God Jul

Nu blir det ett juluppehåll från min sida. Åker till Italien helgerna. Det finns en hel del inplanerat under resan som förhoppningsvis resulterar i framtida inlägg.

God jul och gott nytt år.

Vilket öl till julbordet?

Det drar ihop sig till Dopparedan, och börjar bli högt på tiden att tänka på ölen till julbordet. Här måste jag ge en djupt känd eloge till Esping, som rapporterat oförtrutet om utbudet medan jag (som var den som föreslog denna specialinsats på Billigt Vin) rullat tummarna.

Några jul/vinteröl har kommit i min väg, varav några Esping redan skrivit om. När det gäller St Peter's är det bara att hålla med om att det är en stark kandidat - dessutom i en vacker och passande flaska, vilket inte är oviktigt inför presentationen av julbordet.

Det bästa är att ha en variation för gästerna att välja mellan. Givna på bordet är också Oppigårds Winter Ale och egentligen också Sierra Nevada Anniversary Ale, för den som gillar sin öl besk snarare än knäckig/sötaktig. Anniversary Ale behöver man vara kvick att försöka få hem till sitt lokala bolag om den inte finns där redan, ty den börjar bli sparsamt förekommande runt om i landet.

Egentligen har jag bara ett tillägg att göra till Espings genomgång: The Shipyard Longfellow Winter Ale (nr 11368), ytterligare en ale från andra sidan Atlanten som heter duga. Håkan Engström, Sydsvenskans ölguru, ger Shipyard Longfellow fem postryttare här. Han ger brittiska Twelve Days från Hook Norton Brewery fyra hästar, och det är en helt ok ale som passar till mycket av julmaten. Dessutom en fint julig flaska som pryder varje bord. Däremot är inte Engström så förtjust i Oppigårds, som han menar är en extremt besk och torr dekokt. Kanske inte faller alla i smaken, således, man får veta vad man ger sig in på. Men för att rensa flabben från de fett- och sötsliskiga matrester som dröjer sig kvar är det en högst adekvat ale.

Solstice d'Hiver är en höjdare att spara till de stilla mellandagarna, för en stunds meditation i julgranens milda sken. Och även om Esping inte alls tog Hibernation Ale till sitt hjärta tror jag att jag ska ge den en chans även i år, liksom förstås Corsendonk Christmas Ale - en belgare måste få vara med på ett hörn och jag har fina minnen från förra säsongens upplaga.

För övrigt kan jag konstatera att Bolaget svämmar över av märkliga specialöl till väldigt höga priser, som exempelvis italienska Baladin Elixir (119,50 för en sjuttifemma) eller Hvedegoop från amerikanska producenten Mikkeller till det facila literpriset 346,97 (finns fem buteljer på Hansacompagniet för den hugade spekulanten). Nästan oemotståndliga är nederländska Hel & Verdoemnis (en stout som kostar 149,90 för 75 cl) och från samma ställe - Brouwerij De Molen -kommer Bommen & Granaten (199,90 för 75 cl). Hell and gore, bomber och granater! Man blir nyfiken, men inte tillräckligt för att pröva. Frågan som infinner sig är om den här plötsliga trenden beror på att Systembolagets uppköpare nu hittat fram till en gammal, tidigare oupptäckt bryggeritradition, eller om det plötsligt uppstått en mängd novelty-liknande, extrema produkter från nydanande och/eller effektsökande producenter. Jag satsar en slant på det senare, men blir gärna emotsagd av någon som är bättre insatt i ämnet.

In transit

A har på ett oersättligt vis bistått under flytten, med bärhjälp och - i särskilt kritiska moment - med mat. En afton bjöd hon in till pizzakalas, vi hade med en butelj 2005 Château Courac Laudun som undgått att bli nerpackad i flyttlåda.

Ännu ett vin som höll på att gå mig ur händerna, på grund av att jag väntade alltför länge med att beställa hem det. Att det skulle ta slut var ju - med tanke på all uppmärksamhet vinet fått på olika vinbloggar - ingen högoddsare, men lagersaldot krympte väldigt snabbt på slutet. Med benäget bistånd från personalen på Hansacompagniet (inte E den gången, vilket gynnsamt kan ha bidragit till framgången) lyckades jag rädda hem några av de absolut sista flaskorna, från Linköping om jag inte minns fel.

