Det georgiska qvevri-symposiet återbesökt

Några av de amerikanska deltagarna i det internationella georgiska qvevri-symposiet  i september 2011 (se här, här och här) har lagt upp en foto- och videoblogg från sin resa i österled.

Provning med nyfikna noviser

Någon gång i höstas fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att hålla en opretantiös vinprovning för en grupp noviser. Ingen hade något uttalat vinintresse men alla tyckte om att dricka ett glas vin ibland. Stor nyfikenhet men ingen direkt kunskap. Vi provade fem viner i en mer traditionell provningskontext . 

Mina tankar inför provningen handlade om att försöka väcka gruppens nyfikenhet för vad vin kan vara, att hjälpa dem att hitta de egna preferenserna och kanske framförallt förmedla att vinprovning inte behöver vara så särskilt märkvärdigt. Jag bestämde mig också direkt för att välja viner jag gillar, viner som jag tycker har något att säga och inte utgå från någon lagom nedlåtande föreställning om vad som skulle kunna tänkas gå hem.

Vi började med 2010 Occhipinti SP68 Bianco som direkt väckte reaktioner. -Det doftar sött men smakar friskt sa någon. En annan provare menade att vinet doftade blommigt, lite som fläder. -Jag brukar inte gilla vitt vin men det här var annorlunda löd en annan kommentar. Och vips så var vi igång och snackade naturvin, skalmaceration och hantverksmässig vinproduktion.

De röda provades två och två. Första paret ut var 2010 Occhipinti SP68 Rosso och 2009 Domaine Leon Boesch Rogue Luss, en fatlagrad pinot noir från Alsace.  Det var inget snack om vilket vin som gick bäst hem hos deltagarna. Kombination av lätthet och smakrikedom hos SP68:an förvånade och fascinerade. För min del blev Rogue Luss kvällens stora utropstecken. Sansad fatlagring, ljuvlig jordgubbsfrukt, lätt rökighet i kombination med frisk syra och rätt distinkta tanniner. Ett vin som växte i glaset under kvällen och satt som en smäck till den efterföljande boeuf bourguignon.

Provningen fortsatte med lite kraftigare doningar. Jag hade valt 2006 Masi Amarone Costasera som en lite folklig eftergift. Det visade sig att ingen i gruppen kände till begreppet amarone utan närmade sig vinet rätt så förutsättningslöst. Vinet ställdes mot 2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir, en grenachedominerad blandning från Côtes du Ventoux.  Kraften i båda vinerna imponerade och fler än en trodde att amaronen var ett starkvin. Flera upplevde vinet som tungt. La Pierre Noir verkade pricka de flestas smakpreferenser med kraftfulla mörka bär, lakrits och mycket lång eftersmak. -Smakrikt utan att bli för mycket löd en sammanfattande kommentar.

Vi öppnade ytterligare några flaskor till maten och hann med att smaka 2004 D'Arenberg The Galvo Garage, 2007 Delas Crozes-Hermitage och 1983 Anjou Blanc Reserve. För min del var det spännande att prova vin i en lite annan kontext än den jag är van vid. Det är kul att konstatera att det inte alltid är mycket av allt med sötma på toppen som går hem. Kanske är föreställningen om att vin ska smaka på det sättet lika inlärd som andra föreställningar ?

2006 Filippi Soave Classico Colli Scaligeri Vigne delle Brá

När drack du senast en soave som fick dig att haja till ?

2006 Vigne delle Brá är gjort på 100% garganega som lagrats 20 månader sur lie . Odlingen är ekologisk och vingården ligger på c a 400 meters höjd. Vinet har en djupt guldgul färg. Doften är mogen och mäktig och det händer massor. Här finns mycket framträdande mineraltoner, svavel och sälta. Efter en stund dyker det upp en antydan till petroleum. Frukten är fet och mogen med inslag av citrus och  tropiska frukter. Det finns också en viss nötighet eller möjligen mandeltoner.

I munnen känns vinet verkligen mjukt, krämigt och avrundat. Det är fylligt och kraftfullt men känns inte tungt. Intressant mineralisk sälta, frisk syra och klockrena citronpastiller skapar tillsammans en intressant och mycket matvänlig helhet.  Riktigt bra.

2006 Vige delle Brá finns att köpa hos Cibi&Vini för 119DKK

2003 Roagna Barbaresco Pajé

Jag har ett lätt neurotiskt förhållande till en del av mina vinflaskor. Redan innan jag avslutat meningen hör jag protester från övriga familjen.som vill stryka "lätt" och ersätta "en del av mina vinflaskor" med "det mesta". Men nu är Billigt Vin en vinblogg och vi smalnar av perspektivet. OK ?

En del flaskor åker fram och tillbaka mellan slaktbänk, klädskåpet på jobbet och lådan under sängen. Roagnas 2003 Barbaresco Pajé är en sådan där flaska som varit på gång så länge men som det av någon underlig anledning aldrig kännts rätt att öppna. Som så många gånger förr löste IV-Patrik mitt dilemma genom en insiktsfull kommentar om ett annat vin. "Det behöver inte vara något speciellt tillfälle" vill jag minnas att han sa.
Och så är det ju. Såklart. Korkar man upp en speciell flaska så BLIR  ju tillfället speciellt.

2003 Barbaresco Pajé har fått många bloggare att gå i spinn och det är med skyhöga förväntningar jag närmar mig den. Det första intrycket är lite av en besvikelse. Intressant doft med mineraler och lövbrasa i främsta rummet. Det finns en del mörka körsbär och hallon lite försynt i bakgrunden men det svänger liksom inte. Jag häller tillbaka mitt glas i karaffen och väntar ett par timmar. När jag häller upp för andra gången har det verkligen hänt saker. Jag möts av en helt ljuvlig doft där frukten verkligen vaknat till liv och tagit en mer framträdande plats i helheten. Alla de typiska nebbiolomarkörerna finns där men det som verkligen knäcker mig är den balanserade och självklart harmoniska helheten.

Smaken funkar på precis samma sätt. Jag skulle kunna rabbla associationer tills jag blev blå i huvudet och ändå inte fånga det som jag upplever som den stora poängen med vinet. Återigen balansen och helheten. En verklig skönhetsupplevelse som får mig att ena stunden slappna av och njuta för att nästa stund fyllas av en hisnande känsla. En skönhetsupplevelse. När jag sedan sitter där med eftersmaken av mineraler och körsbär känns det som att jag blivit en bättre människa. Åtminstone lite.

2009 Ca'Orologio Calaóne

Colli Euganei är ett litet DOC-område som ligger i Veneto,  några kilometer söder om Padua. Området var fram till för ett tiotal år sedan mest en lokal, eller regional angelägenhet. Man har såklart producerat vin sedan urminnes tider men den här delen av Italien är synnerligen välmående ekonomiskt och som på så många andra håll konsumerar man helst lokalt. Det är ju heller inte långt till Venedig och turistfällorna längs den Adriatiska kusten. Jag kan föreställa mig att producenterna inte haft några alltför starka incitament att ge sig på kvalitetsproduktion.
PÅ senare år har det dock skett en målmedveten satsning på att höja kvalitén. Nyligen fick moscato giallo-vinet Fior d'Arancio DOCG-status och de röda bordeaux-blandningarna en hel del positiv uppmärksamhet. Här finns också en av Italiens naturvinspionjärer, som jag besökte härom vintern, Castello di Lispida.

Ca'Orologio är en relativt ny producent. Ägaren Maria Gioia Rosellini tog över verksamheten 1995 och lanserade första årgången 2002. Produktion är ekologisk och man arbetar delvis biodynamiskt. På 12 ha producerar man strax under 30.000 flaskor per år. Calaóne är gjort på en blandning av 60% merlot, 35% cabernet och 5% barbera. Vinet lagras i två år varav ett på 70% och 30% ett-åriga barriquer. Ingen filtrering.

