"En plan hade varit bra att ha", sa Bull.
Men sedan blir det precis som vanligt, ett ganska planlöst provande på Fri Vin - mässan som efteråt väckt en intressant och rätt vass debatt här. Min inställning till det hela är att det måste vara kul. Kul att prova, kul att snacka, kul att lära sig grejer. Sedan om det är ett billigt rödtjut från någon storproducent eller från en gård på tre tunnland, där druvorna trampas av speciellt utvalda fötter under fjärde fullmånen i andra kvartilen, spelar inte så stor roll.
Fast så klart, när man druckit sig trött på de där billiga tjuten och sedan stöter på något helt annat så blir det, som Uros Rojac säger, omöjligt att gå tillbaka. I alla fall tråkigt - om man gillar det man stöter på, och det i sin tur måste vara en fråga om tycke och smak. Kanske är det till viss del en fråga om tillägnad smak, som med kaffe eller - för den delen - vin från första början. För min del tog det emellertid inte någon längre stund att torska på Rojacs eller Bressans viner.
Allt är så klart inte guld som glimmar, bara för att det får en viss etikett på sig. Det gäller så klart även Vini Veri eller Renaissance de l'Appelation - producentsammanslutningar som förknippas med det som på svenska blivit den märkliga beteckningen "naturligt vin".
Jag har haft förmånen att - genom Ingvars försorg och som en konsekvens av bloggandet - träffa några av dessa producenter. Genomgående hos dem, skulle jag vilja säga, är en passion för hantverket och en omsorg om detaljerna. Ofta är de också mycket bestämda i sina åsikter om hur vin ska tillverkas, det följer med territoriet. Man kan säga att det är oerhört snobbigt. Man kan också säga att det handlar om att följa sin vision. I alla fall tror jag inte det handlar först och främst om att sätta sig till doms över andra. Det är istället en mycket bondsk form av envishet och övertygelse om att det egna sättet är det rätta, som är lätt igenkännbar för alla som vuxit upp i ett sådant sammanhang.
Jag tycker det är roligare att dricka ett vin när jag vet var det kommer från och känner producenten lite - särskilt om jag tycker det är gott. Ännu mer ger det mig om jag kan se hans/hennes familj, vingård och maskiner framför mig när jag dricker. I några inlägg skälls detta för snobbigt. För mig är det inte konstigare än att jag hellre äter kotletter från ett lamm som levt och slaktats hos grannen, än från en aldrig så certifierad och ekologisk producent som jag inte känner. Sedan är det en annan sak att 1) producenterna på den här mässan av födsel, ohejdad vana och klimatförhållanden håller till långt härifrån, att 2) deras viner är svåra att komma över på våra breddgrader och 3) att de ofta är för dyra för att jag ska tycka att jag har råd med dem.
Därför är det helkul att producenterna - som i lördags - kommer hit och skänker upp. Vi skulle naturligtvis haft en plan för att tackla det hela på ett adekvat sätt. Då hade jag nog, exempelvis, hittat fram till Terra dei Re långt innan det var dags att gå hem.
Just som jag tycker det börjar bli mindre kul att prova vet den här mannen precis vad jag behöver: en skvätt rosébubbel på pinot noir och aglianico. Ett fräsande rent vin som rensar upp både i munnen och skallen. Mannens engelska finns inte och inte min italienska heller, men en skål, ett flin och tummen upp är ibland det enda som behövs. Jag får en rejäl dos till.Terra dei Re håller liksom Cornelissen till på en vulkan, Vulture i Basilicata. Deras viner är, så vitt jag kan bedöma i mitt vid det laget ganska omtöcknade tillstånd, oerhört välgjorda och konsekventa. Den av bröderna Leone som kan engelska, Paride, förklarar Nocte för mig: druvorna har skördats i den kalla novembernatten, när druvan producerar elastiska ämnen som får skinnet att dra ihop sig och som också koncentrerar smaker och dofter. Resultatet blir ett mäktigt vin som förtjänar mer uppmärksamhet än vad jag kan ge det just nu. Mer omedelbart tilltalande är Divinus, komplext och något mer avrundat i smaken. Ett vin jag verkligen skulle vilja dricka igen.
Terra dei Res viner importeras till Danmark av Winewise och är faktiskt inte oöverkomligt dyra. Divinus går - enligt en priskurant från mars 2010 - loss på 165 danska. Instegsvinet Vultur kostar bara 89 liksom vita Claris, en Fiano di Avellino som också är mycket trevlig.
Nu är det plötsligt roligt igen och jag kommer på att jag inte provat något från Rhône. Så jag dyker på Matthieu Dumarcher, som enligt importören Pétillants hemsida fortfarande bor i en husvagn på sin för några år sedan inköpta mark. Det kan nog stämma, han har i alla fall ingen hemsida och är i början av sitt värv som vinmakare under eget namn.
Matthieu gör friska och rena viner, mest på grenache med en liten skvätt syrah då och då. Han har en purung 2009:a, Léon & Séraphin, i beredskap, men det är 2008 Bomparet som gör mig mest glad. Här finns inget tungt och murrigt, frukten och syran tumlar om i en yster men ändå kontrollerad lek. Ett verkligt drickbart vin som jag gärna skulle vilja följa de närmsta åren.
Matthieu Dumarcher är en kille att hålla ögonen på. Skulle inte förvåna mig om han till slut får råd att bygga sig ett hus på gården också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar