2006 Olivier Leflaive Les Setilles

I kväll drack jag för första gången på väldigt länge vit bourgogne och provade en av systembolagets säkra kort, Olivier Leflaives vita basvin Les Setilles. I glaset var vinet förvånansvärt ljust med bara en lätt antydan till gula nyanser. Doften rätt återhållen men väldigt trevlig med ett slags kalkiga mineraltoner och en viss exotisk fruktighet.Det finns också spår av fatlagringen. Elegant och sparsmakad snarare än storslagen. Smaken är rätt fyllig och rund med typisk smörighet. Mineraltonerna för tankarna till snäckskal och våta stenar. Förmodligen ypperligt till en tallrik blandade mollusker. Frukren får mig att associera till päron och någonstans dyker det upp en ananaspastill. Mot slutet finns det en rätt markerad beska.

Jag måste säga att jag gillar Les Setilles. Det skiljer sig rätt mycket från det senaste druvrena chardonnay jag drack, 2006 Catena Chardonnay, som jag också uppskattade. För ett par år sedan är jag tvärsäker på att jag hade föredragit det sistnämdas mera direkta och publika stil. Nu är lutar jag mer åt det mera personliga men återhålsamma Les Setilles.

Vart tog den snygga lilla grüner veltlinern vägen?

Det fanns en tid när goda och prisvärda österrikiska grüner veltliner-viner lanserades i strid ström av monopolet. Strömmen har sinat - det tycks som om det rörde sig mer om en fluga än en ambition att möjliggöra ett varaktigt intresse hos konsumenten. Särskilt märkligt med tanke på att dessa viner blev populära hos publiken. Just nu finns det tre renodlade g. v. under hundralappen i ordinarie sortimentet, plus en för 149 spänn och några som ligger över tvåhundrakronors-strecket. I beställningssortimentet finns cirka fem till under hundralappen (bland annat Tegernseerhof Selection, som gästspelat i ordinarie sortimentet en runda och som till priset 78 kronor förmodligen är ett mycket bra köp) och ett gäng i spannet 115 - 180 kronor. Men vem hittar fram till dem? Även om erfarenheten säger att kvalitén på de g. v. som letar sig till våra breddgarder är ganska jämn, så ska det mycket till innan man gör sig besväret att beställa hem något på chans till det priset. En del av producenterna till de dyrare vinerna känns igen, så stadd vid kassa och något mer välplanerad i mina inköp skulle jag säkert kunna lägga upp ett smakligt lager. Men den stora poängen med grüner veltliner är att kunna smita in på bolaget när man blir sugen på något enkelt, friskt och fräscht för att genast traska hem och korka upp.

Därav den lilla glädjedans Min Själs Älskade & jag utförde på Bolaget vid Mårtenstorget i Lund några minuter innan stängningsdags, när vi vid sidan om Leth fann en ännu billigare variant, en nyhet med det imponerande namnet Steinschaden Grüner Veltliner - Chardonnay Cuvée No 5 2007 (nr 4440), bara 59 spänn. Vi högg några flaskor och blev vänligt men bestämt avtackade av väktaren som rasslade med nyckelknippan och visade alla tecken på att vilja gå hem och fira fredagskväll. Nu kom förväntningarna något på skam när vi fick det snabbkylda vinet i glaset och upptäckte att det var halvtorrt. Har man spetsat in sig på den där metalliska och syrliga spritsigheten hos en ung g.v. blir det ett nerköp - vi skulle naturligtvis grabbat en eller ett par Leth istället. Men det är inget dåligt vin för pengarna, verkligen inte. Doften ger associationer till olika färgade godisar, päron och honungsmelon - smaken fortsätter på samma tema och det är inga konstigheter. Här finns antydan till frisk syra som gärna fått vara mer markant. Kanske funkar som Spritzler, det vill säga med sodavatten, eller med is som omväxling till det immiga glaset med flädersaft man ibland kan längta efter en het dag när man snickrar på huset.

Men man tröttnar snabbt på gejen och att läpparna klibbar ihop sig av sockeravlagringarna. Och undrar i sitt stilla sinne om det förestående sommarsläppet måhända kan rymma några uppfriskande grüner veltliner-överraskningar.

Schlagerfestival revisited

Ja, så var det dags för schlageryra igen - till Espings stora förtvivlan kan man anta. Bloggens populärkulturellt inriktade medarbetare tar sitt ansvar och ger sig hämningslöst hän. Och vad får man för det? En försvarlig mängd musikalisk dynga, förstås, men även en glad afton hos K & L med massor av god mat. Och vin. Och faktiskt också en lämplig dos Metaxa till kaffet, när det såg ut som om Grekland skulle ta hem hela konkarongen (K's barskåp är välfyllt och kan tillfredsställa de flesta behov och smakriktningar). När Ryssland slutligen tog hem segern firade vi inte detta med vodka, dock, utan avslutade kvällen med en grappa för absent friends - Italien har ju tagit sin Mats ur skolan alltsedan Gente di mare inte vann för cirka tvåhundra år sedan. Principfasta, de där romarna.

