2007 Domaine Garcin Lirac

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och det jag hade i tankarna var att köpa upp mig på Terra dei Re hos Stefan Jensen eller kika in hos Pétillant och se om de hade kvar någon av Matthieu Dumarchers grenache-granater.

Men Billigt Vins redaktionsmöte på Brew Pub drog ut på tiden. Storheter som James Brown (en brown ale), Fitzgerald (en livsfarligt god barley wine) och en VM-match som slutade illa för Italien fick oss att dröja oss kvar på innergården. På väg till tåget blev det därför i vanlig ordning en snabbtur inom Irma. En laddning billiga franska tjut, bland annat en Crozes-Hermitage man fick två för 95 DKr av, blev skörden.

IPA:n Neil Armstrong och brown alen James Brown grusar andra planer

2005 Domaine Garcin gav nyligen en Château-Neuf du Pape en match. Därför hugger jag genast några av 2007:an - det måste ju vara en höjdare?

Blåröd färg, ung lovande doft med körsbärslikör, svarta vinbär, kryddor och choklad. Men också ett tungt, stickigt alkoholgenomslag. 14,5 % håller vinet och det märks även i smaken. Alkoholen tar över och bränner hela vägen genom strupen ner i magen. Några varv lugnare på den fronten och det hade varit ett sjysst vardagstjut, som gjort för en lunchpaus i arbetet på fälten tillsammans med ett robust bröd indränkt med olivolja och med tomater, tunt skivad vitlök och nymald svartpeppar. Råkar man få med en flarra av den här hjärngroggen blir det kanske en munter stund i gröngräset, men inte mycket mer skött den dagen.

Nej, det var inte alls samma finess som i 2005:an. Jag är tveksam till om det blir bättre av vila, men de andra flaskorna får ligga några år ändå.

59 DKr är trots allt inte något överpris, snarare blir det mycket både YPK* och 2007 för slanten.

Tillägg dagen efter: rejält svalt - nästan direkt ur kylen, faktiskt - är vinet trevligare. Friskare, bärigare, rätt sträva tanniner som nu släpps lösa. Och det är ju logiskt: ljummen grogg är ju heller inte kul. Domaine Garcin tycks för övrigt tappa upp sitt vin för Château-Neuf-du-Pape-producenten Ogier, som verkar vara en stor leverantör av Rhône-tjut till Irma. Alla varianter jag fick med mig hem har Ogiers namn någonstans på etiketten.
____________
* Yrsel per krona

2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten

Kul

Om man har en gammal singelbelagd gårdsplan, utan markduk som skydd mot ogräset, är man aldrig arbetslös så här års. Efter en hård kamp är det enda som hjälper mot värkande rygg och torr hals - intalar jag mig - en kall riesling från Wachau.

Och det stämmer, banne mig. Efter tre kvart i öppnad falska doftar 2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten diesel, med honung och tropiska frukter som försångare i gospelkören. Sweet Jesus! - det här får bort dammet och ger livsandarna åter. I smaken finns ananas på burk, bra mineralitet, påtaglig syra och en kvardröjande beska i eftersmaken som gör att man blir törstig på mer. Intrikat utan att på något vis vara komplicerat. En sjysst produkt från österrikiska Wachau i fin form just nu. Inköpt på rea för halvtannat år sedan för cirka 150 kronor, om jag inte missminner mig. Den tålmodiga väntan har nog varit till fördel, för vinet och därmed för mig.

I kvällningen kan jag sitta och begrunda vad som egentligen skedde under Billigt Vins redaktionsmöte, när vi provade Clos du Mont-Olivets 2004. Den funkade liksom inte alls. Det var något oförlöst - alternativt redan dött - över den. Alkoholstickig, endimensionell och inte kul.

Jag provar om jämsides med ett glas Lirac från Domaine Garcin (2005), fyndat på Irma för några år sedan och öppen sedan några dagar. Och fan vet om jag inte föredrar det billiga tjutet. Det är friskt kryddigt och lite läder har kommit fram i doften sedan jag öppnade den. Pinjelund, tänker jag, utan att väl nånsin ha gått genom någon sådan. Smaken är läskande, med fin frukt och trevliga tanniner. Clos du Mont-Olivet har inte utvecklats som jag hoppades (för det fanns en viss progression efter karaffering och luftning kvällen innan). Men nu är vinet fortfarande tungt och stickigt. Lite mentoldoft finns det, men den lyckas inte lätta upp helhetsintrycket. I smaken dominerar beskan och alkoholtyngden, den frukt som fanns där vid öppnandet har inte precis tagit över showen.

Svårt veta vem det är fel på här - mig och Ingvar eller just det här exemplaret. Men
vilket fall som helst håller min relation till södra Rhône håller på att bli mer komplicerad. Och jag som trodde jag var i början av en livslång kärlek.

