2003 Vieux Chateau Gaubert Blanc

Söndagen tillbringades på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg där den årliga Mikaeli Marknad bevistades. Här firar man skördefest och bjuder in en mängd små, lokala livsmedelsproducenter. Här finns naturligtvis en massa annat också, allt från mässingsorkestrar och yxkastning till marknadsgycklare och tändkulemotorer. Min uppmärksamhet låg dock i vanlig ordning på sådant man kan stoppa i sig. Med i kassarna bland ekologiska grönsaker odlade på Fredriksdal låg också Boels Blå, en ost från Holmana Gårdsmejeri, rökta ankbröst och viltpaté från Kulla Gunnarstorps gårdsbutik (som inte ligger långt ifrån Bjuv, hemort till en annan rökt Anka), några korvar från Bjärhus och några surdegsbröd bakade på Röstånga Mölla. Att handla mat kan vara en angenäm upplevelse och visst är det såhär det borde gå till. Direktkontakt med den som har producerat maten vi ska äta. Evenemanget är en återkommande succé, Fredriksdal är knökfullt och de flesta producenterna säljer slut långt innan stängningsdags. Uppenbarligen är detta något folk gillar. Visst borde man kunna köra något liknande, i mindre skala men lite oftare återkommande.

Nu var det egentligen inte om marknaden jag tänkt blogga utan om vit bordeaux. Det har förekommit en del inlägg i bloggosfären på senare tid och Chateau Limbourg, Chateau Coucheroy och Chateau de Rochemorin har mött en del gillande men generellt verkar vit bordeaux förbises av de flesta. När jag sprang på en mogen variant till ett riktigt bra pris var jag inte sen att nappa. 2003 Vieux Chateau Gaubert Blanc från Graves såldes hos Bröderna D's vinhandel för en dansk hundring vid köp av ett sexpack.

Vinet är gjort på 60% Sauvignon Blanc och 40% Semillion. Vinet har jäst på ek och vilat 9 månader på jästfällningen. Färgen är gnistrande guldgul och jag skulle vilja säga att det ser gott ut. Doften är inte så dum den heller. Vinet har tydliga mognadstoner och faten känns tydligt. Här finns massor av (över)mogen exotisk frukt, honung och vanilj. Kanske en liten aning botrytis. Vinet är fylligt och lite oljigt i konsistensen. Här finns massor av smak där de mesta av aromerna känns igen. Jag associerar till kanderade citronskal, honung och övermogen ananas. Eftersmaken hänger kvar en bra stund. Min enda invändning är att syran är lite låg och att vinet inte är helt enkelt att kombinera med mat. Å andra sidan är det hur läckert som helst att dricka solo. Jag hoppas på att kunna hitta några 05:or vid nästa Danmarksbesök.

2005 St Jean du Barroux Blanc

Dentilles du Montmirals profil pryder såväl etikett som kork

När det gäller 2005 St Jean du Barroux Blanc måste jag hålla i mig för att inte låta som Mats Olsson efter en Los Lobos-konsert. Visst är det häftigt när högt uppskruvade förväntningar inte bara infrias utan faktiskt överträffas. Jag läste om vinet på en dansk vinblogg i somras och fick tillslut tag på ett par flaskor via Bröderna D's vinhandel.Under mellantiden hann jag med att läsa åtskilliga positiva omdömen på nätet som bidrog till att bygga upp mina förväntningar.

Philippe Gimel är utbildad önolog och har arbetat på bl a Domaine de la Janasse och Chateau de Beaucastel. 2003 köpte Gimel 16 ha mark i relativt anspråkslösa Cotes du Ventoux. 12 ha är vinmark. Odlingen bedrivs ekologiskt med ett uttag på c a 20 hl/ha, man använder bara naturjäst och det mesta arbetet sker manuellt. Faten som används köps begagnade från Chateau de Beaucastel. Intrycket man får av domänens hemsida och artiklar på nätet är att Gimel är en oerhört passionerad vinmakare som bubblar av entusiasm för sitt värv.

Vinet får ett par timmar på karaffen innan jag provar. Färgen går i ett gnistrande sädesgult. Doften var vid karafferingen rätt knuten men med luftning händer det verkligen saker. Här finns lite av den lätt oxiderade tonen som man hittar hos en del viner från Collio eller Jura. Sedan är det som att sittai trädgården en varm tidig höstdag. Här finns aromer av äpplen, päron och mogna plommon. Här finns också en viss honungsaktig sötma och vit persika. Jag hittar även en lätt ton av lakrits. Ljuvligt !!

I munnen ger vinet en fet, nästan lite oljig, känsla. Tillsammans med den söta frukten skulle det kunna bli för mycket men den höga syran balanserar upp helheten. Vinet är mycket fylligt och aromerna går igen med tydlig kryddighet och äppelfrukt. Eftersmaken är bland de längsta jag upplevt hos ett vitt vin.

St Jean du Barroux har ännu ingen svensk importör men det lär vara på gång. Låt oss hoppas att planerna går i lås. Philippe Gimels röda cuvee lär vara minst lika bra som den vita och jag vill inte missa 07:orna när de släpps

A Vinstouw importerar till Danmark som är en av domänens största marknader.

Rabl och Mulderbosch - rosérace i septembervärmen

Det finns all anledning att gå över ån efter vatten - hela det här vinbloggandet handlar ju om att vidga vinvyerna. Robert Frost valde den övervuxna, minst tagna stigen genom skogen och det gjorde hela skillnaden. Ja, ni fattar.

Men ibland behöver man inte göra det krångligare än det är. Rabl Zweigelt Rosé är det man behöver en sommarvarm septembersöndag. Den rosa blekfisigheten, det snustorra och ändå hallonfruktiga anslaget och den lilla milda pepprigheten är fortfarande på rätt plats.

Mulderbosch - som enligt personalen i butiken är en mycket populär rosé - är välgjort och ligger inte långt från österrikaren i doft- och smakregistret. Men jag behöver det inte så länge Rabl finns kvar i hyllan. Visst, kanske behövs inte rosé på det hela taget nu när hösten faktiskt verkar vara på väg. Men det borde väl snart bli rea på det rosa sortimentet och då kommer jag garanterat att slänga ner några buteljer i källaren. De bör kunna klara en vinter där nere för att, likt pigga vårlökar, lysa upp några soliga vårsöndagar om ett halvår eller så.

