2009 Emidio Pepe Montepulciano d'Abruzzo

Någon gång ibland händer det att jag läser om ett vin som känns som ett verkligt Billigt Vin, ett vin som verkar vara som klippt och skuret för mig. Resultatet efter sådan läsning brukar bli ett intensivt sökande efter någon som kan tillhandahålla en eller annan flaska. I somras läste jag om Emidio Pepes Montepulciano d'Abruzzo och satte genast igång att leta.

Emidio Pepe är ett litet familjeföretag som funnits i mer än 100 år och man har buteljerat i 50. Man har länge gjort två viner, en Montepulciano d'Abruzzo och en Trebbiano d'Abruzzo, totalt cirka 80.000 flaskor per år. Nyligen presenterade man ett tredje vin gjort på pecorino. Produktionen är minst sagt traditionell. Allt som kan göras med händer och fötter görs med händer och fötter. Man har länge bedrivit biodynamisk odling, använder bara naturjäs,t inget svavel och filtrerar inte vinerna. Jäsning och lagring sker på betongtankar. Kort sagt, Emidio Pepe har en vision om att göra rena terroirviner och är inte beredd att kompromissa.

Familjen Pepe har en enorm källare med ett lager på cirka 250.000 flaskor och man kan fortfarande köpa flaskor från 60-talet om man besöker gården. När man säljer arkivviner så kontrolleras vinet manuellt, korkas och buteljeras om och flaskan fylls på om det behövs. Genom detta förfarande kan man garantera att inga defekta flaskor lämnar källaren.

Jag hittade några flaskor 2009 Montepulciano d'Abruzzo hos Enoteca Lucantoni och öppnade den första häromkvällen. Vinet är mörkt blårött i färgen. Till en början domineras doften av reduktiva aromer som lättar efter rejäl luftning och omhällning.  Man kan utan minsta tvekan kunna konstatera att det är ett speciellt och högst personligt vin i glaset. Det känns riktigt ungt, oborstat och burdust men inte särskilt fruktigt. Det finns en del mörka körsbär och svarta vinbär men mest är det stall, feta mineraler, lakrits och tjära.

Smakupplevelsen är likartad. Här finns inget, absolut inget, inställsamt eller ens förlåtande. Smaken är lika  otämjd som doften. Det är fullt tryck genom hela registret. Frukten finns där men ingen förlåtande sötma. Mer av de feta mineralerna, knallpulver, tjära och violer. Syran är riktigt frisk men tanninerna är det mest civiliserade inslaget i det här vinet.

Det är riktigt tufft att dricka på egen hand och behöver många års lagring för att komma till sin rätt. Jag är riktigt sugen på att prova någon 80- eller 90-talsårgång. 09:an kostade strax under 20 euro.