Inte kul

Säsongsavslutning

Igår höll Billigt Vin redaktionsmöte och säsongsavslutning. Semestern närmar sig och bloggandet får gå ner i viloläge ett tag. Jag och Jörgen konstaterar att umgänget med Italienska viner haft ett gott inflytande på oss och kvällen förflöt i allsköns ro utan incidenter. Vi han dock med att öppna en blandning av gamla favoriter och sådant vi var nyfikna på.

Första vinet blev 2003 Zidarich Vitiovska, ett vin från Carso gjort på en lokal druva. Zidarich var en av producenterna som medverkade på Fri Vin i Köpenhamn. Han arbetar efter biodynamiska principer. Druvorna till detta vinet odlas på c a 250 meters höjd, skördas i slutet av september/början av oktober. Musten har lång skalkontakt och vinet jäser utan temperaturkontroll i öppna kärl. Lagringen sker på stora ekfat. Vi provade vinet för ett par år sedan på Billigt Vins första extravaganza och blev förtjust.

Vinet har en lite grumlig gulorange färg. Doften tar nästan andan ur mig. Det känns moget men ändå mycket vitalt. Till en början associerar jag till vita persikor, tydliga mineraltoner och stendamm. Efter lite tid i glaset får doften en behaglig rondör och tankarna far iväg mot gammaldags kompott på torkade frukter och en lätt ton av kanel. Smaken svarar precis mor aromerna. Vinet är mjukt och behagligt. Den relativt höga syran bäddas in i frukten och mineralerna stramar upp och ger karaktär. Vinet känns mycket rent och rensande. Mot slutet finns en lätt strävhet och en liten bitter touch. Lång eftersmak. Fullständigt lysande och ett av årets bästa vinupplevelser. Finns att köpa hos Winewise i senare årgång.

För några månader sedan hade jag en vag aning om att det fanns något slags koppling mellan pinot noir och spätburgunder men mer var det inte. Finare Vinare ändrade på det och med en serie entusiastiska inlägg sjöng de krautpinotens lov. Jag blev såklart nyfiken och en tvekade inte när jag sprang på 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Vi häller upp och beundrar vinets ljust blåröda färg. Först blir jag rätt förtjust i den goda, parfymerade hallon/blåbärs-frukten. Kryddigheten och en lätt sumpighet tar vid och allt är fortfarande OK. Tyvärr känner jag efter en stund en viss alkoholstickighet och en påtaglig fatkararktär vilket drar ner helhetsintrycket.
Smaken fortsätter på samma tema. Rar frukt med en del sötma, bra syra och god kryddighet. Alkoholen slår desvärre igenom och jag kommer heller inte överens med fathanteringen. Vinet håller inte ihop utan de olika komponenterna drar åt olika håll. Troligen för ungt men också för tillrättalagt och snällt för min smak.

Jörgen ropar efter kraftigare doningar och plockar fram en flaska 2004 Clos du Mont Olivet. Vi häller upp varsitt litet glas och resten får gå i karaffen. Vinet går i en brunröd, läderaktig ton. Doften är en headache waiting to happend. En dov sötma och alkohol. Efter en timme i karaff har det inte hänt särskilt mycket. Smaken är sötfruktig och alkoholtung med en påtaglig bitterhet. Vinet känns inte uttalat defekt utan det som stör är en avsaknad av en rad komponenter.

Sittningen avslutas med 1999 Clos de Saint Yves Savennieres gjort på 100% Chenin Blanc. Vinet går i guldgult. Doften har en uttalad mineralitet men en mycket påtaglig kritdoft och faktiskt en liten pust petroleum. Här finns ett animaliskt inslag som påminner om lätt härsken fårtalg. En god äppelton och lite mynta friskar upp. Första sippen är som att bita i ett omoget Granny Smith-äpple som spetsats med citron, en syra som får det att hugga till i magtrakten. Vinet är heltorrt och mineralstinnt med äppeltoner och en vag förnimmelse av honung som förmildrande drag. Syran bär eftersmaken som hänger kvar länge. Ett intressant vin med massor av karaktär. Det kommer att bli mer chenin blanc vad det lider

Hedonistisk yra i kungariket

Tjohej - nu blev det bröllop. När brudparet tackar ja tackar vi ja till en högst plebejisk, men faktiskt riktigt god prosecco till rårakor och sikrom. Ital Mondo Exra Dry. Skummande, torr och med en lätt beska i slutet. Lättdrucken som sig bör. Slår den vanliga La Robínía med en knapp kalesch-längd. Samma pris, 79 pix. Finns i beställningssortimentet sedan en månad tillbaka.

Fådd flaska från importören.