Ett helt gäng vinbloggare kan förstås inte ha fel, och runt bordet var vi överens om att det var mödan värt att terrorisera den stackars butikspersonalen för att landa ett lager. Resten av flaskorna hoppas jag få tillfälle att knäcka som sällskap till mustiga vintergrytor eller lammstek med gräddig potatisgratäng.

Några kvällar senare, då vi stod upp över öronen begravda i flyttkartonger i nya lyan, kom A förbi med thaikäk. Vinlotteriet - som tillgick så att jag grävde fram första bästa vita vinare som råkade ligga överst i en låda - utföll till belåtenhet: först en av de sista Menetou-Salon, denna trevliga sauvignon blanc som väl skulle göra sig bäst en ljummen sommarkväll men som även kan lysa upp en mörk decemberafton, sedan en Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling. Den senare var egentligen avsedd för lagringshyllan, men när den nu kom i glasen visade den sig från sin allra bästa ungdomliga sida. Matchen mot österrikiska Hiedler Riesling Urgestein är definitivt utjämnad vid det här laget.

Några gamla reafynd och en ny bekantskap i flyttstöket - det kunde varit betydligt värre!

2006 Château Laquirou Champs Rouge

Som sagt har jag under en period haft begränsade möjligheter att följa händelseutvecklingen på Systembolagets hemsida. Det kan lätt straffa sig.

Någon gång i flyttstöket öppnade vi en flaska 2006 Château Laquirou Champs Rouge (nr 98252), ett prisnedsatt vin från Coteaux du Languedoc som MSVin skrivit om här. Det var mycket gott och ett sällsport fynd för 79 kronor (tidigare kostade det en hundring, ett bra pris också det). Utmärkt matvin med mycket friska frukter, extremt drickvänligt. Jag hade redan gett bort en flaska av de få jag skaffat när priset sänktes, och fick genast en stark önskan att fylla på lagret. Men det såg ut att finnas gott om det kvar i olika Systembutiker och att-göra-listan var fylld av annat.

När jag så för någon vecka sedan fladdrade förbi en dator och kollade, hade tillgången krympt till nära nog noll. Det finns fler därute som håller koll på röda listan. Jag hastade till Hansakompagniet och träffade på E, denne ytterst tjänstvillige men ganska glömske systembolagsanställde unge man. E ringde upp en butik i Norrköping, som enligt uppgift skulle ha 11 flaskor i lager. Nu visade det sig att man just höll på att flytta till nya lokaler och det mesta var in transit (jag vet hur det känns). Så man skulle återkomma när/om Laquirou dök upp.

Vid en ny koll på hemsidan under gårdagen hade Norrköpingsbutiken 5 flaskor kvar, vilket kunde tyda på att de jag ville lägga vantarna på hade gått iväg. För säkerhets skull ringde jag emellertid och pratade med E , och då visade det sig mycket riktigt att han glömt bort att följa upp min beställning. Saker och ting hade kommit emellan, vilket ofta tycks vara fallet i E's fall. Nu bad han att få ringa upp Norrköping igen och återkomma. Vilket han kom ihåg att göra. Han meddelade att Norrköping hade sålt en del av sina 11 flaskor, men att de nu - enligt E - skulle skicka de fem de fortfarande hade kvar till Malmö. Jag sa hej och utförde en tyst pantomim à la Robert de Niros rollfigur Jack Byrnes i Meet the parents, med innebörden "I will be watching you".

Om allt går väl kan jag hämta ut mina Chateau Laquirou under fredagen. Men jag ropar inte hej förrän jag har dem i säkert förvar i skafferiet. Det är väl sådant här som kallas vardags-edge.

Jingle Bells! Lapponia rules the silent night!

Olika omständigheter - bland annat en flytt och en besvärande sjukdom - har gjort att jag tillfälligt tappat kontakten med vinbloggosfären, Systembolagets hemsida och vanligtvis tämligen inrutade rutiner.

Vin, öl och andra starkvaror har intagits så att säga i flykten, vilket inte på något sätt varit oangenämt. I det sammanhanget vill jag särskilt nämna K & L, som har den goda smaken att inte bjuda till adventsglögg med pepparkakor och kramgoa jullåtar utan ett hardcore cocktailparty i väntans tider. Manhattan! Daiquiri! Gin&tonic, whisky och vodka - det är grejer för den hålögde julklappsjägaren, den törstige vandraren i stadens stenöken bland danska dollarturister och blinkande juleljus!

