2006 Paolo Bea Arboreus

Under trettondagsaftonsprovning hos Patrik förde jag inga anteckningar. Spännande viner, god mat och trevligt sällskap håller min uppmärksamhet fullt sysselsatt. Att försöka få ner intrycken på papper gör att åtminstone jag missar det som är poängen med att umgås, äta och dricka. Dessutom har ju Patrik med sedvanlig ackuratess redan fångat och förmedlat intrycken av det som dracks.

Ett par av vinerna har dock fortsatt att prata med mig såhär två dagar efter det begav sig. Giuseppe Rinaldis 2007 Dolcetto d'Alba gjorde ett enormt intryck på mig under kvällen. Då när det begav sig handlade samtalet mest om ursprung, tradition, bedårande körsbärsfrukt och lätta men distinkta tanniner. Nu har konversationen övergått i ett envetet tjatande om hur jag missade när BB-Vinimports nebbiolo-tåg avgick och att Dolcetton fortsatt finns att beställa från Stefan Töpler för vad som i sammanhanget måste anses vara närmast en symbolisk summa. Nu har det lugnat sig lite och lådan är beställd. Det andra vinet som fortsatt snacka är Paolo Beas 2006 Arboreus. Även här handlar snacket om ursprung, tradition och hantverk. Samtalsämnena är de samma men dialekterna är olika.

För Paolo Bea är det här med att göra naturliga viner inget nytt. Han har aldrig gjort något annat. Som vinproducent etablerade sig Bea 1980. Innan dess gjorde man vin till husbehov och odlade mer frukt och grönsaker. Idag är förhållandena de omvända och  av egendomens 15 ha är 11  vingårdar. Min gissning är produktionsmetoderna inte förändrats i någon större utsträckning.

2006 Arboreus är gjord på 100% trebbiano spoletino. Druvan är en lokal variant av trebbiano med tjockare skal och högre syra. Druvorna till Arboreus kommer från en 125 år gammal vingård. Rankorna är högt uppbundna och under dem odlar man kronärtskockor.

Vinet är guldgult i färgen med en liten dragning åt orange och helt klart. Förvånansvärt ljust för att ha genomgått tre veckors skalmaceration  Efter jäsning har vinet lagrats två år på ståltank, därav 232 dagar på jästfällningen innan buteljeringen. Efter ytterligare nio månaders flasklagring släpps vinet på marknaden.

Jag håller med Patrik om att doften får en att associera till ett rött vin. Här finns något rustikt, rejält och arketypiskt italienskt i doften. Lite brandrök och tjära men också honung, mandel, citrus och aprikos. Här har vi ytterligare ett strålande exempel på att det går att göra vita viner med skalmaceration utan att metoden skymmer vare sig ursprung eller druva.

Till en början är smaken något av en besvikelse efter den särpräglade och, på sitt sätt, storslagna doften. Vinet har rätt hög viskositet och det fyller på något sätt munhålan utan att egentligen ha tillräckligt med stoppning. Med stigande temperatur och luft så händer det saker. Frukten, framförallt aprikos, gula plommon och citrus, får mer spänst och pondus. Plötsligt så levererar  även smaken och infriar alla löften. Syran är frisk men avrundad och tanninerna lätta och mycket finkorniga.

För mig var det här en riktigt stor upplevelse där säkert etiketten spelat en roll i sammanhanget. Och visst är de vackra, Paolo Beas etiketter. Och inte bara vackra. De vackert handtextade etiketterna innehåller massor med information om produktionen. Här kan vi tala om verklig transparens.

Den som vill läsa mer om Paolo Bea hittar ett helt kapitel i Neal Rosenthals utmärkta bok "Reflections of a winemerchant". Vill du prova Paolo Beas viner kan du vända dig till danska Winewise