Eftermiddagshedonismen når sin kulmen till utmarschen. Ostar: en schweizisk kusin till Gruyère och Saint Agúr. Kvittenmarmelad och knäckebröd från Gränna. Och så vingelé från Bressan gjord på schioppetino. Vinet: 2007 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling Spätlese från Nahe. Vinet hittade jag av en händelse på Bolaget vid Triangeln, nedsatt i pris från cirkus 250 till 198 riksdaler. Svårt hålla koll på alla de snarlika varianterna. Jag trodde det var 2006 Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling Spätlese jag lyckades lägga vantarna på de sista exen av, men alltså icke. Synd, för Frühlingsplätzchen var betydligt mer intressant, kanske i kraft av att ha ett år till på nacken. Halenbergaren är försiktigare i doften, och för söt i förhållande till syran. Det hade behövts en dimension till för att sända mig till riesling-himlen. Men det smakar inte på något sätt illa och till sältan i ostarna och den sötsyrliga gelén funkar det bra. Jag kanske behåller flaska #2 och lägger undan den tre-fyra år och ser vad som händer.

2006 Aldo Conterno Langhe

Häromdagen var jag på snabbesök i Köpenhamn och hann precis sticka inom en Superbestbutik. Inga enastående tilbud denna gång men nebbiolo är ju aldrig fel tänkte jag. Särskilt inte när den kommer från en producent som Aldo Conterno. Om jag nu varit lite mer uppmärksam på vad bloggkollegorna skriver så hade jag vetat att det inte fanns en gnutta nebbiolo i flaskorna jag köpte.

Helt fel men ändå så rätt skulle man kunna säga. Conternos Langhe gjörs huvudsakligen på freisa som blandas med 10% cabernet sauvignon och 10 % Merlot. Vinet jäser och lagras på ståltank innan lagringen avslutas med sex månader på barrique.

Vinet går i mörkt rött med en del blå reflexer. Vinet doftar verkligen piemontesiskt och jag hade nog kunnat gissa nebbiolo vid en blindtest. De kraftfulla mörka bären dominerar, en lätt rökighet flämtar förbi. Diskreta fattoner kompletterar doftpaletten.

Smaken är medelfyllig med en rejält frisk och matkrävande syra. Ren, fin smak med god bärfrukt. Föredömligt diskreta fattoner och rejält med tanniner. Hyfsad längd.
Det här är definitivt inget vin att sitta och smutta på utan ett stabilt, rejält och pålitligt matvin.

Köpt hos danska Superbest för c a 120 DKK

When In Danger...

Nej, Billigt Vin har inga planer på att bli engelsk språkig men när jag funderade kring den diskussion som förts på Gubbröra kring förra lördagens Fri Vin-provning i Köpenhamn dök det upp en liten ramsa i huvudet.
"When in danger or in doubt
Run in circles, scream and shout"

För mig blev diskussionen obegriplig tills jag började tänka att det handlade om helt andra agendor än att diskutera Fri Vin-provningen. För mig var det utan tvekan det roligaste vinevenemang jag besökt. Jag har väldigt svårt att se något värt att kritisera med den tillställningen, eller med ambitionen att göra ursprungstypiska viner med minsta möjliga manipulation.

Visst kan man göra sig lustig över en del bio-dynamisk praktik och teori. Men vad är poängen med det ? Vad är problemet med att en odlare gräver ner gödselfyllda kohorn i marken så länge vinet är bra ? Jag tänker att den bio-dynamiskt inriktade odlaren alltid känner sina marker extremt väl och är väldigt uppmärksam på helheten.

Nu var ju långtifrån alla producenterna på Fri Vin bio-dynamiskt inriktade. Det var också flera som inte var ekologiskt certifierade utan förklarade att man gjorde vin på samma sätt som far och farfar gjort. En del odlare tyckte att de officiella certifieringarna var för allmänt hållna och valde att stå utanför av den anledningen.

För min del föredrar jag småskalighet framför stordrift, jag föredrar årgångsvariation och ursprungstypicitet framför likriktning och köper helst mina viner från en odlare som har andra mål med sin verksamhet utöver det självklara att tjäna pengar. Jag vill också helst handla min mat direkt från producent, eller åtminstone undvika alltför många mellanhänder. Jag tror nämligen att den allra bästa garantin för att få en bra produkt är att se den som producerat varan i ögonen. Av den anledningen köper jag helst mitt vin av småimportörer som arbetar nära odlaren.

