Nyårskrönika

Om man väntar tillräckligt länge att skriva om något kan man alltid klämma in det i en nyårskrönika. Med tanke på allt jag druckit under året och inte skrivit om skulle det kunna bli en lång och säkert inte särskilt intressant drapa. Istället riktar jag in mig på några händelser som präglat det gångna vinåret för min del.

Det har blivit tydligare att Billigt Vins irrfärder - trots en fortsatt, klädsam vinglighet - allt oftare följer vissa rutter i rummet och i filosofin bakom tillverkningen av vinerna vi dricker. Under 2011 har bloggarkollegan Italienska Viner varit en återkommande och säker vägvisare i terrängen. Två minnesvärda provningar i IV:s regi står ut som årets höjdpunkter, tillsammans med mässan Fri Vin i Köpenhamn. Koordinaterna till Sjörröd, där IV har sin fysiska hemvist, och några obskyra importörer på andra sidan Sundet har ritats in på kartan.

Vi har rört oss längs några olika axlar. En geografisk sådan går mellan Piemonte - inte särskilt förvånande när IV är inblandade - och Sicilien. Senast det begav sig i Sjörröd låg fokus på Trinchero, med hemvist i Agliano Terme, och Arianna Occhipinti från Siciliens sydöstra hörn. I och med det hamnade vi också på den axel som brukar sammanfattas med begreppet naturliga viner. Kanske kunde man kalla det icke-interventionistisk vinproduktion - men samtidigt är producentens intentioner och interventioner i vingård och -källare högst närvarande i det färdiga resultatet. Att tillföra så lite som möjligt är förstås även det en medveten strategi.

Ezio Trinchero på Fri Vin 12/6 2010.

Trincheros orangea viner är, exempelvis, enligt vingårdens hemsida resultat av många års experiment med produktionstekniken. Man kan tänka sig att det handlar om när druvorna skördas och om macerationstiderna, alltså hur länge vinet har skalkontakt. Vad ska man då kalla dessa viner? Trinchero själv använder ordet "peculiar" för att beskriva sin chardonnay Palmé. Systervinet Sogno di Bacco omtalas som ett mycket märkligt eller speciellt vin, som med sin söta doft och torra smak gör det "strange on the table". Och visst uppför de sig inte som man är van vid. I Sjörröd fick vi bekanta oss med just Palmé och Bianco, viner som görs i ytterst små volymer och som Patrik och Linda fått med sig från ett besök på vingården. Under de timmar vi sitter bänkade visar vinerna ständigt nya sidor och dimensioner av sig själva. De behöver tid för att blomma ut helt och fullt, men har man tålamod blir man rikligt belönad. Visst gör kontrasten mellan den sötfruktiga doften och den tanninrika smaken att man blir konfunderad, men däri består också vinernas charm och förmåga att fascinera.

Kanske kan man beteckna dessa viner som märkliga. Eller tvärtom som den naturligaste sak i världen. De placerar sig på en axel som sträcker sig mot nordost och passerar Friulien, Goriska Brda och Istrien. Och åt andra hållet, mot nordväst, drar den iväg mot Loire och passerar Didier Chaffardons ägor. Återigen tänker jag på Uroš Rojacs ord under den omtumlande slovenska vinfestival jag och Ingvar bevistade för vad som känns som en eon sedan: "Once you taste these wines there's no going back". För mig är det en sanning med modifikation. Jag har inga problem att dricka annat slags vin, och de där orangea är inte heller så lätta att lägga vantarna på. Men det är när jag får tillfälle att umgås med viner som Palmé och Bianco som jag påminns om det verkligt roliga med att vara en irrfarare i vinets värld.

Det hör i dessa tider också till att blicka framåt. Nyårslöften är till för att brytas och därför får det vara. Men ambitioner kan man ju ha. Min är att försöka koncentrera irrandet längs de linjer som skissas ovan. Två röda druvor, nerello mascalese och frappato - båda med hemvist på Sicilien - hoppas jag kunna bekanta mig mer med. Och varför inte då från producenterna Tenute delle Terre Nere, Calabretta och Occhipinti, som Ingvar och IV gjort ett förtjänstfullt jobb med att introducera under året? Kampaniens aglianico-viner kommer säkert att hamna på tapeten, om jag beaktar vartåt mitt intresse dragit den senaste tiden.

Vidare hoppas jag på en repris på Fri Vin-mässan, om Stefan Jenssen och hans kumpaner lyckas få till en sådan. Av vita druvor vill jag ha mer av chenin blanc à la Loire, tocai friulano och ribolla gialla i glaset.

Allt detta får mig att ana att jag kommer att handla mindre på Bolaget framöver, om inget radikalt annorlunda händer med nylanseringarna. När Räknetrissen gjort sitt känns det oftast som att det räcker med uppmärksamhet åt de ständiga nyhetssläppen. Säkert med orätta, men det är svårt att hålla någon linje om man samtidigt ska springa på allt som fladdrar förbi på SB's hyllor.

Till slut går utnämningen Värdigaste Vinbonde 2010 till Benjamin Zidarich. Mitt i ståhejet på Fri Vin-mässan stod han stilla, tyst och bredbent med händerna på ryggen och blickade ut över den larmande menigheten. Till höger om sig hade han den dynamiske Fulvio Bressan, till vänster ett gäng animerade fransoser från Rhône-dalen. Han är från Karst, Zidarich, en karg och krävande högplatå som tycks forma stern men and wines (jag kan inte hitta på något lika passande svenskt uttryck). Jag närmade mig med tvekan. Ingen annan stod vid hans tunna och smakade och vid det laget var jag ganska rund under tofflorna (jag har ännu inte lärt mig hur man gör när man spottar). Inte bästa tillfället att befrynda en storhet i vinvärlden och det blev heller inte mycket bevänt med konversationen. Zidarichs engelska är nästan lika obefintlig som min italienska och slovenska.

- You have red soil, försökte jag imponera med min lokalkännedom.
- ?
- The... the ground... red!
- Yes, red.

Oförtrutet fortsatte jag pressa min lycka:
- Do you know Vodopivec?
-?
- V-O-D-O-P-I-V-E-C, winemaker!
- Yes, I know him.

Typ.

Tre flaskor stod uppställda: vitovskan, terranon och malvasian. Inga lättillgängliga viner precis - sådan herre, sådant vin kanske man kan säga - och det här var inget lämpligt tillfälle att ge dem den tid och uppmärksamhet de förtjänar. (Någon vecka senare bjöd Ingvar på en Vitovska i en tidigare årgång, vilket var en helt annan och mer koncentrerad provning.) Som jag minns det tyckte jag överraskande nog mycket om terranon - fann den inte så ansiktsskrynklande vresig och syrlig som man kunde befarat - men det kan ha att göra med min berusningsgrad vid tillfället.

Några bilder på Zidarich vågade jag inte ta. Hans syster Mateja var också på plats. Hon är gift med Primož Lavrenčič, bor numera i byn Podraga i Vipava-dalen och var här för att presentera Sutors viner. När jag hälsade på hos Primož i mars 2009 visade han en nyanlagd vingård där han planerade för en framtida ny linje viner. Mateja hade med sig en ung, utmärkt malvasia därifrån - tyvärr hade flaskorna med rebula (tror jag det var) från samma vingård blivit stulna på vägen. Mateja vågade jag fota, här tillsammans med sin brorson som verkade tycka det var sådär kul att hänga med pappa Zidarich på vinmässa.

2000 Lungarotti Rubesco Vigna Monticchio Riserva

För precis tre år sedan befann vi oss på Selma Spa i Sunne, ett stopp på väg norrut till Härjedalen. Det var inte så kallt där som det är i Malmö just nu, och inte så mycket snö heller. Vi hade med oss några ostar och en flaska 2000 Lungarotti Rubesco Vigna Monticchio Riserva.

Dags för en repris, med en del uppdateringar. Hotellrummets tandborstglas har bytts mot mature-kuporna i Orrefors Difference-serie. Det är skillnad, och de tre åren som gått har också varit gynnsamma för vinet. Det har en tät, rubinröd färg med rödbruna kanter. Doften domineras av katrinplommon, terpentin och söta körsbär. Till en början också lätt murken källare och en skum, torrt kritig doft som påminner om träspackel. Senare dansar det fram små virvlar av cederträ och julmust (fast det där sista kan vara en säsongsbetonad villfarelse).

Vi har inte någon värme att tala om i vår dragiga lägenhet och vinet är några grader för svalt, trots försök att hetta upp det med värmeljus. Ändå kan vi njuta av ett sammansatt bygge där tanniner, frukt och syra nu har nått en fin balans. En näve gröna russin och en underliggande beska som dröjer kvar i eftersmaken. Rubescon skulle ha mycket att prata med en saftig ryggbiff och en gräddig potatisgratäng om, men funkar bra till en toskansk pecorino och en grottlagrad gruyère. Kvittenmarmelad visar sig vara en intressant matchning som lyfter fram den kärva och sötsyrliga körsbärsfrukten hos vinet.

Stiligt och stilrent, om än inte hisnande spännande. Man sitter gärna och sniffar och tar små smakprov. 2004:an kostar nu 327 kr i BS, vi gav väl hundringen mindre för den här årgången när den fanns i ordinarie sortimentet för tre år sedan och det känns idag som ett köp som förräntat sig väl.

2007 Le Ragose Valpolicella Classico Superiore Ripasso

Dags att lämna julölsträsket och byta ölöppnaren mot korkskruven. Jag hade egentligen spetsat in mig på ett orange vin från en av Italiens mest legendariska naturvinsproducenter (nej MW, inte Gravner). Bakgrundsinformationen framplockad, förväntningarna på topp och vinet givetvis korkat som en dubbel-DVD med Anna Anka. Det kändes inte som läge att försöka hitta något liknande. Bättre då att plocka en flaska som kommer från ett helt annat håll.

Vid dagens hastiga Kpenhamnsbesök stack jag inom en Superbestbutik och hittade en flaska 2007 Le Ragose Valpolicella Classico Superiore Ripasso. Vinet är mörkrött i färgen. Doften är väldigt mycket old school och inte flörtig alls. Vid första sniffen finns det tobak och jord. Frukten är väldigt nedtonad. Med tiden tittar det fram lite surkörsbär och svarta vinbär. Det finns också en del lätta fattoner. Såhär långt är detta en väldigt positiv upplevelse.

Smaken gör mig på intet sätt besviken. Vinet är slankt, saftigt och läskande med mycket frisk syra. Frukten är lite mer framträdande med framförallt ett tydligt inslag av svarta vinbär. Här finns också en del gröna toner som av paprika eller tomatblad. Jordigheten går igen även i smaken. Lång, ren och god eftersmak med lätt bitterhet. Ett väldigt läckert och användbart vin

Jättekul att hitta en riktigt bra, traditionell Valpolicella till bra pris, kostade 99DKK hos Superbest. Carlo Merolli har en hel del av Le Ragoses viner i sitt sortiment. Just detta hittar jag dock inte. Förresten, Valpolicella har aldrig varit särskilt hett i bloggosfären fast nu har det börjat höras en del positiva omdömen. Min gissning är att Valpolicella kommer att få större utrymme på vinbloggarna under 2011 och att Amarone kommer att rehabiliteras.

Nu stänger jag butiken för i år. Imorgon bär det av till Italien för ett par veckor. God Jul och Gott Nytt År.

Julöl 2010 Akt VIII

Senaste veckan har jag känt ett slags samhörighet med Kjell-Olof Feldt och den belägenhet han befann sig i när han skulle verka för att löntagarfonder infördes. Jag tänker på min ambition att dricka och blogga om så många julöl som möjligt. Någonstans runt Lucia tog lusten och engagemanget slut och samtidigt så fanns det ju ett, i och för sig självpåtaget men ändå, uppdrag.Igår kväll bet jag ihop, plockade fram ölöppnaren och bänkade mig för årets första, och sista, julbord.

Jag började med Jämtlands Julöl som har en mörkt brun färg. Det doftar rätt snällt och får mig att tänka på enebärsdricka. Framträdande sötma, lite rostade toner, julkryddor och citrus. Smaken är överraskande menlös. Maltig sötma, citrustoner, kryddighet och rätt snäll beska. Inte direkt dåligt men rätt snällt och utslätat.

Då dricker jag mycket hellre MNM Midvinternattens Mörker. Också den går i brunt men här med lite dragning åt det röda. Betydligt kaxigare doft som är stor och maltig med en mycket komplex kryddighet i kombination med choklad och apelsin. Häftigt. Smaken följer aromerna precis. Först känns ölet något för sött men smaken stramas upp direkt med bra beska, bitter choklad och torr kryddighet. Lång eftersmak. Riktigt gott och kul att dricka. Fungerade faktiskt utmärkt till det mesta av julmaten och väldigt gott att dricka på egen hand.

Två 75 cl helflaskor av N'Ice Chouffe kändes som i överkant men det var faktiskt denna gulbruna brygd som tog slut snabbast. Verkligen julig doft med knäck, ingefära, timjan och citrus. Smaken är mäktig och rätt tung utan att vara överdrivet fyllig. Värmande alkohol, typisk bälgisk jästig frukighet. Förhållandevis låg beska. Väldigt god och farligt lättdrucken. Med sina 10% alkohol bör man ha andra törstsläckare på bordet.

Så vad rekommenderar jag då ur det digra julölsutbudet? Jag vet faktiskt inte riktigt. Ju mer jag har smakat av årets julöl så har tanken väckts att det spelar väl inte så jävla stor roll vad man dricker till jul. Varför inte julmust. Eller Norrlands Guld. Några vill ha svagdrioka, andra enebärsdricka. Mumma har sina förespråkare. Svaret blir väl att man ska dricka det man har lust med. Själv kommer jag att dricka vin på julafton.

