2000 Azienda Agricola Taurino Notarpanaro Salento

Taurinos viner tillhörde under många år mina absoluta favoriter. Med hjälp av legendariske vinmakaren Severino Garofano lyckades man kombinera storproduktion med personlighet och hög kvalité. Fylliga, kryddiga och lättgillade viner.Taurinos vanliga Salice Salentino har alltid varit ett säkert kort och nästa steg på pris- och kvalitetstrappan, Notarpanaro är ett extremt prisvärt vin. Eller kanske jag borde skriva var.

En impulsköpt och välhängd T-bensstek fick tillsammans med potatisgratäng, grönpepparsås och frissésallad utgöra kvällsmaten. Mat som kräver ett kraftfullt vin. En Durif hade varit perfekt men fanns inte tillgänglig. Genomgången av vinlagret (som gick oroväckande snabbt) erbjöd få öppningsbara alternativ. Notarpanaron, gjord på 85% Negro amaro och 15% Malvasia Nera, framstod som det enda gångbara alternativet. Redan när jag hällde upp vinet på karaffen tyckte jag att vinet var något ljusare än sist . Doften sa att allt var som vanligt; söta bär, tobak, läder och en viss rökighet. Smaken var friskare och med skarpare syra än tidigare årgångar. Här fanns väldigt lite av den amarone-aktiga russinsötma man brukar hitta, däremot tydliga drag av klarbär och plommon. 00:an kändes också mindre fyllig än vanligt och hade ett kort slut. Alldeles för lätt för kvällens mat

Notarpanaro 2000 är inget bra vin. Det känns enklare, tunnare och betydligt mera alldagligt än tidigare årgångar. Min flaska köptes på danska Fötex för c a 80 DKK. I SB's beställningssortiment kostar det mellan 120 -130 kr. Den aktuella årgången är inte prisvärd.

Tillägg gjort dagen efter: Jag var nog lite orättvis och snål i mitt omdöme. Jag tog ett glas dagen efter och det smakade ett par klasser bättre. Förmodligen har luftningen gjort sitt och vinet gjorde sig bättre utan det påtvingade sällskapet av en T-bensstek. Jag vill dock fortfarande med bestämdhet hävda att Notarpanaro var klart fylligare i årgångarna 97 och 98.

Gästabud

Tiderna förändras, och Vantinge med dem. Mjölkbönderna som var verksamma i min barndom har dött eller sålt av sina ägor. Deras barn - min generation - har flyttat till tätorter i närheten eller till någon stad längre iväg. Vi ägnar oss åt annat än bonneri. En av gårdarna i byn har blivit strutsfarm. De flesta andra har tagits över av hästmänniskor. Inget ont i det, det håller landskapet öppet och har givit ett tillskott av yngre invånare. I de flesta hus bor folk året runt, i en bygd där antalet människor annars flerdubblas på sommaren och många hus står övergivna stora delar av året. Men inte många håller fast vid ett traditionellt jordbruk med djurhållning. Min bror, som är en av fåtalet kvarvarande mjölkbönder, berättar att den kooperativa Lokalföreningen förmodligen kommer att säljas till ett större konsortium inom kort. Då blir det definitivt slut på lassen med spannmål, som förr kom i en strid ström till Lokalföreningen för att där malas till gröpje och kraftfoder åt grisar och kor. Nu är det ändå nästan ingen som "kör till möllan" med traktor och vagn.

Allt är dock inte förändrat. När någon fyller jämt är det fortfarande påbjudet gästabud för släkt och vänner. Och varför då inte hyra in sig hos strutsfarmarna, som gjort en tillbyggnad på stallet där det nu finns en servering - med rättigheter! - och på ovanvåningen en boutique med damkläder (!!!). Nu var det min mors tur att hålla kalas och ett sextiotal gäster dök upp. Många av dem betydligt gråare och krummare än förr, men ändå desamma. Människor som kanske känt varandra i sextio-sjuttio år vid det här laget, på gott och ont. En del jag minns som unga har nu blivit tyngre, mer tjockmagat och gråhårigt medelålders (likt mig själv, alltså). Nya generationer barn och barnbarn kutade omkring mellan borden, återigen som man själv gjorde när det i barndomen vankades stora kalas.
Nu bjöds rostbiff på struts samt potatisgratäng. En annan nymodighet är vin till maten, två lådor rött och en låda vitt hade plockats fram. Jag höll mig till de röda sorterna, Chakana Malbec Shiraz från Argentina och South Atlantic Shiraz Cabernet Sauvignon från Sydafrika, båda till det facila priset 177 kr. Varför dricka detta? Tja, ett skäl kan vara att det inte fanns något annat att ta till. Men i ärlighetens namn var det inte några direkt dåliga viner, inga helt bortkomna panelhönor och inga stökiga typer som tog över tillställningen. Bärsaftiga och lättillgängliga, passade hyfsat till maten. Mitt val hade varit Ramos från Portugal eller Robertson cabernet sauvignon från Sydafrika, men... kanske hade de inte fallit gästerna mer på läppen. De flesta hyser en väletablerad skepsis mot vin och höll sig ändå till öl, läsk eller vatten.

Så snart någon gäst rest sig upp och sagt något uppskattande till festföremålet hördes en välkänd stämma från ena hörnet av rummet: "Ja må hon leva, ja må hon leva..." Det var torparen Gösta Persson, som så långt tillbaka jag kan minnas - och långt längre än så, naturligtvis - varit en festligheternas försångare i byn. Nu är han nittiotre år eller nåt, böjd över sin käpp när han med möda lyckades resa sig från stolen. Hans tenorstämma är betydligt svagare än förr om åren, lätt darrande men ännu melodisk och bärande. Gösta var i sin krafts dagar - förutom en bullrande högljudd festprisse - en uppskattad grovarbetare, som tillkallades närhelst diken skulle grävas eller höbalar kastas upp på gällen. Någon gång hörde jag hans arbetskapacitet jämföras med den hos en mindre traktor. Nere vid bäcken, där nu strutsarna har sin inhägnad, arrenderade han många år den sluttande gräsremsan närmst bäckkanten (som nu tyvärr blivit schaktad till en jämnare yta för att efterlikna savannen i strutsarnas hemtrakter). Där höll han sina kalvar och ungdjur, som behövde ses till någon gång varje dag så att de hade tillräckligt med bete där de stod tjudrade. Det var också en bra förevändning att titta in hos min farbror Harald, som bodde på andra sidan bäcken. När man går på visit i Vantinge kan man nämligen räkna med att bli bjuden på en eller två kaffejögar, vilket kan vara välkommet efter en dags slit - eller innan man påbörjar dagens värv, för den delen.

På tal om det så blev det också någon kaffejög på mors kalas, efter tårtan. Samt ett litet litet glas Grönstedts trestjärniga, som min lillebror förtjänstfullt inhandlat på bolaget i Båstad.

2004 Rojac Star d'or Belo

En vecka klarade jag av att hålla emot sedan gick det inte längre. I kväll öppnade jag en av de alldeles för få flaskor som inköptes under den slovenska vinfestivalen förra helgen. Skalkontakt, vilket vet ni allt om efter Trisses initierade inlägg häromdagen, spelar en stor roll när det gäller Rojacs 2004 Stari d'or. En vit cuvée gjord på Malvasia, Chardonnay, Pinot Gris och en liten del Muskat. Macerationen pågår en månad, därefter jäser vinet på ekfat. Lagringen sker också på ek under två år, först varje druva separat och därefter tillsammans. Man kan m a o tala om ett vitt vin som framställts som ett rött.
Resultatet blir ett mycket speciellt vin. Färgen är gyllengul som en riktigt gammal riesling. Doften är mycket aromatisk, inbjudande söt och blommig med en viss vaniljton Vinet har en lätt oxiderad ton som tilltalar mig och smakar av hasselnötter och citrusfrukter. Mot slutet en lätt och god bitterhet. Här finns också en viss strävhet som man vanligtvis bara hittar i röda viner. Eftersmaken är riktigt lång och god. Jag tror också att vinet ska serveras som ett rött, inte för kallt men lätt svalt c a 16 grader.
I kväll drack jag vinet som ett meditationsvin men det retade aptiten. Fram med bröd, ost och nötter, en utmärkt kombination. Nästa gång, vilket jag önskar blev snart men samtidigt hoppas dröjer, ska jag prova vinet till kokt höns med ris och curry. Något i vinet fick mig att tänka på den kombinationen och jag tror det skulle bli riktigt bra.
2004 Stari d'or Belo är gjort på ekologiska druvor och framställs helt utan några kemiska tillsatser. Det buteljeras utan filtrering. Primoz Rojac talade under festivalen om sin ambition att göra ett vin som var som "att pressa druvorna direkt i glaset". Jag vill bestämt hävda att med detta vin åstadkommer han något som är mer än så. Betydligt mer. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med ett par års lagring.

2004 Rojac Stari d'or Belo

En vecka klarade jag av att hålla emot sedan gick det inte längre. I kväll öppnade jag en av de alldeles för få flaskor som inköptes under den slovenska vinfestivalen förra helgen. Skalkontakt, vilket vet ni allt om efter Trisses initierade inlägg häromdagen, spelar en storr roll när det gäller Rojacs 2004 Stari d'or. En vit cuvée gjord på Malvasia, Chardonnay, Pinot Gris och en liten del Muskat. Macerationen pågår en månad, därefter jäser vinet på ekfat. Lagringen sker också på ek under två år, först varje druva separat och därefter tillsammans. Man kan m a o tala om ett vitt vin som framställts som ett rött.

Resultatet blir ett mycket speciellt vin. Färgen är gyllengul som en riktigt gammal riesling. Doften är mycket aromatisk, inbjudande söt och blommig. En viss vaniljton Vinet har en lätt oxiderad ton som tilltalar mig och smakar av hasselnötter och citrusfrukter. Mot slutet en lätt och god bitterhet. Här finns också en viss strävhet som man vanligtvis bara hittar i röda viner. Eftersmaken är riktigt lång och god.

I kväll drack jag vinet som ett meditationsvin men det retade aptiten. Fram med bröd, ost och nötter, en utmärkt kombination. Nästa gång, vilket jag önskar blev snart men samtidigt hoppas dröjer, ska jag prova vinet till kökt höns med ris och curry. Något i vinet fick mig att tänka på den kombinationen och jag tror det skulle bli riktigt bra.

2004 Stari d'or Belo är gjort på ekologiska druvor och framställs helt utan några kemiska tillsatser. Det buteljeras utan filtrering. Primoz Rojac talade under festivalen om sin ambition att göra ett vin som var som "att pressa druvorna direkt i glaset". Jag vill bestämt hävda att med detta vin åstadkommer han något som är mer än så. Betydligt mer. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer med ett par års lagring.

The Colonial Estate Expatrié Semillon, 2005

På GA-torget i Helsingborg står det oftast en fiskbil. Ömsom är det Herr Fiskförsäljare som huserar i den, ömsom hans hustru. Ibland har en till synes motvillig flicka, som jag antar är dottern, kommenderats in. De båda förstnämnda bistår gärna den ovane fiskkocken med tips om behandling och tillagning av firrarna - kortfattade men vänliga råd som alltid visat sig värdefulla.

Fredagen bjöd på böst och räligt väder: blåsten slet i torghandlarnas presenningar och andra lösa föremål, regnet piskade. Man ville inte gärna vistas ute. Under fiskbilens uppfällda lucka fanns lite skydd, tillräckligt för att kunna föra ett någorlunda sansat samtal med Herr Fiskförsäljare, som hade vakten denna ruggiga dag. Det blev lax, asiatisk sjötunga, musslor och en fisksort som jag tyvärr glömde namnet på så snart jag fått den i handen. Några snabbt inhandlade grönsaker avrundade torginköpen innan tågfärden söderut.

Väl hemma i lä och värme skruvade jag snabbt korken av en Leth grüner veltliner (4200), som av landets vinkritiker korats som förra årets nykomling på bolaget. Inte oförtjänt, för 69 kronor är det ett sällsport fynd. Nu skulle jag mest ha det i soppan, men det hindrade förstås inte att jag - och sedermera min själs älskade när hon välbehållen återvände från de småländska skogarna - tog ett litet glas för att muntra upp matlagningen. En påminnelse om varför vi föll för de österrikiska, enkla men så uppfriskande grüner veltliner-vinerna en gång i tiden. Billiga och goda sorter som försvunnit ur sortimentet. Domäne Wachaus lyser till exempel med sin frånvaro. Det finns just nu inte så många budgetvarianter och Leth bör vara den klart bästa.

På väg att försvinna är också Expatrié från Barossa i South Australia, producenten The Colonial Estates semillon-variant. Semillon-druvan har jag få om några erfarenheter av, men det får det bli ändring på. Till fisksoppan - smaksatt med saffran och med en aioli till - var det en höjdare. Doften hade något av blöt ylletröja över sig, vilket inte låter så lockande, men framför allt fanns där så mycket mer av äpplen och kritiga mineraler. Läskande och passande till den kraftiga soppan, med en lång och ren eftersmak. Det fanns många nyanser i vinet, men samtidigt var det liksom ursprungligt. Inte helt olikt några av de omsorgsfullt frampressade och omhuldade druvsafterna från Slovenien. Jag läser på flaskan att semillon-druvorna kommer från gamla vinstockar, planterade av "Germanic immigrants" i början av "the last century", vilket väl i dagsläget bör betyda 1900-talet. Vinmakaren är engelsmannen Jonathan Maltus, och här har han - enligt uppgift på Systemets hemsida - lagt till en skvätt riesling. Smart.

Expatrié är snart ett minne blott ur Bolagets backlist av tillfälliga nyheter. För 174 kronor hade jag knappast chansat på det när det lanserades - även om jag nu kan säga att det varit värt de pengarna - men prissänkt till 139 kunde jag till slut inte låta bli. Och behövde heller inte ångra mig.

2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Efter ett besök på La Petite blev jag väldigt förtjust i 2004 Domaine Lafran-Veyrolles, min första bekantskap med distriktet Bandol. Efter att ha kollat systemets Bandol utbud och läst bloggakollegors omdömen la jag upp ett litet lager med 2004 La Bastide Blanche(bestnr. 2262 124 kr). I kväll korkades den första flaskan upp. Färgen är imponerande. Vinet är nästan ogenomträngligt, djupt mörkrött. Man skulle kunna säga att looken fångar vinets övriga karaktär. Jag associerar direkt till Ken Nordines makalösa album "Colors"
"Burgundy is fat...
sorry to be so blunt but that's Burgundy
FAT
Burstingly Burgundy So
But also soft, so fatly soft, so softly fat..."

Nordine beskriver inte röd bourgogne utan färgen Burgundy och precis så smakar och doftar La Bastide Blanche. Det ÄR djupt mörkrött. Här finns läder, mörkröda bär och piptobak. Smaken är lång och avslutningen med rätt sträva tanniner är det enda som inte är mjukt och fett. Jag har generellt lite svårt för syltiga viner men här blir det inte alltför påträngande. På egen hand tycker jag La Bastide Blanche är för mycket. Med en mustig köttgryta var det OK. Tillsammans med en hastigt improviserad ostbricka bestående av parmesan, baskisk bondost, sicilianska valnötter (bättre än de från Grenoble) och Gränna knäcke försvann de flesta av mina reservationer.

Jag tror att resterande flaskor kommer att läggas undan, glömmas bort och förhoppningsvis återfinnas någon gång i framtiden.

I kontakt med sitt skal

Det är det här med de konformade träbehållarna av kroatisk ek. Primož Lavrenčič från vingården Sutor pratar om dem, liksom Marjan och Valerija Simčič. I dessa tunnor får den nypressade druvsaften macerera tillsammans med sina skal - "In contact with the skins", som våra nyfunna slovenska vänner säger. Maceration är, enligt Wikipedia, en metod för "urlakning av smak- och färgämnen ur druvskalen och druvkärnorna samtidigt som jäsning sker, efter att druvorna har krossats". Metoden används vanligen när man gör rött vin, men i Slovenien är det kutym att macerera även vid framställning av vitt vin. De unga vinmakarna har anammat denna tradition och fäster stor vikt vid den. Skalen får ligga i olika länge, beroende på vilken druvsort det är och vilket slags vin man vill få fram.

Primož säger att det finns en lucka i toppen av de konformade tunnorna, så att han hela tiden kan följa processen och avgöra när det är dags att ta nästa steg. Hans stolthet är Burja, ett vitt vin på de lokala druvorna malvasia och rebula, tillsammans med riesling och sauvignon. Det är rebulan som haft kontakt med sitt skal under fyra dagar. Burja är namnet på den torra, kyliga och ibland hårda vind som sveper ner genom Vipava-dalen från nordost ner mot den Adriatiska kusten. Vinden skapar ett torrt klimat gynnsamt för vinodlingen: fukt och mögel göre sig inte besvär. Den årgång av Burja Primož har med sig är 2005. Han tycker att han börjar få till vinet hyfsat bra efter år av experiment och är ganska nöjd med 2005:an, även om det alltid kan bli bättre. Hur det smakade? I ärlighetens namn kan jag inte minnas det, bland allt annat jag provade, men jag tror jag tyckte det var helt ok. Ganska ungt och lite tillknutet fortfarande.

Primož stack också ut till sin packning och hämtade Burja 2007, som han tappat upp direkt från tunnan. En rå, kärnfull sensation. Kul att jämföra hur ett vin utvecklas på det sättet, och att filosofera över hur den här nya årgången kan komma att arta sig. Över huvud taget var bekantskapen med Primož och hans viner en intensiv upplevelse. Mannen brann av passion och stolthet för sitt yrke och sina viner. Han sa sig inte heller vilja bli någon stor producent - 3000 flaskor av varje vin tycker han är tillräckligt. Han vill dra runt företaget tillsammans med sin bror och kanske två anställda, inte expandera med mer areal. Det betyder förmodligen att vi aldrig kommer att få se Sutors viner i butikerna på våra breddgrader. Men det var kul att en gång ha fått smaka dem och prata med deras skapare.

Slovensk Vinfestival - The True Story

Trisse

Inför besöket på slovenska vinfestivalen i Helsingör ställdes jag inför samma frågeställningar som en gång väcktes i samband med en annan danska festival. Den i Roskilde. Hur ska man förhålla sig till ett utbud som vida överstiger ens kapacitet. Noggranna förberedelser, strikt urval och god självdisciplin är ett sätt att närma sig överflödet på. Att köra på och se hur länge det håller är ett annat. Ska man gå på djupet och få en mer intensiv upplevelse eller försöka få en idé om ett slags helhet. Det var frågor som dessa jag ägnade mig åt under färden över sundet. Nu löste sig mitt dilemma nästan av sig själv innan jag egentligen förstod det. Redan på morgonen markerade Trisse att han menade allvar när han grundade med ett besök ett lokalt näringsställe. Han närmade sig festivalen med hedonistisk glöd och en penetrerande intensitet. Det föll på min lott att inta en mer distanserad och analyserande hållning

Alojz Filipic

Inramningen var högtidlig. Inledningsanförandet hölls av Sloveniens amabssdör som betonade att detta var den största Slovenska vinmanifestationen någonsin. I Danmark. Kanske även den första tänkte jag. Nästa talare var Alojz Filipic, representant från en av Sloveniens största producenter Radgonska Gorice. Jag delar Trisses bild av anförandet. Samtidigt var det nu som det började bli riktigt intressant. Det kändes som att vara med när historia skrevs, som om det skedde något viktigt i rummet, just då. Filipic var en representant för Sloveniens dåtid medan rummet i övrigt var, till stora delar fyllt av landets framtid. En kort stund in i föredraget tog ingen längre notis, de övriga utställarna började servera sina viner och snart överröstades Filipic av surret i salen. Jag vet inte om han slutförde sitt tal eller om det avbröts i förtid. Det unga, kaxiga gardet tog över.

Sutor är en av många små, ambitiösa, stolta och nyskapande producenter. Vi träffade vinmakaren Primož Lavrenčič som verkligen brann för sitt värv. Jag blev mycket förtjust i hans 2005 Burja, en cuvée på Malvasia, Laski Riesling och Rebula. Ett vin med utpräglade mineraltoner, doft av midsommarblomster och smak av vit persika. Jag önskar att jag hade några flaskor för att stifta närmare bekantskap med detta vin och för att få möjlighet att följa det över lite tid.

Primož Lavrenčič

Sutor gör också en mycket bra 2005 Chardonnay . Frisk, välbalanserad med lätt fatprägel. Förmodligen även detta ett utmärkt lagringsvin. Vi smakade också ett fatprov av Sutors Sauvignon som var minst sagt lovande med en intensiv arom som innehöll det den skulle. Man har också helt nyligen börjat producera Pinot Noir, 2006 är första årgången och man kan bara konstatera att Sutor lyckats väl även här. Medelfylligt, fina bärtoner, god frukt och frisk syra. Klart bättre än många bourgogner i jämförbar prisklass- De flesta av Sutors viner ligger runt 10 euro direkt från tillverkaren vilket jag gissar betyder ungefär det dubbla på den svenska marknaden.

Bordsgrannen Tilias viner stack inte ut fullt så mycket utan här handlade det mer om riktigt bra vardagsviner. En Chablis-inspirerad Chardonnay, en sympatisk Pinot Gris och en frisk Sauvignon var några av de sorter vi provade.

Valerija Simčič

En av nackdelarna med stora provningar som denna är att det sinnena trubbas av efter hand även om man spottar. Det finns heller inte möjlighet att ge varje vin den uppmärksamhet det förtjänar. Hos Simčič provade vi t ex en Ribolla som går utanpå det mesta. En veritabel explosion av smaker med massor av frukt hasselnötter och mineral. Så gott, så gott. Deras vita cuvée Teodor Belo (Ribolla, Pinot Gris och Tocai Friulano) var fylligt, fruktigt och med knivskarpa syror. Det söta passito-vinet Leonardo, gjort på Ribolla, balanserade en intensiv sötma med frisk syra och bjöd på fikon, ingefära och citrus-toner. Jag hade innan festivalen gjort en mental not om att prova Simčičs röda viner vilket jag också gjorde. Här hade förmodligen alla intrycken av de vita vinerna slagit ut mitt smaksinne och jag gjorde inga anteckningar.

Tomaz Ščurek

En annan spännande producent som hade förtjänat mer av vår uppmärksamhet var Ščurek, på festivalen representerat av 24-årige vinmakaren Tomaz Ščurek. Jag provade bara ett av vinerna men vilket vin det var. En torr Pikolit. Pikolit druvan odlas mycket sparsamt i Italienska Friuli och används där till ett av Italiens mest exklusiva och dyra dessertviner. En svårodlad, besvärlig druva som kan ge makalösa viner men som oftast inte lever upp till sitt rykte. Ščurek gör alltså en torr variant. Doften talar om ett intensivt, sött vin med rosor och exotiska kryddor. Smaken är extremt kraftig, koncentrerad och fyllig för ett vitt vin. Den innehåller massor av exotisk frukt. Vinet håller 16% alkohol utan minsta tendens till alkoholgenomslag. Jag önskar återigen att jag hade en låda. Ett vin jag vill dricka igen. Snart.

Strax innan det var dax att gå fångade jag upp hur Uros Rojac snoppade av en dryg gäst som talade om för honom att han använde för mycket ek till sin röda cuvée Stari d'or rdece. Det väckte min nyfikenhet och trots att jag bestämt mig för att jag fått nog så är jag glad att jag provade Rojacs fyra viner. Uros Rojac talade om sin ambition att intervenera så lite som möjligt i sitt vinmakande.-Mina viner ska vara som att få druvan pressad direkt i glaset sa han.-De är resultatet av bra jord, bra druvor, bra källare och goda män. Jag blev helt tagen av den vita cuvéen Stari d'or belo (Chardonnay, Pinot Gris, Malvasia och Muskat) och lyckades få loss en låda att dela med Trisse. Jag återkommer när jag provat ordentligt.

Jag hade höga förväntningar inför den slovenska vinfestivalen och de överträffades med råge. Jag har aldrig tidigare druckit så många goda och framförallt intressanta viner på en och samma dag. Det allra största intrycket gjorde den entusiasm, det engagemang och den stolthet som vinmakarna visade. Här pågår något verkligt spännande som jag definitivt tänker följa. En vilja att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Lyfta fram den lokala särarten snarare än att sikta in sig på det internationellt gångbara.

Gästgivaren

Festivalen följdes upp med en lång debriefing över några Skovlyst IPA på Gästgivaren.



.

Slovensk vinfestival

Yalumba The Y Series Riesling, 2007

Förutom mötet med de excentriska vinmakarna från Slovenien (se nedan) präglades den gångna helgen av avsked. På fredagskvällen var det sista exemplaret av Ca' Maggiore Langhe Rosso som fick förgylla hämtpizzorna. Här kom vinet också - slutligen - till sin optimala användning, med sina körsbärsfruktiga och kryddigt varma toner. Jag är nu klar över att det inte hade vunnit på att ligga längre. Den här sista flaskan var på sin fullmogna topp, men några av de andra hade passerat zenit och var snabbt på väg att dala.

Helgen är enda tillfället att ägna sig åt långsam matlagning, och ofta är det andra aktiviteter som kommer emellan. Det är här Söndagmiddagen, så väl avhandlad av Esping tidigare i bloggens historia, kommer in i bilden och kan komma att få sin välförtjänta upprättelse. Det är en god idé, när det går att få till det. Den här söndagen var det en benfri kotlettrad, inhandlad till förmånligt pris hos Kooperationen, som fick dväljas i ugnen halvannan timme. Till det en krämig potatisgratäng och en liten grönsallad. Det var en god måltid, men framför allt var det förstås våra gäster - K, L och deras högst charmerande dotter - som gjorde söndagskvällen till en angenäm förberedelse för en hård arbetsvecka. Nåväl, inte överdrivet hård för min del kanske, med tanke på att jag nu sitter och skriver det här mitt på blanka måndagsförmiddagen.

Först gjorde vi rent hus med sista buteljen Slowine, som också fick hänga med till bruschettan med tomatröra. Till huvudrätten en annan återkommande gäst sedan Bolaget hade godheten att sänka priset förra våren: Domaine du Consul Vieilles Vignes 2003, från Costières de Nîmes. Vinet har varit användbart i olika sammanhang - kanske framför allt till grillade skivor av lammstek marinerade i ajvar och den provencalska kryddblandning man kan få hos slaktaren vid GA-torget i Helsingborg - men nu är det finito också på det. Lika bra det. Det är ett ganska välgjort vin, men liksom Ca'Maggiore har även det nått sin slutstation. Till fläskköttet och gratängen var det i kraftigaste laget, men jag tror K - som var den som fick stå ut med detta - kunde ha överseende. Damerna valde det vita alternativet, Yalumba The Y Series Riesling, 2007 (nr 16017), och eftersom det var en av de buteljer jag förärades i avskedspresent av mina arbetskamrater blev det förstås även mitt val. Det visade sig vara ett av K & L's husviner och var en trevlig ny bekantskap för oss. Mycket ungt och lätt, med en blommig kaskad av friska frukter (lime, päron) i doft och smak. Lättdrucket och -gillat, verkligen, till ett bra pris på Systemet. Kommer med säkerhet att dyka upp igen, som sällskapsdryck eller till någon vårlig räkfrossa.

Att skiljas är att dö en smula, sägs det, och oundvikligen försvinner många viner in i historiens glömska. Men också: förlorar du en står dig tusen åter. En ungdomlig och krispigt glad riesling på plussidan, inte alls illa!

Slow wine from Slovenia

Den slovenska vinfestivalen i Helsingör var en fin tillställning, med en officiell och nästan lite högtidlig prägel. Sloveniens ambassadör i Danmark höll ett välkomsttal där han tackade sponsorerna och alla inblandade, inklusive sin fru som (om jag uppfattade honom rätt) stod för buffén med slovenska delikatesser i ett hörn av lokalen. Den högvördige diplomaten bistod också församlingen med ett slovenskt talesätt: "Vin, säger man, är bra - till och med mycket bra - så länge du har kontrollen. Men om vinet tar kontrollen över dig är det inte bra". Så sant. Till slut introducerade ambassadören en distingerad herre, en "vinets riddare", som höll en power-point-presentation om slovensk vintradition och -historia. Mycket initierat och mycket tråkigt.

Det var avgjort roligare att prata med några av de dryga tjugotalet utställarna, och smaka av deras medhavda viner. Påfallande många var unga, småskaliga och mycket entusiastiska producenter av personliga viner. Här finns stoff till många inlägg den närmsta tiden, om tid och energi finnes. Jag vet att Esping också håller på att vässa tangentbordet. Rent allmänt var yrkesstoltheten, hantverkskunnandet och viljan att förena traditionella metoder med nyskapande vinproduktion påfallande bland utställarna. Många av dem intresserar sig för den nya vågen av "autentiskt" vin, som produceras i samklang med naturen med ekologiskt hållbara metoder. Förutom ett sympatiskt förhållningssätt är det förmodligen också en bra marknadsstrategi för framtiden. Intrycket överlag var att flera av de deltagande producenterna tillhör avantgardet inom slovensk vinproduktion, samtidigt som de för en mångtusenårig tradition vidare. Resultatet är viner som har en särprägel och befinner sig en bra bit bortom allfarvägarna. Det blev många ovana sensationer för sinnena, som verkligen fick mycket att arbeta med under den intensiva provsmakningen. För mig, som har en tämligen outvecklad försmak för det lättillgängliga och omedelbara, blev det en omtumlande upplevelse. Många gånger visste jag inte vad jag skulle tycka - gott? äckligt? gillar? gillar inte? Som Esping så klokt uttryckte det under eftersittningen på Gästgivaren, till ett par pints med Skovlysts utmärkta india pale ale, så var de mest utmärkande av de provade vinerna svåra att placera in efter gängse bedömningskriterier.

Till min förvirring hörde förstås att jag underlät att spotta ut de avsmakade vinerna i de för ändamålet utplacerade spannarna. Jag vet, den seriöse vinprovaren gör det - men det gick liksom inte. Någon gång vet jag att jag böjde mig fram mot en spann, i akt och mening att spotta, men kroppen reagerade instinktivt med att svälja istället. En ren reflex, alltså. Priset jag fick betala var ett stadigt alltmer grumlat omdöme och en efter hand stegrad oförmåga att hålla reda på vad jag smakat, vilka stånd jag besökt och vad som var vad. Den där ambassadören visste verkligen vad han talade om. Nå, något fastnade väl ändå i minnet, och jag hoppas som sagt återkomma till det i kommande inlägg. På tal om slovensk goodwill och gästfrihet måste till sist den välsmakande buffén framhållas: tunna skivor lufttorkad skinka dinglande över kanten på sådana där kakfat i flera våningar, ostar, klenetter och andra bakverk i långa banor. När vi nådde fram till de dignande borden hade min vältalighet märkbart påverkats av den tilltagande intoxineringen, och därför framförde jag inte min djupt kända tacksamhet till ambassadörens fru och hennes medhjälpare. Kanske är inte Billigt Vin daglig läsning i det slovenska diplomatresidenset i vårt grannland, men en symbolisk bugning är ändå på sin plats här.