Eric Asimov, NY Times vinskribent hade nyligen ett inlägg på samma tema

2006 Gulfi Nerojbleo

Jag har ännu inte riktigt samlat ihop mina intryck efter Fri Vin-tillställningen i Lördags. Inlägg kommer när jag funderat färdigt över vad det var jag var med om. En av de dryga 40-talet producenter som deltog var Gulfi från Sicilien. Av någon anledning så missade jag att hans viner Viner. När jag i förmiddags gjorde ett spontanbesök på ett välsorterat systembolag sprang jag till min förvåning på 2006 Nerojbleo.

Jag har just börjat upptäcka att Sicilien har rätt mycket mer att erbjuda än kraftfulla och alkoholstarka viner med. De viner från Etna jag har provat har verkligen utmanat den bilden och väckt min nyfikenhet på om det finns mer intressant att upptäcka. Gulfi är specialserade på Nero d'Avola, Siciliens mest kända röda druva. De producerar tre vingårdsbetecknade viner utöver instegsvinet Nerojbleo.
Produktionen är helt ekologisk. Odlingarna ligger på drygt 400 meters höjd över havet. Vingårdarna är mycket tätplanterade med upp till 9.000 rankor per ha. Vinerna genomgår lång maceration och lagras ett år på en blandning av barriquer och 500-liters fat.

2006 Nerojbleo har en tät mörkröd, nästan lila färg. Doften bjuder på inledningsvis på röda bär som hallon och smultron. Det dyker upp en del österländska kryddor, torkad frukt,lakrits och tobak. Diskreta fattoner med kakao och vanilj. Hur trevligt som helst.

Smaken är fyllig och rätt kraftfull. Bra balans mellan fruktsötma, syra och tanniner. Bärfrukten är inte lika framträdande i smaken. Här dominerar den torkade frukten, chokladen och tobaken.

Sammanfattningsvis ett bra och mycket välgjort vin som kanske inte träffar mina smakpreferenser i bullseye. Jag tänker dock försöka att prova Gulfis övriga viner för jag misstänker att inte alla viner går i riktigt samma, förhållandevis moderna stil som Nerojbleo.

Freewheelin' att Fri Vin, del III (Terra dei Re och Matthieu Dumarcher)

"Vi borde ha en plan", sa Bill.
"En plan hade varit bra att ha", sa Bull.

Men sedan blir det precis som vanligt, ett ganska planlöst provande på Fri Vin - mässan som efteråt väckt en intressant och rätt vass debatt här. Min inställning till det hela är att det måste vara kul. Kul att prova, kul att snacka, kul att lära sig grejer. Sedan om det är ett billigt rödtjut från någon storproducent eller från en gård på tre tunnland, där druvorna trampas av speciellt utvalda fötter under fjärde fullmånen i andra kvartilen, spelar inte så stor roll.

Fast så klart, när man druckit sig trött på de där billiga tjuten och sedan stöter på något helt annat så blir det, som Uros Rojac säger, omöjligt att gå tillbaka. I alla fall tråkigt - om man gillar det man stöter på, och det i sin tur måste vara en fråga om tycke och smak. Kanske är det till viss del en fråga om tillägnad smak, som med kaffe eller - för den delen - vin från första början. För min del tog det emellertid inte någon längre stund att torska på Rojacs eller Bressans viner.

Allt är så klart inte guld som glimmar, bara för att det får en viss etikett på sig. Det gäller så klart även Vini Veri eller Renaissance de l'Appelation - producentsammanslutningar som förknippas med det som på svenska blivit den märkliga beteckningen "naturligt vin".

Jag har haft förmånen att - genom Ingvars försorg och som en konsekvens av bloggandet - träffa några av dessa producenter. Genomgående hos dem, skulle jag vilja säga, är en passion för hantverket och en omsorg om detaljerna. Ofta är de också mycket bestämda i sina åsikter om hur vin ska tillverkas, det följer med territoriet. Man kan säga att det är oerhört snobbigt. Man kan också säga att det handlar om att följa sin vision. I alla fall tror jag inte det handlar först och främst om att sätta sig till doms över andra. Det är istället en mycket bondsk form av envishet och övertygelse om att det egna sättet är det rätta, som är lätt igenkännbar för alla som vuxit upp i ett sådant sammanhang.

Jag tycker det är roligare att dricka ett vin när jag vet var det kommer från och känner producenten lite - särskilt om jag tycker det är gott. Ännu mer ger det mig om jag kan se hans/hennes familj, vingård och maskiner framför mig när jag dricker. I några inlägg skälls detta för snobbigt. För mig är det inte konstigare än att jag hellre äter kotletter från ett lamm som levt och slaktats hos grannen, än från en aldrig så certifierad och ekologisk producent som jag inte känner. Sedan är det en annan sak att 1) producenterna på den här mässan av födsel, ohejdad vana och klimatförhållanden håller till långt härifrån, att 2) deras viner är svåra att komma över på våra breddgrader och 3) att de ofta är för dyra för att jag ska tycka att jag har råd med dem.