Nå, vinet alltså. Vi välkomnades med bubbel till uppsnacket inför evenemanget: Rotari Brut Riserva (nr 7567). En riktig favorit, här i årgång 2004. Lika trevligt som jag minns vinet från tidigare festliga tillfällen, torrt och friskt och försvinnande gott. Till maten och melodierna drack vi två röda viner från Australien: 2004 Bunker Bay pinot noir, som Esping beskrivit här, samt 2007 Yalumba Bush Vine grenache.
Bunker Bay passade hyfsat till varierad buffé, även om jag inte kan säga att jag var tillräckligt uppmärksam på vinet. Jag minns att jag tänkte att det var svårplacerat: menlöst eller subtilt? Tills slut landade jag på subtilt och tillräckligt mångfacetterat för att vara intressant. En ganska försiktig bärighet, samtidigt med bra syra och en viss kärvhet. Jag har inget emot att testa vinet igen under mer eftertänksamma omständigheter, kanske till en kalvkotlett med potatisgratäng. Jag skulle nog säga att 98 kronor är ett bra pris.
Yalumban är mer omedelbar, ett vin med allt på rätt plats: en stor, varm bärighet som håller sig på rätt sida gränsen mot syltigt, också här en tydlig syra och generös eftersmak. Karaktärsfast. Står sig bra i konkurrensen från smakrik mat och till den avslutande brickan med krämiga ostar - varför inte? Absolut med potential att bli en 99-kronorsfavorit, bra att ha på lut när det är läge att korka upp något som faller de flesta på läppen.
Någon hade skrivit "Utgår" på både Bunker Bays och Yalumbas prislappar när jag gjorde inköpet. När det gäller det senare vinet är det märkligt, om det stämmer (Bunker Bay är ju en tillfällig nyhet och de brukar ju raskt säljas ut). Det kan alltså vara läge att kolla upp vid månadsskiftet om något av dem eller båda får sänkt pris. Då är det bara att köra så det ryker och handla på sig ett gäng av varje innan de tar slut.

Att Perelli slutade på 18:e plats känns som en fullständigt ovidkommande detalj i sammanhanget - höjdaren var ändå när unge herr E jazzade loss till Spaniens dansinstruktions-bidrag Baila el Chiki Chiki. El Robocop - si señor!

Schnitzel från helvetet

Jag smidde planer för fredagsmiddagen: wienerschnitzel. Den svårtrugade sonen kan fortfarande tala med något drömmande i blicken om den gigantiska schnitzel han fick i alpstugan på toppen av ett berg i närheten av Innsbruck, och jag ville locka honom till matbordet. Sagt och gjort: en sväng inom kötthandlar'n på hemvägen. Sista biten kalvinnanlår - från ett djur uppfött enligt alla konstens ekologiska regler på Revingehed - skars upp och bankades ut till rätt tjocklek av den händige handlaren. Inte direkt billigt, men åh så gott det lovade.

Väl hemma härskade lugnet. En trevlig musikblandning till köksstöket, inget sådant där avantgardistsikt och jättefräckt utan smeksamt à la Whiskeytown och Calexico. I lugn och ro gjorde jag mina förberedelser - kokte potatis till potatissalladen, smörbrynte ströbröd, socker, kanel och rivet citronskal till apfelstrudeln, förberedde vinegrätter... när strudeldegen vilat en timme kavlade jag ut den på en mjölad linnehandduk. Det gick förvånansvärt lätt. Kanske blev degplattan inte så tunn att man kunde läsa en tidning genom den - vilket de wienska statuterna tydligen föreskriver - men gut genau. På med fyllningen, rulltårtetricket och in i ugnen med den.

There was a band playing in my head
and I felt like I could cry

sjöng Dolly, Emmylou och Linda med sina änglalika röster. Inte ...and I felt like gettin' high, inte, som den där gamle flummaren Neil Young. Som emellertid strax visade var skåpet skulle stå med Ambulance Blues. Vid det laget hade en viss harmoni infunnit sig och jag stod redo att fritera schnitzlarna. Rejält med smör i pannan skulle garantera att de "simmade" under tillagningen, just som det stod i receptet. Inget knussel här inte. När familjen bänkat sig i förväntan trippelpanerades första kalvbiten och lades på järnet. Puttrade iväg bra på hög värme, paneringen blev gyllenbrun och fin. Upp på tallriken och in i ugnen för varmhållning. Nästa schnitzel i pannan.

Här började saker och ting gå snett. Fettet hade nu blivit alltför hett och paneringen brändes snabbt vid. Pannan fräste och spottade. Jag skruvade inte ner värmen, ej heller drog jag bort pannan från spisen. Istället vände jag schnitzeln medelst ett raskt ingripande med stekspaden, vilket ledde till att en kaskad av brännhett fett stänkte över mig - aj! Nåväl, upp med den lätt förkolnade biten på nästa tallrik, in i ugnen och på't igen enligt devisen "om nåntinng inte fungerar - gör mer av det". I den heta och nu svårt sotiga frityren brändes förstås den tredje schnitzeln snabbt till oigenkännlighet. Den vändes på samma sätt som föregångaren, med samma resultat: en sky av frityr skållade min hand med lätta brännskador som följd. Inte riktigt Ambulance Blues, men närapå kändes det som när modet sjönk.

Under tiden hade tallrikarna i ugnen blivit väldigt varma, vilket jag blev varse när jag med en tunn handduk som skydd vrålande och hoppande slängde fram dem på bordet inför den häpna och hungrande familjen (min själs älskade brände sig tyvärr på armen när jag råkade placera hennes tallrik där av misstag). Den efterföljande måltiden kan bäst beskrivas med ett ord: luguber. Sonen fick den första och relativt obrända schnitzeln, vilken han fann ok om än något "torr". Övriga nyligen så lovande köttbitar hade förvandlats till gråa, oaptitliga slamsor med smak av bränt mjöl. Lätt fånget. Lätt förgånget. Bättre en torftig skinkschnitzel på en sunkig kneipe i Weimar än tio uppbrända kalv-diton i en frityrosande lägenhet i Malmö. Und so weiter. "Jag ska aldrig panera nåt mer i hela mitt liv", muttrade jag. "Ge inte upp, det blir bättre nästa gång", tröstade MSÄ. "Dumt att chansa, jag tycker vi åker till Österrike istället", menade sonen. Muntert.

Ja, och till denna välkomponerade måltid (potatissalladen blev ganska god) drack vi då 2005 Wwe Dr H Thanisch Riesling Kabinett, en halvtorr skapelse som inte riktigt kunde slå sig fram genom tumultet. Ändå: ett charmigt och ännu ungt vin, med en doft som utlovade mer frisk fruktighet än vad smaken gav. Visst var vinet druvigt och smakligt - som gjort för en kväll i bersån eller till någon kryddstark thai-anrättning - men den dävet söta eftersmak som klibbade fast vid gommen hade jag kunnat leva utan. Kanske kan några års lagring spetsa till det hela. Å andra sidan: jag väntar med spänning på en leverans av den riesling spätlese från 2001 som Esping aldrig fick tillfälle att prova under champions league-finalen. Om inte Bolaget lyckas slarva bort min beställning, vill säga.