Det var ett vimmel, ett tjo och ett tjim. Vi har aldrig tidigare kunnat delta i evenemanget och var visserligen förberedda på dess trevlighetsgrad, men inte fullt ut på de effekter på balans och omdöme det hade på deltagarna. Jag språkade med en rutinerad gentleman, som vis av tidigare erfarenheter bokat bord på lokal för att familjen skulle få sig middag till livs - att tänka på matlagning efter detta, menade han, var inte att tänka på.

Visserligen hade vi inte varit så förutseende, men det hindrade mig inte från att upptäcka en övergiven flaska Lapponia i det överdådiga batteriet av buteljer. Enligt K hade den halats in och ut ur barskåpet under ett flertal år och - hotade han - nu var den på väg mot slasken om ingen intresserade sig för den. Sagt och gjort: lite av den simmiga hjortronlikören, rätt mycket vodka och ordentligt med is så räddades ävjan förhoppningsvis från förgängelsen ännu ett år.

2001 Lat 42

Det talas ibland om comfort food, mat som tröstar och tar hand om den ätande. Ofta något fett, sött och onyttigt. Jag vet inte om man kan tala om comfort wines men tanken slog mig när jag drog korken ur en flaska av systemets budget-rioja Gran Reserva Lat 42. Såväl Frankofilen som Vård och Vin har bloggat om det utan att bli stormförtjusta.

Jag har mina reservationer när det gäller rioja men efter en arbetsdag som innehöll ett krävande uppdrag, 20 mil på dimmiga skånska skogsvägar och avslutades med en av alla dessa avslutningar som hör årstiden till så tog Lat 42 och hämt-pizza hand om mig på ett alldeles föredömligt sätt.

Vinet går i en mörk tegelröd nyans. Det syns tydligt att det är ett moget vin i glaset. Doften är klockren Rioja utan att det blir karikatyr av det. Här finns dill och ekfat, nötter och torkad frukt. Smaken är medelfyllig, bra syra och hyfsad längd. Ett väldigt sympatiskt och på alla sätt vänligt vin. Att vinet kostar 79 spänn gör det än mer comforting

2008 Nocino

För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg om nocino, den söta likören gjord på gröna valnötter Bland annat skrev jag om att nocino vann på lagring. Detta har visat sig vara en sanning med modifikation. Min variant utvecklas under kanske två år, håller stilen ytterligare ett och efter fem år är den helt odrickbar. Jag misstänker att detta berör på alltför dålig filtrering, att det blivit kvar för mycket krydd- och skalrester i den buteljerade likören. Jag och herr K har under de senaste 7 - 8 åren gjort en fyra - fem liter per år och jag har varje år satt undan en halvflaska. När jag bestämde mig för att göra en vertikalprovning så visade det sig att de äldsta flaskorna smakade terpentin. Detta dystra resultat ledde till att jag inom bekantskapskretsen delade ut allt som var äldre än två år för att inte flera flaskor skulle förgås.

Idag var det dags att prova årets omgång. Jag och herr K bestämde oss i somras för att lämna vårt beprövade recept och försöka något nytt. Dels hade vi båda kvar såpass mycket av 2007-års nocono att det fanns utrymme för ett misslyckande men det kändes också som att det var dags att prova något nytt.Vi gjorde en mindre söt variant och minskade sockermängden rejält. Den traditionella kryddbladningen utökades med malört.

Nocinon ser vid ett hastig okulär besiktning alldeles svart ut. Tittar man mera noggrant ser man att det finns en del grönt reflexer i vätskan. Den har en tjock, lite trögflytande konsistens. Doften är mycket komplex med inslag av citrus, örtkryddor, kryddpeppar och valnöt. Smaken är mycket intensiv och hettande. Alkoholhalten ligger på dryga 50% och den minskade sockermängden gör att smaken känns skarpare. Smaken följer doften väl men likören är ännu något ung och de olika elementen har ännu inte riktigt gift sig med varandra. Framförallt behöver malörten och smaken från de gröna valnötsskalen integreras med de övriga inslagen. För att ge en idé om hur denna nocino smakar så tänk dig en blandning av Fernet Branca, Unicum och Gammeldansk. Fast bättre. Redan nu är det en alldeles förträfflig digestif och den kommer att bli bättre.

