tisdag 8 september 2009

Castello di Lispida - Alessandro Sgaravatti






En envis förkylning har gjort det meningslöst att ha några värderande uppfattningar om det som finns i glaset. Istället har jag försökt att gå igenom och få ordning på anteckningarna från mitt möte med Alessandro Sgaravatti, ägare till Castello di Lispida. När jag besökte egendomen i julas var han på resande fot men i somras fick vi till ett möte. Inte på Castello di Lispida utan på Alessandro Sgaravattis andra arbetsplats, den enorma campingplatsen Union Lido belägen ett par mil öster om Venedig.

Såväl mitt besök på Lispida som deras viner (läs mer här) och den information jag samlat om Alessandro Sgaravatti hade väckt min nyfikenhet. Han är utbildad läkare, publicerad poet och driver en av Europas största, och mest välrenommerade campingplatser. Dessutom har han utvecklat Castello di Lispida till en fantastisk hotelanläggning. Och så gör som sagt kompromisslösa, naturliga viner i absolut toppklass.

Vi träffas på Alessandros kontor där det råder en hög aktivitet. Det är nästan omöjligt att inte kommentera på skillnaderna mellan hans båda arbetsplatser, mellan hallabaloet på campingkontoret och den pastorala friden på Castello di Lispida. - Jag håller med skrattar Alessandro. Det är stor skillnad på många sätt. Det passar mig väldigt bra att kunna växla mellan att arbeta administrativt och praktiskt, mellan att leda en grupp människor och att arbeta ensam. Jag har dessutom kunnat lösa det så att jag kan vara permanent på Lispida under den mest intensiva perioden från september och framåt.

Vi börjar prata om Lispidas historia som är ett slags kontinuerlig historia om uppgång och fall. Riktigt när det grundades vet man inte men från 1300-talet och framåt finns det dokument som bekräftar dess existens. Först som ett kloster som raserades av Napoleons armé i början av 1800-talet. 1850 köptes marken och klosterruinerna av en familj som skapade mycket av det nuvarande Castello di Lispida och drev lantbruk. Vid nybyggnationen sparades de gamla vinkällarna som används än idag. Egendomen omfattade då 180 ha och man började med vinodling i stor skala. Det mesta av produktionen såldes som öppna viner men några vingårdsbetecknade buteljeringar gjordes, däribland Cabernet Franc-vinet Lispida och Rieslingen Terralba, två namn som Alessandro återanvändt. 1928 såldes egendomen till familjen Sgaravatti som drog upp de mesta av vinrankorna för att ägna sig åt att producera tomatfrö. 1963 såldes markerna till Alessandros mors familj. Morfar tog över men bedrev väldigt lite verksamhet. Den ursprungliga planen var att anlägga en golfbana, något som lyckligtvis inte blev av Man producerade istället en del vin till familjens campingplats men det mesta av ägorna låg för fäfot.1985, under pågående medicinstudier, upptäckte Alessandro stället som då var i bedrövligt skick. Han fick sin mammas tillåtelse att börja en upprustning av egendomen. -Ett arbete utan slut konstaterar Alessandro utan att se vare sig ledsen eller det minsta bekymrad ut.

Jag kan inte låta bli att undra varför en man i Alessandros ställning väljer den svåra vägen att producera naturliga viner när han betonar att verksamheten på Lispida inte är någon hobby.
-Det handlar väldigt mycket om passion, det är en stor anledning till varför jag gör de viner jag gör på Lispida säger Alessandro. Passion och en vilja att förstå och visa att det finns ett alternativt sätt att göra saker på. Innan jag började göra vin så studerade jag gamla romerska traditioner för att lära mig ett slags arkaiskt vinmakande. Jag for också till Japan för att lära om Masanobu Fukuoka och hans teorier om jordbruk. Genom gemensamma bekanta kom jag i kontakt med Josko Gravner som lärde mig mycket om det direkta hantverket. Jag arbetade hos honom, han besökte Lispida och kom med råd. Av honom köpte jag också mina första fat.

Det första vinet som buteljerades på det återuppståndna Castello di Lispida var 1995 Terralba som då gjordes på Chardonnay. Fr o m 1997 gjordes det på mestadels Tocai och sedan 2000 har det fått ett tilskott på 20% Ribolla Gialla. Ett vin från Veneto gjort på de två mest typiska druvorna från Friulien. - Det är influenser från Gravner säger Alessandro. Tocai fanns sedan tidigare på Lispida men det var Gravner som såg en perfekt plats för Ribolla Gialla på mina marker.

Ett annan influens från Gravner är användandet av terracottaamforor för lagring av vin. Någongång 1996-97 påbörjades experiment och 2001 blev första årgången som nådde markanden. Till en början gjorde Alessandro ett rent tocaivin, Amphora Bianco. 2003 kom det även ett rött amforalagrat vin, Amphora Rosso. Det vita var det allra första moderna vinet som enbart lagrats på terracotta.

Alessandro berättar om vinifieringsprocessen för amfora vinerna: Efter skörd och avstjälkning krossas druvorna och hamnar sedan i amfororna. Efter 12 -16 timmar börjar jäsningen och pågår i sex dagar. Därefter fylls amforan upp till brädden och den försluts med ett lufttätt lock av plexiglas. Man får fylla på amforan lite då och då. Den måste vara helt fylld. Vid vårdagjämningen skiljs skalen från vinet, amforan rengörs noggrannt. Därefter pumpas vinet tillbaka i amfororna där det lagras ytterligare 8 - 9 månader. Det vita buteljeras därefter utan filtrering eller tilsats av sulfit. Det röda vinet lagras därefter 18 månader på stora ekfat.

Alessandro menar att amforavinerna är de mest kompromisslösa vinerna eftersom man inte får någon hjälp av träet. Han säger också att amforan kan förstärka vissa aspekter av ett vin och om utgångsmaterialet är dåligt så märks det mycket tydligare på dessa viner. Årgångsvariationerna blir större och det är viner som är svårare att förstå och uppskatta.

Lispidas fatlagrade viner jäses i öppna träfat. Vita Terralba får en månads skalkontakt medan de röda ges dubbla dosen. Därefter följer tre respektive fyra år på fat.

Mot slutet talar vi en del om hur det är att arbeta utifrån organiska och icke-interventionistiska metoder. -Det ställer till en del problem i relation till en del kunder menar Alessandro. Vinerna blir olika från år till år. Vinbarer och enotek vill oftast ha en produkt som smakar någorlunda likadant varje årgång. Samtidigt finns det ju kunder som uppskattar just detta, att vinerna får ge uttryck får ett specifikt år och de villkor som rådde då. Viner som berättar en historia. När man arbetar som jag gör betyder det också att man inte kan bli så stor. Naturlig vinproduktion kräver att du är närvarande hela tiden och följer utvecklingen noga. Jag har inte så mycket att spela med i källaren och måste därför vara väldigt nogrann i vngårdsarbetet. Allt måste vara perfekt.

Castello di Lispida har märkt en minskad efterfrågan på de stilla vinerna och har ställt om en del av produktionen, totalt 15 - 18.000 flaskor/år, till mousserande viner. När det gäller Terralba så har man dragit ned produktionen med mer än 50% till c a 3.000 flaskor per år. Man håller också på att experimentera med en amforalagrad spumante. C a 80% av produktionen säljs på hemmamarknaden medan resterande 20 säljs utomlands, främst till Japan och USA. Vågar man hoppas på att någon svensk importör nappar ?

3 kommentarer:

  1. Ingvar! Mycket kul läsning, särskilt med provningen hos Terroiristen i färskt minne. Förkylning kan vara bra ibland, för att få ordning på anteckningar - men jag hoppas förstås du är kry igen!

    SvaraRadera
  2. Jaha där ser man!! Vin fabricerade i amforer. Kan man tänka sig att Etruskerna började?. Jag har bara själv sett amforer som förvaring och export av vin. Lärorik läsning och jag kan bara undra hur i helvete man får rent dessa keramik krus inför nästa skörd?/Höganäs

    SvaraRadera
  3. Jörgen ! Doftsinnet börjar återvända.

    Höganäs ! Jag vet inte hur det förhåller sig med etruskerna. Jag tror att de amforor man använder just nu hämtas från någon stans i Kaukasus och att man där har en lång tradition. Jag förstod också på Alessandro Sgaravatti att han hämtat inspiration från antikens vinmakartraditioner. Rengöringen av amfororna är nog inte årets höjdpunkt, särskilt inte som att det måste ske rätt snabbt eftersom vinet ska tillbaka direkt för lagring när man skiljt av skalreseterna. Castello di Lispida tar emot volontärer. Det är bara att anmäla sig så får man vara med.

    SvaraRadera