2005 Cappello di Prete

I prisintervallet 75-85 kronor finns det 18 italienska rödtjut i Systembolagets fasta utbud. När Billigt Vin såg dagens ljus för två år sedan var det oftast vid den hyllsektionen jag hamnade. Viner att bära hem och snabbt konsumera, men som ofta bjuder på bra valuta för pengarna. Några av dåtidens favoriter, som Campolieti Ripasso, har smitit över i nästa prisintervall. Andra, som Ca' Maggiore Langhe Rosso, finns inte längre kvar.

Det går att hitta bra och billiga grejer även idag. Här finns Masi Modello (75 kronor), ett vin som aldrig gjort mig besviken. Montepasso, en montepulciano från Rosso Conero för 79 kr, gillade jag andra gången jag provade. Nu är det visst ny årgång, 2007, men kan vara värt att prova. Villa Puccini har jag ibland gillat, ibland fått tråkslag av.

Tre norditalienare där. Men jag gillade också de kryddiga, solbrända primitivo-kompisarna från södern, från Puglia. Inte minst för att man då kunde söka i ett ännu billigare segment. Nu finns det några stycken lite dyrare, varav väl A Mano är kändisen. För samma pris, 79 kronor, har jag på senare tid fastnat för 2005 Cappello di Prete (Prästens Hatt, alltså). Riktigt trevligt med sin rödbruna färg, sin doft av barr (pinje eller tall, det vete fasen) och sin saftiga körsbärssmak. Kryddigt. Fruktigt. Enkelt och med det vi med en klyscha kan kalla rättfram charm. Sitter fint till en fet pizza med mozzarella och skinka. Druvan är en annan regional storhet, negroamaro. Producenten Candido gör även Salice Salentino.

Två år med billigt vin

Två år och fem hundra inlägg senare. Tur vi är två om det, annars hade det varit som att ha mjölkkor: varenda dag ut i stallet, grus i ögonen, in med kraftfodret, ut med gödseln. Ett jävla jobb men nån måste ju göra det...

Nå, inte riktigt. När Esping kom med idén var det en kul och liksom innovativ sak att ge sig på - en vinblogg, självklart! Att ingen tänkt på det innan! Och vin som är så gott! Sagt och gjort. i begynnelsen dricker jag Selvarossa Salice Salentino på ett buffékalas och skriver en rapport om det, och så sörplar jag Lungarotti Rubesco Riserva ur tandborstglas på ett spa i Sunne och tycker det är så där, lite överskattat.

Rätt snart förstod jag att det var rätt många som börjat vinblogga, och långt tidigare. Och som dessutom var kunnigare, skrev bättre och mer initierat och drack snofsigare viner än vad jag ens visste fanns eller hade råd med. En första existentiell kris infann sig - vem är väl jag att uttala mig? Jag har alltid haft svårt att skilja mellan doften av tall- och pinjebarr, och har mycket vaga uppfattningar om ifall något smakar av nya eller gamla ekfat. För att inte tala om att kunna urskilja olika druvor och ursprung. Man vill ju inte framstå som mindre vetande, eller höja ett vin till skyarna som alla andra dissar.

Det har tagit mig ett bra tag att komma över det där. Nu tänker jag mer på allt jag lärt mig under vägen, inte så lite faktiskt. Jag skulle säkert inte kunna pricka en cabernet sauvignon eller en malbec i en blindtest, men å andra sidan spelar det inte så stor roll heller. Men jag håller sakta på att lära mig lita på min egen smak: det här gillar jag, det där säger mig inget. Det är svårt, men bloggandet tvingar mig att försöka formulera mig kring varför.

Jag har också upptäckt helt nya vinvärldar, eller rättare sagt börjat uppmärksamma var vinet jag dricker egentligen kommer från. Det är bra. För då kan jag söka efter andra viner från det området, jämföra, söka vidare. En ständig fråga är om jag ska fortsätta fungera som något slags slumpgenerator eller koncentrera mig på några få regioner och verkligen försöka gå på djupet. Juryn är fortfarande ute. Tills den kommer in med ett utslag får det bli spretigt, men Rhône är ju alltid Rhône och grüner veltliner från Kamptal gör mig sällan besviken.

Jag hade med all säkerhet aldrig träffat Fulvio Bressan, Sutor-Primož eller Uros Rojac om det inte vore för Espings engagemang och Billigt Vins existens. Vår första resa i bloggens tjänst, till Slovenien och Friulien i februari 2009, blev en ögonöppnare på många sätt. Både i mötet med vingårdsmännen och i vinerna vi fick förmånen att smaka. Här fick vi träda in i en helt ny värld av viner framställda på naturlig väg, med så lite inblandning av kemikalier och tillsatser som möjligt. Märkliga viner med en koncentration i uttrycket som jag aldrig tidigare upplevt.

Här uppstod en andra existentiell kris, bäst uttryckt med ett citat från Mr Rojac: "Once you taste these wines, there's no turning back!". Hemkomsten till Systembolagets väl upplysta gångar med deras väl kända och noggrant klassificerade sortiment var inte helt lätt. Jag brottas fortfarande med ett bryderi som enklast uttrycks i dikotomin kvantitet eller kvalitet? Jag lockas än i denna dag av Bolagets röda lista av prisnedsatta viner, men blir allt oftare besviken på det jag släpar hem.

Och här någonstans är vi tillbaka vid utgångspunkten. En blogg om vinerna vi dricker - en sådan god idé! Det måste ju alla som gillar vin gilla. Kanske - om det går att hitta en balans mellan udda och mer kostsamma prylar och sådant man kan smita inom närmsta bolag och greppa en onsdag i sena oktober. Det av mina inlägg som har flest träffar historiskt sett - förutom möjligen det om penicillin och alkohol och det som har rubriken "Vin till tacos" - är just det om Selvarossa Salice Salentino.