Därför är det helkul att producenterna - som i lördags - kommer hit och skänker upp. Vi skulle naturligtvis haft en plan för att tackla det hela på ett adekvat sätt. Då hade jag nog, exempelvis, hittat fram till Terra dei Re långt innan det var dags att gå hem.

Just som jag tycker det börjar bli mindre kul att prova vet den här mannen precis vad jag behöver: en skvätt rosébubbel på pinot noir och aglianico. Ett fräsande rent vin som rensar upp både i munnen och skallen. Mannens engelska finns inte och inte min italienska heller, men en skål, ett flin och tummen upp är ibland det enda som behövs. Jag får en rejäl dos till.

Terra dei Re håller liksom Cornelissen till på en vulkan, Vulture i Basilicata. Deras viner är, så vitt jag kan bedöma i mitt vid det laget ganska omtöcknade tillstånd, oerhört välgjorda och konsekventa. Den av bröderna Leone som kan engelska, Paride, förklarar Nocte för mig: druvorna har skördats i den kalla novembernatten, när druvan producerar elastiska ämnen som får skinnet att dra ihop sig och som också koncentrerar smaker och dofter. Resultatet blir ett mäktigt vin som förtjänar mer uppmärksamhet än vad jag kan ge det just nu. Mer omedelbart tilltalande är Divinus, komplext och något mer avrundat i smaken. Ett vin jag verkligen skulle vilja dricka igen.

Terra dei Res viner importeras till Danmark av Winewise och är faktiskt inte oöverkomligt dyra. Divinus går - enligt en priskurant från mars 2010 - loss på 165 danska. Instegsvinet Vultur kostar bara 89 liksom vita Claris, en Fiano di Avellino som också är mycket trevlig.

Nu är det plötsligt roligt igen och jag kommer på att jag inte provat något från Rhône. Så jag dyker på Matthieu Dumarcher, som enligt importören Pétillants hemsida fortfarande bor i en husvagn på sin för några år sedan inköpta mark. Det kan nog stämma, han har i alla fall ingen hemsida och är i början av sitt värv som vinmakare under eget namn.

Matthieu gör friska och rena viner, mest på grenache med en liten skvätt syrah då och då. Han har en purung 2009:a, Léon & Séraphin, i beredskap, men det är 2008 Bomparet som gör mig mest glad. Här finns inget tungt och murrigt, frukten och syran tumlar om i en yster men ändå kontrollerad lek. Ett verkligt drickbart vin som jag gärna skulle vilja följa de närmsta åren.

Matthieu Dumarcher är en kille att hålla ögonen på. Skulle inte förvåna mig om han till slut får råd att bygga sig ett hus på gården också.

Freewheelin' at Fri Vin, del II (Didier Chaffardon)

Didier Chaffardon har ett mycket expressivt sätt att förklara hur de olika årgångarna av hans chenin blanc Isidore fungerar. 2007 visar han genom att föra handen vågrätt och jämnt genom luften. 2006 däremot är ett raskt hugg uppifrån och ner och 2005 är ett bombastiskt fyrverkeri av viftande armar. Och det är tre sinsemellan olika viner. 2005:an är verkligen sådär blommigt yvig och fruktig med lätt ankomna äpplen i mitten av smakpaletten. 2007 tuffar på, behagligt och stadigt, medan 2006 är rent klingande mineraler och syra.

Hur vet man när ett vin är bäst att dricka? Didier menar att det inte går att resonera så. Det har så mycket att göra med doft- och smakminnen: från när man var liten, hur man lärt sig uppskatta vin och hur ett vin smakade senast man drack det. Allt det där och mer avgör. Jag tänker att det också handlar om att ha ett naturligt förhållningssätt till vin, att ha druckit vin från samma lilla plätt eller samma by hela livet, i många olika sammanhang och i olika syften.

Didier Chaffardon förklarar sina franska viner för Italienska Viner

Didier tycker inte man behöver vänta, ett vin kan vara bra även ungt. Det är något av en röd tråd i samtalen med vinproducenterna under mässan. Frank Cornelissen menar att han tröttnat på tunga, långlagrade viner. Han har en massa sådana i gömmorna men de intresserar honom inte längre. (Fulvio Bressan kanske inte skulle hålla med, när vi frågar honom berättar han att han fortfarande har kvar sin pignolo från -97 på fat).

Inte heller vill Didier prata om bas- och toppviner, men av när det gäller chenin blanc är det Isidore som är hans hjärtevin (här lägger han sina händer mot bröstet och ler). Han har några röda som inte heller går av för hackor, La Vigne du Moulin (2006) och Cuvée des mille Zincs (2005). Det är det senare vinet som är druvren cabernet franc medan det förra har 85 % cabernet franc och 15 % cabernet sauvignon. Det uppstår under eftermiddagens lopp en del förvirring kring detta, inte minst när jag försöker komma ihåg vilket som är vilket under den korta promenaden till Didiers danska importör Pétillant, vars butik lägligt nog befinner sig tvärs över gården. När jag för kanske tredje gången vill förvissa mig om att det verkligen är 15 % cabernet sauvignon i det ena vinet förlorar nog den gode Didier - annars ett under av lågmäld godmodighet - sitt tålamod en smula och rättar andelen till 15,2 %. För att vara exakt. När detta är utrett beger jag mig till butiken för att handla, men då är hyllan tom på Chaffardons rödviner. Måhända hade Italienska Viner hunnit före? Där finns det också, som vanligt, mer ingående noteringar om vinerna.

Freewheelin' at Fri Vin (Frank Cornelissen)

Frank Cornelissen letade efter en vulkan där han kunde göra vin. Eller kanske snarare, som han säger sedan: "You end up in volcanos". Vulkanen är där man till sist hamnar - som en slags nödvändighet eller som följd av något slags naturlag. Klimatet är bra, jordmånen likaså. Frank hittade Etna, där det funnits vinodlingar i några tusen år redan. Nu har han tio hektar på bergets sluttningar och har hållit på i ungefär tio år. Hans viner heter sådant som MunJebel - från ordet för berg på arabiska - och, förstås, Magma.

Frank Cornelissens vita MunJebel innehåller de lokala varianterna Carricante, Grecanico Dorato, Coda di Volpe och kanske lite Cattaratto. Frank säger att han hela tiden försöker finna den rätta mixen. När jag dristar mig till att nämna ordet "experimentera" blir han förnärmad. "Jag experimenterar inte! Experimenterar gör man i laboratorier, det har jag inte råd med. Det handlar om att jag måste använda det jag har. Druvorna finns där och då får jag använda dem till mina viner."

Någon annan provare undrar om Frank använder fat för lagringen. "Nej, inget trä", svarar han. "Trä behöver jag för att bygga hus, inte till att ha vin i." Men det handlar också om att träet är poröst, det tar upp och ger tillbaka smaker och dofter. Frank verkar inte vara mycket för att addera saker till sina viner. Istället använder han glaserade terrakotta-amforor. En oglaserad amfora är också porös. "Om du rengör din amfora med svavel, hur kan du sen säga att du gör osvavlat vin?", undrar Frank. På de få minuter vi pratats vid har jag lärt mig att det inte är någon bra idé att käfta emot, och det finns ju ingen större anledning heller. Frank är en man som verkar veta precis vad han håller på med, även om han inte gör det på samma sätt som någon annan.

Det är kul att prova Franks viner. Magma är värstingen, den kommer jag aldrig dricka igen på grund av priset. Men kanske den röda MunJebel, som i sin femte edition är en blandning av nerello mascalese från årgångarna 07 och 08. Som vanligt efter excesser som Fri Vin-happeningen har jag inga smaknoteringar, men jag minns vinet som rent och rakt. Inget konstrande, bara väldigt gott. Likadant är det med grannen på bilden, Contadino. "Basically a mix of a lot of stuff", säger Frank och visar med händerna hur en massa olika druvsorter - både vita och röda om jag förstår det hela rätt - hivats ner i flaskan (men som sagt, inget experiment). Och det är nog så han jobbar: druvsaften så opåverkad som möjligt från skörd till glas.

Den vita MunJebel är gjord som ett rött vin, med lång skinnkontakt i den stil som vi på Billigt Vin lärt oss uppskatta (älska är ett stort ord som inte riktigt passar in när det gäller vin). Grumligt och jävligt men gott. "Luktar ost", har jag skrivit i blocket, men sedan upptäckte jag att det var Frank som stod och käkade en tallrik med charkuterier och ost, så det kan ha varit därför.

(Italienska viner har en mer uttömmande notering om vinerna här.)

Plötsligt sugen på att åka till Sicilien och utforska Etnas sluttningar drar jag vidare i vimlet, mot nästa smakprov och nästa producent av djupt personliga, fria viner.

2004 Bressan Schioppettino - Friulienprojektet del 9

Jag upphör aldrig att fascineras över den skatt som Friuliens inhemska druvor utgörIgår drack jag ribolla gialla så det är väl rätt naturligt att följa upp med en ribolla nera ikväll, druvan som är något mer känd som schioppettino. Precis som med den gula varianten går anorna tillbaka till åtminstone 1200-talet. Schioppettino var nästintill bortglömd och utrotad när den rädddades av en man vid namn Paolo Rapuzzi. Han sökte i Friulien och Slovenien och hittade de sista existerande rankorna som planterades i hans vingård i Ronchi di Cialla. All nyplanterad schioppettino härstammar från härifrån. Namnet kommer från italienskans scoppiare, spricka, explodera och en teori är att det har att göra med druvans tjocka och krispiga skal.

