Bortglömd amarone och parmesan

Mina fynd står inte i paritet med Espings (se nedan, Italo Cescon). Inspirerad av hans upptäckta garderobsskatt har jag ägnat veckan åt att rota igenom alla upptänkliga skrymslen och vrår på jakt efter en undanstoppad grüner veltliner, eller kanske en försummad gammal montepulciano. Ingenting. Det enda jag hittade var en överbliven skvätt amarone från nyår. Hur har den kunnat få stå där i kylen ända sedan dess? Oförklarligt. Den luktade inte särskilt trevligt längre, mer åt det avslaget sura hållet, men faktiskt: efter en stund i glaset kom de där bittersött fruktiga aromerna som fortfarande fanns därinne i smaken ändå fram. Till en bit halvtorr parmesan på kvällskvisten var det inte fel, i brist på annat.

Ett minne kom för mig: en vinter för länge sedan besökte jag och några kamrater en familj i Piove di Sacco, en liten by mellan Padova och Venedig. Herrn i huset tog med oss på en rundtur i trakten, bland annat till en gammal villa. Den verkade övergiven - förmodligen fungerade den som sommarresidens för nån förmögen stadsbo - men i ett uthus hittade vi en gammal man, ställets trotjänare och tjänsteande. Han fick nog inte många besök och visade stolt runt i sin boning. Plockade förstås fram en halvfull pava vin och en överbliven panettone från julen (vilket förresten påminner mig, Esping, om att vi inte fått höra hur det blev med din fruktkaka). Det var kallt i rummet där farbrorn hade sina förråd och det kraftiga röda vinet alldeles för svalt. Ändå blev det en uppsluppen stund där vi stod påbyltade och småfrös, tuggade snustorr julkaka och - medelst gester och ett i hast uppfunnet språk - utbytte skojigheter. En spjuver, den där gubben, och supandets språk är som bekant universellt. Efter första glaset behövde vi - precis som när man dricker kaffejög i Vantinge - ett för det andra benet också. Och sen, varför inte, ett glas för näsan också så att vi skulle kunna gå rakt dit den pekade. Vilket vi knappt kunde när vi sa arrivederci. Det var som sagt ett kraftigt vin, inte den sorten som man dricker till maten utspätt med en skvätt vatten. Sedan tog vår värd oss till kyrkan, där vi fnissiga och lulliga fick träffa prästen. En jättegammal helgedom, fina ikoner och krucifix, allt var finemang. Till slut visade prelaten oss församlingens ungdomsverksamhet i en vrå av kyrkan, han kanske tyckte det var mer passande. Där hade de barservering.