På kurs hos Munskänkarna

Här följer ett inlägg som inte varit helt lätt att skriva. Jag har blivit medlem i Munskänkarna. Jag har anmält mig till en kurs och just avslutat det första utbildningstillfället. Mat och vin är temat. Svårigheten att skriva handlar om fördomar, självbild, hur det är att få fördomar bekräftade och självbilden förändrad. Mitt vinintresse till trots har jag inte velat sälla mig till Munskänkarnas skara. För dammigt, för präktigt, för nördigt, för medelålders och för tillrättalagt. Sån är inte jag, jag passar inte in i sammanhanget. Med alla dessa förutfattade meningar nedpackade tillsammans med de fyra föreskrivna vinglasen och ett anteckningsblock gav jag mig iväg till första sammankomsten.

Det tog inte lång tid att få fördomarna bekräftade. Medelålders kursdeltagare, vinet fördelades med hjälp av mätglas, blanketter för provningen delades ut och anvisningar för provningsproceduren förmedlades. Lokalen gymnasiets skolkök Inom mig väcktes en lust att greppa en av flaskorna och börja halsa. Jag är inte som ni. Efterhand började även en annan känsla infinna sig och rätt snart var det den som dominerade. Jag började inse att personerna runt om mig faktiskt kunde en hel del. Att de var mer än villiga att dela med sig av sina kunskaper och att jag hade en hel del att lära. Efterhand som kvällen fortlöpte började jag motvilligt inse att jag nog inte skilde mig så värst mycket från den genomsnittlige kursdeltagaren och hade en genuint trevlig kväll. Att prova vin såhär fokuserat var en ny och intressant upplevelse. Vinerna var inte på något sätt spektakulära men sammanhanget gjorde det möjligt att göra nya distinktioner.

Bortglömd amarone och parmesan

Mina fynd står inte i paritet med Espings (se nedan, Italo Cescon). Inspirerad av hans upptäckta garderobsskatt har jag ägnat veckan åt att rota igenom alla upptänkliga skrymslen och vrår på jakt efter en undanstoppad grüner veltliner, eller kanske en försummad gammal montepulciano. Ingenting. Det enda jag hittade var en överbliven skvätt amarone från nyår. Hur har den kunnat få stå där i kylen ända sedan dess? Oförklarligt. Den luktade inte särskilt trevligt längre, mer åt det avslaget sura hållet, men faktiskt: efter en stund i glaset kom de där bittersött fruktiga aromerna som fortfarande fanns därinne i smaken ändå fram. Till en bit halvtorr parmesan på kvällskvisten var det inte fel, i brist på annat.

Ett minne kom för mig: en vinter för länge sedan besökte jag och några kamrater en familj i Piove di Sacco, en liten by mellan Padova och Venedig. Herrn i huset tog med oss på en rundtur i trakten, bland annat till en gammal villa. Den verkade övergiven - förmodligen fungerade den som sommarresidens för nån förmögen stadsbo - men i ett uthus hittade vi en gammal man, ställets trotjänare och tjänsteande. Han fick nog inte många besök och visade stolt runt i sin boning. Plockade förstås fram en halvfull pava vin och en överbliven panettone från julen (vilket förresten påminner mig, Esping, om att vi inte fått höra hur det blev med din fruktkaka). Det var kallt i rummet där farbrorn hade sina förråd och det kraftiga röda vinet alldeles för svalt. Ändå blev det en uppsluppen stund där vi stod påbyltade och småfrös, tuggade snustorr julkaka och - medelst gester och ett i hast uppfunnet språk - utbytte skojigheter. En spjuver, den där gubben, och supandets språk är som bekant universellt. Efter första glaset behövde vi - precis som när man dricker kaffejög i Vantinge - ett för det andra benet också. Och sen, varför inte, ett glas för näsan också så att vi skulle kunna gå rakt dit den pekade. Vilket vi knappt kunde när vi sa arrivederci. Det var som sagt ett kraftigt vin, inte den sorten som man dricker till maten utspätt med en skvätt vatten. Sedan tog vår värd oss till kyrkan, där vi fnissiga och lulliga fick träffa prästen. En jättegammal helgedom, fina ikoner och krucifix, allt var finemang. Till slut visade prelaten oss församlingens ungdomsverksamhet i en vrå av kyrkan, han kanske tyckte det var mer passande. Där hade de barservering.

2006 Slowine Chenin Blanc Sauvignon Blanc

En långsam och vegetativ helg i sällskap med Slowine. Till ugnsbakad lax som fått puttra i en sås på vitt vin och grädde på en bädd av spenat, serverad med kokt potatis. Eller som en uppfriskande drink på söndagseftermiddagen medan vi måslade runt och försökte få lite ordning på hemmet. Man kan reta sig på förnumstigheterna på etiketten ("Time becomes precious - when life rushes by", "Slowine is about a way of living life. About taking time... to see rather than look... to savour rather than taste... to caress rather than touch..." osv osv) - eller inte. Det är ett ganska fräscht vin, den överspända imagen till trots. Mest chenin blanc (85%), med en touch av sauvignon blanc som bidrar med krusbärsdoft och -smak. Doftar också ananas, mycket frukt. Smaken är frisk, med ett syrligt/bittert bett som nästan kunde vara på väg att ta över föreställningen. Balansen finns där än så länge, men Slowine bör nog inte dröja för länge i hyllan. Vi ska inte rusa åstad, visst, men det är inte bara livet utan också vissa viner som går mot ett säkert slut. Tiden är en ocean men den tar slut vid stranden, som gamle Bob så klokt har skaldat.

Italo Cescon 2003 Amaranto 72 Riserva IGT Rosso Del Veneto

Gårdagen bjöd på ett smärre familjedrama. Döttrarnas hamstrar lyckades gnaga sönder en låsanordning på buren och tog sig ur. Genom att följa krafsandet i väggarna lokaliserades de båda gnagarna till en garderobssockel. Under det att vi sökte efter möjligheter att undsätta sötnosarna tömdes garderoben. Där allra längst inne under ett reservduntäcke hittade jag tre bortglömda flaskor Amaranto 72 från Italo Cescon hemburna från Italien förförra sommaren. Inget dåligt fynd om man betänker att detta är ett av mina favoritviner.



Jag upptäckte Cescons viner av en slump för tre år sedan. Vi befann oss på en Italiensk camping modell större. Områdets snabbköp bjöd på mängder av smaklös Soave, platt Valpolicella och dyra prestigeviner typ Barolo, Brunello och Amarone från obskyra producenter som inte fanns med i vinguider eller gav något resultat vid en internetsökning. Sa någon ordet turistfälla ? Något skulle man ju ändå dricka under semestern och jag fastnade för Cescons viner.

Östra Veneto är ju inte precis något prestigeområde. Här är marken platt och jorden lerig. Klimatet är varmt och ofta fuktigt. M a o ett bördigt område som producerar kvantitet snarare än kvalitét. Utöver områdets egen rödvinsdruva Raboso, som jag återkommer till i ett senare inlägg, så finns det inte många kvalitetsviner. Cescon utgör ett strålande undantag. De har en prestigelinje i sitt sortiment, La Cesura, som innehåller flera riktigt bra viner. Amaranto 72 utgör tillsammans med Raboso och den vita cuvéen Italo 06 toppvinerna men jag uppskattar även deras Sauvignon, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Nåväl, över till kvällens vin Amaranto 72 som firade 35 års jubileum i fjol. En ambitiös cuvée med fransk förebild. Blandning består av huvudsakligen Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc med en liten del Marzemino. Druvorna plockas för hand i små trälådor. Vinet lagras först tolv månader på stora ekfat och sedan lika länge på barrique. Därefter följer sex månader på flaska innan de släpps ut på marknaden.

Vinet är djupt mörkrött med en liten dragning åt det bruna hållet. Doften är frisk och jag hittar viol, björnbär och körsbär. Vinet är medelfylligt och bjuder på en frisk syrlighet, inte helt olikt en bra dolcetto. Här finns utöver bär en god smak av kokta sviskon, något åt lakritshållet och man märker av fatlagringen. Eftersmaken är behaglig om än något kort.

Amaranto 72 tillhör inte Italiens stora rödvin men är definitivt ett av de bästa i området. Det finns en poäng med att dricka lokala viner när man har möjligheten. Oftast passar dessa väldigt bra till den inhemska maten. Även om Amaranto 72 aldrig får 90+ i Parker-poäng så är det svårslaget till ungnstekt killing med polenta. Jag kan inte annat än lyfta på hatten åt en ytterst ambitiös vinmakare som inte har optimala förutsättningar men ändå når långt. Här pågår också ett spännande utvecklingsarbete som jag kommer att följa med stort intresse.

För den som är begiven på starkare drycker producerar Cescon även grappa i flera varianter. Oftast destilleras varje druvsort för sig men det finns också en Amaranto 72-grappa som lagrats två år på ekfat. Jag har ännu inte haft tillfälle att prova denna men återkommer i ämnet.

För den som undrar kan tilläggas att hamstrarna är återbördade till buren.

Guigals Côtes-du-Rhône, 2004

Ibland är möjligheten att handla mat på kredit något att vara tacksam för. Då kan man passa på att köpa den där billiga oxfilén från Brasilien fast kassan är skral, och en liten burk béarnaise-sås därtill. Sedan, medan man kånkar hem sina kassar, kan man glatt nynna refrängen till en fin gammal melodi:

I load 16 tons
What do I get?
Another day over
Deeper in debt
S:t Peter don't you call me 'cause I can't go
I owe my soul to the company store

Under tiden kan man också fundera på vad som kan drickas till köttbiten. Till skillnad från Esping drabbas jag för tillfället mer av plånboks- än korkskruvsångerst. Men vad är en hundralapp sett i evighetens perspektiv? Runt det strecket finns det en massa att välja mellan i det beständiga sortimentet, pålitliga produkter som ofta får stå tillbaka för tillfälliga nyheter. Ta till exempel Vila Santa, som jag aldrig blivit besviken på men som det var evigheter sedan jag drack. Nu är det årgång 2005 som gäller, den skulle förmodligen må bäst av att stoppas undan och tas fram om något år. Pio Cesares Langhe Nebbiolo från 2004 är nog klar att skänka upp, liksom Monti Garbi Ripasso från samma år. Eller kanske den gamla trotjänaren Allesverloren? Här finns ju dessutom både tinta barocca och shiraz att välja mellan nuförtiden. Men slutligen fastnar jag för något helt annat, Côtes-du-Rhône från vinmakaren Etienne Guigals katalog. Ett vin som alltid finns där i hyllan och som jag alltid hastar förbi.

Liksom i det Espingska hemmet blev det alltså ett Rhône-vin till fredagsmiddagen. Men om jag kan skönja en viss tvekan i Espings omdöme, blev min glädje mer ogrumlad. Jag fick bra utdelning för min satsade hundring. Ett kryddigt vin, med syra och strävhet som kontrast mot den fräscha fruktigheten. Gott. Ett matvin, inte komplicerat men tillräcklig sammansatt för att hålla intresset vid liv måltiden igenom. Till oxfilé, som sagt, med ugnsrostade rotfrukter: potatis, morötter, palsternacka. Säkert användbart till det mesta i köttväg. Fet och smakrik sås till är ingen nackdel. Känns som jag är uppe på banan igen, efter en tids existentiella tvivel. Det är ju det här det handlar om - mat och vin i skön förening, utan krångel eller stora åthävor.

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. I går hade jag planerat att öppna en Taurasi Radici Riserva från Mastroberardino. I sista stund drabbades jag av akut korkskruvsångest och kunde bara inte öppna. Varje försök att att köra skruven i korken resulterade i andnöd och svettningar. Som med många andra besläktade åkommor får man väl tänka att mitt undermedvetna även i detta fall hade en god avsikt, att det skyddade mig från att göra något dumt. En massa strul under eftermiddagen hade lett till kraftigt försenad hemkomst vilket betydde att

Taurasin bara skulle få en timme i karaffen. Det gick betydligt lättare att öppna en av de Vacqueyras från Alain Jaume som länge pockat på min uppmärksamhet. Ett vin från södra Rhone gjort på en blandning av Grenache (65%), Syrah (20%), Cinsault (10%) och Mouvred (5%).

Vinet är vackert blårött i färgen. Doften är god och inbjudande med hallon och körsbär som dominerande inslag. I bakgrunden anas något mera diffust gummiaktigt och inte lika angenämt. Smaken érbjuder också hallon och körsbär och en del kryddor (rosmarin ?). Avslutningen är inte helt angenäm med en viss fränhet och alkoholgenomslag. Vinet kändes baktungt och klumpigt. Här finns också en syltighet som jag ofta har svårt för. Utan facit i hand hade jag nog gissat på att jag drack en sämre kalifornisk Pinot Noir.

Till maten fungerade vinet bättre än på egen hand. Vi åt entrecote, ugnsstekt potatis och blomkålspuré som kryddats med en generös mängd rosmarin. Till de efterföljande ostarna (brie, en baskisk bondost och parmesan) var det helt utmärkt.

Jag gläds inte nämvärt över de kvarvarande flaskorna Grande Garrigue. Antingen får de drickas med ost under någon av vårens champions leaguematcher tillsammans med herr K eller så återbördas de till systembolaget.

Slovensk Vinfestival Helsingör 19/1

En kort påminnelse om den stundande vinfestivalen i Helsingör. På hemsidan (www.vinfestival.dk) finns nu en lista över de viner som kommer att presenteras. Det blir c a 12o st., med många av landets topproducenter representerade. Ett gyllene tillfälle att bekanta sig med ett relativt okänt vinland. Den som gillar aromatiska vita viner kan fira tidig julafton.

Blänkare

Sådärja - testet av vinter-ale slutfört. Ett sånt slit! Resultatet finns under rubriken Säsongsöl VII nedan. Nu behöver jag rensa systemet med en sval grüner veltliner eller sauvignon blanc, tror jag bestämt. Efter knödel kommer grönsallad, efter vinter kommer vår, efter regn kommer sol, efter a kommer b och så vidare.

Rea på bolaget

Januari: den långa månaden mot en löning som - likt solen norr om polcirkeln så här års - inte ens skymtar över horisonten. Förråden länsas och jakten på Billigt Vin är mer intensiv än vanligt. Ledig tid ägnas åt att skrutinera bolagets röda lista på prisnedsatta viner. En hel del har sänkts med de brukliga 20 procenten vid årsskiftet (ett vin som kostat 99 går för 79, ett som kostat 78 går för 62 och så vidare). De flesta finns kvar i försvinnande små mängder på systembolag spridda över vårt avlånga land. Men det lokala bolaget kan beställa hem, det kostar inget.

Om det enligt hemsidan finns en eller två flaskor i en butik brukar det betyda att de IRL inte går att uppbringa, att de blivit snodda eller felräknade - men man vet aldrig. En gång ville jag ha ett vin som det bara fanns enstaka exemplar kvar av, och då roade jag mig med att ringa runt till alla butiker där det skulle finnas. I Pajala fick jag napp: någon hade beställt en butelj och inte hämtat ut den, och nu berättade den mycket tillmötesgående person jag fick prata med att den stod på skrivbordet på hennes kontor. Sedan upplyste jag min systembutik om att vinet fanns där i Norrland, de beställde hem det och så kunde jag nöjd bära hem det från butiken och korka upp det. Jag hoppas den fick följa med en redan fullastad posttransport, annars blev det inte så lyckat med tanke på den globala uppvärmningen. Kanske var det ett vin från Nya Zeeland, som redan färdats runt halva jorden för att komma till Pajala.

I det perspektivet är det närmast ofattbart - och kanske också oförsvarbart - att man kan köpa Slowine Chenin Blanc Sauvignon Blanc 2006 (nr 97963) från Sydafrika för 62 kronor. Trots det något pretentiösa anslaget - etiketten pryds av en sköldpadda och talar mångordigt och flummigt om vikten av att skynda långsamt och att njuta av livets goda - är det ett uppfriskande och välgjort vin. För 62 spänn är det närmast som att få det kastat efter sig. Här finns också en verdicchio från Moncaro, Le Vele Verdicchio dei Castelli di Jesi 2006 (nr 97864) , för 52 kronor. Duger både att hälla i fisksoppan och i sig, till det priset. En annan italienare verkar värd att pröva: Terlaner Classico 2006 (nr 99407) nu för 79 kronor. I den högre prisklassen kan tasmanska Coombend Sauvignon Blanc 2006 (nr 97519) mycket väl vara ett bra köp för 95 kronor. Här får man skynda att fynda innan de sista flarrorna dunstar ur hyllorna.
Som vanligt är det mest på den vita sidan det reas, i alla fall i de lägre prisklasserna. Rödtjutet Kurni 2003 (nr 99125) från Marche för 554 kr istället för 678 som förr kan säkert vara hur bra som helst, men det känns ju inte som superrea - i alla fall inte om man har ebb i kassan. Säkert är det generellt så, att ju dyrare och i kronor mer nersatta vinerna är desto mer får man relativt sett för stålarna. Ett rödvin som jag däremot skulle kunna tänka mig är australiensiska Tatachilla Keystone Shiraz Viognier 2006 (nr 99465) för 79 spänn. Man måste ju börja tänka på grillsäsongen. Det ska just nu finnas 19 ex i Arvika.

Jag gjorde faktiskt en liten beställning förra veckan, och nu har det kommit ett sms från de trevliga kamraterna i min favoritbutik om att varorna anlänt. Trevliga, som sagt, men att de ska vara så kundorienterade att de låter mig hämta ut drickat på krita är nog att hoppas på för mycket. Undrar om de kan hålla flaskorna tills jag får den där löningen? Annars finns det kanske snart några övergivna flaskor på kontoret därstädes som någon lycklig och mer solvent person kan lägga vantarna på.

Goda intentioner

Min avsikt är att snart kunna publicera en samlad säsongsölsbedömning som komplettering till Espings, ehuru fullödiga, rapport. Jag sliter hårt i det tysta med denna uppgift. Det citat som inleder Espings förra inlägg inger visst hopp, men vi bör också erinra oss gamle Bob Neuwirths krassa insikt:

They say that the road to hell
is paved with good intentions

Nåväl. Om gatloppet utför är kantat med täta mat- och dryckesstationer, kan det möjligen skynda på processen men också göra den betydligt behagligare - senast i sällskap av M & P som vi försökt samordna oss i rummet med sedan adventstiden. Till att börja med kan det gärna finnas ett litet glas bubbel, och varför inte Dopff Brut Crémant d'Alsace (nr 7410). Halvflaskan som blev stående oöppnad på nyårsnatten blev nu en aperitif för fyra, en liten slurk åt var och en som slank ner lätt som en plätt. Aptitretande, bubbligt och friskt, inget som satte sig på tvären eller störde det goda humöret.
Vi hade förberett en vegetarisk måltid med lätt asiatisk prägel, och här fick den riesling (2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken från Staatliche Weinbaudomäne Trier) som Esping så godhjärtat beställt, burit hem och förvarat en längre tid bli följeslagare. Jag hänvisar till Espings törstframkallande beskrivning av den 25:e december 2007, ty det finns inte något att tillägga. Tyvärr var korken i den andra flaskan skum: svartnad och illavuren. När jag satte korkskruven i den gled den illavarslande ner i flaskhalsen, vilket tydde på att den inte slöt tätt och att innehållet läckt ut. Det var svårt att avgöra om vinet var skadat, men vi hade ingen större lust att prova. Istället ska jag undersöka möjligheterna att byta flaskan, även om det inte går att få tag på någon mer riesling av samma ursprung. Kanske kan man hoppas på nya årgångar.

Till efterrätten - friterad camembert med hjortronsylt direktimporterad från Härjedalen - fick det bli en av de flaskor tokaji aszú vi hemförde från Budapest i höstas. Den här höll 3 puttonyos, vilket var friskt snarare än sockersött. Inslag av äpple och citrusfrukter kunde förmärkas. Det är tydligt att det hänt en del på tokajer-fronten sedan Hungarovin hade monopol på marknaden under den kommunistiska eran, både vad gäller producenter och kvalitet. Det är också en värld av begrepp och beteckningar - se bara Espings inlägg på Luciadagen om Tocai Friulano och kampen om rättigheterna till varumärket tokajer. Det kan vara på sin plats att söka information, till exempel på Wikipedia eller Vinklubben.se. Här kan man få lite rudimentär kunskap om den ungerska tokajern och dess historia, men som alltid måste man vara kritisk och läsa mellan raderna. Det är lätt att racka ner på det vin som producerades under kommunisttiden, men det framgår också att de bästa gårdarna efter systemskiftet har köpts upp av utländska intressenter - bland annat franska - och att stilen nu närmar sig sauternes-vinerna. Ett bestående intryck från besöket i Budapest var det utländska kapitalets inflytande, på allt från uppköp och restaurering av byggnader till att driva restauranger som Gundel. Det blir snyggare och snofsigare, men också mer likriktat och tillrättalagt. Den "ungerska" stilen strömlinjeformad och paketerad för den besökare som vill ha något genuint.

2003 Cavit Rosso Trentino DOC 4 Vicariati

I nyårstider brukar det vara dags att plocka fram tagelskjortan, lova bot och bättring, sluta med visst och börja med annat. Här på Billigt Vin fortsätter kasandet utför med ett jämnt accelererande utifrån devisen

"The road of excess leads to the palace of wisdom"

(William Blake).

I kväll plockades ett av sommarens inköp upp ur gömmorna för avsmakning

I somras bytte jag tåg i Trento och hade några timmar till förfogande i denna vackra, norditalienska stad där konciliet som ledde till motreformationen ägde rum 1545-1563. En snabb koll i Vini Di Veronelli, en ständig och omistlig följeslagare på resor i Italien, talade om för mig att det fanns flera vinproducenter med säte i Trento. Så istället för att besöka stadens historiska centrum tog jag bussen till ett trist industriområden i Trentos utkanter och Cavits huvudkontor med tillhörande enotek.

Cavit är ett koperativ, eller rättare sagt en sammanslagning av flera olika koperativ, med c a 4.500 vinodlare som levererar sina druvor och därmed en av giganter på den Italienska vinarenan. Trento är mest känt för sina vita viner och Cavit är bl a störst på den amerikanska marknaden när det gäller vita trenddruvan Pinot Grigio. När det gäller volymvinerna är Cavits viner inte mycket att tala om. Anonyma, massproducerade viner i vinflodens mittfåra. Inga dåliga viner men heller inget för den med ett uttalat vinintresse.

Nu ryms det inte bara ansiktslösa viner i Cavits katalog. De har också en serie mera exklusiva och ambitiösa viner under namnet Masi Trentini. Tänk Fiat som massproducerar vardagsbilar men även har Alfa Romeo, Lancia och Ferrari i koncernen. Cavit producerar kanske ingen Ferrari (det gör däremot deras granne som är Italiens mest kända Spumante-producent Ferrari) men visst kan Masi Trentini jämnställas med Lancia. Typ. Här finns ett antal vingårdesbetecknade viner varav flera fått toppbetyg i de Italienska vinguiderna. Toppvinet är Trentino Rosso Superiore Maso Torsella (en bordeaux-blend) som får högsta betyget tre blå stjärnor av Veronelli.. På Cavits enotek bjuds man att prova ur hela sortimentet men tyvärr är de flesta Masi Trentini-vinerna utsålda. De kostar nämligen 10 - 12 euro per flaska, ett mycket lågt pris för viner på såpass hög nivå. De produceras också bara 4 - 5000 flaskor/år utan att man talar om limited edition. Jag smakar en utsökt Sauvignon, en läcker Pinot Nero, en fyllig Lagrein Riserva och en kryddig Traminer. Med hem följde några flaskor Teroldego Rotaliano och en halv låda 4 Vicariati.

De förstnämnda är sedan länge urdruckna medan första smakprovet i somras av 4 Vicariati talade om att det nog var klokt att vänta. 4 Vicariati var Cavits första prestigevin. Också det en bordeaux-blandning med cabernet sauvignon, cabernet franc och en liten del merlot. Vinet har lagrats ett drygt år på fat och därefter på flaska. Vid första doft- och smak-prov är vinet rätt slutet men det öppnar sig efter 1½ timme i karaffen. Då märker man direkt doften av Cabernet Sauvignon gjord på väl mogna druvor. Svartvinbärsdoft och lite cederträ. Smaken är drygt medelfyllig, lång och med samma goda vinbärsfrukt. Fatlagringen kan anas men inte mer. Mot slutet en viss strävhet som talar om att vinet skulle tåla ytterligare ett eller annat år på flaska. I kväll stod det upp väldigt väl mot involtini (rullader av utbankade skivor av innanlår, fyllda med parmaskinka, parmesan och salvia), skysås och ugnsstekt potatis. Vinet fungerade också väl till en bit brie.

Det är något visst med att korka upp ett vin som köpts direkt hos tillverkaren även om besöket hos Cavit inte precis skapade någon personlig relation. Istället fick jag ikväll en påminnelse om hur vinintresset ledde till att ett redan mördande tungt bagage utökades med ytterligare 20 kg att släpa på vid tågbyten och under ett tre timmars uppehåll i Munchen. Visst var det mödan värt men jag gör nog inte om det. Fast några flaskor av deras Traminer på sent skördade druvor skulle nog kunna få mig att tänka om, eller deras Sauvignon Bianco. Tänk om jag skulle maila och reserva en låda av den där Maso Torsellan. Mmm kanske det blir bilen nästa år...

Säsongsöl VII

Jag måste hålla med Esping om att det börjar bli dags att summera och avsluta botaniseringen bland säsongsölen. Jag gör därför en sista ansträngning för att med gott samvete kunna lämna ämnet därhän.


Santa's private reserve från Rogue Ales Brewery i Oregon. Ölfryntlig tomte på etiketten. Kan det verkligen vara något? Tja, Bad Elf lärde mig att inte döma någon på förhand, och den här dunkla och djupt brunröda drycken med sin styva och krämiga skumkrona ser inbjudande ut i glaset. Doften är liksom somrig och har något mättat och blommigt över sig. Smaken - å andra sidan - har en liten syrlighet men är framför allt bitter och torr, med en lång lång eftersmak där bitterheten dröjer kvar mot gommen. En ale att gilla eller spotta och fräsa åt. Jag finner den inte alls dum, i små mängder. Säkert bäst utan tillbehör, svårt att se vad för mat som skulle matcha.

Jag ser att jag betalt nästan trettio spänn för 35,5 cl, det var i överkant. Kanske skulle jag kunna tänka mig en till om Bolaget sänker priset till kring tjugo. Flaskans bäst före-datum säger december -08, så i teorin skulle man kunna förbereda sig för nästa yuletide i händelse av rea. Men egentligen har nog bäst före-datumet varit precis just nu.

Oppigårds Winter Ale från Dalarna har redan fått vederbörlig uppmärksamhet av Esping. Det är en vacker ale, mörkt rödbrun. Skummet är inte så imponerande som på Santa's Privates, men doften är julöligt tilltalande med rostade toner tillsammans med pomerans och citrus. Här är det mycket humlebeska och en liten spritsig sensation som dröjer sig kvar i den långa och annars snustorra eftersmaken. En matorienterad ale som gjord för porterstek med sås, potatis och små gröna ärtor. Kanske till och med svartvinbärsgelé. 23.20 för en halvliter är förstås också mer matvänligt än Santa's ho-ho-prislapp.

Corsendonk Christmas Ale. Ah - en belgare! Så frisk och fruktig! Färgen är vackert juleröd i glaset, det doftar av apelsinkarameller och massa andra frukter. Smaken är rund, lite syrlig och äppelkindat uppfriskande - det är inte Comtesse si eller så, men hennes ofrälse kusin från byn. Att njuta av en sen kvällsstund när friden lagt sig över staden, eller till en flaeskesteg med äppelmos och skysås. Med sina 8,5% alkohol kunde det blivit en spritchock, men belgarna kan det där med att balansera sina starka grejer så att de känns som en behaglig smekning. Så mycket mer än de 25 cl som ryms i den lilla flaskan bör man nog inte njuta av åt gången, förstås. Den här ska jag hålla utkik efter när det lackar mot jul igen.

Thing's to do in Denver when you're dead, som Warren Zevon - salig i åminnelse - alltid sa: dricka Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co kanske. Denver, Colorado är enligt uppgift en trist stad på en mördande tråkig slätt. Svårt att smälta: det var hit min morfar reste en gång i början på sjuttiotalet för att hälsa på sin Amerika-emigrerade bror. Ett äventyr det står ett sagolikt skimmer kring, liksom själva resmålet alltid har haft en mytologisk ställning i min fantasi. Nå, Hibernation Ale gör sitt till för att skänka sin härkomst magin åter. Det här är ett så kallat barley wine, fullpackat med smöriga kola- och melassdofter. Massor av sirap, malt och humle. Sötman och beskan tumlar runt med varandra ungefär som när Lucy och Ray rullade runt i höet det första Dallas-avsnittet. Bittersweet! Egentligen är det det här som är ditt perfekta sällskap vid brasan, värmande och gott en kulen vinternatt när Klippiga Bergens pumor - eller Vantinges åsnor och strutsar - stryker utanför husknuten. Små eftertänksamma klunkar, kontemplation och ett tilltagande välbehag som sprider sig i kroppen. Man kan gå i ide för mindre.

Anchor Christmas Ale. Nästan svart i glaset, med rubinröda blänk därinne när man håller upp det mot ljuset. Doften biter ifrån sig och utlovar en rökigt komplex och vuxen smak. Man blir inte besviken: vällagrad, rostad karaktär med stor beska och apelsinskal i eftersmaken. Håller helt med Esping att det här är en av årets höjdare. Anchor's trettitredje försök i genren. Tydligen ändrar de lite i receptet år från år, det kunde de gärna sluta med för min del och köra på 2007:an åtminstone ett par år framöver. Inte för att jag längtar efter det feta julbordet för tillfället, men det här hade kunnat gå till det småvarma. Fast bäst på egen hand, tror jag.

