ser ud til, at Både Sverige og Norge barberer ned på sortimenterne. Myten om det store sortiment synes altså stadig at være en myte."

Eller som de säger på TV: Myth Busted