Festivalyra

Denise Marrone presenterar familjens viner

Vinfestivalen i Helsingör är inte ett ställe där du lägger pannan i djupa veck och reflekterar över om vinet du har i ditt glas motsvarar 91 eller 92 poäng. Här är det trångt, varmt och högljutt redan från början och trängsel, temperatur och ljudnivå stiger efterhand. Att vara spottkoppstömmare på festivalen är ett glidarjobb.

Jag hade ambitioner om att prova (halv)seriöst men gav upp i ett mycket tidigt stadium. Istället fokuserade jag på att några bra importörer att följa upp längre fram och passade även på att hälsa på hos ett par gamla favoriter.

Med risk för att bli lite tjatig kan jag inte annat än avundas danskarna och det enorma utbud de har att välja på. Bland ett par halvstora och ett tjugotal småimportörer hittar man nästan 300 viner att prova. Mycket var intressant, och bra prissatt. En del var extremt bra. Givetvis fanns det en del stolpskott också men generellt var både kvalité och priser helt OK, den taskiga kronkursen till trots. Så det är bara att slappna av, släppa ambitionerna, koppla på GPS:en och ge sig ut på upptäcktsfärd

Här kommer ett litet urval av det jag provade. Nyöppande Prövestenens Vinhandel ställde upp med ett imponerande sortiment ekologiska viner från österrikiska Weingut Geyerhof. Jag gjorde ett tappert försök att jämföra deras fyra gruner veltliner och lika många rieslingar men gav upp och konstaterade bara att jag inom kort måste besöka affären strax utanför Helsingör.

Maison Maitre erbjöd en rad viner från södra Frankrike, en del från områden jag aldrig hört talas om. Här provade jag två mycket kraftfulla viner från Buzet och producenten Chateau Frandant, Cuvee Privilege och Cuvee Majorat. Inte så värst eleganta utan snarare burdusa i sin framtoning men helt klart viner jag gärna skulle sett på SB's hyllor. Här fanns också ett par riktigt bra Cahors-viner från Clos de Gamot och tre billiga men utmärkta Langeudoc-viner från Chateau Moujan.

Bryde Vinhandel bjöd på mogen vardags-bordeaux, en del för under hundralappen. Jag skulle gärna dricka 1999 Chateau Le Chene, 2001 Chateau Plantey eller 1999 Chateau La Rode vilken dag i veckan som helst. Inget som man går i spinn över, eller ens spilla alltför många ord över men väldigt bra och sympatiska matviner.

Hos Backe Vin, en nyetablerad vinhandel i Helsingör, kunde man smaka 2000 Donna Lisa Riserva. Vinet är ett av de stora syditalierna, en lyx-Salice Salentino som belönats med tre gambero rosso-glas. Gott, kryddigt, moget och värmande. Här fanns också en 1993 Teldeschi Zinfandel. Ett vin i begynnelsen av utförsbacken men ändå klart intressant. Gissningsvis ett restparti någon vill bli av med och ett fynd för en dansk hundring.

Jag skulle kunna fortsätta och räkna upp ytterligare några liknande erfarenheter men går över på de riktigt häftiga upplevelserna som bara de var värda entrén. Initialt var jag lite irriterad över att Jenki vin lämnat sina slovenska viner hemma till förmån för vinerna från piemontesiska vinhuset Marrone. Irritationen gick efterhand över i ett intresse och slutade i hänförelse. Här fanns en serie viner som gjorde det lätt att stänga ute det omgivande larmet Jag började med 2008 Arneis Tre Fie, ett mycket charmerande vin med persikor, päron och nötter i doften, perfekt som apretif. 2008 Chardonnay Suris har en liten del arneis och lätt fatlagring. En intressant blandning med mer tyngd och kropp än det föregående. Båda vinerna kostar 80 DKK. 2007 Chardonnay Memundis är ett fylligt och kraftfullt vin som har både lagrats och jäst på ek. Doft med äpple, vanilj och mineraler. Behaglig, rund munkänsla, bra struktur, frisk syra och mycket lång eftersmak. Ett av de bästa chardonnay-viner från Italien jag provat. Kostar 120 DKK

Även de röda vinerna imponerade stort på mig. 2003 Barbera d'Alba La Pantalera är ett vin gjort på druvor från gamla stockar.Jäsning och 12 månaders lagring på barrique till trots så dominerar inte eken. Fin frukt med röda bär, bra syra. Strålande barbera som är väl värd sina 125 DKK.

2004 Nebbiolo d'Alba Agrestis. Modern, fruktig och barriquelagrad brukar inte vara min melodi men det här är riktigt bra. Doften ger hallon, blåbär och violer. Smaken drygt medelfyllig, frisk och med väl integrerade tanniner. Ett vin som var bättre än flera betydligt dyrare barbaresci och baroli som presenterades på festivalen. 130 DKK.

2003 Langhe Rosso Sancarlo är en blandning på Nebbiolo, Barbera och Dolcetto som fått 18 månader på en blandning av nya och gamla fat. Doften är omtumlande med riktigt häftig frukt och komplex doft. Smaken uppfyller inte riktigt allt som doften lovat men helt klart ett väldigt bra vin. 135 DKK.

2005 Barolo Pichemej är naturligtvis tokung. En traditionell barolo gjord med lång skalkontakt, jäst vid 30 grader och lagrad på stora fat. Doften är mumma för en nebbiolofantast
Här finns rosor, röda bär, österländska kryddor och multnade löv. Smaken är fyllig och frisk med stringenta tanniner. Ett vin jag gärna skulle stöta på om sådär ett halvt decennium. Smakar det så brukar det kosta vilket det också gjorde. 300 DKK närmare bestämt.

En önskning som nästan gick i uppfyllelse direkt med 2001 Barolo Pichemej Riserva. Här har det utvecklats en större komplexitet. Forfarande väldigt ungt men ändå med en begynnande mognad. Doften ger rosor, torkad frukt, bär, mer sottobosco och kryddor. Smaken är slank och smidig men ändå kraftfull. Mycket komplex smak och stadiga men inte överdrivet sträva tanniner. Förödande gott redan nu och med en lång framtid framför sig. 365 DKK.

Sista stoppet gjorde jag hos Emilie Vin och Ole Sörensen. Här kunde man prova sig igenom nästan halva sortimentet från Domaine Le Plan. Det var mycket intressant att jämföra deras CdP som fanns i årgång 2004 och 2006 (07:an redan slutsåld ). Man har gått från en mer traditionell stil med mörka bär och animaliska toner till en stil som förmodligen är riktad mot den amerikanska marknaden. Mycket fat och frukt med betoningen på mycket. Båda vinerna är väldigt bra men 04:an är definitivt mer i min smak. Jag provade också 2007 Classic Red (62DKK) och 2007 GT-G(som i Grenache)(105DKK). Två viner som jag gärna återkommer till i ett kommande inlägg.

Av vinerna från Emilie Vin så tyckte jag österrikiska biodynamikerna Meinklang var allra mest spännande. Deras Gruner Veltliner blev ju en hit på Systemet (och i bloggosfären) i fjol. Jag testade ett par av deras röda och St Laurent-vinet 2006 Konkret gjorde stort intryck. Vinet har lagrats på 900-liters betong-"ägg" som får mig att associera till Invasion of the Bodysnatchers. Vinet har otroligt fin doft med en levande fruktighet. Smaken är mycket intensiv och koncentrerad med väldigt ren frukt. Ett imponerande vin. Meinklang söker sponsorer till sina betongägg. För 3000 euro köper du in dig och får du två lådor Konkret per årgång under 10 år.

Ingenting blev sämre av att lördagseftermiddagen bjöd på strålande sol och högsommarvärme. Jag kunde fullfölja traditionen med eftersittning på Gästgivargårdens uteservering med smörrebröd och öl.

2004 Maison Benedetti Chateauneuf-du-Pape

Som en liten förövning inför morgondagens vinfestival med en hel del Rhone-viner på programmet öppnade jag ikväll en sydrhonare från Chateauneuf-du-Pape.

Vinet kommer från Maison Benedetti som har c a tre ha i Chateauneuf och ytterligare några hektar som klassificeras som Cotes du Rhone. Odlingarna är ekologiska sedan 2000 och på ägorna finns några riktigt gamla stockar som planterades precis efter vinlusens härjningar. Den nuvarande ägaren Christian Benedetti tog över efter sin far 1992 och började buteljera eget vin 1998. Tidigare såldes allt till ett koperativ. Christian Benedetti är tredje generationen vinodlare och den som tycker att namnet låter italienskt är helt rätt på det. Christians farfar emigrerade från Italien till Frankrike på 30-talet.

Vinet är en blandning på 75% Grenache, 15% Syrah och 5% vardera av Cinsault och Mourvedre. Färgen är körsbärsröd i rflekterar ljuset fint. Doften ger initialt körsbär och hallon, sedan choklad, en del mandelmassa och torkade fikon. Smaken bjuder på en rejäl överraskning Jag vet inte om det är de italienska generna som slår igenom men här finns den syra som jag ofta saknar hos sydrhonare. Vinet är fylligt och det är jämnt tryck genom hela registret. Aromerna går igen i smaken med ett bra slut fyllt av torkade frukter. Perfekt balans mellan söt frukt syra och silkiga tanniner. Alkoholen, i sammanhanget måttliga 14%, och syran bär smaken som hänger kvar en bra stund. Detta är väldigt gott och det satt fint till hemmagjord pizza med extra ost. Det fungerade också ypperligt till en bit riktigt mörk choklad.
Inköpt hos danska Emilie Vin för 140 DKK

Danska vinfestivaler

I helgen går två danska vinfestivaler av stapeln. På lördag i Advedöre hålls en Rhonefestival. Festivalen börjar kl. 11 och man kan köpa biljett á 200 DKK vid entrén. Tyvärr är biljetterna till Cote Rotie-seminariet utsålda.

Helsingörs vinfestival är också på lördag. Här är festivalen uppdelad på tre flighter. Den första, "supersmagningen", är utsåld men till de två eftermiddagssittningarna finns det biljetter kvar. Inte det mest spännande vinutbudet men alltid väldigt trevligt

Vill man kombinera vinprovande med lite kunglig fägring kan man bege sig till Fredensborgs vinfestival den 24/10 12.30 - 16.30. En dryg kvart med Lille Nord från Helsingörs station. En liten, mycket trevlig festival med flera små och spännande importörer.

Kundbeställningsansvarig ?

I går försökte jag ta reda på vad som egentligen hände med min beställning av några flaskor 2007 Crozes Hermitage Le Rouvre. I fredags fick jag klart för mig att jag inte skulle få några flaskor men jag ville också veta varför.

Vid mitt samtal med butikschefen fick jag veta att man knappat in ett felaktigt telefonnummer och SMS:at fel kund som meddelat att han inte ville ha flaskorna. Hur det felaktiga numret hamnat i datorn förblev ett mysterium. Vid en mailkontakt med kundtjänst fick jag veta att flaskorna ställts ut i butiken och att en annan kund köpt dem. Några nya flaskor gick inte att beställa då man bara tagit in 360 stycken alla slutsålda (förutom två spökbuteljer på Regeringsgatan) Som plåster på såren erbjöds jag blomstercheckar !!. Snällt och hyggligt på alla sätt och men jag tackade nej. Jag uppskattade verkligen gesten men på något känns det lite slipprigt. I den verkliga världen brukar man erbjuda den förfördelade kunden en bättre vara till samma pris.

En miss i en systembutik och ett erbjudande om blomstercheckar är inte mycket att blogga om. Jag hade heller inte tänkt bry mig om det om det inte vore för en annan liten bit information som fanns med mailet från kundtjänst

"En ny försäljarroll i våra butiker som kundbeställningsansvarig har precis införts. Detta för att förbättra våra rutiner kring kundbeställningar samt för att det ska fungera på samma sätt i samtliga butiker."

Det låter ju bra och betryggande på alla sätt och vis. Eller också inte. Jag tänker att det vore bättre att faktiskt se över rutinerna än att inrätta en ny försäljarroll. En ny roll i sig är ju inget som förbättrar rutinerna. Ibland fungerar det ju dessutom så i organisationer att när någon särskilt ansvarig utses så blir andra plötsligt mindre ansvariga. Vi får en kundbeställningsansvarig och resten oansvariga. När sjukvården utser en särskild dag till Etikens dag kan man börja ana oråd. Jag tycker nog att varje anställd ska kunna ta emot och hantera en kundbeställning. Kanske skulle en vidareutbildning för samtlig personal vara på sin plats. Det skulle kunna förbättra förutsättningarna för att det ska fungera på samma sätt i samtliga butiker.

BBQ&BBResco

Den gångna helgen gick i "årets sistas"-tecken. Vi plockade de sista björnbären som fick toppa en pannacotta och vi fiskade krabbor vilket vi nog inte lär göra fler gånger i år. Det var också med största sannolikhet sista gången som vi åt alla måltider på altanen. Likaså gissar jag att det inte blir fler grillkvällar på denna sidan nyår.

Det har varit en bra helg som vi verkligen ville utnyttja och krama de sista dropparna ur sommaren. Samtidigt har det hela tiden funnits ett lätt vemod närvarande. Väl mogen nebbiolo är kanske inte det optimala valet för en lätt kylslagen grillkväll men vinet matchade stämningen perfekt. Givetvis var det sista flaskan ur en låda köpt i Danmark för några år sedan.

Färgen är helt genomskinlig och går i ljust tegelbrunt. Doften fångar också stämningen helt klockrent. Här finns mycket mognadstoner som vittnar om stundande förgängelse. Lite i linje med Dylans "It's not dark yet, but it's getting there". Men här finns också en del frukt kvar, hallon, körsbär och rabarber. Här är också en del rosor, tjära en lätt rökton och så det där lite höstlika inslaget av multnande löv. Det här är gott.

Smakmässigt tillhör 2000 Barbaresco Albesani Vigna Ronco de mera kraftfulla jag smakat. Vinet ärknappt medelfylligt. Smaken är klassisk nebbiolo: Friskt med pigg syra, här hittar man också en del läder, hallon och torkad frukt. Perfekt balans mellan de lite sötare inslagen, syran och tanninerna. Hyfsat lång och mycket god eftersmak. Säkert ingen stor Barbaresco men ett utmärkt exempel på hur bra och mogen bruksbarbaresco kan smaka.

Vinet gör sig ännu bättre när vi packat ihop grillen, flyttat in och tänt höstens första brasa. Jag gör en mental not om att det är dags att handla en ny låda och lägga undan.

Steinschaden vs. Leth

Ny billig grüner veltliner i sortimentet, dessutom en som toppar prisvärdes-listan för september - om man ska tro kritikerna. 69 kronor för 2008 Steinschaden (ett par kronor billigare än svåra konkurrenten Leth). Dessutom kommer Steinschaden från Kamptal, vilket alltid får snålvattnet att rinna till. Marsch iväg för att bunkra upp, alltså.

Gottegrisen i mig tycker att det är just - gott. Inget som bråkar, inget som stör, följsamt och behagligt. Mer mandarin än grape, mer sött än bittert. MSÄ tycker Leth vinner matchen, men så gillar hon också ättiksinläggningar som får gommen att skrynkla sig mer än vad jag gör.

I vilket fall - det här är inget att springa benen av sig för. Jag frågar mig istället varför vi inte oftare dricker Gobelsburgers budget-g.v. för någon tia mer. Eller jagar rätt på några flaskor av Bernhard Otts Grüner Veltliner Am Berg, som vi mötte på en restaurang i Vemdalsskalet och som nyligen Artberg påminde om. Nu verkar just Am Berg vara slut för tillfället, och är en bra bit dyrare än de ovan nämnda, men någon gång skulle det vara kul att återstifta bekantskapen.

2007 CdR Villages GT-X 10 cepages

Ännu ett systembolagstrauma. I eftermiddags gick jag till mitt lokala systembolag för att hämta några flaskor 2007 Crozes-Hermitage Le Rouvre 2007 . Flaskorna beställdes den 2/9. Vid beställningen fick jag direkt veta att det fortfarande fanns flaskor i varudepån och jag skulle ha dem den 4:e. När jag kom till butiken idag fick jag först veta att det inte fanns någon beställning, sedan att den makulerats. "Det är sådant som kan hända" vill jag minnas att den vänliga butiksflickan sa. Hon försökte få tag på de två resterande flskorna från Regeringsgatan utan framgång och var allmänt tillmötesgående. Jag hade ju trots allt gjort min beställning av butikschefen. Innan jag gick fick jag en vänlig hälsning och en önskan om bättre lycka nästa gång. Den tackade jag för.

Det skulle bli värre. Jag begav mig till videobutiken och hittade en film av bröderna Cohen som jag inte sett. Kul. "Burn After Reading" hette den. Jag gick till kassan för att betala. Trots att jag hade filmen i handen fick jag inte hyra för enligt datorn var filmen redan uthyrd. Jag gick till ostaffären där man tvärt emot all omvänd logik lät mig köpa en bit opastöriserad brie.

Jag kom hem med ett starkt behov av upprättelse, "Massor av Whisky" som ersättning för bröderna Cohen-filmen, en bit brie och ett sug efter Rhone-vin av årgång 2007. Jag bestämde mig för att prova ett vin från Domaine Le Plan då jag kände att det skulle krävas rätt kraftiga doningar för att rädda kvällen.

2007 GT-X 10 Cepages är enligt domänens hemsida gjort på 100% Syrah. Jag vill minnas att tidigare årgångar varit en blandning där 10 av de 13 tillåtna CdP-druvorna ingick, därav namnet GT-X. Om informationen på hemsidan är fel eller man faktiskt gjort ett annat vin men behållit namnet vet jag inte. Produktionen på Domaine Le Plan är certifierad ekologisk sedan några år tillbaka . Man skördar för hand och kör med fottrampning. Vinerna jäser på ståltank och lagras på barrique. 2007 är ju som så många påpekat en strålande årgång i södra Rhone. För Domaine Le Plan har 07:orna bl resulterat i 95 parkerpinnar för deras CdP GT-1 och 93 för GT-X.