Den här jubileumsdagen greppade jag till slut en 2007 Domaine du Vieux Lazaret Château-Neuf-du-Pape. Ett dyrt vin (189 spänn) som ingår i det ordinarie sortimentet och därmed finns till hands när och om man så önskar. När jag kom hem hällde jag det i min present till mig själv dagen till ära: en karaff. Vinet fick lufta sig halvannan timme utan att jag så mycket som smuttade på det när jag lagade en linsgryta med rökt sidfläsk. Bara en sån sak!

När jag häller upp är vinet som utspädd körsbärssaft - ungt, tänker jag och det hade jag kanske inte gjort för två år sedan. Doften är lite stickig av terpentin och möjligen gamla dammiga tretexplattor, men därinuti spritter också en lustiger dans av tidiga sommarbär. Här, föreställer jag mig, har luftningen gjort susen. I smaken finns mycket jordgubbar och peppar, en sjysst strävhet och en beska som till att börja med stör mig en smula. Men man vänjer sig, och hela tiden dansar den där frukten runt det strama och stränga. Inte minst i eftersmaken som är lång som en följetong. På det hela taget publikfriande och vänligt, inget som helst problem att dricka det precis just nu. Första gången jag dricker ett vin från Château-Neuf-du-Pape för övrigt.

MSÄ, som följer mina äventyr i vinbranschen med stoiskt lugn, kommer hem och längtar efter Leth. Jag tvingar henne först prova lite av det röda från karaffen (jag har ställt tompavan i skafferiet).

"Japp", konstaterar hon ögonblickligen, "det smakar trä som vanligt. Och luktar målarfärg. Får jag öppna min Leth nu?"
"Jaja", säger jag, "men vad tror du det är för nåt då?"
"Château-Neuf-du-Pape."
"????..... Har du sett flaskan?"
"Klart jag inte har. Men jag fattar ju att det är ett bra vin. Alla smakerna hänger ihop, det är fylligt och kraftigt. Smakar gamla världen, som du brukar säga."
"Jaha, ja...."
"Så, får jag vara ifred med min Leth nu?"

Självklart.

Två år med Billigt Vin

Billigt Vin fyller två år idag. Jag började min bloggarkarriär med en barbera och ambitionen att ta reda på vad jag tycker om och tänker om vin, att lära känna min smak. Ingången var med andra ord rätt bred för två år sedan. Även om irrfärderna fortsätter och upptäckarlustan finns kvar så har jag börjat upptäcka vissa mönster i mina smakpreferenser. Jag väljer allt oftare bort viner från nya världen och söker mig istället till nordöstra Italien, sydvästra Slovenien eller Rhône. Det känns rätt bra att ha lite fast mark under fötterna och känna sig hemma någonstans. Det finns också områden som jag tänker att jag vill bekanta mig mer med framöver. Portugal väcker en hel del nyfikenhet, södra Frankrike i allmänhet, Österrikes röda viner och kanske en ny runda i södra Italien. Jag har provat en del vitt från Australien som gett mersmak Det finns massor kvar att upptäcka. Bordeaux och Bourgogne lockar naturligtvis men det för anstå tills vidare

Bloggandet har också lett till att min vindrickande ökat en hel del och vinkontot ännu mer. Jag drickare mer, bättre och dyrare vilket man kan säga var en både väntad och önskad utveckling. Bloggandet har också lett till att min kunskap om vin ökat och med den en förmåga att göra nya distinktioner vilket i sin tur leder till en ökad behållning av drickandet. Den allra största behållningen är ändå alla nya bekantskaper som gjorts. Många har stannat vid kontakter via kommentarerna eller mail men det har även blivit en del möten i verkliga livet med bloggare, läsare, impotörer och vinbönder. Möten som har det gemensamt att de inte blivit av utan bloggandet

Billigt Vin kommer att fortsätta vara en poänglös blogg. När vi började fanns det en handfull vinbloggar. Idag är tjoget mer än fullt. Under det senaste halvåret har allt flera bloggare börjat komplettera sina inlägg med ett poängtal. Jag anser mig inte ha tillräckliga referenser för att kunna placera in ett vin på den 100-gradiga skalan. Har aldrig druckit en hundra-poängare och lär heller aldrig få göra det. Jag är dessutom helt nöjd med att dricka tillräckligt bra vin. Idén om att försöka omsätta en ytterst subjektiv upplevelse till förment objektiva poäng känns också ... rätt poänglös.

Systembolaget har jag klagat mycket på. När jag började blogga störde jag mig inte så mycket på monopolet men det gör jag nu. Förmodligen är detta ett resultat av att SB blivit sämre samtidigt som mitt intresse ökat. Jag har upptäckt att SB har sina försvarare, även bland de med ett genuint vinintresse. För mig är det en rätt skrämmande tanke för förnöjsamheten bygger på en idé att vi mår bra av att vara okunniga. När jag tänker på det nu är det egentligen inte försäljningsmonopolet i sig själv som är det största problemet utan snarare hur det utformats. Den hårda centralstyrningen av utbudet gör den största skadan. Tänk om driftiga butiksföreståndare kunde plocka hem fritt ur beställningssortimentet, tänk om det funkade med direktbeställningar från importörerna och bolaget hade fungerat som ett postkontor för alkoholhaltiga drycker. Det skulle kunna gå att göra förbättringar inom de gällande ramarna. Men visst har det svenska systemet en snöpande effekt på utbudet och jag handlar allt mer vin i Danmark.

Givetvis blev det en flaska vin också på födelsedagen. Till onsdagens pasta med köttfärsås dök det upp en gammal favorit i ny årgång. 2007 Vins de Vienne St Joseph. Såväl årgång 2005 som 2006 föll mig väl i smaken. Färgen går typiskt blåröd nyans men den är inte riktigt så tät som ung syrah brukar vara. Doften är precis så häftig som jag förväntar mig att Rhone-viner av årgång 2007 ska vara. Aromerna är de klassiska med björnbär, svarta vinbär, viol, rökt fläsk, svartpeppar och örtkryddor. Det är intensiteten, trycket och livligheten som är den stora grejen och som får mig att fånle.

