Costières de Nîmes revisited

Costières de Nîmes… hm, visst har den där appellationen varit på tapeten innan den var dark horse i Secret Wines tävling? Jag minns en AMEP i Sjörröd i början av 2010 då vi på förekommen anledning konsulterade vinatlasar och annat för att lokalisera området. Egentligen inte konstigt att appellations-mästaren kunde pricka in rätt svar...

Nu rotar jag i gömmorna och drar fram några gamla bekanta. Den sista flaskan 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige är på sitt allra bästa humör en småkylig men solig oktoberlördag på landet. Efter upphämtning från källaren får flaskan stå en stund i stugvärmen, men inte särskilt länge. Redan mitt på blanka eftermiddagen måste jag ta ett litet glas, medan rishögen brinner på åkern

Svalt är bra för det här vinet. En frisk doft av örter och solvarma björnbär och söta körsbär slår upp ur glaset, lite blyerts i kanterna. Sötfruktigt och väldigt drickvänligt, inget som stör. Strömlinjeformat på ett bra sätt: nerrullade rutor på en öppen landsväg, vinden i håret och sommardofterna i näsan. Tjohej så var den flarran all, till ett lass pasta bolognese på kvällskvisten. Inte ett vin som rubbar jorden ur sin bana eller ens välter minska kiosk, bara okomplicerat gott. Billigt som bara den i reasortimentet för något år sedan.

2004 Château Lamargue Grande Réserve gör på alla vis mer väsen av sig. När jag öppnade det på torsdagseftermiddagen i veckan kom jag inte alls överens med det. Alkoholstickigt, spretigt och endimensionellt på samma gång, fruktdrivet och med en besk eftersläng. Senare på kvällen, tillsamman med en rosa lammstek och klyftpotatis, kom det mer till sin rätt – en fet potatisgratäng istället och vi hade nog blivit kompisar i en orgie av fet grädde och söt frukt.

Ett par dagar senare har vinet snackat sig samman och visar upp en helt annan sammanhållning, som ett arbetslag som varit på framgångsrik teambuilding. Här är samma kryddiga örtdofter om i Saint-Benézét, samma björnbär och körsbär, men också en rå köttighet som jag inte la märke till i det inledande alkohol- och fruktbombardemanget. Mörkare i färgen – mer svart än rött – och mörkare i smaken. Inte subtilt eller sublimt för fem öre, och helt klart ett vin som flaggar för kommande huvudvärk lång väg. 14,5 % är för det mesta i mesta laget.

Det enklare vinet är mer användbart för vardagligt drickande, men också vid lite festligare tillfällen. Château Lamargue kräver sitt tillfälle, och då finns det många andra, mer spännande och komplexa grejer att ta till i prisklassen runt 200 spänn. Ett vin som nog passade mina preferensramar så som de såg ut för ett år sedan, ramar som helt tydligt håller på att förskjutas.

2007 L'Armangia Monferrato Machiaferro & 2006 Mucci Barbera d'Alba Superiore GOLD

Igår kväll provades två piemontesiska viner. Båda inköpta under förra helgens Kunst, Vin & Mad-festival i Köpenhamn.

2007 L'Armangia Monferrato Macchiaferro är gjort på 90% Albarossa och 10% nebbiolo. Albarossa är en för mig helt ny druva. En snabb googling talar om att det handlar om en korsning mellan barbera och nebbiolo gjord av Giovanni Dalmasso någon gång på 30-talet. Den verkar inte ha blivit någon större hit och odlas inte i någon större utsträckning. Vinet är mycket mörkt och tätt i färgen med en blårröd kant. Doften är syrlig, intensivt fruktig med körsbär och skogsbär. Jag hittar ochså en del animaliska toner och inslag av järn. Tyvärr känns det också en viss alkoholstickighet. Smaken är intensiv, för att inte säga aggressiv. Massor av frukt, en syra som får det att ila i tänderna och mycket alkohol (15.5%). Möjligt att dricka till väl vald mat. Utan mat nästintill odrickbart. Vinet känns väldigt obalanserat och smaken spretar åt olika håll. Vinet kostar 100DKK hos Rexwine


2006 Mucci Barbera d'Alba Superiore GOLD har lagrats 15 månader på barrique. Jag gissar att en del av faten är nya. Frisk och nyanserad doft med fin körsbärsfrukt och mörk choklad. Man kan även hitta en viss kryddighet, kaffe och vanilj. Inte en stil som jag brukar fastna för men här är det gjort med elegans och stil. Smaken är frisk med hög syra som balanserar upp den mogna frukten och fataromerna. Modernism under ansvar. Finns att köpa hos Piemonte Vine för 159 DKK

Gambero Rosso Boutique Italian Wineries Tour 2010 del 1

Borde det inte heta Italian Botique Wineries Tour ? Det är inte bara överskriften som känns fishy när det gäller Gambero Rossos senaste nedslag i Köpenhamn. Man kan också fundera på om det inte krävs mer än två gigs för att det ska bli en turné ? Det här med boutique wineries är också lite märkligt. När jag läser mellan raderna i den inbundna bok som delas ut till besökarna där producenterna presenteras förstår jag att det handlar om småproducenter som räknar sin årsproduktion i tiotusental. Flaskor, inte lådor. Men det antyds också något mer, att försäljningsställen, butikerna, stavas med Q istället för K. Det kanske förresten vore något för Systembolaget att ta efter, införa speciellt utvalda Systemboutiquer.

Småproducenter låter ju trevligt och regionala viner likaså.Gambero Rosso har ett knappt trettiotal producenter med på turnén. Långtifrån alla kan kallas småproducenter. Falesco t ex har en årsproduktion på 2.500.000 flaskor och Cantina di Bolzano gör 1.000.000. Man talar också om att man vill lyfta fram de regionala vinernas särart genom den här satsningen Jag gissar att det i verkligheten förhåller sig som så att de som snällt betalar avgiften får följa med. Några andra krav tror jag inte att det ställts. Det är väl lite av tidens melodi, att sätta en etikett på något utan att bekymra sig för huruvida innehållet stämmer överens med förpackningen. Får de som följer med också en generös bedömning i nästa upplaga av Vinid'italia som bonus ?

Kanske låter jag min cyniska och konspirationsteoretiska ådra få för stort spelrum men jag är rätt skum på Gambero Rosso numera. I min bok passar det sig inte att ge ut ett lands viktigaste vinguide, publicera en inflytelserik tidning och samtidigt hjälpa till med marknadsföringen av de viner man bedömer.

Jag kan inte heller låta bli att notera att typsnittet till loggan på Gambero Rossos tidning är intill förväxling likt det på amerikanska musiktidningen Rolling Stone. Båda publikationerna har gjort en remarkabel resa från att vara underjordiska alternativtidningar till att bli glassiga mainstreammagasin. På vägen har man gjort sig av med besvärlig ballast i form av integritet och ideal.

Trots dessa invändningar och betänksamheter så fanns det en massa bra vin att prova. I vanlig ordning drabbades jag på ett tidigt stadium av sensory overload och hann på knappa tre timmar inte smaka mer än en bråkdel av vinerna. Det blev heller inte utrymme att prata med alla intressanta och trevliga vinmakare som fanns tillstädes. Framförallt få ju inte vinerna den uppmärksamhet och de glas de förtjänar.

Jag fick en inbjudan till evenemanget av reklambyrån Publikum Kommunikation, ordnade ledigt från jobbet och tog öresundståget till Köpenhamn och anrika Hotel d’Angleterre där eventet gick av stapeln.



Det var när jag såg att Lis Neris från Friuli-Venezia Giulia skulle delta som jag bestämde mig för att åka. Det var också till dem som jag begav mig först. Jag träffade den förtjusande Federica Pecorari, dotter till Lis Neris ägare Alvaro Pecorari. Givetvis hade jag hoppats få en längre pratstund med Federica men omständighetern medgav inte några mera ingående samtal.

2009 DOC Isonzo Pinot Grigio är ett av Lis Neris enklaste viner. Pinot Grigio är familjen Pecoraris favoritdruvor. Det här vinet kommer från unga stockar och har jästs och lagrats på ståltank. Åtta månader på jästfällning med batonage två gånger per vecka. Den som ser Pinot Grigio som jämställt med bordsvatten bör nog tänka om. Här finns massor av frukt och mineraler i doften. Smaken är ännu mer mineralisk med sälta och krita. Intressant inslag av mynta, frisk syra och lång eftersmak.

2008 DOC Isonzo Pinot Grigio Gris är deras vingårdsbetecknade variant. Vinet lagras och jäses på 500-liters ekfat i 11 månader. Det känns på alla sätt en storlek större än det föregående. Ökad komplexitet och mera mera fylligt och avrundat.

2006 Lis är en blandning på chardonnay, sauvignon blanc och pinot grigio som vinifierats som det föregående. Det lagras dessutom ett år på flaska innan försäljning Mycket komplex doft med tropisk frukt, örter, mandel och mineraler. Smaken är fyllig med rund behaglig munkänsla. Lager på lager med frukter som gula plommon, äpple och banan. Frisk syra som bär smaken tillsammans med alkoholen som ger rondör åt helheten. Ett väldigt gott och kraftfullt vitt vin.

2008 Confini är gjort på den något udda blandningen Pinot grigio, riesling och gewurztraminer. Vinfierat som de båda tidigare vinerna. Doften domineras av gewurzen med kryddighet, honung och tropisk frukt. Smaken är mycket rik, fyllig och mäktig med samma inslag som doften. Vinet har en tendens att bli lite för mycket för min smak men är ändå en imponerande skapelse.

Så kul att få prova de båda tyngsta cuvéerna och verkligen synd att det varken finns dansk eller svensk importör. Förhoppningsvis återkommer jag inom kort med en lite närmre titt på Lis Neris.


Jag fortsatte till Montevetrano och fick en liten pratstund med den ytterst sympatiska Silvia Imparato. Hon håller till i Kampanien där hon började göra vin på familjegården för sådär en tjugo år sedan. Först lite grann på hobbybasis men redan årgång 1993 av fick de eftertraktade tre glasen av Gambero Rosso och sedan dess har man i princip abbonerat på de Italienska vinguidrenas topputmärkelser. Till sin hjälp har Silvia konsulten Ricardo Cotarella. Man gör bara ett vin och producerar ungefär 30.000 flaskor per år. Ambitionen är att öka produktionen till 40.000 flaskor. Silvia berättar att hon inte är certifierad ekologisk men att hon är mycket försiktig med hur hon behandlar sina vinrankor och sin mark.

2007 Colli di Salerno Montevetrano är gjort på 60 Cabernet Sauvignon, 30 % Merlot och 10 % Aglianico (egentligen är det 20% Merlot och 20% Aglianico säger Silvia, Jag vet inte varför vi uppger andra siffror) som lagrats ett år på en bladning av nya och två-åriga barriquer. Doften är makalöst god och jag önskar att jag befann mig hemma med bra glas och en hel flaska för mig själv. Elegant frukt med mörka bär, svarta vinbär, kryddor och lätta rostade toner. Smaken är fyllig och kraftfull men ändå mycket elegant. Silkiga tanniner och mycket lång eftersmak. Supergott.

2008 Colli di Salerno Montevetrano har en mer fruktdriven och omedelbart förtjusande stil. Känns faktiskt tillgängligare än det ett år äldre vinet. Oerhört trevlig att dricka med charmerande bärfrukt men ändå med djup och struktur. Väcker ett omedelbart och starkt ha-begär. Importeras till Sverige av Vinovativa och till Danmark av Philpsson



Hos Perticaia träffade jag ägaren Guidso Guardigli, en distingerad man med glimten i ögat. Jag förklarade för honom att min erfarenhet av Sagrantino di Montefalco var begränsad till Caprai och Paolo Bea. Han tog då min hand och sa att han ville bli min vän - You are a rich man and I want rich people for friends. Han menade att rika männsikor har den goda egenskapen att de aldrig ber om att få låna pengar. Undermeningen var förstås att Caprais och Beas viner är dyra.
Perticaias viner är mera modest prissatta och enligt min smak också betydligt roligare att dricka än Caprais. Perticaia har c a 15 ha vinmarker och producerar 90.000 flaskor per år

2009 Umbria bianco Trebbiano Spoletino blev en mycket trevlig bekantskap. Frisk, mycket aromatisk doft med tropisk frukt,gula plommon och blommighet. Smaken är fyllig och kraftfull med söt frukt och rejäl syra. Ett vin jag mycket gärna skulle dricka igen

2007 Sagrantino Rosso är gjort på 60% sangiovese, 15% sagrantino, 15% colorino och 10% Merlot och"diverse andra druvor". Fin ungdomlig och väldigt ren doft med hallon och blåbär. Smaken är relativt fyllig, med bra syra och mjuka tanniner.

2006 Sagrantino di Montefalco görs på traditionellt vis med lång urlakning och jäsning vid relativt hög temperatur. Det lagras ett år på en blandning av barriquer och 500-liters fat och ett år på tank. Mörka bär, kryddor och diskreta ektoner i den eleganta doften. Smaken är fyllig med ungdomlig bärfrukt, mörka körsbär och uppstramande tanniner. Mycket bra.

Det här för räcka för idag. I nästa inlägg blir det lite Toskanska viner, ett par stopp i Alto Adige och en rejäl piemontesisk dikeskörning

Etna-extravaganza: carricante och nerello mascalese

Det emanerar en på samma gång sval och intensiv glöd från Etna-vin i Calabrettas och Tenuta delle Terre Neres tappning. Halvannan vecka efter extravaganzan i Sjörröd - Patrik och Ingvar har ju redan rapporterat med sedvanlig ackuratess - kan jag fortfarande erfara ett återsken i minnet av händelsen. Så klart på grund av själva upplägget: koncentrationen till två producenters viner, flera timmars provning i lugn och ro, gott tilltugg och glatt och initierat sällskap runt bordet. Sådana tillfällen och möjligheter är den stora och från början oförutsedda vinsten med det här vinäventyret - ett senkommet tack, Patrik och Linda!

Att eftermiddagen blev minnesvärd beror förstås även på de provade vinerna. De flyttade inte fram gränserna för vinupplevelsen, på samma omtumlande sätt som några av de slovenska och friulanska bekantskaperna gjort. Samtidigt var provningen omvälvande, på så sätt att den rubbade mina referensramar - eller kanske snarare preferensramar. Det handlar om vad jag uppskattar hos ett vin och vad jag kommer att söka efter hos viner jag dricker i framtiden. Det är inte lätt att sätta ord på de egenskaperna, men när minnet kokar ner upplevelsen av Tenuta delle Terre Neres katalog består en känsla förförisk renhet och lätthet, en bedräglig enkelhet som efter hand avslöjade komplexa och mångfacetterade viner. Förflyttade referensramar innebär ofta även förflyttade prisramar, men det måste inte vara så. Normalen, Etna Rosson som idag provades i årgång 2008, klarade sig bra i konkurrensen från de dyrare cru-vinerna.