Apfelstrudeln, då? Jodå. Förutom att jag lyckades tappa paketet med florsocker så att innehållet spred sig över halva köket och att jag glömt skaffa vaniljvisp, så blev det en ganska angenäm avslutning på en kväll då jag på det hela taget borde hållit mig borta från köket.

Rhone-ad -2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello

Det blir sällan som man tänkt sig. Någon gång i april hissade Finare Vinare hyllningsflaggan för 2004 Domaine La Monardiere. När så sker brukar det vara klokt att handla. Vinet ifråga fanns tillgängligt i systemets beställningssortiment. Jag kontaktade importören som bekräftade att vinet fanns kvar, ringde därefter min lokala systembutik (hädanefter mlsb) och gjorde en beställning. Efter att kollat tillgänglighet, gjort beställning borde det bara återstå hämtning, uppkorkning och njutning. Men så enkelt visade det sig inte vara. När det efter ett par veckor inte dykt upp något SMS från MLSB så ringde jag upp och fick beskedet att vinet inte längre fanns tillgängligt. Jag kontaktade då importören som bekräftade att vinet var slutsålt men han kunde också se att det inte tagit slut förrän flera dagar efter det att jag lämnat in min beställning. Den vänlige vinimportören förstod nog att han hade en potentiell rättshaverist på tråden och intervenerade på det enda sättet en rättshaverist begriper och kan acceptera. Han erbjöd något bättre och tipsade om Domaine le Sang de Cailloux i majsläppet samt 2005 Domaine La Monardie i juni månads mellansläpp. Trots det vänliga bemötandet kände jag mig orättfärdigt behandlad, inte av importören men av MLSB. Förnyad kontakt gav mycket kryptiska förklaringar och glada tillrop av typen "Bättre tur nästa gång". Den centrala kundtjänsten kunde förklara att systembutikerna beställde från olika importörer på olika dagar. Ville jag vara säker på att få in min beställning inringd samma dag den gjordes skulle jag vara tvungen att ringa runt tills jag hittade en butik som gjorde sin beställning till aktuell importör just den dagen. Givetvis måste vinet avhämtas i butiken där det beställts. Skälet till denna besvärliga procedur var, enligt kundtjänst, att importörernas datasystem inte skulle klara av att ta emot för många beställningar per dag. Här bestämde jag mig för att ge upp och invänta majsläppet.

Le Sang de Cailloux betyder stenarnas blod i fri översättning och nog känns det som ett rätt passande namn. Ibland känns det som om det vore lättare att vrida blod ur en sten än att få det man beställt från SB. Efter att ha öppnat en flaska ikväll så har jag nu definitivt kommit över min känsla av att ha blivit bestulen.

Frankofilen beskrev Le Sang de Cailloux som ett "bonnavin". Jag är inte riktigt beredd att hålla med. Jag skulle snarare vilja säga att det är "funky but chic", lite som en streetwise hallick från New Orleans. Tänk Dr Johns "Gris-Gris" för en musikalisk ekvivalent. Ett träskigt, mörkt , mystiskt och mustigt voodoovin. Färgen är mörkt blåröd. När jag slår upp vinet i karaffen kommer en intensiv doft av svarta körsbär. Jag skulle nästan vilja beskriva doften som mörkt mullrande, som om den ville säga att det kommer mer. Och det gör det. Mineraler, rök, kött, kryddor, fattoner och aromerna från en inte alltför avlägsen gödselstack. Lite som att befinna sig vid Gröthögarna och grilla korv en vårkväll. Härligt. Smaken är djup och fyllig men frisk. Inget löst dallrande hull utan riktiga muskler. Mycket av aromerna från doften går igen. Jag associerar till rumtopf med plommon och mörka körsbär. Strävheten är inte särskilt markerad utan vinet går alldeles utmärkt att dricka utan mat redan nu. Mot slutet finns det en viss bitterhet som jag tycker kanske minskar något under kvällens lopp. Jag hoppas att jag klarar att hålla fingrarna borta från de resterande flaskorna något år men det blir inte lätt.

2000er Weingut Walter Hank Mehringer Zellerberg Riesling Hochgewächs

Igår kväll var det championsleaguefinal. Championsleaguefotboll ses bäst i soffan hos Herr K. Trots optimala yttre förutsättningar så kändes årets final lite avslagen. Två rätt förutsägbara finallag, från samma land dessutom. Avslagenheten kröntes av det faktum att inget av de medverkande lagen har någon plats i mitt hjärta. Detta var ändå inget som hindrade oss från att ha en trevlig kväll och matchen var ju både välspelad och mycket dramatiskt.

Nog om fotboll nu och över till mera väsentliga ämnen. Första halvlek dracks öl. Tre sorters mai-bock, två tyska och en svensk. Hyggliga öl alla tre men visst kändes de lite slätstrukna efter all IPA. Vi han även med en belgisk röd ale från de Konnick. En väldigt lätt och småtrevlig ale men inte riktigt min kopp te.

Över till andra halvlek. Precis som Manchester United började även jag så smått tappa greppet om vad som från början verkade bli en enkel resa. Jag skulle öppna min medhavda 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese som kom i maj släppet och gillats av Finare Vinare här Av misstag drog jag istället korken ur herr K's 2000 Weingut Walter Hank Mehringer Zellerberg Riesling Hochgewächs som visade sig vara minst lika bra som jag hoppats att det avsedda vinet skulle vara.

Guldgult i färgen, doften en rätt märklig blandning av brännolja, grapefrukt och mandelmassa. Smaken bjöd på tutti frutti, var nästan halvsöt men med riktigt frisk syra. På tungan kändes en liten lätt kittlande sprits. Så gott och så lättdrucket att förlängning och straffläggning blev torrlagda. Jag vågade inte föreslå herr K att vi än en gång skulle korka upp min medhavda pava.