Smaken gör att mungiporna nästan når örsnibbarna. Vinet är medelfylligt men kraftfullt. Syran är relativt hög och det händer väldigt mycket i munnen på en gång när de olika aromerna blixtrar förbi. Fruktaromerna tävlar med örtkryddor, peppar och en beslöjande rökighet. Lång god eftersmak. Helt klart den bästa av de tre årgångar jag provat. Jag tror också att det är ett vin som vinner på lagring.Idag är det lite väl burdust på egen hand men ett förträffligt matvin redan nu. Inget dumt vin att fira två-årsdagen med.

2003 Bressan Pinot Grigio

Fulvio Bressan är en tuff vinmakare. Jag tänker mig honom lite grann som en engelsk fotbollstränare. En man som vet vad han vill, ställer höga krav, pekar med hela handen och skrämmer skiten ur den som sätter sig på tvären. En hållning som också kräver ett stort hjärta för att funka.Jag kan livligt föreställa mig hur Fulvio Bressan driver sina vinrankor stenhårt under försäsongen, hotar dem med att inte få komma i flaska om de inte skärper till sig för att sedan ta alldeles oerhört väl hand om dem från skörden och framåt.

Jag provade Bressans 2003 Pinot Grigio i april 2008 och blev helt betagen. Så pass att jag och Trisse besökte Bressan under vår Slovenien/Friulienresan i våras. Dags att se vad som hänt med vinet på 18 månader och om en Pinot Grigio pallar sex års lagring.

Bressans Pinot Grigio har en kraftfullt guldgul färg som det gnistrar och glänser om. Doften är omtumlande. Det här är inget blygt och försagt vin utan ett som talar med versaler. Det är inte helt enkelt att dissekera doftintrycken för det känns som en helhet. En stor och fyllig helhet Här finns massor av mineraler, en del vått ylle och en aning petroleum. Frukt i form av päron och gula plommon och en god nötighet.

Även smaken är stor och fyllig. Vinet är runt och ger en täckande känsla. Det känns som att det intar munhålan. Syran är påtaglig och helt intakt. Det är fullt pådrag med smakintryck med ett lite lätt bittert slut och en mycket lång eftersmak.

Detta är utan tvekan den bästa Pinot Grigio jag druckit och en av årets stora vitvinsupplevelser för mig. Det visar inga som helst tecken på att befinna sig i nedförsbacken utan håller säkert i många år till. Bressans viner finns tyvärr inte i SB's sortiment men kan köpas hos danska Winewise för 125DKK

2005 Marco Felluga Cabernet Sauvignon

Dån gångna veckan tillbringade jag på två olika konferensanläggningar med väldigt olika vinutbud. På det första stället serverades vårdslöst hanterade lågbudgetviner till cirka fyra gånger inköpspriset. På det andra stället fanns ett intressant och vettigt prissatt utbud, uppenbarligen handplockat av en intresserad person. Bland många frestande flaskor fastnade jag för en 2005 Cabernet Sauvignon gjort av den mycket respekterade Collio-producenten Marco Felluga.
Felluga är som så många andra friulanska vinmakare mest känd för sina vita viner men man vinner allt mer mark på den röda sidan. 2005 är förvisso en rätt problematisk årgång i Friulien. samtidigt är det lite spännande att se vad en duktig producent kan åstadkomma ett svagare årgång.

Till en början ger vinet inte så mycket ifrån sig. Med lite tid i glaset dyker det upp lite svarta vinbär och en del röda bär. Ingen stor doft men efter hand blir den mer komplex. Inslag av järn, grön paprika, tobak och mynta. Smaken är medelfyllig och med bra syra. Aromerna går igen i smaken med svarta vinbär, amerikansk tuggtobak och örtig mintighet. Ett trevligt och lågmält personligt, men inte särskilt spektakulärt, matvin.

2005 Marco Fellugo Cabernet Sauvignon finns att köpa hos danska KB Vin

2004 Château La Tour de By

Hösten 2007 var det flera av bloggkollegorna som gick igång på 2004 Ch La Tour de By. Och som de gjorde det. Det blev associationer till allt från Arne Anka till Shakespeare. En bloggare målade upp en bild som förde tankarna till Emil i Lönneberga regisserad av Sam Peckinpah...

Själv vågade jag inte prova då. Och när jag nu samlat ihop mig och är beredd på riktiga nappatag så fattar jag i vanlig ordning ingenting. De bilder som dyker upp i mitt huvud går mer ut på folkhems-bordeaux. Volvokombi från sent 70-tal, filmer som har "Loffe" Carlsson i huvudrollen. Eller möjligtvis en korrekt, stram, kompetent, lite grå men ytterst pålitlig sekreterare.

Ja, ja men hur smakar vinet då ? Jodå, inte så dumt alls faktiskt men inte gör det så värst mycket väsen av sig. Färgen, men inte doften, påminner om mina gamla Chelsea-boots. Burgundy vill jag minnas att det stod på kartongen. Oxblodsfärgat kanske ? Brunrött skulle man också kunna säga.

Doften är lite kul och påminner inte om något annat jag druckit den senaste tiden. Kul och kul förresten. Intressant är nog mera passande. Avsaknaden av frukt är påtaglig. Ett litet uns svarta vinbär kan man ana och kanske en pust körsbär. Annars är det järn, saltlakrits och stalltoner för hela slanten.

Smaken går i samma stil. Medelfyllig, bra syra och obefintlig frukt. Här finns mer järn, hockeypulver och generalsnus. Dessutom en liten dos vanilj vilket ju kan låta närmast bisarrt i sammanhanget men på något sätt så formas en fungerande helhet.

Jag gillar det här vinet och dricker det mer än gärna igen. Till oxstek med gräddig sås och kokt potatis var det ett utmärkt matvin. Fortfarande har jag svårt att förstå bloggarkollegornas reaktioner. Var verkligen min pålitliga sekreterare en skoningslös dominatrix för bara ett par år sedan ?

