Provning med nyfikna noviser

Någon gång i höstas fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att hålla en opretantiös vinprovning för en grupp noviser. Ingen hade något uttalat vinintresse men alla tyckte om att dricka ett glas vin ibland. Stor nyfikenhet men ingen direkt kunskap. Vi provade fem viner i en mer traditionell provningskontext . 

Mina tankar inför provningen handlade om att försöka väcka gruppens nyfikenhet för vad vin kan vara, att hjälpa dem att hitta de egna preferenserna och kanske framförallt förmedla att vinprovning inte behöver vara så särskilt märkvärdigt. Jag bestämde mig också direkt för att välja viner jag gillar, viner som jag tycker har något att säga och inte utgå från någon lagom nedlåtande föreställning om vad som skulle kunna tänkas gå hem.

Vi började med 2010 Occhipinti SP68 Bianco som direkt väckte reaktioner. -Det doftar sött men smakar friskt sa någon. En annan provare menade att vinet doftade blommigt, lite som fläder. -Jag brukar inte gilla vitt vin men det här var annorlunda löd en annan kommentar. Och vips så var vi igång och snackade naturvin, skalmaceration och hantverksmässig vinproduktion.

De röda provades två och två. Första paret ut var 2010 Occhipinti SP68 Rosso och 2009 Domaine Leon Boesch Rogue Luss, en fatlagrad pinot noir från Alsace.  Det var inget snack om vilket vin som gick bäst hem hos deltagarna. Kombination av lätthet och smakrikedom hos SP68:an förvånade och fascinerade. För min del blev Rogue Luss kvällens stora utropstecken. Sansad fatlagring, ljuvlig jordgubbsfrukt, lätt rökighet i kombination med frisk syra och rätt distinkta tanniner. Ett vin som växte i glaset under kvällen och satt som en smäck till den efterföljande boeuf bourguignon.

Provningen fortsatte med lite kraftigare doningar. Jag hade valt 2006 Masi Amarone Costasera som en lite folklig eftergift. Det visade sig att ingen i gruppen kände till begreppet amarone utan närmade sig vinet rätt så förutsättningslöst. Vinet ställdes mot 2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir, en grenachedominerad blandning från Côtes du Ventoux.  Kraften i båda vinerna imponerade och fler än en trodde att amaronen var ett starkvin. Flera upplevde vinet som tungt. La Pierre Noir verkade pricka de flestas smakpreferenser med kraftfulla mörka bär, lakrits och mycket lång eftersmak. -Smakrikt utan att bli för mycket löd en sammanfattande kommentar.

Vi öppnade ytterligare några flaskor till maten och hann med att smaka 2004 D'Arenberg The Galvo Garage, 2007 Delas Crozes-Hermitage och 1983 Anjou Blanc Reserve. För min del var det spännande att prova vin i en lite annan kontext än den jag är van vid. Det är kul att konstatera att det inte alltid är mycket av allt med sötma på toppen som går hem. Kanske är föreställningen om att vin ska smaka på det sättet lika inlärd som andra föreställningar ?