Nya rödtjut

Nå, kanske inte så nya ändå - lanserade i april som de flesta i den här bingen är. Själva bingen hade R med sig till stugan inför Kristi Flygare-helgen för ett tag sedan. Det var försommarens första riktiga grillkväll, som J & R hade bjudit in till. G kom upp från Sundets Pärla och A hojade nerför backen från sin stuga. R hade lånat broderns Weber-grill, så det var verkligen på riktigt alltihop. Heure bleu med gin & tonic och snacks inledde kvällen, som så många gånger förr. R grillade entrecôte och korkade upp vin så det stod härliga till. Följande fick ackompanjera mat och prat:

Bellingham Shiraz Pinotage 2005 (nr 6214)

7 Deadly Zins 2005 (nr 6690)

Meia Pipa 2006 (nr 2564)
Periquita Reserva 2004 (nr 2560)

Det hela var förstås på gränsen till gluttony - frosseri, men maten var god, sällskapet glatt och kvällen lång. 7 Deadly Zins var något mer än den gimmick det fyndiga namnet och den skojfriska etikettdesignen utlovade: ett bärigt och ekfatslagrat, kaliforniskt tjut som funkade ganska bra till det grillade köttet. Ett omedelbart vin som till en början väcker gillande och ett visst intresse, men där det saknas nyanser och friskhet som får det att hålla i längden. Ett nytillskott i 99-kronorsgänget som

Italo Cescon La Cesura Italo 06, IGT Veneto

I morse tog jag en extra lång promenad till jobbet. Jag hade Gilberto Gil's tropicalia-klassiker "Stoned Guitar" i lurarna. I luften blandades dofter från syrén, fläder och nyslaget gräs och stan var sådär otroligt försommarvacker. Jag började fundera över vilket vin som skulle kunna matcha en sådan upplevelse. Jag kom rätt snabbt fram till att det nog inte fanns något. Åtminstone inte inom ramen för vad jag vill spendera och definitivt inte i någon av mina depåer. När jag sedan tänkte vidare på vilket av mina tillgängliga viner som kunde tänkas komma närmst när det gäller att matcha min upplevelse dök den allra sista flaskan 2005 Italo 06 upp i mitt huvud, den som sett så ensam ut under de senaste månaderna. Vid hemkomsten bestämde jag mig för vara barmhärtig och befria flaskan från sitt solitära lidande.

Italo 06 är en cuvé som består av lika delar Chardonnay, Riesling Renano, Incrocio Manzoni 6.0.13 och Sauvignon (i Italien är Sauvignon lika med sauvignon blanc, cabernet sauvignon förkortas till cabernet med cabernet franc får behålla hela namnet.) Druvorna vinifieras separat, lagras 7 månader sur lie, blandas därefter och lagras på ståltank några månader innan buteljering och lagring på flaska i ett år.

Vinet verkar ha hämtat färgen från riesling och chardonnay. Det ser moget ut medguldgul färg men det doftar ungt. Doften är lite grann som att ligga på en sommarvarmgräsmatta och studera molnformationer. Man kan associera vilt och precis som man fäst uppmärksamheten på en form dyker det upp en annan. De fyra druvorna ger var och en sitt bidrag till en spännande doftbukett. Ibland tycker jag mig kunna fånga något som jag kopplar till en specifik druva och plötsligt har den aromen ersatts av någon mera sammansatt. Någon skulle kanske definiera vinets doft som spretig men jag tycker den är komplex. Tropiska frukter, skumbanan, ingefära, apelsinskal, krusbär och vanilj är några associationer jag får.

Vinet har en förvånansvärt frisk syra. Smaken är fyllig, frisk och rätt lång. Mycket av frukten återkommer i smaken och vinet ger verkligen samma melange av intryck som att gå genom parken i försommarmorgon.

Jag har tidigare bloggat om två av Cescons röda viner, Amaranto 72 och Raboso. Jag gillade båda dessa men frågan är om inte Italo 06 är Cescons allra bästa vin.

"Wine and Whisky...

...is mighty risky" fick jag en gång lära mig av en amerikan som spred dylika visdomsord ikring sig. Kanske är det därför som jag försökt hålla mig borta från whiskyträsket och istället koncentrerat mig på vinfloden (med ett och annat dopp i alesjön). Samtidigt värjer jag mig mot alla former av reduktionism och ser till att alltid ha någon flaska med anständig maltwhisky i skåpet.

Att kombinationen vin och whisky kan vara risky, särskilt vad gäller hushållskassan, blev jag dock varse i samband med maj månads nyhetssläpp. I min systembutik fanns det inte mycket att hämta på hyllorna. Maj-släppet känntecknades ur mitt perspektiv av en samling rätt ospännande vardagsviner i överkomlig prisklass och sedan ett koppel högklassiga viner som importerats i försvinnande små mängder. Nåväl, jag hängde på låset för att få iväg mina beställningar. Det blev 2005 Quintessence från Ch Pesquie, ytterligare några godbitar från Rhone och lite tysk riesling till sommarens bersåsittningar. Dessa ber jag att få återkomma till.

När jag fått min beställning inknappad infann sig en känsla av ofullbordan. Visst, jag hade ju beställt men skulle ändå få lämna butiken tomhänt. Där stod jag med min tvättade hals skulle man kunna säga. Just precis då svepte en systemtant förbi och ställde två tuber på beställningsstationens disk. Hmm, Laphroaig Cairdeas. Jag gillar ju Laphroaig och nivån i quartercask-flaskan var obehagligt låg sist jag kollade. Samtidigt upptäckte jag att det bildats en grupp nyfikna runt mig och någon frågade om båda flaskorna var mina. Till min förvåning hörde jag mig själv svara att jag bara skulle ha den ena. När jag sedan stod öga mot öga med kassörskan blev jag plötsligt varse varför kombinationen vin och whisky kan vara risky. Hålet i hushållskassan som gjorts av Rhonevinerna växte till en krater.