Temperaturloggen - höst

Temperaturen i källaren har nu sjunkit till åtta grader. Det var ett bra tag sedan jag kollade sist - kanske i slutet av augusti - och då låg den på 15,5 grader. Den senaste veckans köldknäpp, med nattemperaturer strax under nollstrecket, har säkert gjort sitt till. Dags för isolering av fönstret med andra ord. Helst borde det inte bli så mycket kallare, men jag har på känn att temperaturen kommer att krypa ner mot tre-fyra grader om det blir en riktigt kall vinter.

När jag ändå är här nere rotar jag fram en flaska 2005 The Colonial Estate Expatrié Semillon, som tidigare avsmakats här till en fisksoppa. Den här lördagskvällen, när stugan till slut värmts upp av kaminen, blir det en smakrik paella med korv, kyckling och kräftor.

Vinets upphovsman är John Maltus, som av allt att döma delar sin tid mellan egendomarna Château Teyssier i St Emilion och The Colonial Estate i södra Australien.

Expatrié påminner i färgen om äppelmust, tätt gyllengult och något grumligt. Doften är betagande: också den påminner om höstens äpplen, när de är som sötsyrligast att sätta tänderna i, med lime som en uppfriskande sidekick. Ett riktigt höstvin, som när det fått lite av stugvärmen släpper ifrån sig mer och mer doft och smak. Lyckas vara fett fylligt och flott fokuserat på samma gång. Kraftfullt, intressant och mångbottnat. Ett kul källarfynd, som mått bara bra av att ligga till sig något år.

Belgiskt Debacle

Öl beskrivs ju ofta som en sommardryck. En kall malt i värmen ni vet. Visst dricker jag en och annan öl på sommaren men det är på hösten min ölkonsumtion tar fart. Förklaringarna är flera. Dels gillar jag kraftig öl och dricker ogärna blaskiga törstsläckare. En annan bidragande orsak är att fotbollsutbudet på TV ökar kraftigt. Kalla mig gärna förutsägbar traditionalist men till fotboll funkar öl bättre än vin.

Vid senaste besöket på Kristianstads systembolag hittade jag ett par belgare med tomte-etiketter. Då Houblon Dobbelen IPA Triple lever kvar i mitt minne som en mer än positiv upplevelse slog jag till med Urthel Hibernus Quentum Tripel och Urthel Samaranth Quadrium.

Jag börjar med den alkoholsvagare varianten, den 9-procentiga Tripeln. Vid upphällningen ger den ett rätt kraftigt skum som snabbt sjunker ihop. Doften är sötsyrlig, jästig och kryddig med inslag av citrus, humle, honung och koriander. Rätt trevlig faktiskt. Smaken är rätt snäll. Den är rätt söt men med en viss syrlighet. Citrusfrukten kommer igen men framförallt dominerar alkoholen. Jag tänker på busgrogg och tonårstidens danska anomaliteter som Dynamit.
På gränsen till odrickbart och mer än halva flaskan i vasken. Jag vill inte låta drycker som denna slita på min lever.

Det blir, som så ofta, värre framåt kvällen. Jag öppnar storebror, Urthel Samaranth Quadrium. Den går i en lite mörkare mohogny-färgad nyans. Doften domineras av alkohol och åter alkohol med lite märkliga kemiska bitoner. Vill man vara snäll skulle man kunna säga något om mörk frukt och brödighet. Smaken går lite i samma stil. Inte fullt så otrevlig som doften men med ett kraftigt alkoholgenomslag som ger en läbbigt stickig bitterhet. Fullständigt odrickbart !!

Jag förstår att det här i viss utsträckning handlar om att jag i grund och botten inte gillar stilen men här har man uppenbarligen inte alls lyckats hantera den höga alkoholhalten.

2007 Domaine de Entrefaux Crozes-Hermitage

I augusti provade jag 2007 Les Launes Crozes-Hermitage och fick en anonym kommentar som hänvisade till rykten om att en en fantastisk Crozes-Hermitage skulle släppas i höst. Sedan, i oktober, återkom samme, gissar jag, anonyme kommentator i oktober och talade om att nu var den släppt och använder ord som fantastisk och världsklass för att beskriva 2007 Domaine Des Entrefaux Crozes Hermitage. Billigt vin är inte den enda bloggen som begåvats med anonyma kommentarer om vinet. En viss känska av Déjà vu infinner sig.

Nåväl, jag är alltid öppen för ung syrah och årgång 2007 förefaller ju vara god i både norra och södra Rhone. Vinet har den där typiskt blåröda färgen som ung syrah brukar ha. Doften är precis som jag vill ha den. Överst ligger de svarta vinbären och de sekonderas av björnbär och hallon. Frukten känns så där härligt våryster och livlig på ett sätt som får en att dra på smilbanden och tänka att så där var jag också en gång. För länge sedan. Här finns också druvtypisk pepprighet, viol, charketurier, rök, örtkryddor och lakrits. Riktigt bra !!

Smaken är medelfylig och med bra syra. Mycket av aromerna går igen i smaken. Svartvinbärspastill eller kanske Bassetts svarta vingummi, rökighet och med tydligare örtkryddighet än i doften. Här finns också en viss jordighet. Eftersmaken lite åt det korta hållet.

Visst är det här mycket bra men kanske inte världsklass och heller inte fantastiskt till sitt pris. Däremot en storlek större än Delas Crozes och väldigt kul att ha i det fasta sortimentet. Det ska bli spännande att se hur vinet står sig i en jämförelse med Graillot som kommer i november släppet.

2002 Jacques Tissot Arbois Blanc-Typé

Jura ligger i östra Frankrike, inklämt mellan Bourgogne och Schweiz. Kanske är det det lite otillgängliga läget bortom allfarvägarna som gjort vinerna så särpräglade. Här görs genuina, ursprungstypiska viner, på lokala druvor, som inte riktigt liknar några andra. Poulsard och Trousseau för de röda också savagnin som blir till vinet som mer än något annat symboliserar området, vin jaune.

Savagnin är också huvuddruvan i kvällens vin, 2002 Arbois Blanc-Typé. Vin som förmodligen inte hållit måttet för att bli vin jaune och istället blandats med chardonnay till et vanligt bordsvin. Vanligt och vanligt förresten. Ett mycket speciellt bordsvin stämmer nog bättre.

Färgen är intensivt mörkt guldgul. Doften är rätt skum. Först far tankarna direkt iväg till Jerez. Det doftar friskt men lätt oxiderat. Tydliga valnötsnöttoner och belle de boskoop-äpple. Här finns också sultanrussin och torkade fikon.

Smaken är fyllig och med en mycket markerad syra. Sherryaromerna går igen liksom äpplena. Slutet är fast och stramt och i eftersmaken lindras allt med torkade frukter. Vinet är mycket friskt och fräscht. Fortfarande mycket ungt och kan säkert ligga ytterligare ett tiotal år. Ett vin med massor av smak och ännu mer personlighet.

Vi dricker vinet till en soppa smaksatt med curry. Det funkar mycket bra. Det var också utmärkt till en lax med en mäktig hollandaise men allra bäst till valnötter och en bit Comté.

Jag tvivlar starkt på SB's årgångangivelse. Kolla gärna med impotören handelshuset MM innan ni beställer. Att man måste beställa en låda om sex är absolut ingen nackdel.

Iberisk afton

Långkok är en jättebra idé... eller inte. Fredagskväll och planer på "riktig chili". Det vill säga inte den vanliga på köttfärs och vita bönor utan på tärnad högrev (en styckdetalj som skåningar traditionellt gör kalops på) som ska puttra flera timmar i vin och grejer för att långsamt falla sönder.

Det är väldigt kul och liksom rogivande att pyssla med sådant i köket: köttet bryns i omgångar i järnet. Järnet kokas ur med rödvin. Kött och vätska hälls i en gryta. Massor av lök skivas och fräses tillsammans med vitlök, spiskummin, fänkålsfrön och chili. Hälls ävenså i grytan. Lagerblad och vatten tillföres. Sedan tar det tid: när locket läggs på ska det hela glömmas bort ett par timmar.

Under tiden kan man fixa en bönröra. Vita bönor, matlagningsyoughurt, citronskal och -saft, vitlök igen, en skvätt socker för säkerhets skull, salt, svartpeppar. Vroooom i matberedaren, låt stå.

Vid det laget har fredagsfinalen i Idol-såpan hunnit börja. Den håller på och håller på. Vi dåsar i soffan och vaknar bara till liv när jury-Andreas efter att en av tjejerna sjungit (mycket bra) säger att hon "rest hela ribban". Sedan blir det jämngrått igen. Alla somnar. Chilin puttrar. Det doftar förföriskt. Alla sover. Någon stapplar upp och stänger av gasen. Caroline blir utröstad utan att det registreras.

Javisst ja, under tiden var det spansk rea-afton. 2007 Aventino Tempranillo (Ribera del Duero) är ett helt ointressant, platt vin som jag hellre häller i grytan än i mig. Bengt-Göran Kronstam hävdar i en krönika att det går i "den slickade Stureplansstilen /.../ i en mer modern spansk stil med en örtig underton och tät, koncentrerad smak av mörka bär". Inte vet jag vad man hinkar på Stureplan, men om det är sådant här rödtjut stannar jag hellre i Malmö och dricker utspädd fatöl på Möllan.

2006 Luna Beberide från Bierzo är roligare och startar ut riktigt lovande med torkade frukter i smakpaletten, tillsammans med en liten och naggande god strävhet. Rätt trevligt på druvan mencia för priset 63 kronor. Tyvärr slår smaken över i en besk och oren slutton. Riojan 2006 Ramón Bilbao Finca Valpierre är storleken större, men inte jättekul för det. Det är endimensionellt, rangligt och tämligen tråkigt med sin vaniljefärgade fatkaraktär. Visst skulle det kanske kunna fungera till middagen vi väntar fåfängt på denna afton, men det är inte ett vin jag kommer att längta efter att få återvända till.


Bortslösade sekiner på det hela taget och ett reasvep jag kunde varit utan. Jag är beredd att lämna den iberiska halvön åt sitt öde för överskådlig framtid. Men vänta nu... vad var det där vi provade till kantarellmackorna, innan Idol knockade oss sanslösa av fredagströtthet? Jo, Espings och Korkdragarens rekommendation, vita 2006 Maritávora Reserva Branco från portugisiska Douro. Det här är intresseväckande från den intrikata doften till den långa eftersmaken. Här funkar fattonerna bättre tillsammans med en skön, blommig fruktighet. Tätt, oljigt, bra syra. Längtar efter en krämig ost till sällskap. Vore riktigt kul att hälsa på igen 2011 eller 2012, då kanske eken och frukten ingått en något mer harmonisk relation.


Det bästa med långkok, förresten, är att det brukar bli ännu godare dagen efter.

2007 Tautavel Reserve

I Trisses inlägg Systembolagets oktobernyheter toppar 2007 Tautavel listan över viner som ska finnas tillgängliga i butikerna i ett helt år. Även i junisläppet placerade sig ett Tautavel-vin från Gérard Bertrand högt på bästa-listan. 2006 Tautavel Grand Terroir var dock enligt mitt förmenande ett riktigt stolpskott.

2007 Tautavel Reserve är bättre, mycket bättre. Vinet är gjort på 40% Syrah och 30% vardera av Grenache och Cinsault. Druvorna kommer från 60-åriga stockar och vinet lagras 10 månader på fransk ek.

Vinet har en ungdomlig blåröd nyans. I doften är det syrah-komponenten som dominerar med björnbär, svarta vinbär, charketurier och peppar. Här finns också en del kryddörter och röda bär parat med en lite inställsamt vaniljiga fattoner.

Smaken är medelfyllig med mer av den goda bärfrukten. Jag hittar också en viss jordighet. Jag hinner precis få lite obehagliga BiB-vibbar innan det rätar upp sig. Acceptabel syra, tanniner som stramar upp och en bra eftersmak får mig att tycka rätt bra om 2007 Tautavel Reserve. Inget märkvärdigt alls men helt ok en torsdagskväll till fetaspäckade färsbiffar och klyftpotatis stekt med massor av rosmarin. Samtidigt känns det lite trist att detta är vad den svenska vinkritikerkåren uppfattar som ett av de mest prisvärda vinerna i det fasta sortimentet. Nog borde det gå att hitta ett bättre vin i prisklassen som produceras i tillräckliga mängder. Särskilt när man har en så gynnsamm årgång som 2007 att arbeta med.