Oavsett vilket så är 2007 CdR GT-X ett mycket kompakt och mörkt blårött vin. Doften är direkt omtumlande med massor av blå, röda och svarta bär. De uppträder i alla olika former. Här finns de som färska, syltade och inlagda i sprit.Man hittar lakrits, rökt fläsk, fattoner och mineraler. Överallt ihop svävar en dos sydrhonsk funkighet Sök och du ska finna. Här finns mycket av det mesta. Det är over the top och väldigt underhållande.

Smaken ja, det är inte utan ett visst mått av oro som man för glaset till munnen. Första klunken sitter som en smocka i gommen. Det här är intensivt, eldigt och hettande. Alla aromerna går igen i smaken. Det är mycket fylligt med massor av allt. Etiketten talar om 16% alkohol men på något märkligt sätt håller vinet balansen och alkoholen slår inte igenom. Tanninerna är relativt mjuka och slutet långt med en intensiv eftersmak.

Vad ska man säga om detta. Mitt samlade intryck är nog ett slags skräckblandad förtjusning. Inte något matvin precis men det funkade bra till ett gäng kraftiga ostar och packade in min upprördhet i ett behagligt dun. "Massor Av Whisky" var precis så underhållande som jag mindes den och osten inte så dum den heller. All is well that ends well skulle man kunna säga. Fast jag är fortfarande sur över mina missade flaskor från Yann Chave. På måndag blir det samtal med såväl butikschef som kundtjänst.

2007 GT-X är inköpt hos danska Emilie Vin. Kostar 150 DKK.

Castello di Lispida - Alessandro Sgaravatti

En envis förkylning har gjort det meningslöst att ha några värderande uppfattningar om det som finns i glaset. Istället har jag försökt att gå igenom och få ordning på anteckningarna från mitt möte med Alessandro Sgaravatti, ägare till Castello di Lispida. När jag besökte egendomen i julas var han på resande fot men i somras fick vi till ett möte. Inte på Castello di Lispida utan på Alessandro Sgaravattis andra arbetsplats, den enorma campingplatsen Union Lido belägen ett par mil öster om Venedig.

Såväl mitt besök på Lispida som deras viner (läs mer här) och den information jag samlat om Alessandro Sgaravatti hade väckt min nyfikenhet. Han är utbildad läkare, publicerad poet och driver en av Europas största, och mest välrenommerade campingplatser. Dessutom har han utvecklat Castello di Lispida till en fantastisk hotelanläggning. Och så gör som sagt kompromisslösa, naturliga viner i absolut toppklass.

Vi träffas på Alessandros kontor där det råder en hög aktivitet. Det är nästan omöjligt att inte kommentera på skillnaderna mellan hans båda arbetsplatser, mellan hallabaloet på campingkontoret och den pastorala friden på Castello di Lispida. - Jag håller med skrattar Alessandro. Det är stor skillnad på många sätt. Det passar mig väldigt bra att kunna växla mellan att arbeta administrativt och praktiskt, mellan att leda en grupp människor och att arbeta ensam. Jag har dessutom kunnat lösa det så att jag kan vara permanent på Lispida under den mest intensiva perioden från september och framåt.

Vi börjar prata om Lispidas historia som är ett slags kontinuerlig historia om uppgång och fall. Riktigt när det grundades vet man inte men från 1300-talet och framåt finns det dokument som bekräftar dess existens. Först som ett kloster som raserades av Napoleons armé i början av 1800-talet. 1850 köptes marken och klosterruinerna av en familj som skapade mycket av det nuvarande Castello di Lispida och drev lantbruk. Vid nybyggnationen sparades de gamla vinkällarna som används än idag. Egendomen omfattade då 180 ha och man började med vinodling i stor skala. Det mesta av produktionen såldes som öppna viner men några vingårdsbetecknade buteljeringar gjordes, däribland Cabernet Franc-vinet Lispida och Rieslingen Terralba, två namn som Alessandro återanvändt. 1928 såldes egendomen till familjen Sgaravatti som drog upp de mesta av vinrankorna för att ägna sig åt att producera tomatfrö. 1963 såldes markerna till Alessandros mors familj. Morfar tog över men bedrev väldigt lite verksamhet. Den ursprungliga planen var att anlägga en golfbana, något som lyckligtvis inte blev av Man producerade istället en del vin till familjens campingplats men det mesta av ägorna låg för fäfot.1985, under pågående medicinstudier, upptäckte Alessandro stället som då var i bedrövligt skick. Han fick sin mammas tillåtelse att börja en upprustning av egendomen. -Ett arbete utan slut konstaterar Alessandro utan att se vare sig ledsen eller det minsta bekymrad ut.

Jag kan inte låta bli att undra varför en man i Alessandros ställning väljer den svåra vägen att producera naturliga viner när han betonar att verksamheten på Lispida inte är någon hobby.
-Det handlar väldigt mycket om passion, det är en stor anledning till varför jag gör de viner jag gör på Lispida säger Alessandro. Passion och en vilja att förstå och visa att det finns ett alternativt sätt att göra saker på. Innan jag började göra vin så studerade jag gamla romerska traditioner för att lära mig ett slags arkaiskt vinmakande. Jag for också till Japan för att lära om Masanobu Fukuoka och hans teorier om jordbruk. Genom gemensamma bekanta kom jag i kontakt med Josko Gravner som lärde mig mycket om det direkta hantverket. Jag arbetade hos honom, han besökte Lispida och kom med råd. Av honom köpte jag också mina första fat.

Det första vinet som buteljerades på det återuppståndna Castello di Lispida var 1995 Terralba som då gjordes på Chardonnay. Fr o m 1997 gjordes det på mestadels Tocai och sedan 2000 har det fått ett tilskott på 20% Ribolla Gialla. Ett vin från Veneto gjort på de två mest typiska druvorna från Friulien. - Det är influenser från Gravner säger Alessandro. Tocai fanns sedan tidigare på Lispida men det var Gravner som såg en perfekt plats för Ribolla Gialla på mina marker.

Ett annan influens från Gravner är användandet av terracottaamforor för lagring av vin. Någongång 1996-97 påbörjades experiment och 2001 blev första årgången som nådde markanden. Till en början gjorde Alessandro ett rent tocaivin, Amphora Bianco. 2003 kom det även ett rött amforalagrat vin, Amphora Rosso. Det vita var det allra första moderna vinet som enbart lagrats på terracotta.

Alessandro berättar om vinifieringsprocessen för amfora vinerna: Efter skörd och avstjälkning krossas druvorna och hamnar sedan i amfororna. Efter 12 -16 timmar börjar jäsningen och pågår i sex dagar. Därefter fylls amforan upp till brädden och den försluts med ett lufttätt lock av plexiglas. Man får fylla på amforan lite då och då. Den måste vara helt fylld. Vid vårdagjämningen skiljs skalen från vinet, amforan rengörs noggrannt. Därefter pumpas vinet tillbaka i amfororna där det lagras ytterligare 8 - 9 månader. Det vita buteljeras därefter utan filtrering eller tilsats av sulfit. Det röda vinet lagras därefter 18 månader på stora ekfat.

Alessandro menar att amforavinerna är de mest kompromisslösa vinerna eftersom man inte får någon hjälp av träet. Han säger också att amforan kan förstärka vissa aspekter av ett vin och om utgångsmaterialet är dåligt så märks det mycket tydligare på dessa viner. Årgångsvariationerna blir större och det är viner som är svårare att förstå och uppskatta.

Lispidas fatlagrade viner jäses i öppna träfat. Vita Terralba får en månads skalkontakt medan de röda ges dubbla dosen. Därefter följer tre respektive fyra år på fat.

Mot slutet talar vi en del om hur det är att arbeta utifrån organiska och icke-interventionistiska metoder. -Det ställer till en del problem i relation till en del kunder menar Alessandro. Vinerna blir olika från år till år. Vinbarer och enotek vill oftast ha en produkt som smakar någorlunda likadant varje årgång. Samtidigt finns det ju kunder som uppskattar just detta, att vinerna får ge uttryck får ett specifikt år och de villkor som rådde då. Viner som berättar en historia. När man arbetar som jag gör betyder det också att man inte kan bli så stor. Naturlig vinproduktion kräver att du är närvarande hela tiden och följer utvecklingen noga. Jag har inte så mycket att spela med i källaren och måste därför vara väldigt nogrann i vngårdsarbetet. Allt måste vara perfekt.

Castello di Lispida har märkt en minskad efterfrågan på de stilla vinerna och har ställt om en del av produktionen, totalt 15 - 18.000 flaskor/år, till mousserande viner. När det gäller Terralba så har man dragit ned produktionen med mer än 50% till c a 3.000 flaskor per år. Man håller också på att experimentera med en amforalagrad spumante. C a 80% av produktionen säljs på hemmamarknaden medan resterande 20 säljs utomlands, främst till Japan och USA. Vågar man hoppas på att någon svensk importör nappar ?

Riesling och jag

Jag är rädd att jag tröttnat. Jag har försökt hela sommaren att hitta den upplyftande glädjen i att läppja på en sval och livgivande, gärna ung riesling. Sökandet har gått hårt åt lagret av 2006 Hiedler Urgestein och 2007 Loimer, de båda trevliga österrikarna.

Loimer har varit den bästa kompisen, vid mycket god vigör och hamstrad någon gång i vintras till vrakpriset 79 kronor på rea (aktuella årgången 2008 får man pröjsa 109 spänn för och den är i det närmaste slut). Och visst har det blivit några trevliga stunder med Hiedler, som här ovan efter en vandring längs Skäldervikens kust och ångbastun på Torekov Hotell.

Däremot har 2006 Anton Zimmerman Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett Trocken (som också tidigare givit upphov till kluvna känslor) inte kunnat hålla uppe mitt intresse mycket längre än vad det tagit att uttala hela dess namn. 2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg var vid ett test inte heller någon omedelbar stämningshöjare, men resterande flaskor ska jag försöka spara några år och se vad som händer med dem.

Vad är det då som fallerar? Jag har för tillfället räknat bort att förhållandena i källaren påverkar det som ligger där i alltför stor utsträckning. Det troligaste är väl att jag kommit över nyhetens behag och (temorärt?) tappat lusten. Men jag kunde redan efter Slovenien-trippen - då sinnena överrumplades och omtumlades av alla dessa naturliga viner - märka ett oroväckande tecken. Jag tror jag provade en av Hiedlers snofsigare rieslingar (prisnedsatt, gubevars) och fann den ganska ointressant i jämförelse.

I akt och mening att utforska saken vidare ville jag se om jag kunde chocka sinnena med något mer substantiellt, och valet föll på 2004 Josmeyer Les Pierrets Riesling från Alsace, en tillfällig augustinyhet som fick välvilliga omdömen av kritikerna. Det var alls inget fel på den, särskilt doften var hur trevlig som helst och det fanns lovande honung- och petroleumtoner i smaken. Men eftersmaken föll platt till marken efter alltför kort stund - här fanns inget som (för 216 kronor) lockade tillräckligt. Visst kunde jag ha sparat den andra flaskan 4-5 år, men det gick också bra att lämna tillbaka den och få pengar fria att använda till annat (mat till exempel). Så i skrivande stund finns förmodligen den enda flaska som är listad som Hansakompaniets lagersaldo i verkliga livet, om någon vill bilda sig en egen uppfattning.

Nu upptäcker jag att jag till och med lyckats radera bilderna jag tog, det var riktigt onödigt för - som sagt - det var inget fel på vinet och etiketten var snygg med små silverfåglar på och allt.

Det sista som överger människan är som bekant hoppet. Därför upptäckte jag - med viss förvåning, med tanke på alla de märkvärdiga (i ordets bästa bemärkelse) viner vi fick smaka - att det jag hade med mig hem från Terroiristen - se här och här - var några flaskor av producenten Isimbardas enkla men välgjorda vardagsriesling. Den har jag sedan med stor glädje druckit till en bit lax.

Och de här båda godingarna (där en chilensk sauvignon blanc har smugit sig in som en katt bland hermelinerna, inför en omfattande lagerrensning hos Esping) ser jag trots allt mycket fram emot att träffa igen någon gång på mina irrfärder:

2005 St Joseph Le Prieuré

Syrah från norra Rhone har med allt större frekvens hamnat på vårt middagsbord. Tyvärr ligger oftast vinerna från Hermitage, Cornas och Cote-Rotie lite utanför mina budgetramar medan St Joseph och Crozes-Hermitage ofta hamnar mitt-i-prick både vad gäller smakpreferenser och prisläge.