Alla sådana tråkigheter är nu glömda och jag har under några ljumna försommarkvällar dratt mig ned i trädgården och satt mig på bryggan med en väldigt god whisky. Laphroaig är ju som de flesta vet en av de allra tuffaste maltwhiskysorterna. Den är massivt rökig, smakar tjära, mässing, tång och salt. En whisky att älska eller hata. Inget man kan förhålla sig neutral till. Cairdeas är något helt annat. Visst märker man att det är en Islay-whisky och en del av standard-tappningens kännetecken finns där men här är poängen komplexitet och nyanser snarare än burdus kraft. Cairdeas-tappningen är lite sötare och rundare med inslag av honung och vanilj. Jag ska inte ge mig på och gissa hur förändringen åstadkommits men jag gissar att det handlar om fattyp och fatlagringens längd. God är den hursomhelst och den går fortfarande att köpa runt om i landet.

Två kompisar

Brolio och Casal di Serra, trevliga typer att umgås med när sommaren står för dörren. Verdicchion med frisk pärondoft och med mycket citrus i smaken, sangiovesen kärnfull och mångbottnad (jag råkade öppna flaskan av misstag på torsdagen, och ännu på lördagsaftonen bjöd vinet på nya överraskningar och nyanser i smaken). Rustika och välgjorda viner, användbara i många sammanhang. Under helgen - i pauser under renoveringsarbeten - till lax, sallader, stekta korvar, grillade fläskkotletter. Marinadsäsongen är här på allvar - nu blev det en på olja, äppelcidervinäger, honung, timjan, salvia, lagerblad och vitpeppar till kotletterna.

Brolio var från 2005, Casal di Serra från 2006.

Göteborgsvarvet

I går gick Göteborgsvarvet av stapeln. Det gick förvånansvärt lätt att ta sig runt banan, förmodligen för att mitt tempo var måttligt. Nu tog rundan en halvtimme längre än vad den gjorde förra gången och sluttiden var exakt den dubbla jämfört med segrarens tid. Jag vill inte tänka på hur stor tidsdifferensen kommer att bli nästa gång om jag låter det löpa lika lång tid mellan detta och nästa lopp som det var mellan mitt första och andra. Det var tjugo år sedan sist. Nåväl, i linje med vad jag läst om idrottspsykologi skaffade jag mig i god tid innan loppet en målbild att plocka fram när det tog emot. Jag visualiserade mig själv sittandes nyduschad på The Rover med en pint från Dugges Ale&Portterbryggeri framför mig.

Tyvärr blev tiden knapp, vi skulle äta inna hemfärd och mitt sällskap var inte sugen på pubmat. Vi styrde stegen mot Andra Långgatan och hittade en anständig indisk restaurang bara ett stenkast från The Rover. Mellan beställning av mat och sereveringen tog jag några snabba och spänstiga löpsteg och vips så var jag på the Rover. Tyvärr fanns det denna dag inte någon IPA från Dugges men väl Dugges 100:e brygden, en imperial stout med mycket av det mesta. Det måste ha varir rejält god för den rann ner i ett tempo som inte ens Sylvester Kimeli hade kunnat matcha. Jag ville ha en IPA också och den enda som fanns var Twisted Thistle från skotska Belhaven Brewery. Den visade sig vara precis vad jag behövde. En något ljusare och lättare IPA än genomsnittet med suverän beska och frisk, läskande smak. Även denna rann ned i slutspurtstempo och mina intryck ska kanske inte tolkas som några slutgiltiga omdömen. Jag återkommer gärna både till the Rover, Dugges och Twisted Thistle. Jag hann precis tillbaka till indiern innan min vindaloo bars fram. Sedan infann sig ett slags dåsighet som faktiskt fortfarande känns av.

2005 Chateaue Pesquie Quintessence

Fredagkväll men utan den där känslan av befrielse som vanligtvis infinner sig. Istället känner jag en viss anspänning och en begynnande oro. Lite handlar det om den stundande semi-finalen mot Kanada i hockey-VM. En något större roll spelar nog morgondagens Göteborgsvarv där en sliten kropp för egen maskin ska förflyttas dryga två mil på, vad jag är rädd blir, lika många timmar. Sedan väntar ännu en söndag i krypgrunden.

För att hålla de stundande vedermödorna på avstånd så bestämde jag mig för att korka upp en av mina absoluta favoritviner Quintessence från Ch. Pesquie i Cotes du Ventoux, en rätt obskyr apellation i södra Rhone. Jag drack det för första gången för några år sedan och har sedan följt det under några årgångar. Tyvärr har jag aldrig lyckats lägga upp något lager utan de inköpta flaskorna har alltid druckits innan de hunnit samla damm. Vinet tilltalar mig på på många sätt och av olika skäl. För en enofil med begränsad budget är det ibland klokt att vända sig till de mindre prestigefyllda områdena och där välja en topproducent. Man slipper betala för ett prestigefyllt namn och uppdrivna markpriser. Du betalar för kvalité, inte för status.

Årgång 2005 anses genomgående som den bästa på länge runt om i Frankrike och så även i södra Rhone. Ni förstår kanske att mina förväntningar var rätt höga. Tack och lov slapp jag att bli besviken. Redan när vinet dekanterades kändes det minst sagt lovande. En rätt intensiv doft av riktigt mogna mörka bär och tobak spred sig ur karaffen. Vinet är mörkt och kompakt i en blålila nyans. Man kan nog säga att det råder kongruens mellan färg och doft. Till att börja med fick vinet inte riktigt den luftning det förtjänade och det utvecklades rejält under kvällens gång. I doften hittades en mustig men svårdefinierbar kryddighet, nystyckat kött, mörka bigaråer och örter. Bara de skiftande doftnyanserna ger en god stunds förströelse.