Rea-sortimentet

Det var ett tag sedan jag tittade till den rödprisade avdelningen i butiken. En del nytillskott finns det. Vad sägs om 1997 Château la Mondotte för 1 592 bagare istället för 1 990? Enligt informationen på hemsidan är Systembolagets provningsdatum 18:e maj 2000, så produkten har legat till sig en stund på hyllorna. För den som vill bekanta sig med producenten Gaja i Langhe ges det nu strålande möjligheter: nebbiolon 2003 Costa Russi får man just nu för endast 1 699 kr (förr 2 195) - den finns det enligt uppgift gott om både i Stockholm, Göteborg och Malmö - och 2003 Darmagi är väl ett klipp för bara 990 kronor.

För den bemedlade och kunnige finns det säkert godsaker att hämta här. Men jag lämnar de dyrare restupplagorna åt sitt öde och börjar i andra änden. Eller kanske inte helt - Monsieur Rouge (okänd fransk artist, okänt innehåll) i enliterstetra för 39 spänn hoppar jag över.

I en relativt bekväm prisklass blir jag för en gångs skull - det händer i princip bara när jag kollar reaviner - lite sugen på en rioja: 2006 Ramón Bilbao Finca Valpierre som har kostat 159 men nu går för 127. 2006 Luna Beberide, likaså från Spanien (Bierzo), skulle man också kunna chansa på för ringa 63 kronor (har kostat 79). Det har varit prisnedsatt en längre tid men har inte gått åt, trots att Aftonbladets experter anser att det är ett "alltigenom underbart vin /.../ med djup koncentration". Kanske är det fortsättningen är avtändande för den som söker annorlunda viner: "Lite syltliknande i frukten med inslag av björnbär, blåbär och vanilj, mjuka tanniner och rundad syra ger snäll framtoning".

Det röda vin jag faktiskt går hem med från Hansakompaniet är 2005 Clairault Cabernet Merlot från Margaret River i South Western Australia. Ett matvin som nu kostar 99 men som nästan smakar som de 150 det kostade tidigare. Till det grillade lammet nästa sommar eller till en höstgryta inom kort. För mycket alkohol (14,5 %) och aningen för mycket syltighet i frukten, men ändå med en viss stringens i utförandet. Om jag inte förstått att rödtjut från södra Rhône av årgång 2007 är prylen just nu kanske jag hade blivit en mer devot investerare i detta.

Finns det några skojiga vita då? För tillfället är jag trött på riesling och orkar inte med 2006 Gunderloch Nierstein Pettenthal Riesling Trocken eller 2006 Oppenheim Sackträgen Riesling Grosses Gewächs.

2007 Steenberg Sauvignon Blanc, med en skvätt semillon, kanske är trevligt för 79 kr men kan också ha dött sotdöden i sina återstående flaskor. 2007 Luis Cañas Barrel Fermented, återigen från rioja och gjort på den obskyra druvan viura, har reats ut en längre tid och måhända borde man testa för 62 kronor. Annars är det ett lite dyrare vin från Douro, 2006 Maritávora Reserva Branco, som drar blickarna till sig. En mix av códega do larinho, rabigato och viosinho får man ett smakprov på för 139 kr (har kostat 199). Tydligen gott till kittostar. Esping har enligt uppgift lagt beslag på några exemplar, snart är det slut på hyllorna.

Esping skulle möjligen också kunna intressera sig för en sötsak, 2004 Livio Felluga Picolit från italienska Colli Orientali del Friuli. En halvliter för 399, innan har man fått pröjsa 598. Säkert inte heller fel till en bit ost.

2009 Old Stock Ale

Vatten är en alldeles utmärkt måltidsdryck, kanske något underskattad. Till kvällens enkla pasta med tomatsås var jag helt nöjd med ett par glas vanligt kranvatten. Pastan lämnade oss dock med en känsla av att något fattades för att måltiden skulle vara komplett. Vi plockade fram en stor bit parmesan, lite gorgonzola och en mellbykavring. Vi närmade oss därmed den punkt där min gräns går. Vatten till pasta med tomatsås helt ok men till ost är det omöjligt. Inga halvflaskor vin hemma men hellre vinlös än rådlös. Eller alelös skulle jag kanske säga. Jag påmindes plötsligt om den 2009 Old Stock Ale jag nyss burit hem och som enligt producenten North Coast Brewing Co skulle passa särskilt väl till parmesan.

Ölet är mörkt gulbrunt i färgen. Det lilla skum som bildas vid upphällningen försvinner snabbt. Doften ger mörk sirap, farinsocker, kavring, kryddor och en vinös frukt tilsammans med fina humlearom. Komplext, exotiskt och späannande. Smaken är söt, kryddig och fyllig med låg beska. Inte helt lätt att temperera. För kallt så försvinner nyanserna och för varmt så slår alkoholen igenom. C a 10 - 12 grader funkade bäst.

På egen hand upplevde jag Old Stock Ale som god men för tung och stark. Ok att dricka ett litet glas en kulen höstkväll. Med ostarna och kavringen var den fantastisk och jag upplevde inte alkoholen (11.5%!!)som det minsta störande. Till ett par söta kakor smaksatta med bittermandel var Old Stock Ale farligt god. Kan verkligen tänka mig ett glas eller två till julgodiset och den engelska fruktkakan.

Old Stock Ale görs för lång lagring, därav årgångsangivelsen. Bäst före datum är satt till 2019. Jag tänker köpa några och spara till nästa och nästnästa jul.