Julöl 2010 akt VII - Fullers Old Winter Ale

Fullers är ett gammalt och traditionstyngt bryggeri. Deras Old Winter Ale är också en verklig julölsklassiker. Till skillnad från de tunga och kraftiga julöl jag har druckit de senaste dagarna så är den en alldeles förträfflig matöl.

Färgen går i rödbrunt och är helt genomskinlig. Doften har maltig gräddkola, citrus, aprikos och friska humlearomer. En del rostade toner men inte så framträdande. Smaken är medelfyllig med mycket fin balans mellan frukt och bäska. Aromerna går igen med den lite söta gräddkolan och frisk smak av aprikos och lätt bitter apelsin. Lång, god efterbeska.

Old Winter Ale är inte så värst spektakulär eller storslagen men däremot väldigt användbar Den fina balansen, beskan och bra kolsyrning gör att den fungerar till väldigt många olika sorters mat. En klunk rensar verkligen munnen. Jag dricker den mer än gärna till julmaten men tänker att den skulle fungera perfekt till många indiska eller thailändska rätter.

Julö 2010 Akt VI - Solstice d'Hiver

Jag fortsätter med de där "hiskeliga julölen" som en medbloggare uttryckte det. I kväll blev det den kanske hittills hiskeligaste. Åtminstone tror jag att medbloggaren skulle ha uttryckt det så. Resonemanget får mig att minnas en god vän och skivsamlare. Enheterna på vår gemensamma betygsskala för nyinköpta plattor bestod av antalet minuter det tog får hans flickvän att högljutt vråla "Stäng av oväsendet för helvete". Ju kortare tid desto bättre platta. Så förmodligen är även hiskeligheten en god kvalitetsindikator.

Soltice d'Hiver är ett kanadensiskt barley wine från bryggeriet Dieu du Ciel! Färgen går i kastanjebrunt. Skummet är rätt tunt och sjunker dessutom snabbt ihop. Doften är mäktig med mörk sirap, aprikos, smörkola, lakrits, alkohol och en del rostade toner.

Trots att det handlar om en öl med dryga 10% alkohol så upplever jag Solstice d'Hiver som perfekt balanserad. Smaken är mycket fyllig och kraftfull och känns nästan överväldigande. Tyngden och sötma från alkohol och malt balanseras upp av fruktigheten och en häftig beska. Smaker av karamell, aprikos, ingefära och lakrits får tumla runt i munhålan innan allt smals ihop av beskan och det klingar ut i en lång, läcker eftersmak.

Det här är för mig den absolut bästa vintervärmaren. Ingenting för julbordet men perfekt till lagard ost, grönmögelost, nötter och fruktkaka. Efter förra julen köpte jag på mig ett lager när de reades ut. Tanken var att spara några till denna eller nästa jul. Det gick inget vidare. Lagringsdugligheten är med största säkerhet bättre än min karaktärsfasthet.

2007 Occhipinti Siccagno

Det är inte alltid de "bästa" eller mest spektakulära vinerna som sätter störst avtryck. När vi förra helgen provade en hel hög viner tillsammans med Patrik stod de två oranga vinerna från Trinchero, Biancho och Palmé, helt i en klass för sig själva. Det är dock inte dessa båda viner jag har gått och tänkt på i veckan. Nej, vinerna som satte fart på min tankeverksamhet och som verkligen väckte min nyfikenhet var Arianna Occhipintis SP 68 och Il Frappato. Två lockande och lekfulla viner från en producent som jag aldrig tidigare hört talas om. Ännu mer har jag funderat på det av hennes viner som vi inte drack, den druvrena nero d'avolan Siccagno
Jag har druckit få nero d'avola som jag verkligen gillat. Oftast har det handlat om överextraherade, syltiga och lite grova viner. Så spännande då att se vad en producent som ger viner i en helt annan stil kan åstadkomma med druvan.

Arianna Occhipinti är en ung, 27 år, men mycket erfaren vinmakare. Hon arbetade under flera år tillsammans med sin farbror Giusto Occhipinti på hans egendom COS. Efter avslutad enologutbildning i Milano gjorde Arianna sin första årgång i eget namn 2004. Arianna har sina marker utanför Vittoria på sydöstra Sicilien. Hon förfogar över totalt 16 ha och producerar även olivolja. Produktionen är helt biodynamisk och Arianna är influerad av vinmakare som Josko Gravner, Nicolas Joly och Frank Cornelissen.