Underlig Jul och God Jul från norska Nögne Ö. Här gick nånting alldeles snett. Tidpunkten för provandet - ovanpå en måltid med vin, efterrätt och kaffe - var inte väl valt. Idén att göra en jämförelse mellan två julöl från samma bryggeri verkade kanske bra på papper, men var mindre kul IRL. Båda varianterna lämnade mig i ett tillstånd av trötthet, kanske ville de mig väl men lämnade mig mest uppgiven. Underlig Jul var den som "vann" den interna kampen: medan God Jul för min smak enbart bjöd på avslaget däven sötma, fanns det hos syskonölet en tilltalande mix av exotiska kryddor som lyfte det ett par snäpp. Vid det laget var jag dock inte i stånd att göra ett omdömesgillt utlåtande, då även ett visst illamående gjorde sig påmint. I efterhand såg jag att båda ölen är opastöriserade och ofiltrerade, och rekommendationen är att låta dem stå till sig några dagar innan användande så att sedimenten kan "samle seg på bunnen". Mitt lager av julöl blev olyckligtvis kvar på jobbet över helgerna, och där har i sanning fått stå till sig i sina kassar. Men väl hemburna kyldes de liggande - så sedimenten blev alls icke kvar på bunnen utan hamnade i min redan överansträngda stackars mage. Kanske därför jag inte mådde så bra efter att ha satt i mig en liter av denna norska ävja. Till yttermera visso rekommenderades dryckestemperaturen för God Jul till 12 grader och för Underlig Jul till 8 grader. Jag hade tagit ut dem i god tid från kyskåpet så de skulle nå den rätta svala aletemperaturen, vilket måhända bidrog till den avslagna upplevelsen. En rad missgrepp således, men jag tror inte jag kommer att återvända till julölen från Nögne Ö de närmsta åren - minnet av denna provning kommer att avskräcka.

Nej, nu får det sannerligen vara nog. Hur ska man då sammanfatta det här? Rent allmänt har det varit en angenäm rundtur i vinterölunderlandet. Det finns många kunniga och påhittiga bryggare därute. Brittisk ale på flaska kan vara ok, men det kan också vara ett riktigt nerköp - och går sällan upp mot det man får från pumpen. Och eftersom det nu - i alla fall för den som bor inom krypavstånd från en välsorterad pub - finns god svensk pinfärsk ale från pigga bryggerier att tillgå, är det ingen större anledning att gå över ån efter vatten. Oppigårds och Dugges har bjudit på fina pints, och sessionen på Bishop's Arms efter vinterbadet står ut som en särskild höjdare.

Favorit på flaska? Spontant: Corsendonk. För friskheten, den ljuva fruktigheten som står ut gentemot all humle och bitterhet i de anglosaxiska alen. Tätt följd av Hibernation Ale och Anchor. Alltså skapelser för den njutningslystne gottegrisen, utan tanke på något annat än att sitta och smutta och pilla sig i naveln. (Nu har jag ännu inte testat St Peters, väl att märka, och Young's Winter Warmer var något kylslagen när den kom på bordet i fjällstugan. Jag inbillar mig att de kommer väl till pass till någon måltid längre fram i vinter.) Jag har också upptäckt att sådant som Bad Elf och Santa's Privates kan vara mer än ok trots den novelty-liknande fasaden. Där bakom döljer sig ett genuint kunnande i tillverkningen som imponerar.

Säsongsöl VI - A Hard Day's Night...

Eftersom torsdagen, liksom fredagen, var ledig kunde arbetet med bloggen inledas redan till lunch med en julöl från Anchor Brewing Co. En riktigt trevlig ale dessutom. Rostade toner, kaffe, kryddor och choklad kombinerat med en balanserad beska. Ett av dessa öl som fungerar ypperligt som matöl, kanske inte i första hand till svensk julmat utan snarare till kraftig husmanskost. Ska jag summera julölsdrickandet så är St Peter's nummer ett för mig (säljs just nu ut på systembolaget för en tjuga ½litern), nummer två är Underlig Jul och sedan på tredje plats dött lopp mellan Mysingen, Oppgårds och Anchor Brewing Co. Vad säger du Trisse ? Härmed är julölsjobbet avslutat och resterande flaskor St Peter's kan drickas för nöjes skull.

Efter vinterbadet (eller nakenbadet som döttrarna envist poängterar) som Trisse så målande skildrat, hade vi upparbetat en icke oanselig törst som vi bestämde oss för att släcka på Bishop's Arms. Ditlockade av hemsidans löfte om Holy Cow från Dugges Ale&Porterbryggeri blev vi intialt något besvikna när det visade sig att den inte fanns tillgänglig (ännu skulle det visa sig). Efter lite snack visade det sig att Holy Cow fanns på lager men alla kranarna var upptagna. Så snart som fatet Smithy Ale från Oppigårds var urdrucket skulle det ersättas med ett från Dugges. Törstiga som vi var gjordes processen kort med detta alldeles förträffligt goda ale. Jag har inte så mycket att lägga till Trisses kommentarer annat än att Oppigårds aldrig gjort mig besviken. De gör den bästa lager jag druckit(Slåtteröl) och deras ale är av en typ som är gjorda för att drickas. Inga spektakulära showstoppers med massor av allt utan produkter som präglas av gott hantverk, godaråvaror och balans snarare än kraft. En mycket bra ale att inleda kvällen med som tyvärr inte finns på flaska.



Under tiden som personalen bytte fat uppstod ett tomrum när vi stod utan dryck i glasen. Som intressant underhållning i denna paus beställdes en flaska Innis&Gunn Oak Aged Beer Island Cask (limited ed. 36.000 flaskor).Om man bortser från den något pretantiösa inramningen och limited edition-tramset så var detta en verkligen en spännande dryck. I glaset var den vackert bärnstensfärgad (West Coast Sunset-färgat enl. kartongens poetiska beskrivning). Doften präglades av en rökighet som får mig att gissa att faten var hämtade från Islay. Smaken innehöll också Islay-whisky, malt, sötma och frukt. Mot slutet en behaglig, lätt balsamvinägeraktig sötsyrlighet. Inte ett öl jag kommer att dricka ofta men definitivt en upplevelse jag vill repetera.

Sedan blev det dags för slutakten, Dugges Holy Cow. Återigen har Trisse sagt allt som behöver sägas. Dugges har gjort det igen. Jag är full av beundran över vad dett göteborgska mikrobryggeri på kort tid har åstadkommit. Holy Cow är en IPA som kan tävla med de bästa. Återigen en ale som inte kör med öppna spjäll på alla områden utan satsar på balans och nyanser. Låt oss säga mer Miles Davis än John Coltrane.

Detta får nog bli det sista öl-inlägget för min del på ett tag. Nu är det dags att försöka leva upp till bloggens ursprungliga idé.

Vinterbad och gasbrasa

En nymodighet: Esping och Trisse på gemensamt uppdrag för bloggen. Det är ett hårt jobb men nån måste göra det. Vi gick ut löst med bastubad på Pålsjöbaden. Insatserna höjdes något när vi lämnade den goa värmen och utsatte oss för de hårda och kalla vindarna från Sundet. Någon meddelade att det var minus två grader i luften och en grad varmt i vattnet. Således rena varmbadet att doppa sig - det är vägen dit, nerför den isiga metalltrappan, som är den besvärliga biten. Det är det emellertid värt - efteråt sprider sig en varm känsla av välbehag genom kroppen.

Välbehaget ökade än mer när vi nådde Bishop's Arms inne i stan. Som vi konstaterade är stället fejk rätt igenom, men ibland känns fejk helt rätt (särskilt i brist på den äkta varan). Här har man gått långt för att efterapa det engelska pubmyset, så som vi föreställer oss det, till den grad att det förmodligen outpubbar de flesta brittiska förlagorna. Komplett med skinnfåtöljer framför en kulissartad men levande gasbrasa. Hearthside, indeed! Här kunde vi inte dricka Young's Winter Warmer, men väl starta med en Smithy Ale från Oppigårds. Den kunde varit ett par grader varmare för att smakerna rätt skulle framträda och harmoniera med varandra, men efter bastun var det läskande med en sval ale. Mycket frisk och lätt men ändå med en mörkrostad humleton på toppen. Här var det på sin plats att kontemplera en stund över den trevliga utvecklingen på ölfronten på senare år, med uppkomsten av alla dessa mikrobryggerier - ofta startade av entusiaster, som med omsorg i tillverkningen förser oss med välsmakande nya bekantskaper.

Det är förstås en helt annan och betydligt exklusivare femma än de mängder av lokala bryggerier som fanns över landet några generationer tillbaka - de nya bryggeriernas produkter är avsedda för en publik av såna där medelålders medelklassherrar som Esping och Trisse - men ändå: trenden gör att det får plats fler aktörer på marknaden än Pripps, Åbro, Tuborg och Spendrups och det känns som en bra sak. Oppigårds har bryggt sitt öl sedan 2002, i flera fall börjar de nya bryggerierna närma sig 10-årsjubiléet. I början och mitten av nittiotalet tycks det alltså ha sjudit och bubblat lite varstans i de svenska ölälskarnas och -entreprenörernas hjärtan. Det var också då som Bolaget breddade sitt internationella utbud, vilket säkert gjorde sitt till, och en och annan pub började föra några spännande ales på pump. Nu kan vi på allvar ta del av en ny ölvärld, både av inhemskt nyproducerat och importerat från världens alla hörn.

Kvällens andra beställning blev just en sådan öl, som knappast hade gått att uppbringa - eller ens sett dagens ljus - för ett decennium sedan. En "limited edition" från det skotska bryggeriet Innis & Gunn, som specialiserat sig på att lagra sitt öl på ekfat. Grejen med begränsad upplaga - kom vi överens om i vår allt mer påtagliga brassides visdom - är ett irriterande påfund, när allt från svindyra maltwhiskies till wettextrasor måste vara "limited edition" för att gå hem hos en publik som tydligen vill känna sig alltmer unik och exklusiv i massmarknadens tidevarv. Gränsen mellan välinformerad njutning och skrytsam snobbism är ibland hårfin. Allt är ju i någon mån begränsat, till exempel livet. Hur begränsad den här mycket speciella ölen - som fått hälsa på i fat där det tidigare lagrats rökig whisky - var överlåter jag åt Esping att klargöra, ty det var han som fick med sig all produktfakta. Säg något om hur det doftade och smakade också, så som bara du kan!

Sista alen ut var Holy Cow från göteborgska Dugges ale- & porterbryggeri. En india pale ale som fick oss att luta oss än längre tillbaka i läderfåtöljerna. Humlebesk, fruktig och ytterst välgjord - eller vad säger du Esping? Vi drömde oss tillbaka till vårens besök i Göteborg och sessionen på ölmekkat The Rover. Tyvärr mindes ingen av oss exakt vad vi drack där, kanske inte någon ale från Dugges just då - eller så var det det. Jag kommer aldrig att förglömma det glas av en belgisk, fruktig, i mitt tycke enastående dryck jag avnjöt. Också här har dess namn glidit ur mitt minne, Comtesse någonting... Denna sköna grevinna skulle jag kunna ägna mycken tid åt att leta efter på europeiska syltor, men mitt hopp om att återse henne är litet. Kanske skulle vi inte ha mycket att säga varandra, när allt kom omkring. Nåväl, ibland är det en välkommen lyx att kunna känna sig exklusiv.

Samkväm med grönkålssoppa

Jag är, som eventuella läsare av mina inpass på denna blogg sedan länge varit på det klara med, ingen vinkännare. Däremot kan det vara en själslig utveckling att börja reflektera något över det jag dricker, istället för att bara hälla i mig det. En utmaning är att avgöra vad ett okänt vin i glaset är för något - något som för mig oftast ter sig tämligen svårt. Ett tillfälle yppade sig när vi besökte min hustrus moster och kusin med familjer i Sundets pärla. Vinet till den mustiga grönkålssoppan - äntligen grönkål, i soppform alltså så som min mormor plägade servera den i mellandagarna efter att långkålen tagit slut - var rött. Fyllt av bärig frukt som drog åt sötma, men också med en bränd kryddighet och någon liten strävhet som gav ett visst sting. Ett trevligt vin, som också fungerade utmärket som sällskap till det gemytliga samtal som utspann sig kring bordet. Min första tanke gick till Italien, en ganska enkel men robust variant av bordsvin. Med tanke på den varma, nästan syltiga tonen kunde jag också gissat på Australien. Men vilken druva och så vidare övervägde jag inte ens att försöka komma på. Slutligen kunde jag inte motstå min nyfikenhet och fann ut att det var ett vin från Salento, boxmodellen av Mauro gjord på den gamla bekantingen primitivo-druvan. Med facit i hand var det förstås självklart - druvtypiskt, som kännaren säkert skulle säga.

Till kaffet bjöds en ny möjlighet att pröva smaklökarna - husets herre skänkte upp ett generöst mått whisky. En mycket mjuk, behaglig malt utan påträngande rökighet och med en för årstiden passande touch av torkade fikon. Hade jag satsat pengar på ett vad hade jag sagt att det var en låglandswhisky. Tur att jag inte gjorde det, för den visade sig vara från Speyside och inte vilken som helst, utan en MacAllan. När jag fick veta detta var det inte svårt att lista ut att det var varianten Elegancia, några år yngre än de årgångar jag så gärna avsmakat bland annat tillsammans med Esping en ljummen sommarafton i Vantinge. Den gången - vill jag minnas - var det denne hårdhudade drinkare som cyklade iväg mot staden utan medhavda accessoarer som solglasögon och dylikt. Inte för att de behövdes på nattkröken, men härav kan vi se att det inte enbart är jag som blir glömsk under rusets behagliga inflytande.

Mellan soppa och morotskaka förevisades vi även husets vinkällare - en imponerande och hemtrevlig plats, med en väggfast hylla som gav inspiration till förbättringar av det fuktiga och råa utrymme i Ängelsbäck som går under samma beteckning. Allra mest förtrödna blev förstås besökarna över hyllans innehåll, en välvald samling rödviner som garanterar ägarna angenäma stunder under överskådlig tid. Ett föredöme, ett önskat tillstånd att sträva efter!

säsongsöl V; Norge vs Danmark

Det har blivit nästan lika mycket öl som vin på bloggen under de senaste veckorna. Det kommer snart att ändras på men just nu måste vi lägga i överväxeln om vi ska ta oss igenom sortimentet innan knut. Om Trisse hittar ölöppnaren så kan vi kanske snart kora säsongens julöl. Då morgondagen är ledig och vikt för vinterbad, blev det i kväll två tungviktare som provades, Underlig Jul från norska Nögne Ö medan de danska färgerna försvarades av Hilleröds stolthet Bröckhouse Julebryg.

Bröckhousen är en riktig best med 9% alkohol. Smaken är mycket fyllig, söt och kryddig med nejlika som dominerar. Beskan är rätt nedtonad. Mer Belgien än England. Oavsett detta så är denna Julebryg för tung, för alkoholsmakande och för söt för min smak.

Man kan säga att Bröckhousen smakade som jag förväntat mig att Underlig Jul skulle smaka. Här möts man dock av en mera nedtonad variant. Om Underlig Jul motsvarar något av Springsteens mer bombastiska ögonblick så är Bröckhouse Meatloaf på högvarv. Detta sagt för att ge en viss nyans åt begreppet nedtonad. Alkoholhalten ligger på 6.5% vilket ger en mera balanserad smak. Det finns en viss sötma men inte lika dominerande som hos Julebrygen. Det jag verkligen går igång på när det gäller Underlig Jul är kryddigheten. Här finns en mjuk kryddridå där en mild kanelsmak svävar lite ovanpå. En smak som påminner om den man får fram genom att låta hel kanelstång koka med i risgrynsgröten. En mycket bra, men inte så värst underlig, julöl. Bröckhouse däremot, är helskum.

Jag ska tillägga, i rättvisans mamn, att jag tidigare år, när Gästgivaren hade Bröckhouse på fat, verkligen uppskattat flera av Bröckhouses belgisk-inspirerade öl som Brygmesters Bryg, Estrum kloster och tidigare Julebrygs årgångar. Bryggeriets starkaste kort är ändå deras engelsk/amerikanska ales.

nyår med riesling och prosecco

Till nyårsmiddagen är det tradition i det Espingska hushållet att försöka ställa ett inte helt ungt vin på bordet. Med detta i åtanke sparades en av de tre flaskor 1981 Riesling Kabinett Domäne Wachau som inköptes i somras (tack till Trisse och framförallt hans själs älskade som köade på Hansacompagniet). Ett sätt att stämma till eftertanke, ytterligare förstärka känslan av sandens ständiga strömmande i timglaset och påminnas om vikten av att använda tiden väl. 1981 då druvorna till det aktuella vinet skördades var året då The Cramps släppte "Psychedelic Jungle", Rh-Negativ gav ut "Firsovs Suspensoar", Ronald Reagan tillträdde och Prins Charles gifte sig med Lady Di. Systembolaget införde lördagsstängt, Gösta Bohman avgick och Arne Källerud gick ur tiden. Så här med facit i hand så kan man ju tycka att vissa beslut som togs var klokare än andra

Precis som The Cramps "Psychedlic Jungle" har vinet stått emot tidens tand på ett föredömligt sätt, inte bara stått emot förresten utan förädlats. Färgen talar visserligen om att det inte är ett ungt vin men det är så vackert i ljust bärnstensfärgade nyanser att man måste tala om att åldern tillfört något. Doften är makalös, stor och aromatisk med tydliga honungstoner och inslag av halvt mumifierade vinteräpplen. Här har vi ett vin där det är doften som är grejen. Smaken är inte så dum den heller, initialt åt det söta hållet med exotisk frukt och gröna äpplen, sedan följer de friska syrorna och ett grapebittert slut. Eftersmaken hänger kvar ett bra tag. Som följeslagare till en teriyaki-marinerad grillad lax med sesamfrön var vinet utmärkt. En kul och annorlunda vinupplevelse för c a 150 kr. Håll ögonen öppna efter nästa altwein-släpp från Domäne Wachau.

När det gäller bubbel på nyårsafton är jag inte så nogräknad. Kring tolvslaget brukar min förmåga att göra distinktioner inte vara på topp och man ska ju inte kasta pärlor åt svinen. Champagnen kan sparas till något annat tilfälle. Igår kväll blev det en riktigt bra Prosecco di Valdobbiadene Superiore di Cartizze från producenten Marsura Natale. Vinet kommer från det allra bästa prosecco-området och bjuder på fin fruktighet och en liten uns sötma som gör det extra älskvärt. Ett ypperligt sätt att välkomna det nya året på.

Nyårsafton i TV-soffan

En rad samverkande omständigheter - dislokerade revben, elaka norrländska baciller, utmattning efter hemresan, möjligen också en överdos av frisk luft - omöjliggjorde alla utagerande aktiviteter denna nyårsafton. Således en stillsam middag i hemmet: oxfilé med den där rödvinssåsen från i höstas och krämig risotto på arborioris, parmesan och grön sparris. En snabb och feberframkallande utryckning till ett folkfyllt Burlöv Centrum resulterade i att vi kunde korka upp en av nykomlingarna i amarone-sortimentet: A Amarone 2003 från producenten Alpha Zeta. Det fick lufta sig någon timme innan maten och släppte när det kom i glaset ifrån sig en fyllig doft med allt som ska finnas med, hela frukt- och bärsvängen plus en kryddighet som kontrapunkt. Vinet var smarrigt till maten - och hade funkat än bättre till några vällagrade hårdostar - med stora smaker av torkad frukt, russin, ekfat etcetera etcetera. Här fanns också en strävhet som effektivt hindrade vinet att bli inställsamt i sin fruktiga sötma.

Den här årgången kan ligga till sig några år. Om jag haft några tusenlappar som låg och skräpade till ingen nytta, hade jag gärna köpt en låda och korkat upp några flaskor om året för att se hur det artar sig. Men som det nu är, vore det nog vettigast att kväva den här amarone-vurmen i sin linda. Fast det är inget nyårslöfte.

När tolvslaget närmade sig slumrade vi sedan länge i soffan till en okritisk "talking heads"-dokumentär om Clint Eastwood. Vi vaknade till ett helvetiskt smällande och raketfräsande, rena Beirut därute på gator och torg. Nyår är ett tillstånd man måste vara på humör för, annars är det bara påträngande. Bubblet står fortfarande kvar ouppsmällt i kylen