Särskilt St Joseph har blivit ett favoritområde. Inte minst genom vinerna från Domaine Monier. Viner med bedårande primär frukt men också med struktur för lagring. Ikväll korkade jag upp ytterligare ett av JL Colombo- fynden från utförsäljningen på Sundshoppen.

2005 St Joseph Le Prieuré går i en rubinröd genomskinlig färg utan minsta dragning åt blått. Doften vittnar om en begynnande mognad där den där härliga ystra syrahfrukten har hunnit sansa sig. Här möts man istället av björnbär och blåbär, lite charketurier och en del fatvanilj. Allt väl sammanhållet.
Smaken är medelfyllig och följer aromerna mycket väl. Vinet har bra balans, medellång eftersmak och finkorniga tanniner.

En modern och rätt sympatisk St Joseph som inte till fullo matchar mina smakpreferenser. Jag gissar att jag hade gillat vinet bättre för ett år sedan och med lite mindre vanilj.

2005 CdR Les Abeilles Rogue

Butiksdöden slår till igen. Denna gången är det vin-, sprit- och öl-affären på färjestationen i Helsingör som dukat under för den starka danska kronan. Inga fler spontaninköp av Flying Dogs öl i väntan på nästa färja. Sista dagen bjöd man ut vinsortimentet till halva priset. Bland det stora utbudet av obskyra latinamerikanska och spanska producenter hittade jag några viner från Jean-Luc Colombo.

2005 CdR Les Abeilles är ett av Colombos enklaste viner och finns i beställningssortimentet. Färgen är oväntat ljus. Den går i en blåröd nyans och är helt genomskinlig. Doften är lite blyg med inslag av jordgubbar och blåbär. Här finns också en lätt rökighet, tobak och kryddtoner. Vinet är knappt medelfylligt med god men nedtonad bärfrukt och viss kryddighet. Slutet är kort och vinet känns enkelt vilket är helt i sin ordning när man betalat 37DKK. Förmodligen det hittills billigaste vinet på Billigt Vin

Ett enkelt och korrekt vardagsvin, knappast värt besväret att beställa men trevligt till kvällens schnitzel på kyckling.

Räknetrissen i knipa

Sammanräkningen av kritikerpoäng på septembernyheterna har stött på en del problem. Grehn i GP, exempelvis, har i nättidningen bara listat de röda viner han gett 5 fyrar och de vita som fått fem eller fyra fyrar. BK Wines Jack har bara angett prisvärdesskattning för vissa viner. Och så, det försmädligaste: när jag för ett tag sedan följde en länk hos en grannblogg hamnade jag i en tabell på ÖstgötaCorespondentens hemsida sammanställd av ingen mindre än gamle Sydsvenskan-medarbetaren Claes-G Palander. Jag har länge undrat vart han tog vägen och såg nu fram emot att inkorporera hans betyg i listan - inte minst för att han kan vara ganska apart i sina omdömen.

Men det smög sig. Bara betygen fyra och fem redovisas i pappers-Corren. Och på hemsidan måste man ha tillgång till en betaltjänst för att få se hela listan. Luften gick momentant ur Räknetrissen, som nu presenterar en starkt reducerad topplista baserad på de viner som recenserats av DN (Kronstam), Aftonbladet/Tasteline och Sydsvenskan. Grehn har hyfsad täckning på vitvinssidan, därför får GP's betyg vara med i beräkningen av den listan.

VITT

17 p. 94018. 2008 Steinschaden G. V. Kamptal. 69 kr.
(SDS 4, AB 5, DN 3, GP 5)
16 p. 95240. 2008 Stonefish Verdelho Riesling. 59 kr.
(SDS 5, AB 3, DN 3, GP 5)
16 p. 95236. 2008 Arboleda Sauvignon Blanc. 99 kr.
(SDS 4, AB 4, DN 3, GP 5)
16 p. 94034. 2007 Cloudy Bay Chardonnay. 219 kr.
(SDS 3, AB 5, DN 4, GP 4)

16 p. 95252. 2007 Viña Real Barrel Fermented. 79 kr
(SDS 4, AB 3, DN 4, GP 5)

15 p. 94014. 2008 First Sighting Sauvignon Blanc. 99 kr.
(SDS 3, AB 3, DN 5, GP 4)
14 p. 96931. 2008 Cono Sur Sauvignon Blanc. 89 kr.
(SDS 4, AB 4, DN 1, GP 5)

Det mest dramatiska som händer om man lyfter ut GP är att 95249. 2008 Sancerre för 139 kr (SDS 2, AB 4, DN 5 och mer än prisvärt hos BK Wine) kommer högt upp på listan, medan Cono Sur ramlar ur på grund av Kronstams sågning.

14

RÖTT

14 p. 95253. 2006 Espelt Solivent. 95 kr. (SDS 5, AB 5, DN 4)

14 p. 95255. 2007 Finca la Cuesta. 112 kr. (SDS 5, AB 5, DN 4)

14 p. 95246. 2006 Protos Crianza. 159 kr. (SDS 4, AB 5, DN 5)

14 p. 94038. 2005 Castello di Brolio. 295 kr. (SDS 4, AB 5, DN 5)

13 p. 95243. 2007 Duca Matteo Primo. 79 kr. (SDS 5, AB 3, DN 5)

13 p. 94008. 2006 Broquel C. F. 95 kr. (SDS 5, AB 4, DN 4)
12 p. 95192. 2006 Simonsig Tiara. 149 kr. (SDS 3, AB 4, DN 5)
12 p. 94044. 2006 Promis. 279 kr. (SDS 3, AB 4, DN 5)

Om Grehns 5-poängare hade fått vara med i leken hade listan sett lite annorlunda ut. 2007 Ikon Touriga Nacional Merlot (90 kr och med artikelnummer 99074) hade kommit med, liksom 2007 Sandalford Margaret River Range Cabernet Merlot (119 kr, artikelnummer 94015), 2006 Cepa 21 (159 kr, nummer 95247) och 2007 Trapiche Oak Cask Cabernet Sauvignon (79 kr, nummer 94002). Broquel (5 p i GP) hade ryckt upp till andra plats och nämnda Trapiche hade klämt sig in på tredje. När det gäller Sandalford är det återigen de vitt skilda omdömena från Grehn och Kronstam - som ger sitt lägsta betyg - som fäller avgörandet.

Listan regeras denna månad av Spanien (Espelt Solivent, Finca la Cuesta, Protos och så då Cepa 21 som kommer in från vänster).

Men så klart är det månadens alla barolosar och fransoser i de övre lagren av prisstratosfären som fått de mest nällade att köa till vinkällarbutikerna. Två av dem, 2007 Vaqueyras Montirius Garrigues (198 kr, 99011) och 2006 Sondraia (295 kr, 95281), hade förmodligen kommit högt på listan om Kronstam bedömt dem. De får båda femmor av GP och 4 respektive 3 av SDS och AB.

Till slut vänder jag mig till Artberg för en referens. Han bortser helt från de vita som han inte tycks tycka värda att öda tangenttryckningar på. Ett rött, 2006 Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon, får MVG. Det kostar också sina modiga 299 kronor. Vi känner igen Sondraia som får VG. G får bland annat 2006 Un Jour från Cahors, säkert mycket bra för den som har tålamod att vänta några år (198 kronor). Espelt Solivent får också ett G, minsann, liksom 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine från Châteauneuf-du-Pape - men det kostar 335 kronor.

Vad jag kan se finns alla ovan nämnda viner kvar i skrivande stund. Dyringarna inte i så många exemplar, förstås.

Röda realistan, då? Inget nytt där, vad jag kan se.

Oltrepó Pavese Piú

Efter den inledande provningen av naturliga viner forsatte eftermiddagen hos Terroiristen på ett trevligt, intressant och läroroikt sätt. Vi fick möjlighet att bekanta oss med ett område som var en nästintill vit fläck på vår karta och viner i en kategori som man nästan aldrig ser på systembolaget. Jag tänker på enkla men habila och ursprungstypiska vardagsviner från relativt små producenter.

Oltrepó Pavese är ett område som ligger i Lombardiet, lite söder om Milano. Här har man i långa tider producerat billiga (och oftast väldigt slätstrukna ) viner som framförallt konsumerats lokalt. Min bild av Oltrepó Pavese-vinerna före dagens provning var den av anonyma snabbköpsviner på jätteflaskor. I och med ändrade konsumtionsmönster i Italien har många producenter börjat ställa om produktionen, sänkt uttaget, investerat i utrustning och höjt kvalitén. Bland de som började omställningen i tid finns det idag några producenter av riktigt hög klass.

Som inledning fick vi ett vin från Italiens minsta region Molise. 2007 Terre degli Osci Malvasia från producenten Borgo di Colloredo har en mycket ljus gul färg. Enkel doft med god fruktighet och viss kryddighet. Smaken är frisk och läskande med en lätt bitterhet. Snällt utan att vara mesigt.

Isimbarda kommer jag för alltid att förväxla med en rysk stavhopperska. Även om deras viner inte når världsrekordhöjder så blev jag rejält imponerad av de två viner vi provade. Först kom 2007 Oltrepó Pavese Rieling Renano Vigna Martina. Ljust guldgul färg. God blommig doft av fläder och kaprifol och tydliga mineraltoner. Smaken har frisk syra, tydliga mineraler och ett rent slut. En fin vardagsriesling.

2000 Oltrepó Pavese Montezavo Riserva är ett mycket högklassigt rödvin. Trots nio år på nacken är det nästan ogenomträngligt mörkrött i färgen. Doften ger mörka bär, kaffe och god kryddighet. Smaken är frisk med fin syra, stringenta tanniner och lång eftersmak. Både elegant och kraftfullt.

Eftermiddagen avslutades med några viner från producenten Le Fracce. 2007 Oltrepó Pavese Pinot Grigio Levriere kan väl sammanfattas med Vingrodans förkortning UFF och mer behöver inte sägas. Enkelt, okomplicerat, trevligt men också lite opersonligt.

Desto mer personlighet har 2006 Oltrepó Pavese Pinot Nero Cuvée Bussolera Extra Brut, en blanc de noir gjord enlig charmat-metoden, som vilat 12 månader på jästfällningen. Doften är mycket svådefinerad och intressant. Jag associerar till ett slags tropisk blommighet, bär och smörkola. Smaken följer doften väl med lite tilläg av mandel. Mycket friskt och läskande. Urgott.

Andra avdelningens mest udda vin var utan tvekan 2006 Oltrepó Pavese Rubiosa Bonarda. Bonarda är områdets stora druva, ibalnd även kallad croatina. Rubiosa är ett pärlande blårött vin med en oerhört älskvärd sötfruktig bärdoft. Smaken är också inställsam, lite söt, mycket fruktig, bra syra och mycket stringenta tanniner. Ett oerhört trevligt och mycket spännande vin.

2006 Garboso är gjort på ren barbera och har lagrats på ståltank. Fin frukt, lite lägre syra än hos Barbera från Piemonte. Ett enkelt och ärligt matvin som jag gärna hade druckit till pasta med köttfärssås en tisdagskväll.

2004 Oltrepó Pavese Cirgá är ett av husets två röda toppviner. Det är gjort på 50% Croatina, 25 % Barbera och25% Pinot Noir och har lagrats två år på ståltank. Doften är intensiv med rejält tryck. Här finns massor av röda bär, violer och kryddor. Smaken är mycket ren och frisk med rejäl syra och rätt sträva tanniner. Lite ovanligt med ett rödvin på denna nivå som inte sett trä.

2003 Oltrepó Pavese Bohemi blev min absoluta favorit i provningens andra del. Druvorna är de samma som hos det föregående vinet men här är proportionerna 55% barbera, 25% Croatina och 20% Pinot Nero. Vinet har lagrats två år på ny ek. Doften är härligt frisk och mycket komplex med röda och mörka bär, katrinplomon, lakrits och kryddor. Smaken är fyllig, varm och rund med ett uppstramande slut.