2007 Siccagno är ljust rödlila i färgen och helt transparent. Druvorna skördades i oktober, genomgick 15 dagars maceration och vinet har lagrats ett knappt år på 600-liters fat av fransk ek. Till en början finns det en del reduktiva drag som snabbt luftas bort. Kvar blir lite multna höstlöv Här finns en litet men tydligt inslag av brett i doften. En del rökiga mineraltoner. Frukten domineras av friska körbär och vinbär.

I munnen känns vinet väldigt slankt och elegant. Ren, tydligt definierad frukt med körsbär, lingon, vinbär och ett blommigt element. Även i smaken finns en tydlig rökig mineralitet. Syrorna klingar med spröda klocktoner. Lång, läcker eftersmak. Ganska mjuka och väl integrerade tanniner.

Jag drack vinet till ett tomatbaserat långkok på kalvbringa och jag har svårt att tänka mig en bättre kombination. Det ska bli riktigt spännande att följa Arianna Occhipintis fortsatta karriär. Jag är helt övertygad att vi kommer att få höra betydligt mer av och om henne i framtiden.

Vinet köpte jag i Köpenhamn hos Cibi e Vini och det kostade 179 DKK. Tyvärr finns ingen svensk importör. Visst vore det kul med en Vinik med Italiensfokus ?

Julöl 2010 Akt V - Mikkeller Santa's Little Helper

När det står Mikkeller på flaskan så stiger mina förväntningar. Bryggeriet tillhör världens främsta mikrobryggerier. Mikkel Borg Bjergsø är har hantverksskickligheten, han använder dessutom bara de bästa råvarorna men framförallt präglas hans bryggargärning av en enorm kreativitet. Det kommer mändger av nya öl i Mikkellers sortiment, många tillfälliga produktioner och många samarbete med andra likasinnade bryggare.

Mikkellers julöl, Santa's Little Helper har bryggts sedan 2006. Varje år görs en viss förändring eller finjustering av receptet men i grunden handlar det hela tiden om en belgisk ale som bryggs hos De Proef Brouwerij i Belgien.

Färgen är mörkt brunröd, kastanjefärgad skulle man kunna säga. Det bildas ett tjockt beiget skum vid upphällningen. Doften är inte så öppen och inbjudande som jag väntat mig. Det vilar något lite murket och dävet över den. Det finns förstås en del julkryddor och torkad frukt men allt känns rätt återhållet, anonymt och inte helt fräscht.

Smaken går i samma still. Ja gillar den gråddiga, krämiga munkänslan. Kolsyrningen är prefekt. Smaken är givetvis mycket fyllig med kryddor, apelsin och mycket alkohol. Jag tycker Santa's Little Helper känns för tung i förhållande till vad som händer smakmässigt. Efter ett litet glas är den helt enkelt inte kul att dricka. Absolut inte dålig men inte särskilt intresseväckande. Inte alls på den nivå jag förväntar mig av Mikkeller.

Julöl 2010 Akt IV - Nils Oscar 2010 Julöl & Dugges Rudolf Ren Ale

Det är mycket nu. Utöver alla de vanliga bestyren, säsongavslutningar, luciafiranden och julkonserter så firade vi igår San Niccoló efter konstens alla regler. Dessutom verkar Jörgen ha förlagt ölöpnnaren så jag får dricka all julölen själv. Lika bra att ta två på en gång.

Nils Oscars årgångsjulöl har jag bojkottat tidigare jular. Jag drack den för ett antal år sedan , blev rejält besviken och tyckte dessutom att den var kraftigt överprisad. Sedan dess har jag likt Scrooge alltid muttrat humbug för mig själv när jag hoppat över den i julölshyllan. I år tyckte jag att det var dags att ge den en andra chans. Jag har märkt att min smak inte är konstant utan förändras över åren.

När jag hällt upp den mörkbruna brygden i en Duvel-kupa och tagit första sniffen har jag väldigt svårt att förstå vad det var jag inte gillade. Det är en maffig och fyllig doft som möter en. Söt maltighet, kaffe, choklad och torkad frukt tillsammans med en viss kryddighet. I munnen känns den lyxigt gräddig. Smaken domineras de rostade tonerna, kaffe, apelsinskal och en del choklad. Viss syrlighet, rejäl beska och inte mycket sötma alls. Smakrik och mycket fin balans.

Dugges Rudolf Ren Ale är faktiskt rätt lik Nils Oscars Julöl, inte bara till färgen. Stor maltig doft. Även här domineras doften av de rostade tonerna med karamell,kaffe och choklad. Jag hittar torkad frukt och en del kryddor. Smaken är balanserad och inte lika fyllig och kraftfull som jag väntat mig. Mycket av aromerna känns igen i smaken och beskan är rejäl.

Två riktigt trevliga ales som känns väldigt säsongsanpassade och juliga. Båda känns dock för kraftiga för det mesta på julbordet.

Skåneexpressen

Med vinbloggandet följer det onekligen en hel del bonusupplevelser som åtminstone inte jag räknade med när Billigt Vin sjösattes för dryga tre år sedan. Jag har skaffat klippkort på Skåneexpressen, blivit du och tjenis med Hässleholms taxichaffisar och fått djupa insikter i det inre Skånes kulturgeografi. Ska man resa på tvären i Skåne så reser man nämligen buss. Tåg är för vanskligt i en region där kollektivtrafiken räknar allt som faller utanför komfortzonen 17 - 22 grader och medvind som nödväder. Med tåg missar man också att passera Bernstorp, Snäckebotorp, Harbäckshult, Djurabygget, Blaholm, Röke mosse och Äljalt. Vad är väl Route 66 i jämförelse med väg 114 och väg 24 ? Men framförallt är risken stor att man missar en provning hos Italienska Viner, eller åtminstone att man kommer försent. Hade man gjort det i lördags så kunde man bommat en av årets hårdaste öppningar.

Vi börjar nämligen med två trumfkort från Trinchero. Första vinet är Duemilasette Bianco, en blandning på arneis och malvasia. Vinet har den där speciella bärnstensoranga färgen som bara utdragen maceration kan ge. Till en början är doften rätt funky. Jag tänker på slammigt dikesrens och permanentvätska i skön förening. Detta försvinner med lite luftning och istället får man smörkola, aprikoser och torkad frukt. Vinet har den där typiska malvasiaparfymen och man börjar föreställa sig ett sött vin. Givetvis är det bentorrt, med frisk syra och finkorniga tanniner. Vinet utvecklas hela tiden i glaset och det är verkligen kul att följa. Tankarna far genast iväg till Friulien och Zidarich, Radikon och Gravner. Det här är absolut toppklass.


Vi fortsätter med Duemilasette Palmé som är gjort på 100% Chardonnay. Vinet går i nästan samma nyans. Doften är lite mindre flörtig men minst lika intressant. Här hittar jag persika och citrus tillsammans med utpräglad mineralitet. Sälta och våta stenar. Smaken är intensiv med smörkola, citrus och mineraler. Frisk syra och mera av de finkorniga tanninerna. Det här är kanske ännu bättre än det föregående. Inte lika direkt, öppet och inbjudande utan snarast gäckande och lite mystiskt. Smakar verkligen som Anything But Chardonnay. Dessa båda viner förtjänar egentligen egna inlägg för de bjöd på en av årets stora vinupplevelser.


Vi fortsätter med 2006 Burlotto Pelaverga Verduno. Trevlig och välkomnande, lite parfymerad doft med hallon, röda vinbär och lätta kryddtoner. Frisk, bärig smak. Ett, enkelt och sympatiskt matvin helt enkelt. Bra som en omställning för att komma ner på jorden efter turen med de båda Trinchero-vinerna.



Efter detta mellanspel äntrar nästa duo bordet. Vi provar två viner från sicilinska Occhipinti.
2009 SP 68, gjort på en blandning av nero d'avola och frappato, och uppkallat efter en väg som drar förbi Arrianna Occhipintis vineri. Vinet går i en klar, rubinröd nyans. Doften är ytterst charmerande och får mig att tänka på riktig bejoulaise. Jordgubbar, hallon och körsbär i kombination med mineraler och kryddörter. Smaken är pigg loch livlig med ungdomlig frukt och mineraler. Rent, friskt och balanserat. Ett vin som får sommaren att kännas något mindre avlägset. Trots mina Etna-upplevelser hade jag inte placerat vinet på Sicilien. Det känns betydligt mera svalodlat.



2005 Il Frappato är som namnet talar om ett endruvevin. Doften är betydligt mera komplex och "seriös". Här finns en del reduktiva inslag av blöt mossa och skogstjärn. Jag hittar piptobak och en del lösningsmedel. Samtidigt fins det en frisk mintkomponent och bärfrukt. Med tid i glaset vädras det reduktiva bort och ger en fascinerande blandning av mörka bär, tobak, lakrits och mineraler. Smaken är ganska fyllig med bra frukt och fin syra. Lång, elegant eftersmak. Hmm, ännu en siciliansk producent på uppåtgående.

Dags för en ny mellanakt. Denna gång är det 2002 Montelispida från Castello di Lispida. En flaska jag inhandlade på plats för ett par år sedan. Vinet är gjort på 100% Merlot som legat fyra år på botti och framställt så naturligt det bara är möjligt. Efter all elegans känns Montelispida mest tung och klumpig mer massor av mogen, söt och syltig frukt. Kraftfull och fyllig smak men inte så kul.


