Min avsikt är att snart kunna publicera en samlad säsongsölsbedömning som komplettering till Espings, ehuru fullödiga, rapport. Jag sliter hårt i det tysta med denna uppgift. Det citat som inleder Espings förra inlägg inger visst hopp, men vi bör också erinra oss gamle Bob Neuwirths krassa insikt:
They say that the road to hell
is paved with good intentions
Nåväl. Om gatloppet utför är kantat med täta mat- och dryckesstationer, kan det möjligen skynda på processen men också göra den betydligt behagligare - senast i sällskap av M & P som vi försökt samordna oss i rummet med sedan adventstiden. Till att börja med kan det gärna finnas ett litet glas bubbel, och varför inte Dopff Brut Crémant d'Alsace (nr 7410). Halvflaskan som blev stående oöppnad på nyårsnatten blev nu en aperitif för fyra, en liten slurk åt var och en som slank ner lätt som en plätt. Aptitretande, bubbligt och friskt, inget som satte sig på tvären eller störde det goda humöret.
Vi hade förberett en vegetarisk måltid med lätt asiatisk prägel, och här fick den riesling (2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken från Staatliche Weinbaudomäne Trier) som Esping så godhjärtat beställt, burit hem och förvarat en längre tid bli följeslagare. Jag hänvisar till Espings törstframkallande beskrivning av den 25:e december 2007, ty det finns inte något att tillägga. Tyvärr var korken i den andra flaskan skum: svartnad och illavuren. När jag satte korkskruven i den gled den illavarslande ner i flaskhalsen, vilket tydde på att den inte slöt tätt och att innehållet läckt ut. Det var svårt att avgöra om vinet var skadat, men vi hade ingen större lust att prova. Istället ska jag undersöka möjligheterna att byta flaskan, även om det inte går att få tag på någon mer riesling av samma ursprung. Kanske kan man hoppas på nya årgångar.
Till efterrätten - friterad camembert med hjortronsylt direktimporterad från Härjedalen - fick det bli en av de flaskor tokaji aszú vi hemförde från Budapest i höstas. Den här höll 3 puttonyos, vilket var friskt snarare än sockersött. Inslag av äpple och citrusfrukter kunde förmärkas. Det är tydligt att det hänt en del på tokajer-fronten sedan Hungarovin hade monopol på marknaden under den kommunistiska eran, både vad gäller producenter och kvalitet. Det är också en värld av begrepp och beteckningar - se bara Espings inlägg på Luciadagen om Tocai Friulano och kampen om rättigheterna till varumärket tokajer. Det kan vara på sin plats att söka information, till exempel på Wikipedia eller Vinklubben.se. Här kan man få lite rudimentär kunskap om den ungerska tokajern och dess historia, men som alltid måste man vara kritisk och läsa mellan raderna. Det är lätt att racka ner på det vin som producerades under kommunisttiden, men det framgår också att de bästa gårdarna efter systemskiftet har köpts upp av utländska intressenter - bland annat franska - och att stilen nu närmar sig sauternes-vinerna. Ett bestående intryck från besöket i Budapest var det utländska kapitalets inflytande, på allt från uppköp och restaurering av byggnader till att driva restauranger som Gundel. Det blir snyggare och snofsigare, men också mer likriktat och tillrättalagt. Den "ungerska" stilen strömlinjeformad och paketerad för den besökare som vill ha något genuint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar