Freewheelin' at Fri Vin, del II (Didier Chaffardon)

Didier Chaffardon har ett mycket expressivt sätt att förklara hur de olika årgångarna av hans chenin blanc Isidore fungerar. 2007 visar han genom att föra handen vågrätt och jämnt genom luften. 2006 däremot är ett raskt hugg uppifrån och ner och 2005 är ett bombastiskt fyrverkeri av viftande armar. Och det är tre sinsemellan olika viner. 2005:an är verkligen sådär blommigt yvig och fruktig med lätt ankomna äpplen i mitten av smakpaletten. 2007 tuffar på, behagligt och stadigt, medan 2006 är rent klingande mineraler och syra.

Hur vet man när ett vin är bäst att dricka? Didier menar att det inte går att resonera så. Det har så mycket att göra med doft- och smakminnen: från när man var liten, hur man lärt sig uppskatta vin och hur ett vin smakade senast man drack det. Allt det där och mer avgör. Jag tänker att det också handlar om att ha ett naturligt förhållningssätt till vin, att ha druckit vin från samma lilla plätt eller samma by hela livet, i många olika sammanhang och i olika syften.

Didier Chaffardon förklarar sina franska viner för Italienska Viner

Didier tycker inte man behöver vänta, ett vin kan vara bra även ungt. Det är något av en röd tråd i samtalen med vinproducenterna under mässan. Frank Cornelissen menar att han tröttnat på tunga, långlagrade viner. Han har en massa sådana i gömmorna men de intresserar honom inte längre. (Fulvio Bressan kanske inte skulle hålla med, när vi frågar honom berättar han att han fortfarande har kvar sin pignolo från -97 på fat).

Inte heller vill Didier prata om bas- och toppviner, men av när det gäller chenin blanc är det Isidore som är hans hjärtevin (här lägger han sina händer mot bröstet och ler). Han har några röda som inte heller går av för hackor, La Vigne du Moulin (2006) och Cuvée des mille Zincs (2005). Det är det senare vinet som är druvren cabernet franc medan det förra har 85 % cabernet franc och 15 % cabernet sauvignon. Det uppstår under eftermiddagens lopp en del förvirring kring detta, inte minst när jag försöker komma ihåg vilket som är vilket under den korta promenaden till Didiers danska importör Pétillant, vars butik lägligt nog befinner sig tvärs över gården. När jag för kanske tredje gången vill förvissa mig om att det verkligen är 15 % cabernet sauvignon i det ena vinet förlorar nog den gode Didier - annars ett under av lågmäld godmodighet - sitt tålamod en smula och rättar andelen till 15,2 %. För att vara exakt. När detta är utrett beger jag mig till butiken för att handla, men då är hyllan tom på Chaffardons rödviner. Måhända hade Italienska Viner hunnit före? Där finns det också, som vanligt, mer ingående noteringar om vinerna.