Dagens tredje duo är från den friulanske ståltanks pionjären Schiopetto. 2006 Tocai Friulano är ljust gröngul i färgen. Mycket tilltalande doft med fläder, päron, mandel och gula plommon. Jag tycker mig också ana en viss ekkomponent. Smaken överraskar med oväntat frisk syra, fläder och svarta vinbärsblad. Vinet uppvisar en del rondör och känns moget.

2006 Blanc de Rosis går i samma gröngula färg. Vinet är gjort på 40 % friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla gialla. Också det i huvudsak ståltankslagrat förutom malvasian som fått en ekkyss. Intensiv doft med en parfymerad blommighet. Fylligt, varmt och kraftfullt vitt vin med elegans och lång eftersmak. Faktiskt mindre sauvignon blanc-likt än det föregående.

Vi hann med en dolcett d'ovada också men vid det laget hade jag liksom fyllt intryckskvoten och nöjer mig att konstatera att det funkade fint till maten.Ett stort tack till Patrik och Linda för sedvanlig gästfrihet utöver det vanliga.

Räknetrissen löser gäckande tomtens gåta

Förmodligen har du redan gjort dina decemberinköp - vi är ju redan inne på den 2/12 - eller beställt hem dina varor till den lokala butiken. Ändå, nedan finner du en liten tabell över de viner i det exklusiva släppet som fått högst medelbetyg av några av landets vinkritiker. Stommen i tabellen är BK Wines, Munskänkarnas och HD's listor, de är de mest kompletta. Sydsvenskan.se verkar äntligen ha fått lite ordning på sin sökmotor och de flesta av Anders Fagerströms betyg går att få fram, även om det är krångligt och långsökt att leta sig fram. En comeback för Sydis i Räknetrissens tabell, således. Tasteline har bara testat ett urval och då framför allt de billigare nyheterna, Tomaz Grehn har som vanligt bara med ett litet antal betyg på gp.se (artikeln har rubriken Hårda paket från tomten, vilket egentligen borde diskvalificera GP den här gången).

Det är som det är, alltså. Ju högre pris, desto mer sporadiska och skiftande omdömen är regeln. Att poängsätta ett vin utifrån den upplevda kvalitén är en sak och att bedöma det prisvärdemässigt på en betygsskala givetvis en annan. Fagerström ger exempelvis Château Haut Condissas Prestige (kostar 499 kr) 4+ i kvalitetsomdöme men bara två postryttare i betyg. Nå, man får väl anta och hoppas att du, om du spetsar in dig på ett vin för trehundringen och uppåt, har mer att gå på än Räknetrissens tabell (där bara de nyheter som fått tre betyg eller mer finns med).

MOUSSERANDE
99387 1996 Cuvée St-Vincent Blanc de Blancs Brut Grand Cru. 699 kr. Medelbetyg 3,83 (3 betyg)
90162 Gosset Grande Réserve Champagne. 399 kr. Medelbetyg 3,75 (4 betyg)
90165 2002 André Clouet Brut Millésimé Champagne. 329 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg)
94662 Ferrari Brut. 149 kr. Medelbetyg 3,33 (6 betyg)
90164 1998 Comtesse Lafond Brut Vintage Champagne. 440 kr. Medelbetyg 3,3 (5 betyg)

VITT
94857 2009 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Riesling. 189 kr. Medelbetyg 4,3 (5 betyg)
94859 2009 Bründlmayer Steinmassel Riesling. 179 kr. Medelbetyg 3,93 (7 betyg)
94872 2009 Bourgogne Blanc Vieilles Vignes Cordier. 175 kr. Medelbetyg 3,7 (5 betyg)
94673 2001 Peter Lehmann Reserve Riesling Eden Valley. 179 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg)
94871 2007 Bründlmayer Grüner Veltliner Alte Reben. 249 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg)

En nästan total dominans för Kamptal-producenten Bründlmayer, och det som kommer därifrån brukar inte vara kattskit. Artberg ber dock att få anmäla avvikande åsikt och är av de representerade producenterna besviken på just Bründlmayer och Ravenswood på den röda sidan (här är han överens med övriga kritiker). På tal om Österrike hamnar Wachau-producenten Rudi Pichlers tre vita nyheter betydligt längre ner i listan, måhända för att de är ett hack dyrare och därför får lägre prisvärdespoäng.