Den bästa schioppettino jag har druckit är Bressans variant och att öppna en flaska ikväll kändes som en lämplig uppmjukning inför lördagens möte med Fulvio Bressan. Bressan kör med lång urlakning vid 25 graders tempratur, jäser och påbörjar lagringen på ståltank innan vinet får två år på 2000-liters ekfat. I glaset har vinet förändrats en del sedan senaste provningen. De blå reflexerna är helt borta och färgen har antagit en mer brunröd nyans. Den är fortfarande rätt tät men transparent.

Doften skulle kunna vara en annan förklaring till namnet för den är verkligen explosiv. Jag associerar direkt till en blandning av syrah från norra Rhone och cabernet franc. Här finns en intensiv bärfrukt med hallon, björnbär och svarta vinbär i frontlinjen. Precis som i flera andra av Bressans röda viner hittar jag en fläderaktig blommighet. I nästa lager dyker det upp svartpeppar, multna löv och kanel. Verkligen heady stuff.

Smaken följer aromerna väldigt väl. Vinet har en slank och förhållandesvis lätt känsla men är ändå väldigt kraftfull. Precis så här vill jag att ett rött vin ska vara. Kraftfullt och intensivt utan att vara tungt. Söt, god bärfrukt tumlar runt i munnen och packar in den livliga syran. Tanninerna är väl avrundade men håller ihop paktet med bestämda nypor. Lång häftig eftersmak som mynnar ut i en klockren blandning av violpastill och svartvinbärs-Vick.

Ett vin i absolut toppklass som befinner sig på samma höga nivå som de nebbioloviner Merolli och Philipson skämt bort oss med. Bressan kommer att importeras till Sverige av Vinomatik. Jag köpte mina flaskor hos Winewise för 165 DKK

2008 Collavini Ribolla Gialla Turian - Friulienprojektet del 8

Ribolla gialla är en av de äldsta lokala druvsorterna i Friuli-Venezia Giulia där den oldtas i nästan tusen år. Den trivs allra bäst i Collio runt Oslavia och i Colli Orientales Rosazzo. Från att ha varit en av de dominerande druvsorterna under flera århundraden försvann ribolla gialla nästan helt från de Friulanska vingårdarna under 1900-talet när odlarna började satsa på franska druvor som sauvignon blanc, chardonnay och pinot gris. Känns historian igen ? Under det senaste decenniet har nyodlingen tagit fart och en del producenter, av vilka Josko Gravner är den mest kände, satsar på Ribolla som enda vita druva.

Systembolagets utbud är rätt begränsat när det gäller Ribolla Gialla. Det finns ett vin, 2008 Ribolla Turian från Eugenio Collavini . Collavini har sina marker runt Rosazzo i Colli Orientale. Collavini är en stor producent med Friulien-mått mätt. Man har cirka 170 ha och producerar 1.500.000 flaskor årligen. Vinet har jästs och lagrats på stål.

Vinet har en halmgul färg med lite gröna reflexer. Doften är typisk ribolla gialla. Den är friskt aromatisk och jag associerar direkt till citronverbena, tydliga citrustoner och blommighet. Jag hittar också gula äpple och lite päron.

Smaken är lätt, mycket frisk och ren. Den domineras av citrus och äpple. Hög syra. Ett utmärkt skaldjursvin som även funkar bra som aperitif. Kostar 159 kronor och vilket får anses vara ett litet fynd.

2007 Domaine des Ouleb Thaleb Tandem Syrah du Maroc

Alain Graillot - demonproducent från Crozes-Hermitages - cykelsemestrar på tandem i Marocko. Träffar landsmän på en vingård bland kullarna vid Rommani inte långt från Casablanca. Väljer tillsammans med dem ut syrahdruvor från fina gamla stockar som blir till vinet Tandem (så klart).

Projektet är inte alldeles nytt - årgångar tillbaka till 2005 har kunnat spåras på nätet - och är uppenbarligen livskraftigt. Nu har en sändning av Tandem årgång 2007 nått Systembolagets hyllor. Det nådde också topplistan över majnyheter enligt Räknetrissens uträkningar.

Ett avslappnat hobbyprojekt vid sidan om? Ett sätt att lyfta en region i ett relativt okänt vinland genom att låna ut sitt namn? Nykolonialism (andra fransoser, bland annat Gérard Depardieu, har också börjat producera vin i trakten)?