Referensramar är intressant att fundera på. Alla har vi dem, och kanske ligger de allra närmst att ta till hands när vi rör oss i okänd terräng. De är per definition begränsande, men också nödvändiga för att kunna inordna intrycken. I ett samtal är det ett sätt att samordna sig kring vad det egentligen är som händer. Alltså associerade vi när vi smakade Tenuta delle Terre Neres viner - precis som när vi vid ett annat tillfälle i Sjörröd provade normalen blint - till burgundisk pinot noir. Piemontesisk nebbiolo dök också upp i diskussionen. Det är väl heller ingen vild gissning att också vinmakaren haft vissa referenser i skallen när han donat i vingården och i källaren.

Samtidigt hade alla vinerna på bordet en definitiv egen karaktär som inte kan bottna i något annat än ett stabilt och gediget hantverk, ett konsekvent arbete för att få fram viner utifrån platsens och druvans karaktär. Vi vet väl egentligen inte om de är typiska för Etna, eller för druvan.

Den mest intressanta jämförelsen blev den mellan Tenuta delle Terres 2007 Prephylloxera La Vigna di Don Peppino och Calabrettas druvrena nerello mascalese 2006 Nonna Concetta. Två sinsemellan mycket olika viner. Några i sällskapet föredrog den följsamme, lättillgänglige och på alla sätt välsvarvade Don Peppino, medan andra tilltalades mer av den svårflörtade och barska Nonna Concetta. Jag hade verkligen inte haft något emot att bli lätt alkoholiserad på en diet av Don Peppino, men priset och tillgången förbjuder sådana excesser. Nonna Concetta har fler fördelar än det mycket lägre priset. Det var helt enkelt väldigt gott, på ett intressant sätt. I det här sammanhanget framstod vinet som mer burdust och kantigt än vad jag tror det skulle gjort om det ensamt hade haft huvudrollen under en måltid.


Nerello mascalese, alltså. En druva som lockar till ytterligare efterforskningar. Jag misstänker att sådana skulle bjuda på en hel del överraskningar. Likadant med den vita druvan carricante. Både Tenuta delle Terre Neres 2007 Etna Bianco Le Vigne Nich och 2006 Calabretta Carricante, var mycket trevliga bekantskaper. Ypperliga till charkuterier och pecorino. Calabrettas ett år äldre variant var det som föll mig allra mest på läppen. Tre dagar efter provningen visade sig den sista femtedelen av flaskan - vilken Patrik i sin godhet skickat med till Malmö - vara på ett alldeles strålande humör. Gyllene gult, med en doftbukett som slagit ut till fullo och mer fokuserat i smaken än vid provningen (eller om det var jag som var mer fokuserad, juryn överlägger fortfarande i den frågan). Helt i linje med de referensramar jag börjat formulera för mig själv efter mötet med de friulanska/slovenska vitvinerna. Det där vill jag absolut följa utvecklingen av de närmsta åren.

- o -

Vi får, avslutningsvis, inte glömma preludierna. Patrik bjöd på en skummande blanc de blancs. För ett ögonblick leder den lite feta doften av vått ylle Ingvar och mig mot Loire, men vi skulle när allt kom omkring hålla oss på IV's hemmaplan. Ett vin gjort på chardonnay, från Piemonte-producenten Francesco Galliano. Ett ypperligt sätt att göra munhålan startklar! En inledande ung, brödig jästighet övergick i en frisk, mineralrik bubbel-sensation. En lyx-spumante såhär vid lunchdags, det är ett hårt jobb och så vidare...

Det fanns all anledning att fira - Ingvar hade ju just rott hem Secret Wines appellations-quiz och halade fram en blanc de blancs från Champagne, en grand cru från 2002 signerad Franck Bonville. Också det en ren chardonnay, djupare gul i färgen och eftertryckligen annonserande sin närvaro i näsa och mun. Jag har bjudits på detta en gång tidigare, och det dryga år som gått har förändrat vinet ganska rejält. Jag minns en stilla vårkväll i Ingvars sommarstuga där det framstod som försiktigt framtassande, subtilt och samtidigt väldefinierat. Nu var det mer av allt: de kritiga mineraltonerna, äpplena som omärkligt börjat oxidera framåt senhösten och nötigheten. Jag vet inte om jag skulle kalla det bättre än sist, men mer eftertryckligt och klart intressant. Kul att få dricka det igen!

Kunst, Mad & Vin

Igår bar det av till Köpenhamn och ett evenemang som annonserades som en Kunst, Mad & Vin Festival. Under tre dagar fyllde ett gäng konstnärer, delikatesshandlare och vinimportörer den anrika KB-hallen på Fredriksberg. Något genomgående tema hittade jag inte, inte heller någon större kvalitetskontroll utan här blandades friskt från högt till lågt. Döttrarna deltog med liv och lust i flödebolle-workshops och jag provade mig runt och kollade in vad tjugotalet vinimportörer hade att erbjuda.

Jag har sagt det förut och kommer att säga det igen - Det är kul att prova och handla vin i Danmark. Utbudet är imponerande. På denna festivalen fanns det väldigt få viner med någon riktig stjärnglans men jag fick ändå tillfälle att prova en massa kul viner på denna enogastronomiska Luna Park.

Jag stannade först till hos Vinport, en liten importör från Espergade specialiserad på Portugisiska viner. Där blev det ett smakprov på deras 2009 Casa de Vila Boa Alvarinho. Trevligt och mycket aromatiskt med päron och citrus i doften som inte förberedde mig på smakupplevelsen. Ett absolut bentorrt vin med hög syra, mycket citrus och mycket mineraler. Imponerande längd. 120 DKK är ett högst rimligt pris.

2009 Trajadura från samme producent var också det ett intressant vin. Trajadura är en av många spännande lokala portugisiska druvor. Den används ofta i blandningar men handlade det om en druvren variant. Blint hade jag gissat på sauvignon blanc. Ett mycket aromatiskt vin med fläder, svarta vinbär och citrus. Mycket frisk smak där aromerna går igen och bra längd. 79 DKK.

Dagens längsta stopp blev hos Ole Sörensen och Emilie Vin. Jag har skrivit mycket om Oles viner tidigare. Han är helt specialiserad på ekologiska och biodynamiska viner. Hans huvudfokus är Frankrike men i sortimentet finns även godbitar från Italien och mitt intryck är att Ole plockar hem sådant han själv gillar. Genomgående ett mycket spännande urval och mycket bra priser.

Jag började med en champagne, NV Bruno Michel Blanche Brut gjord på lika delar petite menuier och chardonnay. En lätt, frisk och fruktig champagne med äpple, citrus och tydliga mineraler. Utmärkt aprétif-vin för 235 DKK.

Emilie Vin har två spännande österrikiska biodynamiska producenter i sortimentet, Meinklang och Sepp Moser. Från den sistnämnde provade jag 2009 Grüner Veltliner Von den Terassen. Mycket typisk doft med päron, citrus och vitpeppar. Frisk, relativt fyllig smak med citrus och en lätt bitterhet. 75 DKK. Det blev också ett smakprov på 2008 Riesling Von den Terassen. Ungdomlig rieslingdoft med tropisk frukt och minerealer. Vital, fruktig smak och bra syra. En trevlig Kremstal-riesling för 90 DKK.

Meinklang har ju haft en del viner på systembolaget. Idag fanns det två av deras röda till provning. 2008 Blauburgunder är en riktig juvenil, ståltankslagrad charmör. Lite lätta reduktiva inslag i kombination med mjuk doft hallon, jordgubbar. Smak med söt bärfrukt, lite bitterhet och frisk syra. Enkelt men med en tilltalande omedelbar charma. 83DKK. 2006 Zwerest är en blandning på huvudsakligen Zwegelt och Blaufränkisch som jästs och lagrats två år på barrique. Fin doft med skogsbär, svarta vinbär och tydliga fataromer. Smaken är fyllig, saftigt bärig, kryddig och kraftfull. Fina syra och mjuka tanniner. 140 DKK.