Vinet är mycket mörkt blårött och helt opakt. Doften vittnar direkt om att druvorna odlats i ett mycket varmt klimat. Den har intensiv arom av mörka bär, plommon, kaffe och vanilj. Den vulkaniska jordmånen känns i de tydliga mineraltonerna. Det är ett verkligt fullmatat paket med mycket stoppning men som ändå inte riktigt förmår att härbärgera 15% alkohol.

Vinet smakar precis som väntat. En veritabel käftsmäll med frukt, fat och alkohol. Bra, frisk syra och tanniner som stramar upp hjälper en del men för mig blir det för mycket. Vinet skulle utan tvekan vinna på lagring och det är definitivt välgjort och inte utan poänger. En italiensk nya världen-tolkning på gott och ont.

Vinet finns i beställningssortimentet för 189 kr  men kan också köpas hos Cibi&Vini i Köpenhamn för 135 DKK. Flaskan var ett varuprov från C&V

2008 Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo

Efter storhelger och ledigheter med mycket mat och ännu mer vin lovade jag mig själv att trappa ner på ätandet och drickandet ett tag. Asketism ligger inte för mig längre. Vita veckor och hälsokurer har en tendens att ackumluera ett sug efter det man under en begränsad tid undviker. Däremot kan ett visst mått av återhållsamhet vara på sin plats. Men det är inte så lätt som det låter och det har gått sådär. I måndags fanns det fortfarande några halvdruckna flaskor kvar som behövde tömmas och när jag kom hem från jobbet ikväll doftade det lasagne redan i hissen. Giuseppe Rinaldis 2006 Dolcetto d'Alba som provades på trettondagsafton har satt sina spår och när det vankades lasagne satte suget efter ett redigt och traditionellt matvin in. Ett så mycket redigare och traditionellare matvin än Bartolo Mascarellos Barbera d'Alba San Lorenzo finns nog inte. Den fick det bli.

Vinet har en vackert rubinröd färg.  Doften har mycket fin frukt på ett sobert, elegant och lite sparsmakat sätt. De tydliaste komponenterna är körsbär och skogsbär. Tydliga mineraltoner, lakritsrot och kryddor.

För mig är grejen med barbera balansen mellan frukt och syra. Bartolo Mascarellos barbera utför balansakten på ett så totalt avspänt sätt att det verkar helt självklart. Smaken korresponderar direkt med doften. Det finns lite sötma från frukten och en rejäl och mycket stringent syra. Lite värmande alkohol i avslutningen tillsammans med lakrits, kryddor och lätta, finkorniga tanniner.

2008 Barbera d'Alba San Lorenzo är såklart ett löjligt bra matvin som jag kan tänka mig att dricka till det mesta, från pizza till långkok. Gärna i stora klunkar. Det står helt klart att drickbarhet inte är är något som började med Occhipinti eller Lapierre. Om nu någon trodde det. Samtidigt är det så mycket mer än ett bra matvin. För mig är det ofrånkomligt att närma mig en flaska från Bartolo Mascarello utan en viss andäktighet.
Det är en traditionsbärare och en symbol för piemontesisk stolthet och integritet. Det tar dock inte särskilt lång tid för andäktigheten att ge efter för lusten till ytterligare en stor klunk. Det här måste vara den bästa barbera jag har druckit.

Stort tack till Italienska Viner för flaskan.

2006 Paolo Bea Arboreus

Under trettondagsaftonsprovning hos Patrik förde jag inga anteckningar. Spännande viner, god mat och trevligt sällskap håller min uppmärksamhet fullt sysselsatt. Att försöka få ner intrycken på papper gör att åtminstone jag missar det som är poängen med att umgås, äta och dricka. Dessutom har ju Patrik med sedvanlig ackuratess redan fångat och förmedlat intrycken av det som dracks.

Ett par av vinerna har dock fortsatt att prata med mig såhär två dagar efter det begav sig. Giuseppe Rinaldis 2007 Dolcetto d'Alba gjorde ett enormt intryck på mig under kvällen. Då när det begav sig handlade samtalet mest om ursprung, tradition, bedårande körsbärsfrukt och lätta men distinkta tanniner. Nu har konversationen övergått i ett envetet tjatande om hur jag missade när BB-Vinimports nebbiolo-tåg avgick och att Dolcetton fortsatt finns att beställa från Stefan Töpler för vad som i sammanhanget måste anses vara närmast en symbolisk summa. Nu har det lugnat sig lite och lådan är beställd. Det andra vinet som fortsatt snacka är Paolo Beas 2006 Arboreus. Även här handlar snacket om ursprung, tradition och hantverk. Samtalsämnena är de samma men dialekterna är olika.

För Paolo Bea är det här med att göra naturliga viner inget nytt. Han har aldrig gjort något annat. Som vinproducent etablerade sig Bea 1980. Innan dess gjorde man vin till husbehov och odlade mer frukt och grönsaker. Idag är förhållandena de omvända och  av egendomens 15 ha är 11  vingårdar. Min gissning är produktionsmetoderna inte förändrats i någon större utsträckning.

2006 Arboreus är gjord på 100% trebbiano spoletino. Druvan är en lokal variant av trebbiano med tjockare skal och högre syra. Druvorna till Arboreus kommer från en 125 år gammal vingård. Rankorna är högt uppbundna och under dem odlar man kronärtskockor.

Vinet är guldgult i färgen med en liten dragning åt orange och helt klart. Förvånansvärt ljust för att ha genomgått tre veckors skalmaceration  Efter jäsning har vinet lagrats två år på ståltank, därav 232 dagar på jästfällningen innan buteljeringen. Efter ytterligare nio månaders flasklagring släpps vinet på marknaden.

Jag håller med Patrik om att doften får en att associera till ett rött vin. Här finns något rustikt, rejält och arketypiskt italienskt i doften. Lite brandrök och tjära men också honung, mandel, citrus och aprikos. Här har vi ytterligare ett strålande exempel på att det går att göra vita viner med skalmaceration utan att metoden skymmer vare sig ursprung eller druva.

Till en början är smaken något av en besvikelse efter den särpräglade och, på sitt sätt, storslagna doften. Vinet har rätt hög viskositet och det fyller på något sätt munhålan utan att egentligen ha tillräckligt med stoppning. Med stigande temperatur och luft så händer det saker. Frukten, framförallt aprikos, gula plommon och citrus, får mer spänst och pondus. Plötsligt så levererar  även smaken och infriar alla löften. Syran är frisk men avrundad och tanninerna lätta och mycket finkorniga.

För mig var det här en riktigt stor upplevelse där säkert etiketten spelat en roll i sammanhanget. Och visst är de vackra, Paolo Beas etiketter. Och inte bara vackra. De vackert handtextade etiketterna innehåller massor med information om produktionen. Här kan vi tala om verklig transparens.

Den som vill läsa mer om Paolo Bea hittar ett helt kapitel i Neal Rosenthals utmärkta bok "Reflections of a winemerchant". Vill du prova Paolo Beas viner kan du vända dig till danska Winewise

2007 Jean Yves Peron Champ Levat

Jag har inte sett Jean Yves Perons namn på någon av de svenska vinbloggarna ännu. Däremot verkar han vara på väg att bli ett stort namn i naturvinskretsar. Peron håller till i Savoien, inte långt från Albertville. Där  har han ett par hektar med inhemska druvor som de vita jaquère, roussanne och altesse, och den röda altesse. Odlingen är biodynamisk och allt arbete i vingården görs för hand. Inget annat är möjligt då vingården ligger på en brant sluttning och marken är mycket stenig. Peron tillämpar maceration carbonique och använder inget, eller mycket lite, svavel. Jag var egentligen mest intresserad av Perons vita, eller rättare sagt oranga, viner men allt var utsålt hos Petillant. Nya årgången  väntas in till våren. Istället blev det några varianter av den röda mondeuse, en druva jag aldrig tidigare provat.

Vinet går i en rödbrun, lite grumlig nyans. Det ser faktiskt mer intressant än tilltalande ut. Doften däremot siktar direkt in sig på lustcentrat. Det händer massor på en gång. Jag skulle vilja beskriva doften som skinande röd. Bär i alla former och röda, lätt bedagarde , äpplen. Vinet känns lätt oxiderat och jag får nästan lite vin jaune-vibbarDet dyker upp inslag av varmt gummi, knallpulver och en touch av stallighet. Efter en stund hittar jag lite blyga violer

Smaken borde kanske inte ha överraskat mig men jag var inte helt förberedd på vad som skulle komma. Aromerna återspeglas i smaken rätt väl men ändå blir första reaktionen förvirring. Det påminner mest av allt om en belgisk geuze. Mycket stall och en vitvinslik syra som är på gränsen till vass. Men med lite tid vänjer sig sinnena vid uttrycket och vinet blir mer tilltalande. Eller rättare sagt, jag blir mer tilltalad av vinet. Det är ganska lätt, mycket saftigt, slankt och absolut bentorrt. Frukten och violerna tittar fram

Det här påminner inte om något annat rött vin jag druckit och jag är  fascinerad. 2007 Champ Levat vann verkligen över mig. Naturvinskarektaristikan finns där men vinet känns som en blandning av en terrano från Carso, en lätt syrah från norra rhône och ett vin jaune. Låter det osannolikt ? Prova själv ! Finns hos Petillant och kostar 175 DKK.

Ronchi di Cialla

Så, nytt år och nya föresatser. Varför inte vänta en stund med att göra som vanligt, ställa in och ställa ut
löftena om bättring. Igår skrev jag om de tre friulanska vingårdsbesöken som ännu inte resulterat i bloggposter och nu sitter jag här och försöker dra mig till minnes vad som utspelade sig under ett par eftermiddagstimmar i slutet av juli.

Ett överambitiöst schema gjorde att besöket hos Ronchi di Cialla var dagens tredje besök men inte det sista. Jag anlände naturligtvis kraftigt försenad, rejält stressad och med trötta smaklökar. Det mesta rinner av mig direkt när jag stiger ur bilen på familjen Rapuzzis gårdsplan. Sönerna Pierpaolo och Ivan tar emot och visar runt.  Det är bedövande vackert, lugnt och förvånansvärt svalt. Vi går in och jag får träffa föräldrarna Paolo och Dina Rapuzzi.

Paolo Rapuzzi är idag i 80-årsåldern och sönerna har tagit över det mesta av driften. Paolo bjuder mig att sitta vid bordet och börjar berätta en fascinerande historia. När han startade Ronchi di Cialla 1970 var han runt 40 och hade ingen erfarenhet av jordbruk eller vinodling. Paolo hade haft ett företag med agentur för Olivetti skrivmaskiner men trivdes inte med det han gjorde. Tillsammans med hustrun köpte han de 30 ha som idag är Ronchi di Cialla.

När jag försöker säga att det var ett modigt steg att ta så avbryter Paolo mig, lägger handen på min axel och säger - Det var inte mod, det var vantrivsel och jag har aldrig ångrat mig. Nu var det inte bara så att familjen Rapuzzi gav sig ut på ett för dem okänt område. För 40 år sedan var det inte många producenter i Friulien som buteljerade. De inhemska druvorna rycktes upp och man nyplanterade mest franska druvsorter och nyckelordet inom lantbruket var industrialisering. Paolo Rapuzzi gjorde precis tvärt om. Markerna runt Prepotto har sedan urminnestider ansetts vara de absolut bästa för att odla schiopetto. Förmodligen har druvan också sitt ursprung här.  1970 var den i princip utdöd men med hjälp av de kvarvarande rankor han kunde hitta fick Paolo Rapuzzi igång den första kommersiella schioppettinoodlingen sedan andra världskriget.

Till en början var motståndet från kontrollerande myndigheter stort och det var en hel del byråkrati som behövde hanteras. I oktober 1977 skördades första årgången. 3.500 rankor planterade på 2 ha gav totalt c a 4.000 flaskor. Första årgången finns fortfarande att köpa på gården för 720 euro. Den buteljerades f ö som Vino da Tavola. 1989 fick Schioppettino DOC-status i Colli Orientale. 1995 fick Cialla cru-status med rätt att sätta ut namnet på etiketterne. En officiell sottozona med Ronchi di Cialla som enda producent. Utöver schioppettino får även verduzzo, picolit, ribolla gialla och refosco dal peduncolo rosso odlas.

Paolo Rapuzzi berättar att man använt barriquer för i stort sett alla sina viner sedan starten. -Jag ville göra bra vin lämpat för lång lagring berättar Paolo och fortsätter -Luigi Veronelli rådde mig att kontakta Antinori som var den ende i Italien som använde barriquer vid denna tidpunkt. Angelo Gaja började experimentera 1978. Jag var nöjd med resultatet och bestämde mig för att fortsätta på den inslagna vägen. 

Idag lagras de röda vinerna 14-18 månader på barrique (hälften nya) och 2½ - 3 år på flaska innan de släpps på marknaden. De vita vinerna får ungefär ett år på fat och ett till två år på flaska. Ronchi di Cialla buteljerar också en enklare schioppettino under druvans pseudonym ribolla nera som lagras på ståltank. Totalt gör man cirka 80.000 flaskor om året. 70% säljs på hemmamarknaden, resten exporteras.

Paolo Rapuzzi har också gjort en annan räddningsaktion när han såg till att en särskilt lågavkastande klon av picolit bevarades. Druvan lider av en genetisk defekt som gör att bara en liten del av blommorna utvecklas till druvor. När de flesta producenter planterade om med nya och "bättre" kloner bevarade Rapuzzi den ursprungliga varianten. Ni kan väl gissa vilken klon det är som de bästa producenterna nyplanterar idag. Paolo visar stolt upp en etikett från italiens främsta vin-plantskola Rauscedo 

Vi provar oss igenom en stor del av sortimentet med särskilt fokus på schioppettino som kommer på bordet i tre årgångar, 2007, 2001 och 1987. Jag smakar också 2009 Ciallabianco,  och de båda söta 2008 Verduzzo di Cialla och Picolit di Cialla. Självklart är jag påverkad av sammanhanget och av den fascinerande historien jag fått ta del av. Det syns på Paolo Rapuzzi att han är stolt över vad han och familjen åstadkommit och när vi smakar vinerna förstår jag att  han tycker att det varit mödan värt.

Jag kan bara instämma. Schioppettinon är såklart huvudnumret. Runt Prepotto blir schioppettino lättare och elegantare än när den odlas i de varmare delarna av Colli Orientale. Jag fascineras av den generösa och fruktiga 07:an som får mig att tänka på en blandning av syrah från norra Rhône och Pinot Noir. 01:an är lite tvär och mindre tillgänglig (är det den ökändaschioppettinotunneln som spökar?) medan årgång 87 är ett otroligt vackert vin.


Även de vita vinerna är mycket bra. På förmiddagen provade jag sju verduzzo och sju pcolit från synnerligen välrenommerade producenter utan att hitta ett enda jag skulle vilja dricka igen. För söta och för tunga. Ronchi di Ciallas båda sötnosar har perfekt balans med frisk syra och är förhållandevis lätta.


2009 Ciallabianco gjort på 65% ribolla gialla, 30% picolit och 5% verduzzo är ett mycket aromatiskt vin med vit persika, citron, vanilj och mandel i doften. Munkänslan är rund och fyllig med söt frukt och frisk syra. Mycket lång eftersmak. Kanske det vin som överraskade mig allra mest.

Ett stort tack till familjen Rapuzzi för ett fantastiskt mottagande och en oförglömlig eftermiddag. Nu blir det till att bearbeta Carlo, Fabio eller Stefan att plocka hem några lådor så jag slipper att vänta till nästa sommar.

