Förutom mötet med de excentriska vinmakarna från Slovenien (se nedan) präglades den gångna helgen av avsked. På fredagskvällen var det sista exemplaret av Ca' Maggiore Langhe Rosso som fick förgylla hämtpizzorna. Här kom vinet också - slutligen - till sin optimala användning, med sina körsbärsfruktiga och kryddigt varma toner. Jag är nu klar över att det inte hade vunnit på att ligga längre. Den här sista flaskan var på sin fullmogna topp, men några av de andra hade passerat zenit och var snabbt på väg att dala.
Helgen är enda tillfället att ägna sig åt långsam matlagning, och ofta är det andra aktiviteter som kommer emellan. Det är här Söndagmiddagen, så väl avhandlad av Esping tidigare i bloggens historia, kommer in i bilden och kan komma att få sin välförtjänta upprättelse. Det är en god idé, när det går att få till det. Den här söndagen var det en benfri kotlettrad, inhandlad till förmånligt pris hos Kooperationen, som fick dväljas i ugnen halvannan timme. Till det en krämig potatisgratäng och en liten grönsallad. Det var en god måltid, men framför allt var det förstås våra gäster - K, L och deras högst charmerande dotter - som gjorde söndagskvällen till en angenäm förberedelse för en hård arbetsvecka. Nåväl, inte överdrivet hård för min del kanske, med tanke på att jag nu sitter och skriver det här mitt på blanka måndagsförmiddagen.
Först gjorde vi rent hus med sista buteljen Slowine, som också fick hänga med till bruschettan med tomatröra. Till huvudrätten en annan återkommande gäst sedan Bolaget hade godheten att sänka priset förra våren: Domaine du Consul Vieilles Vignes 2003, från Costières de Nîmes. Vinet har varit användbart i olika sammanhang - kanske framför allt till grillade skivor av lammstek marinerade i ajvar och den provencalska kryddblandning man kan få hos slaktaren vid GA-torget i Helsingborg - men nu är det finito också på det. Lika bra det. Det är ett ganska välgjort vin, men liksom Ca'Maggiore har även det nått sin slutstation. Till fläskköttet och gratängen var det i kraftigaste laget, men jag tror K - som var den som fick stå ut med detta - kunde ha överseende. Damerna valde det vita alternativet, Yalumba The Y Series Riesling, 2007 (nr 16017), och eftersom det var en av de buteljer jag förärades i avskedspresent av mina arbetskamrater blev det förstås även mitt val. Det visade sig vara ett av K & L's husviner och var en trevlig ny bekantskap för oss. Mycket ungt och lätt, med en blommig kaskad av friska frukter (lime, päron) i doft och smak. Lättdrucket och -gillat, verkligen, till ett bra pris på Systemet. Kommer med säkerhet att dyka upp igen, som sällskapsdryck eller till någon vårlig räkfrossa.
Att skiljas är att dö en smula, sägs det, och oundvikligen försvinner många viner in i historiens glömska. Men också: förlorar du en står dig tusen åter. En ungdomlig och krispigt glad riesling på plussidan, inte alls illa!
Nio druvor i ett inlägg, det måste vara rekord. Kanske rentutav något att fira ? Denna tour de force blir ju inte mindre imponerande om man tar lördagens kraftmätning i beaktande.
SvaraRaderaFörlåt, åtta druvor och fem distrikt. Förmodligen ett rekord det också. Dubbel anledning att fira.
SvaraRaderaEn kraftmätning, absolut! Men det där med distrikten, särskilt de italienska, bör ägnas en speciell blogg-utredning. Ett vin kan ju knappast komma från två distrikt, i alla fall inte samtidigt. Här borde utarbetas nån form av standard, anser vän av ordning
SvaraRadera