Smaken är djup och fyllig. Här finns mörka smaker av lakrits, kaffe och bärfrukter. Dessa bryts på ett lite märkligt sätt av en rätt kul syrlighet som jag inte minns från tidigare årgångar. Eftersmaken hänger kvar en bra stund och klingar ut med den där friska syrligheten. Vinet är inte det minsta kärvt sin ungdom till trots utan kan beskrivas som mjukt och behagligt under hela resan.

Systembolaget har två årgångar i lager och jag tror det är klokt att välja 2005. Tyvärr finns det bara ytterligare ett vin från Ch. Pesquie, det vita tvillingvinet. Hos danska Philipson Wine kan man däremot hitta flera viner, bl a det nästan lika utomordentligt goda Les Terrasses till drygt halva priset. Dessutom är Quintessence 40 kr billigare per flaska. Köper man en låda Quintessence så får man nästan en låda Les Terrasses på köpet. Ingen dum deal. Här kan man verkligen snacka om Billigt Vin

Guilty Pleasures på Anderssons Bar och Kök

Jag har tidigare klagat på möjligheterna att äta anständig mat på restaurang i min hemstad. På lunchen finns ju Format som jag skrev om här. På kvällstid var det länge helt kört. Visst finns det rätt gott om ställen men ställen där man kan äta gott är det förtvivlat ont om. Restaurangerna kan delas in i två kategorier, båda lika trista, . Den första innehåller restauranger helt utan ambitioner med förutsägbara menyer och fantasilös tillagning. Den andra är nästan värre där krögarens kreativitet mest märks i menyernas matbeskrivningar ( läser jag handslagen grädde i en meny tappar jag aptiten) och prissättning.

Jag har inga särskilt höga krav på restaurangmat men jag förväntar mig ändå anständiga råvaror som hanterats av en någorlunda kompetent hand. Framförallt behöver jag få känslan av att maten tillagats av någon som vill något, som vill något mer än att få maximal avkastning på satsat kapital. Jag behöver få en liten vink om att det finns någon som tänkt en tanke och faktiskt bryr sig.

Usch, jag märker att jag låter låter rätt gnällig, särskilt som själva idén med inlägget var att berätta om en positiv upplevelse. Efter en rätt körig dag på jobbet mötte jag upp en gammal bekant som skulle utföra ett konsultuppdrag i verksamheten där jag arbetar. Vi behövde ägna några timmar för att diskutera igenom kommande dags arbete. Vi förlade en del av arbetet, den senare delen, hos Anderssons för en arbetsmiddag. Mitt val blev Wallenbergare på viltfärs, gräddsås, rödlöksmarmelad och kokt potatis. Till detta en sallad, som spetsats med granatäpplekärnor, och hembakt kryddigt knäckebröd. Ingen märkvärdig mat, ingen gastronomisk balansakt på slak lina men väldigt god, basic husmanskonst med en lätt raffinerad touch. Till detta ett litet, tillräckligt litet för att hålla mig på rätt sidan gränsen, glas aussie shiraz, Lindeman Bin 50 tror jag att det var. Björnbärigt, lite kryddigt och med en del insmickrande vanilj. Så mycket mainstreamvin man kan tänka sig men precis rätt i just detta sammanhang. Arbetet gick som en dans och rätt snart kunde vi ägna oss åt att uppdatera oss på det mera personliga planet.

I bilen, på väg hem reflekterade jag över guilty pleasures som exempelvis publik aussie shiraz och gräddsås samtidigt som jag lyssnade på Fine Young Cannibals "She Drives Me Crazy" (förvisso i den remixade 12-tums versionen) och kom fram till att man behöver ju inte bli utmanad hela tiden. Varför ska egentligen så pass oskyldiga pleasures behöva vara guilty ?

2007 Sierra Nevada Celebration Ale

Hockey-vm, vem har koll på sånt? Nu visar det sig att Sverige tagit sig till kvartsfinal, där de just nu möter Tjeckien. 0-0 efter en rätt tanig och ointressant första period. Tanig och ointressant är inte den Celebration Ale från Sierra Nevada jag korkat upp för att försöka skapa lite vinterstämning framför tv:n. Det går sådär, det är svårt att tänka bort den blommande kastanjen utanför fönstret. Men alen är vackert ogenomskinligt gnistrande i glaset när kvällssolen bryter igenom. Doften är härligt fruktig och frisk, smaken rejält rostad och besk med en syrlig twang. Eftersmaken dröjer sig kvar åtminstone ett power play. Visst hade den passat mycket bättre framför den där brasan alla tjatar om när de lyriskt skriver om julölen i november. Kanske hade den varit lite fräschare och mer sammanhållen för ett halvår sedan (nu spretar smakerna lite oroväckande i olika riktningar). Men what the heck. Nu börjar andra perioden.

På tal om ale kan jag nämna att restaurangen Tempo vid Möllan har ett vidlyftigt urval av öl från svenska och internationella, mindre bryggerier. De flesta på flaska, förstås. Innan jag upptäckte det hade jag fått in husets ale från pump, som var Fuller's ESB. Föga fantasifullt, kan man tycka, men den var riktigt god - krämig, välkomponerad och vältempererad. Väldigt passande och läskande i den ljumma kvällningen på uteserveringen. Jag märkte plötsligt att jag beställt in ännu en pint till maten, grillat sidfläsk med nypotatis. Det var alldeles utmärkt gott - detta var i lördags då jag fortfarande vårdade en sakta bortklingande baksmälla från fredagens personal-hallibaloo.

Då det dracks en hel del vitt & rött tjut på restaurang Barfota, ett omgjort omklädningsrum vid fria bad i Helsingborg. Har ingen aning om vad det var för viner, antagligen något från Sydamerika som var väldigt lätt att dricka alldeles för mycket av medan solen sakta gled ner bakom Danmark på andra sidan Sundet och samtalen blev allt djupare och mer vindlande. L kanske har bättre minne?

1-0 till Tre Kronor, ojoj!

Men nu 1-1 - helvete, här går det undan!