Over till norra Rhône och Saint Joseph. Domaine Moniers Cuvee Tradition är en stor favorit och här fanns nya årgången 2008 att prova. Trevlig doft med skogsbär och animaliska toner. Frisk smak med rejäl syra. Betydligt lättare i jämförelse med tidigare årgångar men inte alls oangenämt att dricka. Gissningsvis en ypperlig följeslagare till en burgundisk köttgryta men lite väl friskt att dricka på egen hand.

I södra Rhône-dalen hittar vi Domaine Le Plan. Idag nöjer jag mig med att prova deras 2008 GT-A. Förkortningen ska utläsas Grand Terroir - Aragon. Första gången jag dricker ett druvrent vin på Aragon. Detta vin är lagrat ett år på använda barriquer. Mycket mörkt och tätt i färgen. Mycket god, ungdomlig doft med kryddörter, mörka körsbär och skogsbär. Smaken stor och fyllig med mer av den läckra körsbärsfrukten. Läckert silkig struktur och långt värmande slut. Ett litet fynd för 85 DKK.

Mitt absoluta favoritvin i Emilie Vins sortiment är 2006 Leon Boesch Gewürztraminer Grand Cru Zinnkoepfle. Vinet går i en mörkt guldgul färg. Doften är mycket intensivt druvig och parfymerad. God kryddighet, honung och tropisk frukt. Smaken är mycket intensiv men tack vare bra syra så blir vinet inte så tungt som många gewurzer från Alsace blir. Mycket lång eftersmak. Ett fynd för 145 DKK.

Hos Finivin provade jag bara ett vin men det gjorde ett stort intryck. 1993 Villars Fontaine Le Génevriéres Côte de Nuits var blekt rödbrunt i färgen. Doft med förvånansvärt pigg bärfrukt, kryddor och kokta grönsaker. Smaken lätt men intensiv. Hög syra och rätt tydliga tanniner.

När jag besökte Piemonte Vines monter började jag förstå vad de senaste årens tilbud från Philipson och Carlo Merolli gjort med mina smaklökar. De Baroli och Barbareschi jag provade från Borgogno och La Ganghija var inte dåliga men kostade mer och smakade mindre än de höjdare jag vant mig vid. Inte tillräckligt intressanta helt enkelt. Intressant var däremot 2006 Mucci Barbera d'Alba Superiore. Doft av mogna körsbär, kaffe, mjölkchoklad och kryddor. Slank munkänsla och smak som följer aromerna mycket väl. Tydliga men inte störande fataromer. Modern Barbera med stil och balans !!.
Jag visste redan tidigare att Vigins Moscato d'Asti var en riktigt sötnos och passade på att påminna mig om detta faktum.

Jag provade även Spätburgunder från Baden, Scheurebe från Franken, en hel uppsättning viner från Colli Euganei och fler spanjorer än jag borde. En kul och helt opretentiös tillställning.

2005 Fenocchio Barolo

Igår kväll provade jag Renato Rattis 2006 Barolo Maracenasco. Det var inte särskilt kul. Opersonligt, tillrättalagt, glest och lite stumt. Bättre doft än smak. Självklart väldigt ungt men jag hittade inget som talade om några att det skulle vänta några större upplevelser runt hörnet. Den erfarenhet skapade ett sug efter redig barolo och det blir inte så värst mycket redigare än hos Fenocchio.

2005 Fenocchio Barolo "normale" går i en ljust rödorange nyans. Doften är lite tillknäppt direkt efter öppnandet men vittnar ändå om att det här kommer att bli kul. Ur karaffen kommer rejäla doser tjära, asfalt, målarfärg och mörka körsbär. Efter hand som vinet öppnar upp tittar lite sprödare bärtoner av hallon och jordgubb fram.

Fenocchios stil handlar mer om elegans och nyanser än kraft. 05:an är ett ganska lätt vin men har ändå hög intensitet i smaken. Först kommer mogna jordgubbar och hallon, sedan körsbär med lite bittermandel och tjära, lakrits och mineraler i slutet. Tanninerna är av allra finkornigaste kalibern. Riktigt fin syra och lång eftersmak.

Det här är ett kanonvin från början till slut. Elegant, balanserat med en lätt men ändå intensiv smak och en fröjd för både näsa och gom. Jag köpte ett stort saet med de tre vingårdsbetecknade 05:orna, en normale och en riserva 04:a vilket jag tror kostade strax under en dansk tusenlapp hos Winewise. "Normalen" kostar 195 DKK, alltså en dryg hundralapp mindre än Rattis trista Maracenasco.

The Battle For Wine and Love

Sällan har en bok lämnat mig så konfunderad som Alice Feirings "The Battle For Wine And Love or How I Saved the World from Parkerization". Jag konstaterade snabbt att vi gillar ungefär samma typ av viner. Feiring drar sin lans för naturliga viner, för ursprungstypiska viner och för de lokala druvorna. Hon avskyr barriquer, modern teknologi och likriktning. Vin ska göras av småbönder som gör vin som deras farfar och hans farfar gjorde det utan någon inblandning av vare sig barriquer, konsulter eller konstgödning. Så långt är vi överens, även om Alice Feiring är betydligt mer hardcore i sin inställning.

Jag har som sagt inga invändningar mot hennes tankar om vin. Däremot tröttnar jag snabbt på hennes sätt att föra fram dessa tankar. Det finns hennes sätt att tänka och det finns fel sätt att tänka. Det är mer än en gång jag kommer att tänka på Eva Lundgren och Ireen von Wachenfeldt som sakliga och nyanserade när jag läser Alice Feiring.

Alice Feiring är journalist och vinbloggare. Hon är av judisk härkomst,kvinna, rödhårig, vegetarian, späd och utbildad dansterapeut. Hon ger sig på fenomenet Robert Parker som väl på i princip alla punkter är hennes motsats. Givetvis kan han bara göra fel när han går i dialog med Feiring. Även om det är fenomenet Parker och inte personen som diskuteras så framträder bilden av av en maktfullkomlig alfahanne, advokat och med massor av manliga härskartekniker i rockärmen. Dessutom är han ute efter att förvrida alla våras smaklökar till att gilla sönderekade och trögflytande fruktbomber. Man kan möjligtvis tycka att hon använder sin position på ett skickligt sätt men jag tycker mest att det blir osmakligt. Alice Feiring må gilla nyanserade och lågmälda viner men hennes argumentation är av en helt annan sort. Jag hade föredragit en bok som hade lyft fram det hon verkligen gillar

Samtidigt är Feirings bok bitvis både rolig och tänkvärd. Jag älskar hur hon reflekterar kring behovet att knyta ett par filosofer till staben på UC Davis, USA's, och kanske världens, mest välrenomerade vinmakarutbildning, ett sätt att ge världen mera tänkvärda viner. Vidare väcker Feiring min nyfikenhet på en hel rad producenter som jag inte hört talas om tidigare. Där har hon verkliga styrka och jag hoppas att hon skriver en bok där denna styrka får en mera framträdande roll.

Tacka vettja Etna

Så var det äntligen dags att bege sig till Sjörröd igen. När IV-Patrik tutar i luren och lockar med full hand i det bästa Etna har att erbjuda är det bara att släppa vad man har i händerna och komma. Patrik har redan på ett förtjänstfullt sätt avhandlat vad som utspelade sig under några allt för få eftermiddagstimmar ett stenkast från Finjasjöns stränder. Ett stort tack till värdparet för supertrevligt sällskap, charketureier som transporterade oss till Toskana, den bästa lasagnen norr om Alperna och Gilberto/Getz i bakgrunden. En bättre inramning kan iallafall inte jag tänka mig.

Vi går igenom nästan hela Tenuta delle Terre Neres sortiment spetsat med ett par jokrar från Calabretta. I sitt inlägg fokuserar Patrik på skillnader. Jag skulle vilja börja mitt med att säga något om likheter. Jag har fortfaramde inte blivit besviken på något Etna-vin jag provat. Genomgående har jag fascinerats av de fantastiska bäraromerna av jordgubbar, körsbär och hallon i dessa viner liksom av mineraltonerna. Jag älskar kombinationen av lätthet, kraft och struktur. Att prova sig igenom de olika vingårdsbetecknade vinerna från TdTN är en uppvisning på temat "same...but different". Även om det finns stora variationer i jordmånen på Etna och skillnaderna mellan två närliggande växtplatser kan vara lika dramatiska som i bourgogne kom den största skillnaden för mig att handla om källararbetet.

2008 Etna Rosso har en mycket ren och frisk doft. Jag hittar körsbär, hallon, god kryddighet och mycket tydliga mineraltoner. Det känns så levande, ungt och vitalt att man nästan rodnar. Smaken helt i linje med doften fram tills dess att tanninerna träder in i bilden och tilsammans med en kristallklar syra stramar upp det hela. Det här är urläckert.

2007 Etna Rosso Guardiola har en mer komplex doft. Den kompletteras med en förförisk blommighet och lite rostade ekfat. Det dyker upp en lätt pust målarfärg och en klick målarfärg. Smaken är lite fylligare och frukten sötare. Trots yppigheten upplever jag även detta som mycket stramt och elegant.

2007 Etna Rosso Santo Spirito är lite kryddigare. Jag hittar kryddnejlika och kanel som komplement till den välbekanta frukten och mineralerna. I munnen känns Santo Spirito lite kraftfullare med bestämda tanniner och rejäl syra

2007 Etna Rosso Feudo di Mezzo Quadro delle Rose har tydlig fatkaraktär. Doften ger citrusskal, körsbär, en viss örtighet och feta mineraltoner. Även i smaken är ekfaten rätt påtagliga. Riktigt läcker frukt, tydliga mineraltoner och långt slut.

2007 Etna Rosso Calderara Sottana är det vin jag upplever som det mest publika. Massor av sötfruktiga jordgubbar och en rejält inslag av aceton. Fin frukt och lite inslag av kaffe och kryddor i smaken.

2007 Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino är provningens i särklass dyraste vin och jag tror inte att någon av oss hade missat att plocka ut det i en blindtest. Doften har en extra växel med mer av allt. Doften är en intensiv bladning av söt frukt, aceton och fataromer. Smaken är lika intensiv den och har en imponerande längd. Naturligtvis är det här kanongott men precis som Patrik saknar jag något som bryter av mot perfektionen och gör vinet - jag tänkte skriva personligt men det blir fel för personligt är det- intressant

Nej, provningens stora personlighet blev 2006 Calabretta Nonna Concetta. Inte lika elegant och slickat som de vingårdsbetecknande TdTN-vinerna men det har en extra dimension. Här paras bärfrukten med lite råare och kantigare tongångar som jag känner mig mera hemma i.


Sammanfattningsvis en fantastisk provning med sju mycket intressanta och väldigt bra rödviner. Mina favoriter är faktiskt de två billigaste vinerna. Jag gillar hur TdTNs instegsvin visar upp Nerellon i renaste möjliga gestaltning och Calabrettas Nonna Concetta för den rustika men ändå eleganta och urtraditionella framtoningen.

2007 Montirius Vacqueyras Le Clos

Jag hämtade hem en låda vin från sommarstugan. I den låg sådant som jag inte hann med att dricka under semestern. I lådan fanns bl a en av sommarens bloggarfavoriter som jag aldrig blev färdig att prova när det begav sig.

2007 Montirius Vacqueyras Le Clos är en blandning på hälften grenache och hälften syrah. Doften är till en början lite tillknäppt men efter en halvtimme i karaff blommar den ut. Häftig körsbärsfrukt dominerar och sekonderas av lite friskare röda vinbär. Här finns ett tydligt inslag av lakrits, kryddörter och mineraler.

Smaken är ganska fyllig men lätt med sydrhonska mått mätt. Det här vinet är mera elegant och balanserat än kraftfullt. Även i munnen är det körsbären som som spelar huvudrollen och alla de andra komponenterna finns där. Vinet har det där typiska inslaget av våta stenar. Lång god eftersmak där kryddorna och lakritsen tittar fram igen. Pigg syra gör vinet särdeles matvänligt.

Ett bra och på alla sätt välgjort vin som jag inte riktigt går igång på. Det är som en brittisk feelgood-film; kul, charmigt och värmande men inget jag vill se mer än en gång.

AAWE och JOWE

Det droppar som sagt var in en roliga mail som en direkt följd av bloggandet. Häromdagen fick jag ett ifrån Karl Storchmann. Han informerade mig om att nya numret av Journal Of Wine Economics var ute. Jag hann tänka att det är med tidningar som med perversioner. Verkligheten överträffar fantasin. Åtminstone min. Mailet hamnade först i papperskorgen men sedan kom jag på bättre tankar, kanske var det min nyfikenhet, och plockade tillbaka det. Det är jag glad för. I mailet fanns nämligen länkar till tidningens hemsida och till en del PDF-filer med sammanfattning av artiklar och även några hela texter.

JOWE är en vetenskaplig facktidsskrift där forskare publicerar gjorda studier. För mig var det oerhört uppfriskande att läsa de i stort sett nonsensbefriade texterna. En hel del av abstactsen väckte verkligen min nyfikenhet. Handen på hjärtat, vem har inte längtat efter artiklar som "The Evaluation of Wine Judge Performance through three Characteristics: Bias, Discrimination, and Variation", "Natural Endowments, Production Technologies and the Quality of Wines in Bordeaux. Does Terroir Matter?" och "The Impact of Gurus: Parker Grades and en primeur Wine Prices."

Via en länk kan man också läsa alla JOWEs bokresencioner, långa och initierade, välskrivna och faktiskt roliga.

JOWE ges ut av American Association of Wine Economists. De har såklart också en vinblogg med en rad läsvärda inlägg.

När jag läser dessa texter får jag lite samma vibbar som när jag läste Carl-Johan Malmbergs Bourgogne-artikel på Svenskans kultursidor. En helt annat stil än vad man är van vid från dagstidningar och många specialiserade vintidningar. Helt fritt från fördummande nonsensinslag

Secret Wine del 4 - Upplösningen

Idag tillkännagavs det rätta svaret i Secret Wine, tävlingen där det gällde att placera tre blindpavor i rätt appellation. Tidigare inlägg från tävlingen hittar ni här Det korrekta svaret var Costières de Nîmes. Dags att lämna in semesteransökan m a o.

2006 Didier Chaffardon Le Vigne du Moulin

En av de mest sympatiska vi stötte på under sommarens Fri Vin-mässa i Köpenhamn var Didier Chaffardon från Anjou i Loire. Med fäktande armar, rullande ögon, huvudskakningar och ordlösa ljud förklarade han årgångsvariationer. På en begränsad men ändå uttrycksfull engelska berättade Didier om sitt arbete på den fyra ha han förfogar över. Han framstod som en väldigt intuitiv vinmakare. Kanske inte så teoretiskt orienterad utan mer jordnära. Didier berättade att hans odlingar var i princip biodynamiska men höll upp båda händerna i en avvärjande gest och skakade frenetiskt på huvudet när jag frågade om han var certifierad.Vi blev svårt charmade av såväl vinmakare som vin.

