Det emanerar en på samma gång sval och intensiv glöd från Etna-vin i Calabrettas och Tenuta delle Terre Neres tappning. Halvannan vecka efter extravaganzan i Sjörröd - Patrik och Ingvar har ju redan rapporterat med sedvanlig ackuratess - kan jag fortfarande erfara ett återsken i minnet av händelsen. Så klart på grund av själva upplägget: koncentrationen till två producenters viner, flera timmars provning i lugn och ro, gott tilltugg och glatt och initierat sällskap runt bordet. Sådana tillfällen och möjligheter är den stora och från början oförutsedda vinsten med det här vinäventyret - ett senkommet tack, Patrik och Linda!
Att eftermiddagen blev minnesvärd beror förstås även på de provade vinerna. De flyttade inte fram gränserna för vinupplevelsen, på samma omtumlande sätt som några av de slovenska och friulanska bekantskaperna gjort. Samtidigt var provningen omvälvande, på så sätt att den rubbade mina referensramar - eller kanske snarare preferensramar. Det handlar om vad jag uppskattar hos ett vin och vad jag kommer att söka efter hos viner jag dricker i framtiden. Det är inte lätt att sätta ord på de egenskaperna, men när minnet kokar ner upplevelsen av Tenuta delle Terre Neres katalog består en känsla förförisk renhet och lätthet, en bedräglig enkelhet som efter hand avslöjade komplexa och mångfacetterade viner. Förflyttade referensramar innebär ofta även förflyttade prisramar, men det måste inte vara så. Normalen, Etna Rosson som idag provades i årgång 2008, klarade sig bra i konkurrensen från de dyrare cru-vinerna.
Referensramar är intressant att fundera på. Alla har vi dem, och kanske ligger de allra närmst att ta till hands när vi rör oss i okänd terräng. De är per definition begränsande, men också nödvändiga för att kunna inordna intrycken. I ett samtal är det ett sätt att samordna sig kring vad det egentligen är som händer. Alltså associerade vi när vi smakade Tenuta delle Terre Neres viner - precis som när vi vid ett annat tillfälle i Sjörröd provade normalen blint - till burgundisk pinot noir. Piemontesisk nebbiolo dök också upp i diskussionen. Det är väl heller ingen vild gissning att också vinmakaren haft vissa referenser i skallen när han donat i vingården och i källaren.
Samtidigt hade alla vinerna på bordet en definitiv egen karaktär som inte kan bottna i något annat än ett stabilt och gediget hantverk, ett konsekvent arbete för att få fram viner utifrån platsens och druvans karaktär. Vi vet väl egentligen inte om de är typiska för Etna, eller för druvan.
Den mest intressanta jämförelsen blev den mellan Tenuta delle Terres 2007 Prephylloxera La Vigna di Don Peppino och Calabrettas druvrena nerello mascalese 2006 Nonna Concetta. Två sinsemellan mycket olika viner. Några i sällskapet föredrog den följsamme, lättillgänglige och på alla sätt välsvarvade Don Peppino, medan andra tilltalades mer av den svårflörtade och barska Nonna Concetta. Jag hade verkligen inte haft något emot att bli lätt alkoholiserad på en diet av Don Peppino, men priset och tillgången förbjuder sådana excesser. Nonna Concetta har fler fördelar än det mycket lägre priset. Det var helt enkelt väldigt gott, på ett intressant sätt. I det här sammanhanget framstod vinet som mer burdust och kantigt än vad jag tror det skulle gjort om det ensamt hade haft huvudrollen under en måltid.
Nerello mascalese, alltså. En druva som lockar till ytterligare efterforskningar. Jag misstänker att sådana skulle bjuda på en hel del överraskningar. Likadant med den vita druvan carricante. Både Tenuta delle Terre Neres 2007 Etna Bianco Le Vigne Nich och 2006 Calabretta Carricante, var mycket trevliga bekantskaper. Ypperliga till charkuterier och pecorino. Calabrettas ett år äldre variant var det som föll mig allra mest på läppen. Tre dagar efter provningen visade sig den sista femtedelen av flaskan - vilken Patrik i sin godhet skickat med till Malmö - vara på ett alldeles strålande humör. Gyllene gult, med en doftbukett som slagit ut till fullo och mer fokuserat i smaken än vid provningen (eller om det var jag som var mer fokuserad, juryn överlägger fortfarande i den frågan). Helt i linje med de referensramar jag börjat formulera för mig själv efter mötet med de friulanska/slovenska vitvinerna. Det där vill jag absolut följa utvecklingen av de närmsta åren.
Vi får, avslutningsvis, inte glömma preludierna. Patrik bjöd på en skummande blanc de blancs. För ett ögonblick leder den lite feta doften av vått ylle Ingvar och mig mot Loire, men vi skulle när allt kom omkring hålla oss på IV's hemmaplan. Ett vin gjort på chardonnay, från Piemonte-producenten Francesco Galliano. Ett ypperligt sätt att göra munhålan startklar! En inledande ung, brödig jästighet övergick i en frisk, mineralrik bubbel-sensation. En lyx-spumante såhär vid lunchdags, det är ett hårt jobb och så vidare...
Det fanns all anledning att fira - Ingvar hade ju just rott hem Secret Wines appellations-quiz och halade fram en blanc de blancs från Champagne, en grand cru från 2002 signerad Franck Bonville. Också det en ren chardonnay, djupare gul i färgen och eftertryckligen annonserande sin närvaro i näsa och mun. Jag har bjudits på detta en gång tidigare, och det dryga år som gått har förändrat vinet ganska rejält. Jag minns en stilla vårkväll i Ingvars sommarstuga där det framstod som försiktigt framtassande, subtilt och samtidigt väldefinierat. Nu var det mer av allt: de kritiga mineraltonerna, äpplena som omärkligt börjat oxidera framåt senhösten och nötigheten. Jag vet inte om jag skulle kalla det bättre än sist, men mer eftertryckligt och klart intressant. Kul att få dricka det igen!
Vis och eftertänksam resumé - intressant och kul att läsa.
SvaraRadera/Patrik