Det ser ut som om jag måste ägna mig lite mer koncentrerat åt detta drama, sommarkväll eller inte.

2004 Salwey Weissburgunder Kabinett Trocken

Vi fick vit sparris av S & M när de återvände från sitt lantliga paradis sent på söndagen. På måndagskvällen fanns det därför inget att välja på: en flaska 2004 Salwey Weissburgunder Kabinett Trocken - som för ett tag sedan hängt med till stan - kyldes medan jag skalade och kokte sparrisarna några minuter, de var ganska späda. Sedan serverades de med parmesan och vällagrad balsamicovinäger.

Vinet hade en klargyllene färg (kiss, menade min själs älskade) och när det kom i glaset hade det den där lätt oljiga, mustiga och samtidigt lätta, blommiga doft som jag finner så tilltalande hos ett vitt vin som fått ligga till sig lite. I doften fanns en hint av krusbär, men också honung och melon. Smaken var mer kryddig och med en fin äppelkindad syrlighet. Helhetsintrycket var ett välbalanserat vin i fin form. MSÄ tyckte det var neutralt i doft såväl som i smak, vilket hon påpekade inte var ett negativt omdöme. Ett vin i harmoni med sig själv, skulle man också kunna säga, som funkar bäst till mat. Till sparrisen var det ok, till den feta laxen som fått umgås i ugnen med en färdigköpt pestoblandning (det är ju ändå måndag) och lite parmesan var det inte alls dumt. Till det förvälld färsk vitkål som fått puttra i lite hummerfond.
Ett par flaskor Salwey weissburgunder finns kvar - hittills har det utvecklats bra, kanske är det än bättre om ett år eller två.

I skrivande stund är det en dokumentär på Kanal 5 om Hans Scheike och kvinnor som gillar att få smisk. Den gamle pryglaren berättar om sina vedermödor, hur missförstådd han varit och att han ibland fått "risarm" av att ge sina adepter så mycket smisk som de krävt. Det är ett jäkla jobb, men någon måste tydligen göra det. Själv föredrar jag dock att - likt en annan tjuren Ferdinand - sitta i soffan och sippa på sval weissburgunder. Kanske inte så upphetsande men liksom småtrevligt.

2004 Salwey Grauburgunder Kabinett Trocken

Vem kan sitta böjd över bildskärmen när naturen exploderar och det är så mycket som ska hinnas med ute i friska luften? Det ryktas om svalare och blötare väder - det kanske underlättar att komma ifatt.

Naturligtvis har det inte varit lika torrt i strupen som i markerna. Var ska jag börja - kanske med en grauburgunder, för att haka på Espings roliga sågning av en sågning av druvan. Här alltså en tysk variant, 2004 Grauburgunder Kabinett trocken från Weingut Salwey i Oberrotweil. Har legat några år på lut i källaren och har nu en mycket blommig, avrundad framtoning med en angenämt parfymerad doft och en aning sötma i eftersmaken. Lent och smeksamt mot gommen. Den där amerikanske snubben Esping hittat har nog fått något om bakfoten.

Vinet dracks vid ett besök hos J & R i deras sommarstuga någon gång under Kristi Flygare-helgen - till grön sparris stekt i grillpanna med lite hyvlad parmesan - strax innan vi kastade oss över ett gäng av de nyligen lanserade rödviner som R laddat upp med. Jag hoppas återkomma snart med en redogörelse.

Salwey är ännu en av dessa tillfälliga nyheter som kommit och gått, och som sänkts i pris till cirka 115-130 kr - om jag minns rätt - när jag hittade fram till det. Nu känns det priset helt adekvat, även om man kan shoppa senare årgångar för 8-9€ via hemsidan. Grauburgundern lanserades - och såldes ut - tillsammans med sitt syskonvin weissburgunder Kabinett trocken från samma år, ett vin som det ska bli kul att prova vid tillfälle. Resterande flaskor av grauburgundern kunde jag lätt dricka väldigt snart, kanske vore det lika bra för det är väl tveksamt om de kommer att utvecklas så mycket mer. Men jag ska ändå försöka spara dem lite till för att se vad som händer.

Nu tycks det inte finnas några av Salweys viner i Bolagets produktkatalog. Någon svensk importör som tar in dem kan jag inte heller hitta. Synd.

2005 Catena Mendoza Malbec

Av någon anledning så för Catenas viner en rätt undanskymd tillvaro i Sverige. Inte så att Catena kan beskrivas som en okänd producent men med tanke på att han alltid levererar när det gäller förhållandet pris - kvalité så är jag lite förvånad att namnet inte poppar upp oftare. Jag vet inte om Catenas viner möjligtvis kan uppfattas som för ospännande eller för att de på något sätt hamnar mellan två stolar. Jag tycker att Catena lyckas kombinera sydamerikanskt kynne med europeisk förfining. Lite som Argentina i allmänhet.

Häromkvällen provade jag 2005 Catena Malbec. Det var återigen dags för namnsdagsfirande och middag för 8. En situation som inte är helt enkel att lösa. Bra mat kräver bra vin men det ska helst inte kosta skjortan. Det är lägen som detta som är nischen för Catenas mellanklassviner.

Druvorna till detta vin är hämtade från fyra olika vingårdar belägna på mellan 900 och 1500 meter. Initialt ger vinet inte särskilt mycket ifrån sig då luftningen fick hoppas över. I väntan på att det ska öppna sig kan man alltid betrakta den tjusigt djupt mörkröda färgen en stund. Efter en stund i glaset är vinet lite generösare och släpper ifrån sig aromer från mogna plommon, svarta vinbär och blandade kryddor. Smaken är fyllig, lång med choklad, muskot, plommonfrukt och mjuka tanniner. Riktigt gott. Till kvällens mat, potatisgratäng, tjälknul och sås på svartavinbär, sherry och katrinplommon var det precis rätt.

Precis som med Catenas Chardonnay som dracks här är hans Malbec ett vin som är bra att ha på lut. Det är riktigt bra och funkar till många olika sorters mat, även lite mer krävande rätter.

Även denna kväll följdes devisen inget namnsdagsfirande utan dessert och ingen dessert utan dessertvin. Det blev en knäckig äppelpaj, säsongstypisk med mer pajskal och lock än fyllning. Till det en tjock vaniljsås och ett muscatvin från koperativet på Samos. Intensivt sött med brända smaker, knäck och den typiska muskatdruvigheten.

St Peter's Cream Stout

Under det senaste året har ale, helst IPA, varit mitt förstahandsval när det gäller annat än druvbaserade drycker. Visst har det slunkit ned en och annan lager, inte alltid men nog ändå oftast rätt motvilligt. Jag provar ytterst ogärna något nytt. Är det något som jag gillar kör jag gärna det spåret. Under ett besök på systembolaget väcktes min nyfikenhet på en flaska från St Peters Brewery, bryggeriet som gjorde en fantastisk julöl. Här handlade det om en Cream Stout. Min erfarenhet av stout begränsar sig till Guiness som jag alltid uppfattat som en odrickbar ävja. Här snackar vi om något helt annat. En hantverksmässigt framställd produkt gjord på bra råvaror utan några tillsatta konstigheter. Det märks verkligen i smaken. Jag kan inte föreställa mig att det är möjligt att framställa en öl med sådan balans, komplexitet och nyansrikedom annat än med en nogrannhet som kräver hantverksmässiga processer.

Ölet är becksvart med ett tjockt och gräddigt skum. Doften är rejält stor och innehåller kakao och kaffe. Smaken är mycket fyllig och intressant med kaffe och choklad som går över i en frisk men svårdefinierbar fruktighet innan en kraftig beska tar över. En öl jag skulle vilja dricka till kraftig mat som kålpudding, bruna bönor med fläsk eller en långkokt köttgryta där lite cream stout fått koka med. I kväll dracks det till canederli, knödlar med ost och speck och en omgång gnocchi di zucca med smält smör, salvia och massor med parmesan. Jag har också en tanke om att prova kombinationen cream stout och gorgonzola på rågbröd.

gnocchi di zucca

St Peter's Brewery har en massa andra spännande sorter i sitt sortiment, bl a en IPA. Varför finns inte dessa på SB ? Det verkar också som att när ölen/alen/stouten framställs på ett vettigt sätt så blir det bra. Kanske dags för mig att vidga mina vyer och prova hantverksmässigt framställd weissbier, andra tillverkares stout eller någon annan variant.

Pinot Grigio suger ...

ljugande gary

.. sa Gary Vaynerchuk i sitt webb-TVprogram Wine library-TV. Inte sett det ? Om gapiga amerikaner, som trycker ner onyanserade åsikter (presenterade som absoluta sanningar) i halsen på dig, är din grej så har du definitivt missat något. Uttalandet om Pinot Grigio präglas av samma fördummande kvälltidningsrubriksformuleringar som Anything-But-Chardonnay. Jag sitter bara och väntar på Pinot Noir-backlashen nu när den druvan börjat bli folklig. Det verkar råda något slags cykliskt förlopp när det gäller en druvas trendriktighet. För tomma kritiker gäller det förmodligen att vara först med att hylla och först med att såga för att hålla det egna varumärkets värde högt. Och som väl alla vet är det ju tomma tunnor som bullrar mest.

Om något suger och förtjänar att sågas så är det väl alla massproducerade, opersonliga och själlösa viner som översvämmar marknaden när en druvsort blivit populär. Det finns ju hur mycket sådan chardonnay och Pinot Grigio som helst och därav A-B-C och "Pinot Grigio sucks" (PGS ?). Samtidigt visar denna typen av formuleringar på en total brist på respekt för kunniga och ambitiösa vinmakare runt om i världen och att man går miste om några av vinvärldens stora upplevelser. För ABC innebär ju nej tack till den mesta champagnen, vit bourgogne, chablis och en massa god nya-världen chardonnay. Och om man tar till sig gode Garys visdomsord så missar man en väldig massa bra vin från Friuli. T ex den 2003 Pinot Grigio från Bressan som detta inlägget ska handla om.

osugande Pinot Grigio

Bressan har sina marker runt Farra d'Insonzo som ligger i provinsen Gorizia i östra Friuli. Jordmånen har hög kalkhalt, det är svårodlat och avkastningen är mycket låg. Bressan är en extremt kvalitetsmedveten producent och skördeuttaget ligger på ca 4.000 kg/ha eller mindre än ett kg/planta. Precis som hos Zidarich arbetar Bressan hårt med att framhäva markernas och druvans karaktärer. Bressan släpper heller inte sina viner till försäljning förrän de är färdiga för konsumtion. T ex så är den aktuella årgången av Pignolo den från 1998.

2003 Pinot Grigio har lagrats i ståltank och på fat i 15 månader. Färgen drar åt det halmgula hållet och är några nyanser mörkare än den man brukar hitta hos Pinot Grigio. Bland aromerna dyker det upp en förförande blommighet, mandel och nötter tillsammans med mineraltoner och torrt gräs. Mycket komplex och mycket intressant. Smaken är kryddig, rätt fyllig med fin syra och lång eftersmak. Min enda invändning är att det kanske saknas lite frukt. Den finns där men är rätt nedtonad. Kanske har det att göra med vinets ålder, möjligen hade det varit perfekt för mina smaklökar för ett år sedan. Jag ska försöka prova en senare årgång snarast. Hursomhelst visar Bressan att det går att göra vin av absolut toppklass och med stor personlighet av Pinot Grigio. Om nu någon behöver övertygas.

Tyvärr finns inget av Bressans viner på SB. När det gäller utbudet av viner från Friuli så kan man nog drista sig till att säga att det suger. Rätt hårt dessutom. Den nyfikne får istället ta sig över sundet och vända sig till Winewise

Hur var det nu ramsan lät ?

Opersonliga massproducerade viner suger

Gary Vaynerchuk ljuger men

Bressan duger

dugande Fulvio Bressan