RÖTT
94784 2007 Vino Nobile di Montepulciano. 179 kr. Medelbetyg 4,1 (5 betyg)
90032 2004 Château Rollan de By Cru Bourgeois. 269 kr. Medelbetyg 3,92 (6 betyg)
99916 2006 Roda Reserva. Medelbetyg 3,92 (6 betyg)
90024 2005 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Anonyme. 329 kr. Medelbetyg 3,88 (4 betyg)
94864 2004 Gran Clos Cellers Fuentes. 299 kr. Medelbetyg 3,83 (3 betyg)
94862 2007 Brunus Blend. 149 kr. Medelbetyg 3,75 (6 betyg)
94846 2007 Coyam. 149 kr. Medelbetyg 3,7 (5 betyg)
94842 2009 Saint Clair Omaka Reserve Pinot Noir. 169 kr. Medelbetyg 3,7 (5 betyg)
94687 2004 Princeps Castello delle Regine. 169 kr. Medelbetyg 3,7 (5 betyg)
90030 2008 Domaine La Barroche Signature Châteauneuf-du-Pape. 349 kr. Medelbetyg 3,63 (4 betyg)
94795 2008 Le Serre Nuove dell’Ornellaia. 395 kr. Medelbetyg 3,6 (5 betyg)
94788 2008 Calera Pinot Noir. 199 kr. Medelbetyg 3,58 (7 betyg)
94791 2006 Château Ducluzeau. 179 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg)
94783 2007 Mandrone di Lohsa. 249 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg)
94786 2008 Sito Moresco. 299 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg)
94711 2007 Castello di Brolio. 329 kr. (4 betyg)

Precis som Ingvar gissade hamnar Polizianos Vino Nobile di Montepulciano högst på listan. Här finns överhuvud taget mycket lockande, och även om flaskorna nådde hyllorna i onsdags finns det i alla fall lite kvar av det mesta. Inte heller otippat är det riv efter Gajas Sito Moresco och Orneillaias "billiga", Le Serre Nuove.

Om traditionen från tidigare år följs blir det inget nyhetssläpp i januari. Oavsett vilket går Räknetrissen nu i ide och lär inte vakna till liv igen förrän tidigast i februari, när det väl blir ett "vårsläpp". Gonatt!

2007 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano

Decembersläppet verkar ha väckt rätt stor entusiasm även bland de mest luttrade bolagskeptikerna. I bloggkommentarer talas det om ett släpp som väcker minnen från förr. Till och med jag masade mig i onsdagseftermiddag iväg till ett av de mera välsorterade systembolagen inom rimligt avstånd från hemorten för att se vad som fanns kvar. Och visst såg det lite roligare ut än vad det brukar göra. Inga gapande tomma hål var det heller. Mina inköp stannande dock vid några flaskor av Polizianos 2007 Vino Nobile di Montepulciano, det vin som jag gissar kommer att toppa Räknetrissens decemberlistaDen första öppnades ikväll.

Vinet har en rätt mörkt röd färg. Redan när jag häller upp det på karaffen har det en riktigt trevlig och inbjudande doft. Här finns massor av purung sprudlande körsbärsfrukt. Det är så omedelbart charmigt att det inte går att motstå ett litet glas på stående fot. Med lite tid och luft blir doften mer komplex. Körsbären antar en mörkare nyans och kompletteras av en spännande kryddighet, örter, kaffe och choklad.

Smaken är drygt medelfyllig. Precis som doften funkar smaken på två plan. På ytan finns det charmig frukt, pigg syra och lite oslipade tanniner som bjuder upp till en yster dans i munhålan. Bakom det ungdomliga anas en mera slipad och mogen personlighet i vardande. Jag gillar verkligen det här vinet som det är just nu. Det är verkligen kul att dricka. Samtidigt har det säkert mer att erbjuda om några år. Inga invändningar alls då ? Jo, möjligtvis att alkoholen känns lite i eftersmaken.

Julöl 2010 Akt III - Flying Dog K9 Cruiser Winter Ale

Allt är inte julöl i julölssläppet. Här slinker det också med en del winter ales. Denver-bryggeriet Flying Dogs K9 Cruiser är som en amerikansk IPA fast lite maltigare och med något mer rostade toner. Färgen är mörk bärnsten. Doften är inte särskilt julig. Möjligen kan den välvilligt inställde associera de rostade tonerna och maltigheten till knäck. Vidare hittar jag aprikos, citrus och kavring.

Smaken är medelfyllig och inte så kraftfull som jag väntat mig. Här finns det karamelliserat socker, en del citrus och en rätt rejäl beska. Helhetsintrycket dras ner något av ett visst alkoholgenomslag

Alltså, ingen julöl, inte särskilt julig alls faktiskt. Inte särskilt mycket annat att säga heller. Ovanligt slätstruken för att vara Flying Dog Inte heller en öl jag kommer att köpa fler av.