För ett par månader sedan provade jag ett av hans röda viner och blev då rätt besviken. Vinet var inte direkt dåligt men varken smak eller doft stämde överens med mina minnen från Köpenhamnsprovningen. Kunde Didiers personlighet och det sympatiska sammanhanget ha fåt mina sinnen att spela mig ett spratt? Ikväll öppnade jag en flaska av 2006 Le Vigne du Moulin för att ta reda på hur det förhöll sig med den saken.

Vinet är vackert rubinrött och inte så tätt i färgen. Doften är oerhört pigg och vital. Inte så värst komplex men ändå helt ljuvlig. Den domineras av svarta vinbär, hallon och körsbär som vilar på en fond av animaliska toner. Rustikt så det förslår och hur charmigt som helst.

Även om Le Vigne du Moulin är trevligt att sniffa på så är det framförallt ett vin att dricka. Smaken bjuder på massor av söt frukt. Till en början är det körsbären och hallonen som dominerar. Sedan dyker det upp ett inslag av viltkött och skifferaktiga mineraltoner Den friska syran lyfter smaken och det hela avslutas med en lätt strävhet svarta vinbär i finalen.

Det här är inget vin som kommer att vinna utmärkelser eller få några höga kritikerpoäng utan ett vin som gör jobbet på matbordet. Perfekt till en rejäl köttgryta och skulle förmodligen inte alls göra bort sig till gås. Inte alls dumt att sitta och smutta på heller för den delen. Inte stort men förbannat gott skulle man också kunna säga

Jag köpte vinet hos danska Pétillant. Jag minns inte vad det kostade men vid en snabb Googling hittar jag det hos olika näthandlare för c a 10 euro.

Räknetrissen landar på sniskan - reviderad nyhetskoll

Första oktober innebar ett tillskott i Systembolagets fasta sortiment, viner som ska finnas att köpa i alla fall ett år framåt. Räknetrissen har som vanligt lagt samman betygen från BK Wine, Camilla & Ulrika på Tasteline, Munskänkarna, DN, GP och Jens Dolk och räknat ut ett medel. Dolk och GP har efter moget övervägande fått vara med på nåder, då de bara redovisar sina högsta betyg. Det får vissa konsekvenser för rangordningen i tabellen, men inga dramatiska sådana. Nytt bidrag denna gång är Magnus Ericssons heltäckande betyg för HD.

Vård och Vin (hädanefter Källa A), har sedan kompletterat med en komplett betygssättning från Allt om Vin, vilken nu inkorporerats. En sällsam tur, för under arbetets gång uppdagades att ett fel begåtts vid uträkningen av medelbetygen! Inläggets rubrik är därför i backspegeln osedvanligt väl valt. För första gången presenteras nedan en reviderad lista. Räknetrissens nästa rapport kommer att ha rubriken "Hälsning från Sibirien", ty det är i dessa köldslagna trakter han kommer att tillbringa den närmsta tiden. Hursomhelst kan vi konstatera att Källa A hade rätt i sin misstanke.

Domaine du Pesquier Gigondas föll i den reviderade tabellen, från första till sjätte plats. Istället ploppade ett annat franskt vin, La Tour du Haut från appellationen Vinsobres (som fick AOC-status 2005) upp som släppets röda vinnare. Ett 99-kronorsvin att prova det kommande året. Den vita listan förändrades inte så mycket, men en Fiano di Avellino från Kampanien-producenten Terredora smög sig in på en nionde plats. Också den kostar 99 kronor.

VITA
2910 2009 Bründlmayer Langenloiser Grüner Veltliner, Österrike. 119 kr, medel 4,08 (6 betyg)
2843 2010 Leyda Reserva Sauvignon Blanc, Chile. 67 kr, medel 3,75 (6 betyg)
6540 2010 Castillo de Molina Sauvignon Blanc Reserva, Chile. 89 kr, medel 3,58 (6 betyg)
2338 2009 Santorini Assyrtiko, Grekland. 99 kr, medel 3,58 (6 betyg)
5350 2009 JP Chenet Gros Manseng-Chardonnay, Frankrike. 57 kr, medel 3,5 (6 betyg)
2197 2009 Domaine FL Le Chenin, Frankrike. 119 kr, medel 3,5 (67 betyg)
65402177 2008 Siefersheimer Riesling vom Porphyr, Tyskland. 149 kr, medel 3,5 (7 betyg)
2124 2009 Fritz Zimmer Riesling Spätlese Feinherb, Tyskland. 89 kr, medel 3,44 (8 betyg)
2128 2009 Terredora Fiano di Avellino, Italien. 99 kr, medel 3,43 (7 betyg)
2159 2008 Tokara Chenin Blanc, Sydafrika. 129 kr, medel 3,42 (6 betyg)

Kritikerna är tämligen jämna i sina omdömen, men Santorini Assyrtiko och Terredora Fiano di Avellino ger upphov till lite splittrade känslor. I båda fallen tyckte Camilla & Ulrika 2, medan Kronstam tyckte 5. Även Tokara går mellan icke prisvärt (HD) till högsta betyg (5 fyrar i GP). Nämnas kan att personalen i Hansacompagniets butik avrådde från köp av Bründlmayern, som de inte tyckte lever upp till producentens vanligtvis höga standard. Deras stalltips blev Siefersheimer Riesling vom Porphyr från Rheinhessen.

RÖDA
2138 2009 La Tour du Haut, Frankrike. 99 kr, medel 4,07 (8 betyg)
2568 2009 Native Touriga Nacional Cabernet Sauvignon, Portugal. 55 kr, medel 4 (8 betyg)
2167 2009 Terre de Mistral, Frankrike. 67 kr, medel 3,93 (8 betyg)
2842 2007 Ruit Hora, Italien. 129 kr, medel 3,93 (8 betyg)
2028 2007 Inurrieta Norte, Spanien. 79 kr, medel 3,92 (6 betyg)
2836 2007 Domaine du Pesquier Gigondas, Frankrike. 145 kr, medel 3,92 (6 betyg)
2127 2007 Novas Winemaker's Selection Syrah Mourvedre, Chile. 134 kr, medel 3,83 (6 betyg)
2123 2008 Adras Roble, Spanien. 109 kr, medel 3,75 (6 betyg)
2171 2007 Cruz de Alba Crianza, Spanien. 149 kr, medel 3,75 (6 betyg)
6664 2009 Chakana Estate Selection Malbec, Argentina. 105 kr, medel 3,58 (6 betyg)
6551 2008 Quara Reserva Malbec, Argentina. 130 kr, medel 3,58 (6 betyg)
2018 2008 Flat Roof Manor Shiraz Mourvèdre Viognier, Sydafrika. 89 kr, medel 3,5 (6 betyg)
6306 2008 Bar Over Box Cabernet Sauvignon, Australien. 89 kr, medel 3,5 (8 betyg)
3144 2007 El Meson Crianza, Spanien. 79 kr, medel 3,43 (7 betyg)
6579 2009 Intis Reserve Malbec Cabernet Sauvignon, Argentina. 100 kr, medel 3,42 (6 betyg)

La Tour du Haut får genomgående bra betyg, men bara treor hos Munskänkarna och Tasteline. För övriga viner på listan är det hyfsad konsensus som gäller, inget sticker ut som splittrar kritikerkåren. Det är utanför listan de divergerande omdömena finns. Exempelvis får 2163 2009 C J Pask Omahu Road Syrah från Hawke's Bay (för övrigt redan bloggat av Birk) ej prisvärt av HD medan Dolk ger det fem tärningsögon. Famille Fromont (ett 80-kronorstjut från Côtes du Rhône) kammar hem en del fyror, bland annat hos Munskänkarna, men BK Wine och HD drar ner medlet. Det vin som väcker mest motstridiga känslor är Dominio de Aranléon, ett billigt vin från Valencia. Tasteline ger en stjärna till ett vin de finner "bränt, eldigt och bittert, helheten är dov och sträv med övertydliga toner av läder och tobak". Kronstam däremot ger det fyndstatus. Allt om Vin rekommenderar och hittar "lättsamt rödfruktig doft i ungdomlig stil. Korrekt, lätt smak med stråk av pinje". Via del Campo Tinto långt ner i listan hatas av BK Wines Jack och av Tasteline och gillas inte av Munskänkarna, men Kronstam fyndstämplar även här.