Julöl 2008 akt 5 St Peter's Winter Ale vs Fuller Old Winter Ale

Sista paret ut är hel-brittiskt. Förra årets julölsfavorit St Peter's Winter Ale ställs mot Fullers Old Winter Ale.

Fullers är lite rödbrunt i färgen och ger ett hyggligt skum vid upphällningen. Doften domineras av humle, bränt socker och rätt hårt rostad malt. Det finns också en del citrustoner. Ganska så juligt kan man väl tycka. Smaken är nästan helt torr med bara en aning sötma, medel fyllig och medelbesk. En god och rätt snäll Winter Ale.

St Peter's variant är lite mörkare i färgen och det bruna går nästan över i svart. Doften är väldigt intressant. Här finns en fruktighet som först får mig att tänka på skumbananer, som hos en weissbier. Vid lite närmare eftertanke stannar jag kvar vid skumgodiset men nu av mera obestämd karaktär. Skumt är det i allafall. Enbärsdricka är en annan association. Även hos St Peter's är malten rejält rostad och här finns också en lätt rökighet och en del kaffe- och lakritstoner. En mycket komplex och intressant doft. Smaken är fyllig och med en uttalad beska.
Här finns en del kaffe, choklad och lakrits. En väldigt bra julöl som står pall för det mesta på julbordet.

Det har varit kul att prova sig igenom delar av julölssortimentet. Det är inte lätt att, och det känns heller inte angeläget, att utse någon vinnare. Min allroundfavorit är nog Oppigårds Winter Ale men jag dricker hellre Mysingen eller St Peter's till julmaten. Och om jag får en stund för mig själv, en stund att ägna mig åt stilla kontemplation då är det en Solstice D'Hiver jag helst vill ha. Under den kommande veckan tänker jag däremot bara dricka vin.

2005 Beaune du Chateau

Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att närma mig de klassiska vindistrikten Bordeaux och Bourgogne. När det gäller röd bourgogne har försöken nästan alltid föregåtts av höga förväntningar som resulterat i besvikelse. Trots det bär jag på en förvissning om att jag gillar bourgogne. Egentligen. I våras köpte jag på mig några flaskor 2005 Beaune du Chateau efter lovord på olika håll i bloggosfären men har aldrig kommit mig för att prova. Häromveckan fick en flaska följa med från depån i klädskåpet på jobbet. Den deponerades i en av lådorna under sängen för snar konsumtion.

Häromkvällen blev vi många runt bordet och jag bestämde mig för att vi skulle börja med bourgogne. Vid karafferingen steg förväntningarna. Det spreds en kraftig doft av vildhallon i köket. Middagen blev en lite speciell upplevelse. Ingen av gästerna var vinintreeserad och ingen kommenterade vinet. Det kändes märkligt att sitta där och vara ensam om en för mig stor vinupplevelse. Jag räddade undan ett rejält glas att dricka när gästerna gått och korkade upp ett par flaskor Chateau Courac till resten av middagen.

När jag blev ensam med glaset satt jag och sniffade en stund. Det första som slog mig var hur nebbiololik doften var, hallon och multna löv. Sedan dök det upp en del animaliska aromer, lite stall och kryddor. Smaken medelfyllig med fin bärfruktighet, pinot-kryddor och lätta fatotoner. Här finns inget spretar eller sticker ut. Vinet känns väl sammanhållet. Mot slutet stramas det upp av en lätt strävhet.

Ett vin precis i min smak och för första gången har en bourgogne infriat och kanske t o m överträffat mina förväntningar. Vinet satt som en smäck till burgundisk köttgryta men gick alldeles utmärkt att dricka solo.

Julöl 2008 akt 4 Rudolf Ren Ale Vs Mysingen Midvinterbrygd

Ikväll var det tänk att det skulle bli ett tungviktsmöte mellan två svenska julöl. Tyvärr blev det ingen match då Rudolf Ren Ale tvangs lämna w o på grund av sjukdom. Man ska inte utsätta sig för ansträngningar med en infektion i kroppen.

Att det inte stod rätt till med Rudolf visade sig direkt vid första klunken. Smaken var sur, tunn och bitter. Inte alls likt Dugges. Jag har läst att Dugges haft problem med produktionen av vissa öl under hösten. Trist nu när man kommit in i det tilfälliga sortimentet. Med tanke på den höga ambitionsnivån bryggeriet har så är jag helt övertygad om att man snart är tillbaka i gammal god form.

Mysingen Midvinterbrygd görs av ett av mina favoritbryggerier Nynäshamns Ångbryggeri. Som alltid med bryggeriets produkter bildas ett magnifikt skum vid upphällningen. Ölen är ogenomskinligt brunsvart i färgen. Doften domineras av rostade toner, humle och kryddor. Det finns en lätt sötma men den känns ändå frisk. Smaken är fyllig med inslag av kaffe, julkryddor, apelsinskal och koriander. Klassiska julsmaker med andra ord. Precis som i doften finns det en lätt sötma. Helt perfekt för att matcha det mesta på julbordet.

2004 L'Ora Nosiola

Italien är fullt av lokala druvsorter som odlas i ett begränsat område. Oftast konsumeras också det mesta lokalt. Områdets kök och områdets vin har växt ihop under seklenas gång och format en enhet som gör att det ena inte funkar så bra utan det andra. Det saknas oftast också ekonomiska muskler för att marknadsföra sig på nya marknader. Kanske är det dessutom så att man på många håll lever rätt gott på den lokala försäljningen. Trentino är ekonomiskt sett en mycket välmående provins med hög levnadsstandard. Man är beredd att betala en slant för ambitiösa tolkningar av gamla traditionella viner som funkar till uppgraderingarna av områdets mat.

Såvitt jag vet odlas Nosiola endast i Trentino. Den används ofta till Vin Santo och andra söta viner men ibland blir gör man även helt torra viner. Cantina Toblino är en stor producent. Man förfogar över c a 550 ha relativt högt belägna vingårdar. Man gör mestadels habila vardagsviner på för området typiska druvor som Teroldego, Lagrein, Pinot Nero, Moscato Giallo, Traminer, Nosiola och Sauvignon. Sedan gör man dessutom ett exkusivt Vin Santo. De senaste åren har man även satsat på att göra ett mer ambitöst druvrent nosiola-vin, L'Ora.

Det är lite intressant att jämföra strategin för hur Cantina Toblino gör ett premiumvin med Attems tillvägagångssätt. Båda producenterna har flaskformen och glasets tjocklek gemensamt men där slutar likheterna. Attems väljer att släta ut sig och tona ner den lokala särarten medan Cantina Toblinos vin framhäver ursprunget och druvans typicitet.

Nosiola är en druva som alltid skördas sent. Druvorna som används till L'Ora plockas ytterligare några veckor senare för hand och genomgår dessutom en lätt torkning. Vinet genomgår sedan en viss maceration och jäses och lagras på 500-litersfat av acaciaträ.

Vinet har en halmgul och väldigt klar färg. Det lämnar tydliga gardiner i glaset. Doften är på något märkligt sätt både delikat och kraftfullt aromatisk. Det första som kommer ur glaset är en parfymerad blommighet som får mig att tänka på liljekonvalj. Jag associerar vidare och kommer till till både gröna och gula äpplen. Här finns också inslag av honung, kryddörter som salvia och tydliga mineraltoner. Smaken som är mycket fyllig och komplex följer aromerna. Alkoholhalten ligger på 14% men det är absolut inget som stör. Tillsammans med en rejäl syra som gör vinet friskt bär den smakerna och får allt att hänga kvar en bra stund efter det att vinet runnit ned i strupen. Jag gissar att 2004 L'Ora trots fyra år på nacken har framtiden för sig. Syran är som sagt mycket frisk och vinet känns fortfarande ungt och livligt.

Vi drack vinet till gnocchi di patate med en sås på grädde och speck vilket var en prefekt kombination. Ett av årets största positiva vita överraskningar. För den som är begiven på starkare drycker så gör man även en fantastiskt aromatisk grappa på Nosiola.

2006 Cicinis

Jag trodde mig om att ha rätt bra koll på Collio, åtminstone vad beträffar systembolagets utbud men det var en ostbloggare som fäste min uppmärksamhet på 2006 Cicinis från Attems som dessutom hamnat på REA-listan.

Conti Attems, en gammal adelssläkt, har sina vinodlingar i östra Friulien utanför staden Gorizia precis vid gränsen mot Slovenien. Sedan 2000 samarbetar Attems med familjen Marchesi de Frescobaldi, stor vinproducent från Toskana. Frescobaldis är numera hälftenägare i Attems.