Sierra Nevada Torpedo Extra IPA

Under en period skrev såpass ofta om öl att vi funderade på att byta namn på bloggen. Nu är det ett tag sedan vi bloggade om maltdrycker men en rad spännande ölnyheter i senaste släppet har återuppväckt mitt intresse. Ikväll prövade jag en nyhet från favoritbryggeriet Sierra Nevada som varit frekvent förekommande på bloggen

Torpedo Extra IPA är, gissar jag, en extra välhumlad, överjäst öl. Åtminstone ger doften mer än en hint om att bryggaren varit mycket generös med humlet. Doften ger massor med citrus, tallbarr och örtighet. Jag hittar också bränt socker, brödighet och aprikos. Läckert och mycket uppfriskande. Smaken är rätt fyllig med mycket markerad beska. Smaken ger engelsk grovskuren apelsinmarmelad, bröd och lite lakrits. Eftersmaken hänger kvar en lång stund.

Torpedo Extra IPA gör skäl för sitt namn. En humle torped som verkligen är något extra. Även i jämförelse med Sierra Nevadas alldeles utmärkta "standard"-IPA.

2000 Pian dell'Orino Brunello di Montalcino

Sedan jag läste Michael Pollans bok The Omnivore’s Dilemma har jag inte kunnat släppa tanken på att äta mer närproducerad mat. Det har blivit allt svårare att för mig själv förklara varför jag lägger ner förhållandevis mycket tid och pengar på att hitta bra vin samtidigt som jag alltför sällan frågar mig vad det egentligen är för skum mat som vinet får skölja ner. Minst hälften av det vin jag dricker är framställt enligt ekologiska eller biodynamiska principer och med hantverksmässiga metoder. När det gäller maten jag äter så har jag helt enkelt för dålig koll. Börjar man fundera lite kring det så känns det inte helt rimligt.

Jag har börjat undersöka lokala gårdsbutiker och prova sortimentet. I mitt närområde finns det en hel del riktigt intressanta gårdsbutiker och med ett visst mått av ansträngning så går det att höja andelen närproducerade livsmedel avsevärt. Idag besökte jag Bjärhus Gårdsbutik som ligger precis utanför centrala Klippan och gjorde inköp till en måltid helt baserad på ekologiska och närproducerade livsmedel. Det var en upplevelse i sig att få en liten berättelse om djuret som vi skulle äta till kvällsmat. Jag fick också veta att man inte var intresserad av att utöka sin verksamhet och sälja sina produkter genom någon distributör. -Mat ska ätas där den produceras. Det är bättre med många små producenter än några få stora. Då kan vi byta erfarenheter och lära av varandra vill jag minnas att mannen bakom köttdisken sa.


Den inköpta oxfilén fick utgöra basen till en Skomakarlåda. Lokalt odlad ekologisk potatis blev mos, palsternacka och selleri från Bjärhus stektes med lök. Slutligen en rödvinssky där den sista slatten St Joseph från Domaine Monier kom till användning. Allt utom vinet producerat inom en 35 ilometers radie från hemmet. Jag skulle naturligtvis kunna ha druckit ett vin från kullahalvön men där någonstans drar jag ändå en gräns. Lokala viner kan vara en kul kuriositet men lär nog inte bli mer än så under min livstid. Till dessert en sorbet på hallon och blåbär som vi plockat själva.

Med sådan klass på råvarorna krävs ett vin som matchar. Jag korkade upp en 2000 Brunello di Montalcino från den ekologiska producenten Pian dell’ Orino vars Piandorino jag tidigare bloggat om. Vinet är helt genomskinligt i en brunröd tegelfärgad nyans. Doften är på något sätt Toskana fångat på flaska. Här finns frukt i form av mörka körsbär, jord, tjära, tobak, läder, kryddor och en lätt rökighet. Riktigt trevligt att sitta och sniffa på. Jag skulle beskriva vinet som drygt medelfylligt med bra syra, mjuka men stringenta tanniner och lång eftersmak. Det är bra tryck i smaken genom hela registret. Jag hittar nu även lite torkad frukt som russin och katrinplommon. Ett väldigt bra vin där min enda invändning är en liten aning bitterhet i finalen.


I inledningen nämnde jag Michael Pollan. Hans senaste bok In Defense of Food finns sedan några månader i svensk översättning. Till Matens Försvar heter den svenska utgåvan som finns att beställa hos Ordfront. Jag har ännu inte hunnit skaffa den men Omnivore's Dilemma är utan tvekan det bästa jag läst i år.

Systembolagets oktobernyheter i det fasta sortimentet

Det borde vara stor uppståndelse, buller och bång när oktober- och aprilnyheterna kommer. Som när tjuren Ferdinand drar in i stan - blåsorkestrar, vimpelviftande och en elektrisk spänning i luften. Avsmakarna och uppköparna har farit land och rike runt för att hitta de bästa av de bästa vinerna, som dessutom ska vara tillgängliga i sortimentet minst ett år.

Så är det inte. Just för att flaskorna kommer att finnas kvar längre tid än det tar för butikspersonalen att skjutsa dem på sina pirror från lagret till nyhetshyllan, blir det inte den hauss det kan bli kring de tillfälliga månadslanseringarna. Och kanske - förmodligen - har det också att göra med att dessa dagsländesläpp ofta bjuder på mer spännande saker.

Nå - nu har Räknetrissen i alla fall försökt koppla ett grepp på oktobernyheterna. Han har använt hela sin matematiska dådkraft för att ro uppgiften i land, och genom allehanda sinnrika formler, additioner och närmast kvantfysikaliska beräkningar nått ett strikt vetenskapligt resultat: här nedan följer alltså de allra bästa av de nya vinerna!

Stommen i underlaget utgörs som tidigare av DN:s, Sydsvenskans och Aftonbladets poäng. Dessa sajter redovisar de mest fullständiga tabellerna. Nytt är att Munskänkarnas omdömen ur Vinjournalen kommit med - där har man med hela sortimentet inklusive nya årgångar. Man använder en 20-gradig poängskala för kvalitet men också +, = och - för att ange ett prisvärde. Jag har omvandlat dessa sparsmakade markeringar till 4, 3 och 2, vilket inte är riktigt rättvisande men det var det bästa jag kunde komma på.

Jag har även lagt till betygen för de (relativt få) viner som Dolk och Mölstad redovisar på SvD/Tasteline. Här råder däremot något slags poänginflation - vinerna får fem eller till och med sex tärningsprickar. Mölstad är särskilt förtjust i sex prickar och eftersom hans lägsta redovisade betyg är fyra prickar har jag självsvåldligt kapat en prick rakt av på hans betyg för rättvisans skull.

BK Wine har en fullständig genomgång med kvalitetspoäng, men Jack utelämnar prisvärdesuppgift på en del viner. GP verkar vara i färd med att bygga om sin hemsida och Grehn lägger upp nya recensioner kontinuerligt (eller sporadiskt, hur man nu vill se på det). De betyg som finns upplagda i skrivande stund är medräknade.

Här är toppen av den vita listan, de fem första baserade på sex omdömen (av åtta möjliga), de efterföljande två baserade på fem omdömen.

2295 2008 Mâcon-Villages Chardonnay, Frankrike (Bourgogne). 73 kr.
6647 2008 Q-rious Semillon, Chile (Valle Central). 64 kr.
5338 2008 Sancerre Jean Marie Reverdy, Frankrike (Sancerre). 129 kr.
6349 2008 Kim Crawford Sauvignon Blanc, Nya Zeeland (Marlborough). 129 kr.
2249 2008 Wild Orchid, Frankrike (Côtes du Gascogne). 59 kr.

6278 2008 Hiedler Grüner Veltliner Classic, Österrike (Kamptal). 111 kr.
6287 2008 Z Riesling Rivaner 3000 ml, Tyskland (Pfalz). 199 kr (box).

I toppen alltså en billig bourgogne som genomgående får fyror och femmor. Man kan ana en överraskad glädje hos recensenterna att kunna få en bra budgetbourgogne som inte kostar skjortan.
Så här beskriver Thomaz Grehn Q-rious: "Honungsdrypande, lättdrucket tamburvin med art deco-etikett designad för maxiaml partyparty-känsla". Uppenbarligen ett specialdesignat samarbete mellan Lars Torstensson och Enjoys Andreas Karlsson och början på en produktlinje (får VG av den sparsmakade Artberg).
Sen en sauvignon blanc från gamla världen och en från nya, som gjort för en duell i skymningen framåt vårkanten.
Alla vinerna i listan har fått genomgående bra omdömen av kritikerna.

Räknetrissens självklara val denna första oktober blir förstås grüner veltlinern från Hiedler, som redan levererat god husriesling. Det är ungt och spritsigt men samtidigt blommigt runt i doften. Inte utan en finess som förmodligen kommer att växa under de närmsta åren. Pepprigt med mycket citrus och ananas. En lite obekväm och inte alldeles angenäm beska till att börja med, men i slutändan ger den nya ugglan ändå en frisk eftersmak som dröjer länge i munnen. Plötsligt längtar jag intensivt till en jätteportion Tafelspitz att ha till.

Röda att prova under året:

2291 2007 Tautavel Réserve, Frankrike (Roussilon). 89 kr.
6509 2007 Finca Las Palmas Malbec Cabernet, Argentina (Mendoza). 149 kr.
2223 2007 Crozes-Hermitage, Frankrike (Rhône). 179 kr.
6276 2006 Rosso di Valtellina, Italien (Lombardiet). 99 kr.
3992 2005 Château Reysson, Frankrike (Haut-Médoc). 169 kr.
6574 2007 Las Moras Reserve Shiraz, Argentina (San Juan). 95 kr.
6520 2008 McManis Petite Sirah, USA (Kalifornien). 99 kr

Placeringen ovan är baserad på sex omdömen (av åtta möjliga). I toppen vinner Tautavel och Finca Las Palmas på jämna betyg (fyror, någon trea) mer än på raddor av femmor. Förvänansvärt jämna omdömen över lag, förutom kanske för Las Moras som får en tvåa av Fagerström i Sydis och "prisvärt" av Vinjournalen. Här nedan toppen av dem som bedömts av fem recensenter:

3994 2006 Château Haut-Canteloup, Frankrike (Bordeaux). 109 kr.
6558 2008 Wild Rock Merlot Malbec, Nya Zeeland (Hawke's Bay). 99 kr.

Frankrike regerar, framför allt på den röda sidan, med billiga alternativ från statusområden och några outsiders (tjutet från Roussilon och den vilda vita orkidén). En lista man blir sugen på att prova sig igenom. Och det är jag inte ensam om: en tur inom Hansakompaniet i Malmö på seneftermiddan visade tomt gapande hyllor där Tautavel, Rosso di Valtellina, Crozes-Hermitages och Château Reysson stått. Så bland vinälskarna är kanske ändå oktobersläppet en stor grej, trots allt.

2007 Domaine Monier St Joseph Cuveée Tradition

När jag blev blåst på Crozes-Hermitagerna från Chave återställde jag syrah-balansen med att beställa några St Josepher från Domaine Monier. Det blev i ärlighetens namn ytterligare några kompensatoriska inköp men det återkommer jag vid ett senare tillfälle. Vinet provades som hastigast här men ikväll var det dags för Domaine Moniers enklaste röding att spela huvudrollen.

Det räcker nästan med en snabb okulär besiktning för att konstatera att det är ung syrah i glaset. En tät och intensivt blåröd färg lämnar inte så många andra alternativ. Finns det någon tvekan kvar så räcker en enkel sniff till för att bestämma både druva och ursprung. Ur glaset strömmar svarta vinbär och björnbär. Lägg till lite bildäck, viol, rökt fläsk och lite fattoner och det känns som att kvällen är räddad.

Smaken är däremot inte lika odelat positiv som vid tidigare smakprov. Visst följer smaken aromerna men det saknas något. Allt finns där men ikväll känns syran lite väl otyglad, smaken något för tunn och slutet lite kort. Det håller inte ihop utan känns spretigt. För första gången levererar en flaska från Domaine Monier inte fullt ut. Köpt hos danska Emilie Vin för 115 DKK