Kanske lite av allt det där. Tandem årgång 2007 har i alla fall inget slappt eller hafsigt över sig. Tvärtom är det en skarp sak som tjongar till ordentligt i näsa och mun. Purung syrah med framträdande syra, lingonfrisk frukt och en varm kryddighet. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och blir positivt överraskad. Ett vin i en inbjudande och samtidigt ren stil som tilltalar mig mycket. Ytterligare ett bra exempel på vad man kan få för 118 spänn nuförtiden (se också här). Hade ursprunget varit Crozes-Hermitage hade prislappen varit en annan.

2007 Pian dell Orino Rosso di Montalcino

Pian dell'Orino drivs av paret Caroline Pobitzer och Jan Hendrik Erbach. De är relativa nykomlingar på den toskanska vinscenen men startade upp verksamheten med mycket know-how och säkerligen en hel del kapital i bagaget. Man konverterade först odlingarna till ekologisk drift och sedan till biodynamisk. Hela projektet andas ambition och extrem noggrannhet. På sina 6 ha odlar man uteslutande Sangiovese Grosso och man buteljerar årligen c a 25.000 flaskor.

Caroline är uppvuxen i Alto Adige på det praktfulla slottet Castel Katzenzungen och Jan Hendrik är född i Tyskland. På något sätt känns det som att man lyckas kombinera aristokratisk elegans med tysk precision i sina viner. Samtidigt handlar det om ett genuint toskanskt vin.

2007 Rosso di Montalcino kommer från egendomens yngsta stockar. Vinet har lagrats i 15 månader på en blandning av 30 hl-fat och 5hl diton. Doften är mycket öppen och inbjudande. Generöst och sötfruktigt med körsbär, jordgubbar och plommon i främsta rummet. I bakgrunden dyker det upp björnklister. Som en pendang till allt detta ljuvliga finns det också en lite skitig underton.

Hur trevligt det än är att sniffa på så är denna Rosso di Montalcino ett vin att dricka. Gärna i stora, girigt hedonistiska klunkar. Det är perfekt balanserat med den generösa frukten, hög syra och väl integrerade tanniner. Sitter som en Barolo Boys-keps till en hängmörad entrecote från Bjärhus.

Vinet kan köpas hos Helsingborgs Vinhus eller Emilie vin. Italienska Viner har i vanlig ordning redan hunnit smaka.

2008 Sylvain Loichet Nuits-Saint-Gerorges Les Grandes Vignes

I måndagskväll ägnade jag åt förberedelser för tisdagens arbete. Det var tråkigt och tog tid. För att stå ut lovade jag mig själv bourgogne på tisdagskvällen. Mellan avslutat arbete och hemkomst övertalade en mycket envis Jörgen mig att besöka Malmö-puben The Green Lion Inn och tugade i mig både Happy Hoppy Viking och Indianviken. Jag brukar dock hålla mina löften och korkade vid hemkomsten upp en flaska 2008 Nuits-Saint-Georges Les Grandes Vignes. Jag gillade verkligen Sylvain Loichets enkla instegsvin som provades häromveckan. Utifrån enkel logik tänkte jag att om instegsvinet var så pass bra så borde hundra kronor högre pris ge en ännu bättre upplevelse. Upplevelsen blev annorlunda men knappast bättre. Bourgogne-logik kanske ?

2008 Nuits-Saint-George Les Grandes Vignes är lite tätare och mörkare än väntat, Genomskinligt mörkt tegelröd. Doften är intressant. Pinot-komponenterna finns där men allt är väldigt nedtonat. Jag associerar till kokt kål, kryddor, hallon, pinot-parfym och en lätt sumpighet. Mineraler och järn Det finns en lätt rökighet och diskreta fattoner. Diskret är förresten en bra sammanfattning av doften. Lite väl diskret för att passa mig.

Smaken känns väldigt lätt. Om jag provat vinet ur ett svart glas hade jag nog kunnat förledas att ta det för ett vitt. Syran är mycket hög och vitvinsaktig. De finkorniga tanninerna finns där men är... diskreta. Med lite tid i glaset tittar en mycket försynt bärfrukt fram. Vinet är bland det torraste jag upplevt och tillsammans med den höga syran känns det väl asketiskt. Osötad bärsaft, järn och lätt, lätt rökighet. Det finns liksom inget hull, ingen charm, bara skinn och ben. Samtidigt känns vinet väldigt rent och elegant. Det är alltså inget förlåtande vin, inget vin som skänker tröst efter en motig dag på jobbet utan det kräver en alert drickare med sinnena på helspänn.
Att dricka vinet på egenhand är då sannerligen ingen njutning. Ikväll drack jag merparten av flaskan till hälleflundra och då var det riktigt bra. Köpt hos Emilie Vin för 220 DKK. Inget jag kommer att köpa igen utan jag satsar istället på instegsvinet.