Nyårsdagsfunderingar

Det började väl rätt så bra när det gäller förra årets spådom angående amaronens återupprättelse i den svenska bloggosfären men rätt snart blev allt som vanlig igen. Eller kanske ändå inte riktigt för JC's Vintankar håller Valpolicellas fana högt. Någon riktigt spridningseffekt har jag ännu inte sett. Detta borde ju såklart avhålla mig från vidare förutsägelser men det kanske kommer en eller annan lite längre fram. Nu tänker jag dock börja med att blicka bakåt.

Att bo på skånska landsbygden har sina fördelar men också en del nackdelar. Det är långt till alla de spännande vinevenemang som går av stapeln i huvudstaden. Köpenhamn ligger ju lite bättre till men deltagande i en provning kostar ändå ofta minst en halv semesterdag. Lösningen har fått bli att ordna en del själv. Under året har det blivit provningar med Philippe Gimel och Eric Lichtlé. Förhoppningsvis blir det fler liknande arrangemang. Vi får se om det går att få hit Fulvio Bressan under 2012. Jag jobbar på det. På tal om Fulvio så känns det oerhört kul att konstatera att många upptäckt hans viner under 2011. Lite av året genombrott i bloggosfären skulle man väl kunna säga.

2011 innebar också ett par vinresor. Tillsammans med Jörgen i Costières de Nîmes och på egen hand i Friuli-Venezia Giulia. Från den senare resan finns det fortfarande några obloggade besök. Det är min ambition att rätta till det sorgliga faktum att besöken hos Ronchi di Cialla, Ronco del Gnemiz och Le Due Terre inte avhandlats på Billigt Vin. Det var stora och inte helt lättsmälta besök som fick mig att bli något mindre kategorisk vad gäller barriquelagring och förhoppningsvis också lite klokare. Det är onekligen bra att resa och möta verkligheten ibland.

På tal om resor så tycker jag att det känns som att vinvärlden har växt under 2011, åtminstone har min vinvärld gjort det. Jag har fått möjlighet att prova viner från Georgien som jag verkligen uppskattat och hoppas få möjlighet att dricka mer av under 2012. Även om man håller sig inom den gamla vinvärlden så har 2011 verkligen lärt mig att det finns massor av intressanta viner bortom allfarvägarna.

Så, nu ska jag försöka blicka lite framåt  och ta hjälp av det sista vinet jag drack under 2011. 2010 Les Champs Libre Lard, des Choix är kommer från Ardéche och görs av René-Jean Dard (Från Dard&Ribo) och Hervé Souhaut. Vinet är gjort på en stor andel gamay med lite syrah på toppen. Odlingen är biodynamisk och om vinet svavlats så är det minimalt. Det doftar blandsaft med hög halt körsbär och röda vinbär, röda äppelskal och kryddor. Enkelt, rustikt och rättframt.

Smakmässigt är det lätt, mycket saftigt och friskt. I smaken är det precis samma blandsaft men körsbären och de röda äpplena känns mera framträdande. Smaken är lite gles och rätt kort eftersmak. Trevligt och opretantiöst men också snabbt glömt.

Hade jag fått det här vinet på karaff i en fransk bykrog så hade jag blivit glatt överraskad och troligen beställt in en till. Nu köptes det på en vinhipstershop i Köpenhamn för en dansk hundring. Det känns lite märkligt att vardagliga bonnviner buteljeras, förses med snajdiga etiketter och blir till identitetsskapande accessoarer. Jag gissar att vi kommer att se mer av den varan framöver. En annan spådom är att företeelsen inte blir så värst långvarig.

En annan, och betydligt mera intressant utveckling kan Elisabetta Foradori få illustrera. En av Italiens mest välrenommerade och respekterade biodynamiska producenter gör strålande viner av druvan teroldego. Hon har nu börjat göra naturliga och amforalagrade viner på druvorna från två av hennes bästa vingårdar. Man kan naturligtvis se det som ett sätt att hoppa på naturvinståget. Ett annat perspektiv är att se Elisabetta Foradori som någon som vill prova att utvecklas vidare. Det ska bli oerhört spännande att prova de nya teroldegovinerna liksom att smaka hennes amforalagarade och macererade nosiola.

Bästa vinerna under 2011 ? Jag kan inte klicka fram någon sammanställning via Cellartracker. Om jag ska vara helt spontan istället så vill jag plocka fram två viner från en oförglömlig eftermiddag tillsammans med Paolo Rapuzzi. En Schioppettino di Cialla från mitten av 90-talet och den vita Biancho di Cialla gjorde båda ett oerhört stort intryck på mig.

Ett annat vin som jag hoppas att få dricka igen var en vital och ungdomlig 1991 Terranum från Edi Kante. Det grämer mig fortfarande att jag inte handlade några flaskor på plats. 18 euro vill jag minnas att de kostade... 2001 Bora di Kante gick heller inte av för hackor.

En av året ögonöppnare för mig blev vad som gåt att åstadkomma med carignan från gamla stockar. Marc Kreydenweiss Ka har jag återkommit till i minnet ett antal gånger.  Chateau d'Or et de Gueules 2009 Qu'es Aquo har jag druckit även efter hemkomsten från Costières de Nîmes och den måste också med på ett hörn. Minst lika bra var f ö samma producents mourvedre 2007 La Bolida.



Jag har ännu inte hunnit korka upp årets första vin. Det får anstå tills imorgon.

Lunch på Vespro

I fredags gjorde jag årets sista Köpenhamns-tripp med besök hos Cibi&Vini och Petillant. Ingen regelrätt safari alltså utan snarare enoscouting i vinvärldens ytterområden. Jag tog mig också till Nörrebro för lunch på Vespro som ligger bara några stenkast från Terroiristen och Relae.

Jag är i  rätt skeptisk till Italienska restauranger utanför Italien.  Det finns så väldigt mycket som kan gå fel och väldigt sällan har man det mod,  den självkänsla och det kunnande som krävs för att hålla det enkelt. Många är rena klåpare medan andra går i finmatsfällan och krånglar till det.

Vespro ligger en halvtrappa ner från gatuplan. Lokalen är liten och har uppskattningsvis plats för ett 30-tal gäster. Enkla trästolar, små bord och en inramning som känns genuin. Jag känner mig rätt säker på att ingen restaurangstylist satt sin fot på Vespro. Stället,  som öppnades i somras, drivs av familjen Burattelli. De beskriver stället som vinbar och café men det finns rejäl lagad mat att få.

Menyn är liten. Man kan äta en fyra-rättersmeny som ändras dagligen  eller välja på en del smårätter. Jag satsar på en piatto misto och får efter 20 minuters väntan in en synnerligen välfylld tallrik med småportioner av olika primi och sedan ett par rejäla skivor kalvstek med skysås.

Maten är fantastiskt god och tillagad på ett sätt som gör mig rörd. I skysåsen finns en rejäl kvist med rosmarin kvar, polentan har gratinerats med ost och en anings aning tryffel. Jag serveras också ett slags gnocchi som jag gissar är gjord på mannagryn. En rätt jag ätit många gånger tidigare men aldrig på restaurang. Faktum är att det känns inte riktigt som att vara på restaurang. Upplevelsen ligger närmre den att vara hembjuden till någon som har en mamma som verkligen kan laga mat. Och som har en riktigt bra vinkällare ska man kanske tillägga.

Vinlistan är som sig bör rakt igenom italiensk och merparten av vinerna är ekologiska. Namnen i listan känns igen från Cibi&Vini, Winewise och Carlo Merolli. Här finns såklart viner från de välkända distrikten men lika ofta går man i andra riktningar och söker sig bort från allfarvägarna.

Jag ser verkligen fram emot att äta en full meny på Vespro. Det här är inte ett ställe som kommer att vinna stjärnor och utmärkelser utan en restaurang som vinner hjärtan