Finns det ett mönster här, är det att viner som Camilla & Ulrika på Tasteline dissar ofta blir hissade av Kronstam. Det leder till en annan fråga, som inte Räknetrissen tidigare uppmärksammat: att nästan alla vinkritiker är män, farbröder, grabbar, gubbar eller vad man nu vill kalla dem. Hade månne listan sett annorlunda ut om majoriteten varit kvinnor?

2001 Produttori del Barbaresco Riserva Ovello

Den har plockats fram på slaktbänken några gånger, bara för att snabbt åter förpassas till ryggläge i vinskåpet. Det har aldrig känts som rätt tillfälle. Så är det för mig med en del viner. Att bara dra korken känns svårt när man har en endaste flaska och förväntningarna dessutom är skyhöga.

Det finns väl inte så värst många svenska vinbloggare som inte har gått i spinn över Produttoris del Barbarescos 06:a. Philipson Wines tilbudspris på 80DKK varade ovanligt länge. Även saktfärdiga och obeslutsamma hann handla. När Philipson i somras sålde ut några vingårdsriservor av årgång 01för 140 DKK tog varorna slut snabbt. Jag reagerade på tok för långsamt men IV-Patrik var med när bussen gick och delade dessutom generöst med sig av sitt överflöd.

2001 Riserva Ovello är går i en mörkröd, men helt transparent, nyans. Direkt efter uppkorkandet är doften om inte en besvikelse så iallafall inte allt det jag föreställt mig. Men det här är inget vin att girigt kasta sig över, det kräver lite mer respekt än så. Och en del luft. Med lite tid vecklar ett fascinernade doftspektrum ut sig. Till en början bjuder doften på läckra röda bär som jordgubbar, hallon och körsbär. Efter hand så lämnar vi trädgården och hamnar i en höstskog med blöta löv och tryffel. Nu börjar det bli riktigt intressant men än är det långtifrån slut. Jag bjuds på några lätta pustar målarfärg, mandelmassa, tobak och tjära. Det blir nästan löjligt att försöka dissekera doften. När showen väl kommit igång stiger de olika doftkomponenterna inte fram i artig turordning Aromerna kommer och går i olika kombinationer. Det händer grejer hela tiden och det doftar fantastiskt och så intensivt att man nästan kan se ångorna som långsamt stiger ur glaset.

Kan då smaken leva upp till allt det som doften lovar ? Vinet har en slank och nästan lite kylig munkänsla. Det första jag registrerar är söt bärfrukt, en kristallklar, hög syra och finkorniga tanniner. Smaken har hög intensitet utan att vara mer än medelfylligt. Lång fascinerande eftersmak som placerar ett småfånigt leende på läpparna.

Det här är ett rakt igenom fantastiskt vin. Trots nio år på nacken är 2001 Riserva Ovello bara barnet. Det känns otroligt piggt, fräscht och ungdomligt och är utan tvekan ett av de bästa nebbioloviner jag druckit.

Här kan du Läsa vad andra tyckt
Italienska Viner
MMM-Vin

Burgundergryta

I somras nackade odalmannen i släkten ett ungdjur, alltså finns det gott om styckdetaljer i frysen. Recept på burgundergryta finns det en uppsjö av. Jag hoppar över Julia Childs legendariska men omständliga recept. Jag tar dock till mig hennes tips att torka köttet på hushållspapper innan det bryns. Det gör faktiskt en märkbar skillnad.

Istället tittar jag i en tryckning från 1980 av Bonniers Kokbok, vars första upplaga kom 1960. Illustrationerna i boken verkar ha hängt med från den tiden. I kokboken finns två varianter, som jag blandar allt eftersom. Burgundergryta I ska puttra sakta 3-4 timmar (det blir bara drygt 2 till slut) men innehåller varken morötter eller champinjoner, så det plockar jag in från Burgundergryta II när ungefär en timme är kvar till servering. Ettan innebär även att man steker brödtärningar och strör över grytan innan serveringen, men det hoppar jag över och satsar på pressad potatis istället. Burgundergryta II innehåller inget rimmat sidfläsk och det känns som ett måste.

Att hälla i grytan föreslår man bourgogne - så klart - eller Rhône-vin. Jag råkar ha två Lirac-viner från 2007 till hands, båda associerade med storproducenten Antoine Ogier. Domaine Garcin, ett billigt tjut jag hittat på Irma, och Les Chenaies som kostar en hundring på Bolaget (fast vid det här laget är det årgång 2008 som gäller, om man inte har en jäkla tur och trillar över några kvarblivna 2007:or i en butik långt långt borta).

Jag blev inte förtjust i Domaine Garcin när jag provade i somras, och det infinner sig inte någon kärlek nu heller. Grovt uthugget, strävt, alkoholtungt. I grytan med det.

Les Chenaies är till 60 % grenache, med 25 % syrah och 15 % mourvèdre. Slånbärslikör och plommon, lagerblad och lakrits. Lite alkoholstickigt. Friskt och rent i smaken, tycks inte ha varit i närheten av några fat. Tilltalande och lättillgängligt, inget överjobbigt alkoholgenomslag där som tur är. Saftigt och sötfruktigt, med en pigg syra som gärna fått vara än mer framträdande. Till grytan passar det mycket bra.
_______

Burgundergryta tar sin tid att laga till och man behöver ett matlagningsvin inte bara i grytan. Nu blev det ett italienskt tjut från Marche, 2008 Rosso Piceno från producenten Azienda Agricola Aurora, en skvätt som blivit över sedan gårdagen. Mest sangiovese (65 %), med en andel montepulciano (20 %) och lite merlot (15 %). Nyligen uppkorkat - djupt och ogenomträngligt blårött som outspädd svartvinbärssaft i glaset - uppvisade vinet en lite funkig, men framför allt ungt bångstyrig och kantigt tvär sida som gjorde det svårt att ta till sitt hjärta.

Överraskande nog påminde det om de gomskrynklande slovenska, syrastinna teran-vinerna. Ändå hade det något eget, som gjorde det omöjligt att bara avfärda. Och efter ett dygn i öppnat tillstånd hade det också öppnat sig mer. Den friska syran hade lugnat ner sig något och kom mer till sin rätt, en trevlig pinjedoft smög runt i glaset och vi kom plötsligt mycket bättre överens. Inget märkvärdigt vin, men vad kan man egentligen begära av ett tjut som kostade 65 DKr/styck vid köp av två hos Cibi e Vini?

Etiketten är skum - tre till synes nakna figurer som värmer sig vid en eld, bär konstiga mössor och sysslar med ett obskyrt redskap. Kanske en typisk aktivitet i östra Italien.