Efter att ha besökt Attems hemsida lade sig min entusiasm över att få prova ett nytt Collio-vin gjort på en lovande blandning av 60% Sauvignon samt 20% vardera av Pinot Bianco och Tocai Friulano. Den ersattes med en rätt stark skepsis efter att ha läst att man både jäser och lagrar vinet på 100% ny ek. Nyfikenheten tog dock överhanden och i tisdags beställdes några flaskor som kunde avhämtas idag. Snyggt jobbat SB !!

Cicinis andas premium-class. Den bukiga flaskan är onödigt tung och klumpig. Vinet har en fin halmgul färg. När jag börjar dra in aromerna i näsan så känns det som att alla farhågor besannas. Doften domineras av rostade fat. En viss rökighet kombinerat med vanilj och ekighet dominerar över frukten. Bakom allt träet anas lite liljekonvaljer, salvia och en del mineraltoner. Det känns märkligt och inte särskilt ursprungstypiskt. Smaken går i samma stil och den spretar åt olika håll. Den är stor, fet, fyllig och intensiv. Sötman, vaniljen och de rostade tonerna från eken harmonierar inte alls med vinets relativt höga syra. Jag hade inte gissat på en så hög andel sauvignon och inte heller prickat ursprunget vid en blindtest.

På något sätt känns ändå Cicinis som ett logiskt resultat av samarbetet mellan greve-familjen från Friulien och markiserna från Toskana. Man står inte i tillräcklig närkontakt med ursprunget och förmår inte utveckla sin egenart. Istället verkar Attems använda kapitalet från Toskana till dyra ekfat för att göra ett internationellt vin.

Nu ska jag inte vara rakt igenom negativ. Att dricka ett glas var inte oangenämt utan faktiskt rätt intressant. Jag bestämde mig också för att ge vinet den matmatch det förtjänande. Jag stekte upp ett gäng kalla men hemmagjorda kroppkakor. Tog några feta salviablad i smöret och rev sedan en försvarlig mängd vällagrad parmesan över hela härlighet. Internationellt kök till internationellt vin.

Julöl 2008 Akt 3 Hibernation Ale vs Solstice d'Hiver

Åter till julölen. Idag föregicks provsmakningen av en rejäl löprunda i snöblandat regn och motvind. Egentligen hade det kanske passat bättre med en glöggtest men istället fick det bli ett par rejält värmande vinteröl.

Jag började med en Hibernation Ale , en old ale från amerikanska Great Divide. Färgen är klar och genomskinligt rödbrun. Det bildas ett kraftigt skum vid upphällningen. Doften känns mycket julig och ger associationer till engelsk julkaka med ingefära och apelsinmarmelad. Här finns också något som påminner om gammalt rågbröd. Smaken är mycket fyllig och alkoholsöt med en markerad efterbeska. På något sätt känns ölen gammal, ofräsch och alldeles för tung. Rent smakmässigt skulle den kanske kunna funka till en del av julmaten men med dryga 8% är den för stark. Jag drack ett litet glas och resten åkte ut i vasken.

Nästa öl är ett barley wine från Canada. Här kan vi snacka om att vara nischad. Solstice D'Hive
bryggs av Brasserie Dieu du Ciel. Jag vet inget vare sig om ölen eller bryggeriet men det hamnade i min korg på grund av etiketten. Den fick mig att tänka på de vansinnigt dyra privatpressade LP-skivor med psykedelisk paganistisk folkmusik som jag en gång i tiden lyssnade på. Solstice d'Hiver är några nyanser mörkare än Hibernation Ale. Doften är stor och fruktig med aprikos, fikon och engelsk apelsinmarmelad med tjoct skurna skalbitar. Smaken är imponerande. Här finns en stor fyllighet och egentligen är den inte så olik Hibernation Ale. Den avgörande skillnad är Solstice D'Hives stramhet. Den håller ihop. Den kraftiga beskan och torrheten stramar upp och gör ölen mycket njutbar. Jag skulle vilja beskriva Solstice d'Hiver som tung men inte överviktig, kraftig men inte slapp i hullet. Alkoholhalten är skrämmande, nästan 10% men det är inget som stör rent smakmässigt. Definitivt inget för julbordet men perfekt för stilla kontemplation och några bitar Primadonna. En av de bästa öl jag druckit i år och definitivt den mest vinösa. Kan varmt rekommenderas till vindrickare.