löftena om bättring. Igår skrev jag om de tre friulanska vingårdsbesöken som ännu inte resulterat i bloggposter och nu sitter jag här och försöker dra mig till minnes vad som utspelade sig under ett par eftermiddagstimmar i slutet av juli.
Ett överambitiöst schema gjorde att besöket hos Ronchi di Cialla var dagens tredje besök men inte det sista. Jag anlände naturligtvis kraftigt försenad, rejält stressad och med trötta smaklökar. Det mesta rinner av mig direkt när jag stiger ur bilen på familjen Rapuzzis gårdsplan. Sönerna Pierpaolo och Ivan tar emot och visar runt. Det är bedövande vackert, lugnt och förvånansvärt svalt. Vi går in och jag får träffa föräldrarna Paolo och Dina Rapuzzi.
Paolo Rapuzzi är idag i 80-årsåldern och sönerna har tagit över det mesta av driften. Paolo bjuder mig att sitta vid bordet och börjar berätta en fascinerande historia. När han startade Ronchi di Cialla 1970 var han runt 40 och hade ingen erfarenhet av jordbruk eller vinodling. Paolo hade haft ett företag med agentur för Olivetti skrivmaskiner men trivdes inte med det han gjorde. Tillsammans med hustrun köpte han de 30 ha som idag är Ronchi di Cialla.
När jag försöker säga att det var ett modigt steg att ta så avbryter Paolo mig, lägger handen på min axel och säger - Det var inte mod, det var vantrivsel och jag har aldrig ångrat mig. Nu var det inte bara så att familjen Rapuzzi gav sig ut på ett för dem okänt område. För 40 år sedan var det inte många producenter i Friulien som buteljerade. De inhemska druvorna rycktes upp och man nyplanterade mest franska druvsorter och nyckelordet inom lantbruket var industrialisering. Paolo Rapuzzi gjorde precis tvärt om. Markerna runt Prepotto har sedan urminnestider ansetts vara de absolut bästa för att odla schiopetto. Förmodligen har druvan också sitt ursprung här. 1970 var den i princip utdöd men med hjälp av de kvarvarande rankor han kunde hitta fick Paolo Rapuzzi igång den första kommersiella schioppettinoodlingen sedan andra världskriget.
Till en början var motståndet från kontrollerande myndigheter stort och det var en hel del byråkrati som behövde hanteras. I oktober 1977 skördades första årgången. 3.500 rankor planterade på 2 ha gav totalt c a 4.000 flaskor. Första årgången finns fortfarande att köpa på gården för 720 euro. Den buteljerades f ö som Vino da Tavola. 1989 fick Schioppettino DOC-status i Colli Orientale. 1995 fick Cialla cru-status med rätt att sätta ut namnet på etiketterne. En officiell sottozona med Ronchi di Cialla som enda producent. Utöver schioppettino får även verduzzo, picolit, ribolla gialla och refosco dal peduncolo rosso odlas.
Paolo Rapuzzi berättar att man använt barriquer för i stort sett alla sina viner sedan starten. -Jag ville göra bra vin lämpat för lång lagring berättar Paolo och fortsätter -Luigi Veronelli rådde mig att kontakta Antinori som var den ende i Italien som använde barriquer vid denna tidpunkt. Angelo Gaja började experimentera 1978. Jag var nöjd med resultatet och bestämde mig för att fortsätta på den inslagna vägen.
Idag lagras de röda vinerna 14-18 månader på barrique (hälften nya) och 2½ - 3 år på flaska innan de släpps på marknaden. De vita vinerna får ungefär ett år på fat och ett till två år på flaska. Ronchi di Cialla buteljerar också en enklare schioppettino under druvans pseudonym ribolla nera som lagras på ståltank. Totalt gör man cirka 80.000 flaskor om året. 70% säljs på hemmamarknaden, resten exporteras.
Paolo Rapuzzi har också gjort en annan räddningsaktion när han såg till att en särskilt lågavkastande klon av picolit bevarades. Druvan lider av en genetisk defekt som gör att bara en liten del av blommorna utvecklas till druvor. När de flesta producenter planterade om med nya och "bättre" kloner bevarade Rapuzzi den ursprungliga varianten. Ni kan väl gissa vilken klon det är som de bästa producenterna nyplanterar idag. Paolo visar stolt upp en etikett från italiens främsta vin-plantskola Rauscedo
Vi provar oss igenom en stor del av sortimentet med särskilt fokus på schioppettino som kommer på bordet i tre årgångar, 2007, 2001 och 1987. Jag smakar också 2009 Ciallabianco, och de båda söta 2008 Verduzzo di Cialla och Picolit di Cialla. Självklart är jag påverkad av sammanhanget och av den fascinerande historien jag fått ta del av. Det syns på Paolo Rapuzzi att han är stolt över vad han och familjen åstadkommit och när vi smakar vinerna förstår jag att han tycker att det varit mödan värt.
Jag kan bara instämma. Schioppettinon är såklart huvudnumret. Runt Prepotto blir schioppettino lättare och elegantare än när den odlas i de varmare delarna av Colli Orientale. Jag fascineras av den generösa och fruktiga 07:an som får mig att tänka på en blandning av syrah från norra Rhône och Pinot Noir. 01:an är lite tvär och mindre tillgänglig (är det den ökändaschioppettinotunneln som spökar?) medan årgång 87 är ett otroligt vackert vin.
Även de vita vinerna är mycket bra. På förmiddagen provade jag sju verduzzo och sju pcolit från synnerligen välrenommerade producenter utan att hitta ett enda jag skulle vilja dricka igen. För söta och för tunga. Ronchi di Ciallas båda sötnosar har perfekt balans med frisk syra och är förhållandevis lätta.
2009 Ciallabianco gjort på 65% ribolla gialla, 30% picolit och 5% verduzzo är ett mycket aromatiskt vin med vit persika, citron, vanilj och mandel i doften. Munkänslan är rund och fyllig med söt frukt och frisk syra. Mycket lång eftersmak. Kanske det vin som överraskade mig allra mest.
Ett stort tack till familjen Rapuzzi för ett fantastiskt mottagande och en oförglömlig eftermiddag. Nu blir det till att bearbeta Carlo, Fabio eller Stefan att plocka hem några lådor så jag slipper att vänta till nästa sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar