2009 Emidio Pepe Montepulciano d'Abruzzo

Någon gång ibland händer det att jag läser om ett vin som känns som ett verkligt Billigt Vin, ett vin som verkar vara som klippt och skuret för mig. Resultatet efter sådan läsning brukar bli ett intensivt sökande efter någon som kan tillhandahålla en eller annan flaska. I somras läste jag om Emidio Pepes Montepulciano d'Abruzzo och satte genast igång att leta.

Emidio Pepe är ett litet familjeföretag som funnits i mer än 100 år och man har buteljerat i 50. Man har länge gjort två viner, en Montepulciano d'Abruzzo och en Trebbiano d'Abruzzo, totalt cirka 80.000 flaskor per år. Nyligen presenterade man ett tredje vin gjort på pecorino. Produktionen är minst sagt traditionell. Allt som kan göras med händer och fötter görs med händer och fötter. Man har länge bedrivit biodynamisk odling, använder bara naturjäs,t inget svavel och filtrerar inte vinerna. Jäsning och lagring sker på betongtankar. Kort sagt, Emidio Pepe har en vision om att göra rena terroirviner och är inte beredd att kompromissa.

Familjen Pepe har en enorm källare med ett lager på cirka 250.000 flaskor och man kan fortfarande köpa flaskor från 60-talet om man besöker gården. När man säljer arkivviner så kontrolleras vinet manuellt, korkas och buteljeras om och flaskan fylls på om det behövs. Genom detta förfarande kan man garantera att inga defekta flaskor lämnar källaren.

Jag hittade några flaskor 2009 Montepulciano d'Abruzzo hos Enoteca Lucantoni och öppnade den första häromkvällen. Vinet är mörkt blårött i färgen. Till en början domineras doften av reduktiva aromer som lättar efter rejäl luftning och omhällning.  Man kan utan minsta tvekan kunna konstatera att det är ett speciellt och högst personligt vin i glaset. Det känns riktigt ungt, oborstat och burdust men inte särskilt fruktigt. Det finns en del mörka körsbär och svarta vinbär men mest är det stall, feta mineraler, lakrits och tjära.

Smakupplevelsen är likartad. Här finns inget, absolut inget, inställsamt eller ens förlåtande. Smaken är lika  otämjd som doften. Det är fullt tryck genom hela registret. Frukten finns där men ingen förlåtande sötma. Mer av de feta mineralerna, knallpulver, tjära och violer. Syran är riktigt frisk men tanninerna är det mest civiliserade inslaget i det här vinet.

Det är riktigt tufft att dricka på egen hand och behöver många års lagring för att komma till sin rätt. Jag är riktigt sugen på att prova någon 80- eller 90-talsårgång. 09:an kostade strax under 20 euro.

Besök hos Radikon

Più Rosso-Niels gjorde kopplingen Radikon - Radikalt ikon när han för ett tag sedan skrev om 2001 Ribolla Gialla och visst är det lätt att göra det. Stanislao Radikon är en av producenterna som gått i spetsen för naturviner i Italien. Han var en av de allra första att göra osvavlade viner och tillsammans med grannen Josko Gravner började han tidigt göra oranga viner. Kompromisslösa, sträva och lagringskrävande viner.

När jag möter Stanislao Radikon på gården i Oslavia är inte radikal ikon det första begreppet jag kommer att tänka på. Jordnära bonde ligger nog närmre till hands. Sedan tänker jag att i dessa postmoderna tider så kanske det är den jordnära bonden som blir en radikal ikon. Vårt möte blir hursomhelst kort. Vi hälsar, jag tittar mig omkring och ser plötsligt Radikon puttra iväg på en liten traktor som ser ut att vara hämtad från professor Balthazars maskingalleri. Det blir istället sonen Sasa som guidar mig. Sasa berättar att han sedan några år tillbaka arbetar tillsammans med sin far och tar en allt större del av ansvaret.

Familjen Radikon har idag c a 12 ha och egendomen grundades av Stanislaos morfar  Franz Mikulus direkt efter andra världskriget. De första druvorna som planerades var  ribolla gialla. 1948 tog Stanislaos föräldrar över driften och då planterade man även tocai, merlot och pinot grigio. Man började inte buteljera förrän ansvaret för gården lämnats över till Stanislao.

-"Till att börja med gjorde vi ganska konventionella viner men min far började tidigt att experimentera. Under en period använde han sig av rostfritt stål men återgick rätt snart till att använda ek" berättar Sasa och fortsätter -"De mest drastiska förändringarna gjordes 1995 när vi började använda koniska träfat på 25 - 35 hektoliter för jäsning och maceration. Till att börja med provade min far sig fram vad gäller macerationstiderna, från några dagar upp till nio månader. Numera är det tre till fyra månaders maceration som gäller och därefter cirka tre års lagring på fat och nio månader på flaska innan de vita vinerna når marknaden. När man arbetar med lång skalkontakt behöver man inte svavla vinerna om man är nogrann i alla led. Vi upphörde med att använda svavel på några viner redan 1999 och slutade helt 2002."

Vi talar om varifrån inspirationen till dessa rätt extrema metoder kommer ifrån och Sasa är angelägen om att förklara - "Min far har inte gått i Gravners fotspår utan de började med den här inriktning samtidigt" säger han med eftertryck. "Han ville göra viner på samma sätt som hans farfar gjorde, tillbaka till våra rötter."

Arbetet i vingården har följt samma uteckling. Idag är vingårdarna tätt planterade med mellan 7 - 10000 planter per hektar. Sedan tidigt nittiotal är produktionen helt ekologisk. Sasa visar mig runt i vingårdarna och de vackra omgivningar. Tänker man dessutom på  Oslavias historia och vad marken här betyder för byns befolkning känns det extra självklart att man arbetar ekologiskt här.

Radikons källare är enkel men funktionell. Den är fylld med gamla ekfat i varierande storlek och det finns alltid åtminstone tre årgångar av de vita och fem av de röda i lokalerna. Vi provar  pignolo från fat . Sasa berättar av första årgången vinifierades 2004 men att den troligtvis inte kommer att säljas. Han vet heller inte när Radikon kommer att ha en pignolo på marknaden. Smakprovet imponerar och det blir väldigt tydligt vilka kvalitetskrav som gäller här. Jag fick också ett fatprov av Radikons merlot, just nu det enda röda vinet på marknaden och även det gjorde intryck. Ingen stor, maffig merlot utan med försiktig och elegant doft, bra struktur och frisk syra. En teaser som ger tydliga hintar om vilka upplevelser som väntar när vinet är färdigt. Ett vin som kräver uppmärksamhet.

Vi fortsätter till provningsrummet och provar de senaste tillskotten i Radikons katalog. Det är två viner, i sammanhanget mera lättillgängliga,  som Sasa tagit fram. -"Jag ville göra ett par viner som inte kräver lika lång lagring som våra andra viner" säger han. "De har haft kortare skalkontakt och har bara lagrats på fat i arton månader. Vi får ut vinerna snabbare på marknaden och de går bra att dricka unga.

2010 Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai friulano och är guldgult och lätt beslöjat i färgen. Det doftar intensivt av persika, gula plommon och aprikos. Smaken är fyllig men inte alls tung. Aromerna går igen och här finns en uttalad mineralisk sälta. Tanninerna finns där men inte alls så framträdande som i Radikons andra buteljeringar

2010 Pinot Grigio är mörkare i färgen trots att macerationstiden är den samma som hos det föregående vinet. Oerhört intressant att prova  vinerna vid sidan av varandra, en upplevelse som med all önskvärd tydlighet visar att alla oranga viner inte liknar varandra. Här har vi ett vin som bjuder på aromer av körsbär och skogsbär. Intensiv smak med samma mineraliska sälta och tydliga tanniner.

Två riktigt intressanta viner i sortimentet. Kul att man kan få den här upplevelsen utan att behöva vänta ett decennium eller mer. Jag är också övertygad om att vinerna har fler växlar att lägga om de lagras och/eller luftas ordentligt.

När jag sedan provar 2000 Oslavje riserva Fuori dal Tempo från en flaska som stått öppen i ett dygn så tänker jag att vissa saker onekligen är värda att vänta på. Ett verkligen majestätiskt vin gjort på ungefär lika delar chardonnay, pinot grigio och sauvignon blanc. Här finns både djup och bredd i doft och smak   som är direkt hisnande. Kanderad frukt, nötter, torkade fikon och honung är några associationer som far  förbi. Smaken är fyllig, djup och rund. Exotiska frukter, apriokos och persika. Avrundade tanniner och en eftersmak som får tiden att stå still. Ett vin som får sätta punkt för Billigt Vins tusende inlägg

På lunchen strax innan besöket hos Radikon provade jag de andra vinerna i portföljen

2005 Dettori Tuderi

Någon gång under tidigt 80-tal var jag i Malmö för att se Lydia Lunch. Kvällens MC gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag gissar att han hade hört Lydia Lunch och hennes band soundchecka och nu skulle hon introduceras för publiken. Arrangörerna visste inte att de bokat en noise-act av guds nåde och att det handlade om rundgång, rytmbox och primalskrik. MC:n var pressad. Mycket pressad. Jag minns ännu hans presentation ordagrant "Det här är det senaste från New York. Musiken är ovanlig och provocerande men det här är... eehh... det här är...eehh... avantgardistiskt och jättefräckt!!!". Jag påminns om Lydia Lunch-konserten när jag läser Tenute Dettori i Gambero Rossos Italian Wines 2010

 "Alessandros aim is to let the land speak for itself while he continues to make wine the way his  family has always done. As a result,  a few wines may have some defects or mussiness. But that might be the secret of the bottles from his winery  at Badde Nigolosu. These are wines that take us back centuries, wines that spark debate or discussion. From this standpoint, wines from Tenute Dettori are pure pleasure".

Alessandro i citatet är förstås Alessandro Dettori som driver familjeföretaget sedan 2000. Han har 18 ha med mestadels gamla stockar i Badde Nigolosu på nordvästra Sardiniendär det  odlas lokala sardiska druvor som cannonau, monica, vermentino, pascale och moscato di Sennori. Vingårdarna ligger nära kusten på 200 meters höjd över havet. Odlingen är biodynamisk och produktionen icke-interventionistisk där en liten mängd svavel är enda tillsatsen. Jäsning och lagring sker på cementankar och macerationtstiden är ovanligt kort, mellan tre och tio dagar. Alessandro tillhör inte någon särskild skolbildning och har ingen certifiering utan hänvisar alltid till lokal tradition när han förklarar sina val. På flaskorna står att läsa "Our wines are what they need to be and not what you want them to be"

En rätt kaxig och kompromisslös hållning kan man tycka. Haken är väl möjligtvis att åtminstone jag vill att mina viner ska vara njutbara. Annars blir det ingen påfyllning.

2005 Tuderi är gjort på 100% cannonau. Vinet går i en nebbiololik tegelröd nyans. Doften är till en början helt dominerad av ett påträngande inslag av nagellack. En del försvinner efter ett par timmar på karaff men de volatila dragen förblir ett markant inslag. När jag återvänder till vinet efter luftning så är det en betydligt trevligare sniff. Här finns mosade jordgubbar, körsbär och hallon tillsammans med kryddörter och mineraler.

Smaken är förvånansvärt lätt men med hög intensitet. Det vilar något vilt och omtämjt över smakupplevelsen. Det är kryddigt med frisk och vital bärfrukt. Syran är mycket frisk och lever nästan sitt eget liv. I avslutningen inslag av blodapelsin och mineraler. Tanninerna mjuka och väl integrerade.

Det finns aspekter av vinet som påminner mig om traditionell nebbiolo eller Calabrettas Etna-viner men mest är det här alldeles eget. Jag kan inte låta bli att återknyta till Lydia Lunch-konserten i inläggets inledning. En intressant upplevelse att ha i erfarenhetsbanken men inte något jag känner ett trängande behov av att återuppleva.

Köpt hos Enoteca Lucantoni för c a 15 euro. Toscavini importerar till Danmark.

NV Marco Sara Fr 11

Jag fortsätter att bekanta mig med Marco Saras viner. Om de söta vinerna är ekvilibristiska, extravaganta och opulenta skapelser så är de torra mera modesta och jordnära. Perfekta för en anspråkslös onsdagskvällsmiddag när det står gnocchi di zucca på menyn.

Fr11 ska utläsas Friulano 2011 och är ett sätt att kringå förbudet att sätta ut årgången på ett vino da tavola. Vinet går i en anspråkslöst ljusgul nyans. Det behövs ingen djupgående analys av doften för att konstatera var man befinner sig både vad gäller geografi och druva. Här finns päron och gula plommon i centrum och den där karakteristiska bitermandeltouchen. Mineralerna bidrar med lätt sälta och vitpeppar. När vinet fått lite luft tittar det fram en fin blommighet, äpple och citrus. Munkänslan är lite fet och vaxig. Fyllig smak med inslag av söta päron, äpple, lätt bitterhet och något dämpad syra.

Det här är verkligen en klassisk tocai gjort utan något ängsligt sneglande på vad som är gångbart just nu. Här finns lite lätt oxidativa inslag och absolut ingenting som påminner om sauvignon blanc. Den lite dämpade syran och sötman i frukten gör vinet till en perfekt match till kvällens mat.

Cibi&Vini säljer för 110 DKK

NV Marco Sara Un Piculit dal Dis

Det är inte ofta jag dricker söta viner längre. Annat var det förr. Tidigt i min karriär som vinkonsument drack jag uteslutande sött. Gärna Mavrodaphne, danskt körsbärsvin och annat med hög YPK-faktor. Lite längre fram fick jag min första stora vinkick av Chateau d'Yquem och letade sedan efter något gångbart substitut. Därefter dök det upp en massa annat som fångade mitt intresse och söta viner känns sällan angelägna vare sig att köpa eller att öppna.

Picolit är en mycket speciell druva med en lång historia. Den odlas i stort sett bara i Friuli-Venezia Giulia och framförallt då i Colli Orientale. Picolit har en genetisk defekt som gör att det bara är ett fåtal av blommorna som utvecklas till färdiga druvor. Druvan används nästan uteslutande till söta viner, ibland sent skördade, ibland torkade och ibland botrytiserade. Produktionen är liten, efterfrågan på hemmamarknaden stor och priserna genomgående höga. Icke-italienska kritiker brukar ha svårt att riktigt förstå poängen och kanske framförallt prissättningen. Numera finns det kloner som ger bättre avkastning men också lägre kvalité och det går att hitta halvflaskor för runt 10 euro i snabbköpen. Viner som inte har så mycket med den äkta varan att göra.

Marco Sara är en ung vinmakare som håller till i Savorgnano del Torre utanför Udine. Han har totalt åtta ha varav fem är planterade med druvor och resten skog. Läget och omgivningarna gör att druvorna har lätt att angripas av ädelröta och produktionen utgörs till största delen av söta viner. Marco Saras torra viner uppskattar jag verkligen men de nämns inte på hemsidan.  Han odlar främst picolit, tocai friulano och veduzzo. Odlingen är ekologisk och källararbete icke-interventionistiskt. Produktionen uppgår till c a 3.000 flaskor per år

Trots att picolit har docg-status i Friuli-Venezia Giulia så väljer Marco Sara att buteljera som Vino da Tavola. Jag gissar dock att Un Piculit dal Dis ska tolkas som att det handlar om årgång 2010. Vinet är gjort på 70% sent skördade druvor som torkats på naturlig väg utan någon form av forcering och 30% botrytiserade druvor. Jäsning och lagring sker på 54-liters glasdamejanner. Det är djupt guldgult i färgen. Doften är verkligen mäktig och fullmatad med honung, torkad frukt som fikon och aprikoser, saffran och vita blommor.

Vinets textur är tjock, mjuk och trögflytande, lite som sockerlag. Smaken är riktigt söt och mäktig och proppad med torkad frukt, honung och kryddor. Syran är frisk och ger fin balans åt vinet och hindrar det från att bli sliskigt. De flesta anda viner på druvan falerar på just den punkten. Eftersmaken hänger kvar och man kan dröja länge mellan klunkarna.

Un Piculit dal Dis är ett mycket spännande, fascinerande och välgjort vin. Jag har nu haft flaskan öppen i en vecka och det har inte visat minsta tendens till att svikta. Det har provats till savaräng med fruktkompott, grönmögelost och dansk kartoffelbakelse och klarat det galant. Allra bäst är det ändå som meditationsvin.

Denna raritet hittar ni hos Cibi&Vini. Kostar 215 DKK för en halvliter och det är ett riktigt bra pris.

En onsdagskväll på Ved Stranden 10

Onsdagkvällar är det öppen provning på vinbaren Ved Stranden 10. Betala 150 kr och prova sex viner. I onsdags var temat naturviner och importören Mads Rudolf var där och presenterade osvavlade viner ur Petillants sortiment. Ett kul och väldigt otvunget sätt att prova vin på. Med importören på plats finns bra möjligheter att diskutera vinerna.

Vi inleder med 2010 Cotillon des Dames från Jean Yves Perron. Jag har varit rejält nyfiken på hans oranga viner efter att ha läst flera väldigt positiva omdömen. Hans röda har jag upplevt som närmast odrickbara och detta är heller inte så kul. Vinet är grumligt och ser ut om oxiderad äppeljuice och så doftar det också. Smaken är bentorr, oxiderad och har hög syra. Bättre än de röda men Jean Yves Perrons viner är en boll jag inte kommer att springa på.

Nästa vin var 100% chardonnay från Macon, buteljerat under namnet  Combarnier. Riktigt fin doft med liljekonvalj, äpplen och mineraler. Frisk, uppiggande smak och ett väldigt trevligt om än enkelt vin.

Vi fortsätter med rött från Rhône, från "norra delen av södra rhône" säger Mads Rudolf och berättar vidare att Le Canon görs av en japansk vinmakare. Vinet är gjort på syrah och grenache och är en charmör av rang. Ny-fransk drickbarhet för hela pengen. Saftigt, bärigt och mjukt med ett lätt tanninnafs. En av kvällens favoriter.

2010 Vini Viti Vinci Bourgogne är också sympatiskt och lättdrucket. Kul och lite atypisk pinot.

Näst sista vinet väckte mycket uppskattning hos övriga deltagare men mindre hos mig. 2011 Philippe Jambon Une Tranche Fleurie har kul etikett, vitsigt namn och all naturvinscred man kan önska sig. Jag besväras av en otrevlig avloppsdoft och en lite grön avslutning. Drickbart men inget kul.

Avslutningen är däremot helt magnifik. 2009 Domaine Gramenon Côtes du Rhône har en oerhört charmerande doft med jordgubbar, körsbär, mineraler och lakrits. Fylligt och kraftfullt med bra syra, tuffa tanniner och riktigt lång eftersmak. Tyvätt var nog detta både första och sista gången jag drack vinet. Petillants allokering är 24 flaskor...

Den skäggprydde mannen bakom baren dök sedan upp med en flaska som han ansåg vara något extraordinärt och som bara måste provas. Och visst var 2004 Strohmeier brut - natur fantastiskt. Färg, doft och smak var verkligen extraordinära. Friskt bärigt och fantastiskt rent i smaken. Ett vin jag verkligen vill dricka igen. Producenten kommer från Steiermark i Österrike och vinet är gjort på 100% Blauer Wildbacher, en druva jag stött på några gånger i norra Italien. Då som extremt friskt stilla vin. Strohmeier är definitivt en producent jag ska kolla upp igen.

En riktigt bra start på en kväll som också tog oss till Terroiristen och Vespro.

2006 Ferrando Carema Etichetta Bianca

Första gången jag provade ett av Ferrandos viner var på skånska vinbloggarträffen i våras. Även om vinet inte riktigt fick den uppmärksamhet det förtjänade bland ett 40-tal andra viner så gjorde det intryck på mig. Det var inget stort överväldigande intryck utan snarare en med ojämna mellanrum återkommande känsla av att det där borde jag ta och prova ordentligt. En känsla som växt sig allt starkare med tiden. Ferrandos viner är tyvärr inte helt lätta att hitta och vinet vi provade i våras, 2007 Etichetta Biancha, har jag gått bet på. Däremot nosade IV-Patrik upp en italiensk näthandlare som hade 06:or på lager och en beställning lades omgående. Häromdagen kom lådorna hem och ikväll korkade jag upp första flaskan.

2006 Ferrando Etichetta Bianca är helt transparent i en ljust brunröd nyans. Redan direkt vid öppnandet av flaskan bjuder vinet på charmerande nebbioloparfym. Det är lättfotat, skirt och mycket elegant. Här finns klassiska nebbiolomarkörer som hallon, körsbär, tjära och mentol som blandas med en svårfångad frisk blommighet.

Smaken är precis lika elegant som doften antyder. Vinet är lätt och slankt men med bra intensitet. Söt frukt, frisk syra och lätta men distinkta tanniner. Det som verkligen fascinerar mig är hur det lyckas vara  lättillgängligt och samtidigt så spännande att dricka. Här finns både en vacker yta och ett fascinerande djup. Det går utmärkt att klunka i sig men förtjänar att sniffas och snippas. Min mor som inte är någon särskilt van vindrickare ber om påfyllning två gånger och det hör inte till vanligheterna när det vankas nebbiolo. För min del är jag helt såld och det kommer att handlas mer Ferrando framöver.

Priset kan man heller inte klaga på. 15.75 euro hos Enotecta Lucantoni som har ett mycket intressant sortiment, skitbra priser, rimlig frakt och mycket bra service.

Läs också om Patriks besök hos producenten

2004 Pecchenino Barolo Le Coste

Pecchenino är en anrik producent i Dogliani och mest känd för sina dolcetti som görs i såväl bottilagrad som ståltanks- och barrique-lagrade versioner. Deras allra mest kända vin är den perenna tre bicchiere-vinnaren  Siri d'Jermu. Familjen har 25 ha mark. 22 av dessa i Dogliani och 70% av odlingen utgörs av dolcetto.Sedan några år tillbaka har man även tre ha i Monforte d'Alba där man odlar nebbiolo till sina baroli.

2004 Barolo Le Coste är Peccheninos första barolo. Enligt hemisdan är vinifieringen relativt traditionell med 30 dagars maceration och lagring i 36 månader på 25 hektoliters ekfat. Doften ger dock en del hintar om att det finns mindre fat med i spelet. Importörens hemsida talar om kortare maceration och fatlagring på en blandning av barriquer och botti. Oavsett hur det förhåller sig med den smaken så är det en rikktigt trevlig och tillgänglig doft som stiger ur kupan. Söt frukt med hallon, körsbär och torkade fikon, österländska kryddor, lakrits, tjära, choklad och kaffe. Efter ett tag kommer det ett uppfriskande inslag av menthol.

När jag dricker vinet känns det förvånansvärt långt gånget i mognadsprocessen. Såväl syror som tanniner är avrundade och vinet är balanserat och harmoniskt för att inte säga tillrättalagt. Det känns välgjort och trevligt att dricka men här finns varken det unga vinets pigga ungdomlighet eller det mogna vinets fascinerande djup och komplexitet. Gott men inte så intressant eller spännande som jag förväntar mig av ett vin från klassiska Le Coste. Kanske kan man se 2004 Peccenino Barolo Le Coste som ett hyggligt men inte helt lyckat första försök.

Varuprov från E-wine som just nu säljer vinet för 32o kr

Sveriges bästa vintidning

När jag uppmärksammar något som rör tryckta media så brukar det vara med negativa förtecken. Åtminstone när det gäller texter på svenska. Ibland har det handlat om ledare i Livets Goda eller världens bästa vintidning. Så kul då att få uppmärksamma vad som måste vara Sveriges bästa vintidning. Efter att ha läst ett par atiklar och ögnat igenom resten av Munskänken känner jag mig faktiskt riktigt upplivad. Allra bäst gillade jag Mårten Söderlunds beaujolias-artikel. Initierat, passionerat och väldigt kul läsning. Läsning som ger mig lust att ta en höstsemester och dra söderöver. Eller ge mig ut på nätet och leta gamla årgångar.

 Kanske är det inte så konstigt att tidningen allt som oftast presenterar riktigt bra artiklar. Inom Munskänkssfären finns ju faktiskt en del oberoende och kunniga skribenter, skribenter som har passionen snarare än egennyttan som drivkraft. Tidningen har ju också vågat sig på att inkludera "nätviner" i sina månatliga nysläppsgenomgångar vilket gissningsvis inte uppskattas i alla läger men vittnar om tidningens oberoende status. Och vet ni - man blir synsk av att dricka friulanska viner -  mitt tips är att nästa nummer kommer att bjuda på åtminstone en riktig höjdarartikel.

2009 Aurora Rosso Piceno Superiore

Här har vi ännu en av vardagens vapendragare. För en dansk devalverad hundring får man ett riktigt maffigt matvin hos Cibi&Vini. 2009 Aurora Rosso Piceno är djupt mörkrött och nästintill ogenomskinligt. Fullmatad doft som först får mig att tänka på mourvèdre med lite köttiga och reduktiva drag. Plommon, fullmogna svarta körsbär och tobak är andra inslag.

Smaken speglar doften. Fyllig, mustig och kraftfull. Inte det minsta elegant, det här är  rustikt och rejält utan minsta försök till finlir. Syrorna och rejäla tanniner stagar upp. Omöjligt att inte kapitulera inför den här oborstade men oemotståndligt charmiga liraren.

SB säljer fortfarande 07:or. Kanske är det inte lika lättsålt med Cesarino Gobbis prislapp.

2009 Viviani Valpolicella Classico

Ett inspirerande inlägg från IV-Patrik och lasagne till kvällsmat gjorde kvällens vinval till en no-brainer. 2009 Viviani Valpolicella Classico klev nästan självmant ur vinstället och spontanpoppade korken. Bara att hälla upp och hälla i sig så att säga.

Vinet är gnistrande rubinrött och helt transparent. Doften är Valpolicella på sitt mest rättframma och oförstörda vis. Körsbär,  lite annan sten- och bärfrukt och en aning mandel. Rent, friskt och fint. Smaken förtjuser på precis samma sätt. Ren körsbärsfrukt som går över i blandsaft och lakrits,  frisk syra,lätta tanniner och ett litet bittert tjuvnyp i avslutningen. Till maten är det precis lika bra som förväntat.

Vettig no frills-Valpolicella är en bristvara och inte helt enkel att hitta. Niche Vin har årgång 2008 i sitt sortiment för rimliga 85 DKK. Min flaska fick jag från Vintankar. Tack för den Corvina-kicken.

2011 Licthlé Riesling Bollenberg

Vi fortsätter med att försöka få det att hända lite mer på vinfronten i Ängelholm. I början på sommaren kollade vi av intresset med Fulvio Bressan. Det försöket föll väl ut och i fredags körde vi nästa evenemang, en helkväll med Eric Lichtlé. Åtta viner, rejält med mat och möjlighet till påfyllning det mesta ger  en vinprovning i min smak. Nackdelen är väl möjligtvis att det blir lite ofokuserat, eller kanske snarare att fokus hamnar på något annat än vinprovning i traditionell mening. Efter som jag dessutom var med och höll i trådarna blev det heller inget skrivet.

Under provningen berättade Eric att familjen nyligen köpt ett par hektar ny vinmark en dryg mil söder om hembyn Gueberschwihr. Den nya vingården heter Bollenberg och Eric beskriver området som mycket speciellt.  "Ett stycke Provence mitt i Alsace" säger Eric och fortsätter "Marken är täckt med stora stenar precis som i Chateauneuf, här växer mycket vilda örter, orkidéer och buskar. Det är torrt och jorden är mycket mager."  Vingården var i rätt dåligt skick och priset högt. Rankorna är mellan 30 och 40 år. En del kommer att behöva omplanteras de närmsta åren

2011 Riesling Bollenberg har tappats på flaska relativt nyligen och dessutom alldeles nyanlänt. Jag har naturligtvis inga referensramar när det gäller detta vinet men upplever doften som direkt spektakulär men inte särskilt druvtypisk. Det första intrycket är mycket friskt och fräscht, lätt parfymerat men inte alls påträngande. Vita blommor, persika och citrus. Nöttoner och en lätt mineralisk sälta. Munkänslan är mjuk och nästan lite krämig. Frisk syra, citrus och bara en touch av sötma. Riesling Bollenberg är utan tvekan det av vinerna som trivs allra bäst ihop med kvällens fisk- och skaldjursgryta. Kostar 79 DKK och kan beställas på lichtlewines@hotmail.com

Nästa provning på Hedentorps blir den 6/10 och då är temat "Vin, kvinnor&...Fabio". Mer information kommer.

2010 Domaine des Roches Neuves Terres Chaudes

Thierry Germain har drivit Domaine des Roches Neuves sedan 1991. Egendomen omfattar 22 ha runt Saumur. Odlingen har länge varit ekologisk och är certifierat biodynamisk sedan 2005. Terres Chaudes domänets mellanvin som jästs på betong och lagrats på 60hl ekfat.

Till en början känns vinet bara tvärt, vresigt och slutet både vad gäller doft och smak. Efter ett par timmar på karaff händer det saker. Finfin bärfrukt med hallon och svarta vinbär, apelsinskal, lite jordiga inslag, grön paprika och en touch av lakrits. Smaken är mycket frisk, lätt och slank. Fin balans mellan charmig frukt, frisk syra och strama tanniner. Riktigt gott nu men har säkert mycket att vinna på några års lagring.

Varuprov från E-wine som kostar 179 kr Finns även på systembolaget