Secret Wine del 3

Ännu så länge har det inte kommit in några rätta svar. Ingen har lyckats demaskera det hemliga vinet Tävlingsledningen har beslutat att ge de tävlande en hjälpande hand genom att släppa ett par ledtrådar. Vi har fått veta att det handlar om en appellation och att den inte är belägen i Languedoc. Jag har satsat på Costieres de Nimes. Tävlingen pågår ytterligare några dagar.

2007 Domaine de Vigier Syrah

Jag önskar att jag kunde ha en stående bloggpost varje måndag och presentera ett schysst vardagstjut som kan köpas för en billig penning. Perfekt att mjukstarta vinveckan med, bra följeslagare till redig måndagsmat. Det vore också ett sätt att bättre leva upp till bloggens titel. Kruxet är ju förstås det att de där hyggligt personliga och vettigt prissatta vardagsvinerna är en bristvara. Åtminstone på den svenska marknaden.

2007 Domaine de Vigier Syrah hamnade i kundvagnen under ett besök hos Superbest i Charlottenlund. Två flaskor för 110 DKK vill jag minnas att tillbudet löd på. Flaskorna har av någon aledning blivit liggande tills nu. Vinet är hursomhelst blårött i färgen och inte så värst tätt. Doften formligen vrålar ung sydfransk syrah. Det är mycket björnbär och svarta vinbär. Lätt pepprighet, lite chark och faktiskt en aning kaffe. Men framförallt så är doften pigg, frisk och levande.

Smaken går i precis samma stil. Vinet är slankt, friskt och läskande. Föredömligt låg, måndagskvällsanapassad alkoholhalt på 12.5% och bra syra. Smaken följer aromerna väl och det är rätt bra tryck genom hela registret. Fin eftersmak med svarta vinbär som dröjer sig kvar ett bra tag. Låter som ett rätt OK matvin va ?

Jag måste säga att jag uppskattar det här vinet betydligt mer än många syrahdominerade 07:or från södra Rhône som jag druckit under året. Oerhört mycket roligare än t ex Domaine Le Plans GT-S eller Chateau Pesquies Quintessence. Inte så spektakulärt men betydligt mera användbart.

2006 Lichtlé Riesling Grand Cru Goldert

Eric Lichtlé är den som idag driver den anrika Alsace-firman Fernand Lichtlé et Fils. Några gånger per år packar han sin lastbil och kör norrut för att leverera förbeställda viner till sina kunder i Danmark. Det blir ett direkt möte mellan vinbonde och kund och alla mellanhänder plockas effektivt bort, till nytta för både kund och producent. Det innebär bland annat att man kan handla Lichtlés Riesling Grand Cru Goldert för under en dansk hundring. Jag handlade på mig en del av Lichlés viner för ett knappt år sedan. Jag gillade inte allt men rieslingen har genomgående varit mycket bra. Allra bäst är såklart toppvinet och ikväll drack jag min sista flaska. Läge att stanna upp och fundera lite på vad som har hänt med vinet sedan december.

2006 Riesling Grand Cru Goldert är ljust guldgult i färgen. Doften domineras av oljiga petroleumtoner och mineraler. Det luktar lite skitigt. Maskinstation eller cykelverkstad. Autobahnfunk. Frukten finns där men den är väl inpackad i dieselavgaser. Lite päron, tropisk frukt, äpple och citrus som toppas med ett litet uns honung.

Vinet har som sig bör en lite fet och oljig munkänsla. Syran är mycket frisk men bäddas in i frukt och mineraler. Rätt lång eftersmak med lite bittra citrustoner. Ett fantastiskt matvin som funkar till väldigt mycket men som också är väldigt gott på egen hand.

Eric Lichtlé har onekligen lyckats även den erkänt svåra årgången 2006. Jag ser verkligen fram emor julbesöket då jag hoppas han plockar med sig 07:orna. Om du kan ta dig till Danmark utan alltför stort besvär rekommenderar jag dig att slänga iväg ett mail till lichtléwines@hotmail.com för en prislista och information om hur man beställer. När det gäller prisvärdhet är Lichtlé svårslagna.

2008 Dreissigacker Riesling

Första oktober släpps ett gäng nya viner som ska finnas tillgängliga på Bolaget under ett år framåt. Räknetrissen stampar i spiltan, men väntar fortfarande på några juryröster till excel-arket. Det är ju heller ingen brådska det här månadsskiftet.

Under tiden lågsniffar jag över realistan för att se om det dykt upp något nytt. Den här gången verkar det vara utrensning av en del billiga och halvbilliga restupplagor i fasta sortimentet, samt en del riktigt dyra rödviner.

En tysk riesling, 2008 Schlossböckelheimer Kupfergrube Riesling Trocken, dyker upp i listan igen som gubben i lådan. Tre flaskor har upphittats i Kållered, eller så är det ett spöke i maskineriet eller en käpp i hjulet. I alla fall får det mig att minnas sommaren, då just det reavinet var en återkommande begivenhet. Rätt gott om än inget som satt outplånliga spår i vinminnet. Att det kommer från Gutsverwaltung Niederhausen Schlossböckelheim ger lite extra pondus, tycker jag. Däremot var inte den felsenbergska rieslingen från Luxemburg som skymtar i bakgrunden så mycket att hänga i julgranen, även om det var en Grand Cru och den gick att få för 60-70 spänn när det begav sig.

Annars är det rätt tunnsått på vitt i röda listan. Jag fastnar för 2008 Dreissigacker Riesling, som nu kostar 76 kronor. Det kommer från Rheinhessen. Därifrån kommer annars produkter som heter Blue Nun, Wildboar's Rock, Tania och Black Tower, viner som inte direkt lockar till köp.

Dreissigackern är i alla fall enkelt och rent designad, kanske som en reaktion mot Black Tower-estetiken. När jag skruvar av korken kommer det en jäst pust ur flaskhalsen. Upphällt i glaset ståtar vinet med en fin gul färg, det är en aning grumligt. Den jästa karaktären flyktar tämligen omedelbart och istället kommer högst lovande aromer fram. MSÄ drar en sniff och associerar: fossil, musslor, mineral, oljigt, kryddigt. Det summerar det hela. Vidare förebådas ett vin med mycken syrlighet men också en mandelmassesöt twist. Smaken lyckas inte riktigt leva upp till löftena doften ger. Vinet är syrligt så det svirrar i svalget och - inte förvånande - lätt spritsigt. Det finns en liten sötma och lite oljig petroleum. Beskan i sluttampen funkar ganska bra, den stör i alla fall inte. Till en räkmacka med majonnäs eller annat skaldjursaktigt skulle det funka fint. Men den fylliga, sammanhållna och lockande känslan i doften finns inte kvar fullt ut. Vinet blir därför lite spretigt och enahanda när man sniffat sig trött. Inget att dricka mängder av åt gången, däremot kan det vara kul att återvända till det några gånger de närmsta åren. För 76 spänn kan man köpa det enkom för doftens skull.

Ett rött hittar jag också, 2006 Château Hourtin-Ducasse. Ett Bordeaux-vin under hundringen (95 kronor). Under "provad årgång" på Bolagets hemsida står det 2007, men den flaska jag fick med mig hem är alltså 2006. Flera bloggare har redan provat, med blandat resultat. Goda Vinare tycker inte det är en god vinare. Öhman gillar det bättre. Kanske en bortkastad hundring, vi får se. Kanske 2007:an är bättre. BK Wines Jack listade den som ett av de bästa köpen bland nya årgångar i december 2009. Kan alltså vara idé för den hugade att kolla en extra gång på årgången vid inköp.